Liten H...
Hon är…
(null)

… så lycklig…
Tack Meya!
En dag fick hon för sig att just denna rosa keps från H&M är något hon behöver i sitt liv. Kepsen visade sig vara från en annan säsong och finns inte att uppbringa. Verkligen inte.
Som vi har googlat. Som jag har föreslagit andra M&M kepsar. Men nej. Bara just denna har känts nödvändig i just hennes liv.
Vi gjorde en efterlysning. Eller två egentligen. På Facebook och på instagram. Det finns så många vänliga själar som engagerar sig, delar och sprider. Det finns kärlek i världen ändå.
Så hör hon av sig. Meyas mamma.
Meya har kepsen – och hon vill skänka den till Hedvig. Detta trots att hon också gillar killarna från Norge mycket, mycket.
Så idag sågs vi.
Så lyckliga tjejer.
En för att ge, en för att få.
Vackert ända in i själen.
Tack Meya för din generositet och för att du gjort Hedvig så lycklig att hon inte riktigt vet var hon ska göra av all lycka.
Så mycket lycka…

❤️


… så mycket kärlek…
Ska vi enas om…
(null)

… att alltid komma ihåg ett ord…
Hej!
Jag vet inte hur du gjort med dina barn men för mig har det varit viktigt att uppfostra dem till vänliga, trevliga individer. Något som ingår i att vara vänlig och trevlig är att säga Hej. Addera ett leende och det kan hända att du gör någons
dag. Det känns fint. Jag lovar.
Det blir väldigt knepigt då ens barn tar till sig den trevliga egenskapen att säga Hej, men möts av motsatt. Hur, på riktigt hur, kan vuxna människor inte le och inte ens svara när ett barn, en ungdom eller en vuxen glatt ler
och säger Hej när blickar möts? Jag förstår verkligen inte. I min värld är det rentav av elakt. Tidigare försökte jag hitta ursäkter till folks ovilja att hälsa för att göra Hedvigs besvikelse mindre. Det gör jag inte längre. Herre Gud, om
någon uppför sig otrevligt får de väl stå för det tänker jag. Så när Hedvig förvånat och besviket konstaterar att hen inte svarar deklarerar jag högt och tydligt Jag såg det Hedvig och jag tycker det var så otrevligt gjort. Verkligen otrevligt.

Jag har svårt att tro att någon aktivt tänker att hen ska vara otrevlig. Det vill jag inte tro. Jag vill heller inte tro att bristen på leenden och hälsningar har med Hedvigs eller någon annans funktionsvariation att göra. För då är det illa.
Riktigt, riktigt illa.
Ett Hej är att bekräfta.
Ett Hej är att göra någon sedd.
Ett Hej är att göra någon glad.


Att vara snäll, att vara den bästa versionen av sig själv är ju så enkelt.
Genom att le och säga hej…

❤️


… kan du på riktigt göra någons dag…
Vi sitter…
(null)

… ute …
I solen.
Den värmer.
Vi har ätit mellis ute på altanen.
Utan jacka.
Vi sitter kvar och spelar spel. 
"Med andra ord".
Hedvig beskriver kjol:
– Som prickiga byxor fast mer tyg runt om…




Jag ler och gissar till sist på kjol.
Hon blir överlycklig och är så glad över sin fenomenala förklaring.
Det lilla i livet…

❤️


… är ändå det stora…
I det lilla livet…
(null)

… som är vårt…
Skiner solen.
Vi packar en fikakorg med kaffe, saft, kladdkakemuffins och servetter. Vi går väl till havet, resonerar vi. Vi bor ju här. Vi ser att det blåser halv storm och så men någonstans hittar vi väl lä. Resonerar vi.
Ingen av oss vill ha mössa. Solen skiner ju.
Vi vänder efter några meter, går in för att ta på varsin mössa. Går ut igen. Går ner på stranden men vill bort från den. Blåser nästan bort. Här finns ingen lä. Vi hamnar till slut i badhytten på bryggan. Lä! 
Så i badhytten dukar vi upp, lilla H och jag.
Kaffe, saft, muffins och servetter.
Där sitter vi sedan och blickar ut över stormande hav. Fikar och pratar om viktiga och oviktiga ting. Om flingor som är för "alla barn" men som jag i flera månader försökt förklara heter "All bran…" och inte "Alla barn". 

– Det spelar ingen roll för jag älskar inte flingor…


Så säger hon till slut.
Vi pratar om att vara sotis och hon deklarerar bestämt att hon minsann inte alls är sotis för sotaren går på taket och det gör inte hon. Skulle heller aldrig göra. Punkt.
Hon tycker att kladdkakemuffins borde heta kladdmuffinsmuffins eftersom det inte är en kaka utan just en muffins. Jag skrattar och säger att jag kan hålla med och hon tycker att vi ska gå hem från badhytten och istället ringa och boka en bowlingbana.
Vi gör så.
I det lilla livet som är vårt skiner solen…

❤️


… hon är solen…
Olika är bäst…
(null)

… så skriver hon…
Word.
Hon gör sin egen pin och budskapet kunde inte vara bättre. Och jag kan inte förstå att alla inte tycker så. Å’ andra sidan, sedan när har människor tyckt lika? Men det där att sätta sig på höga hästar och anse sig vara förmer än någon annan…
Jag vet inte, men det kommer jag aldrig att förstå.
Idag är det internationella dagen för Downs syndrom. Av naturliga skäl den viktigaste "uppmärksamhets-dagen" för mig. Kanelbullarnas och chokladbollarnas dag bleknar en aning i jämförelse, även om de har sin charm. Tillika har
dagen blivit en dag då vi uppmärksammar allas våra olikheter. Jag tycker det fint. Det är inkluderande vilket måste vara ett av mänsklighetens viktigaste är mål. På alla plan. Vi som väljer att vara med på tåget upplyser idag lite extra
om vikten av allas lika värde. 
Det är inte viktigt hur man gör det.
Det viktiga är att din ståndpunkt oaktat är att alla människor är olika lika och lika olika och att det är som det ska vara.
Vårt liv vändes uppochner när lilla H valde att komma till oss. Aldrig har vi känt annat än kärlek till henne. Aldrig har vi önskat att hon vore på ett annat vis än hon är. Aldrig har jag mött någon med så många klok-ord som hon bär på. Aldrig har
någon lärt, och lär, mig så mycket om livet. Genom hennes enkla, nakna och sanna världsbild når jag kunskaper och insikter jag annars hade varit utan.
Olika är bäst helt enkelt. 
Vi älskar dig Hedvig…

❤️


… för att du är du…
Hon fångar mig…
(null)

… när jag faller…
Alltid.
Jag faller inte ofta.
Eller jo, det gör jag ju.
Men jag faller inte avgrundsdjupt.
Jag mer småsnubblar hela tiden och genom hela livet tycks det. Ibland faller jag hårt så klart, men jag reser mig.
Man gör ju det.
Jag har nära och kära som fångar upp mig. Ibland ser de att jag snubblar eller till och med faller, men kanske oftast inte ändå. Även om de inte alltid ser – eftersom jag biter ihop – så finns dem där för mig och det räcker för att jag ska känna
mig omfamnad och uppfångad. Det räcker för att jag ska hitta fotfästet igen.
Hon däremot. Hon ser alltid.
Och som en klippa står hon där och omfamnar hela mig med kärlek. Hon ser och hon gör bot på sitt alldeles särkilda vis. Ett leende i rätt tid. En klapp på kinden när jag som bäst behöver det. En hand i min och ett löfte från ingenstans om att
jag är hennes "bästa mamma i hela världen".
Kärlek.
Hon gör gott för alla som korsar hennes väg…

❤️



… och jag tror inte ens hon vet om det…
Livet med lilla H…
(null)

… är så enkelt…
Oftast.
Livet med lilla H är också så svårt. Ofta.
Så tufft. Så orättvist. Så kämpigt.
Inte lilla H i sig. Men livet runt omkring.
Med fördomar, förutfattade meningar, kommuner, myndigheter och lagar som tycks tolkningsbara när det passar vissa bäst.
Men lilla H!
Hon i sig är så okomplicerad.
Så direkt. Så omedelbar. Så fantastisk.
Som när hon med inlevelse berättar något och jag, oavsett vad hon pratar om, översköljs av en lycksalighet och stolthet över detta särskilda och alldeles speciella flickebarn så att jag inte kan sluta le samtidigt som jag drunknar i hennes ögon djupa
som den djupaste av brunnar.
Hennes ögon strålar, som alltid då hon med iver berättar något. Plötsligt avbryter hon sig, lägger sin lilla hand på min kind och säger:
– Men duuuu… 
Ditt vackra fina leende mamma!
Jag älskar dig!
Jag svarar att jag älskar henne också, massor. Hon säger, som i förbigående:
– Ja ja, nu måste ja’ koncentrera mig så tyst nu tack…
Detta flickebarn…

❤️


…  inget annat än hundra procent kärlek…
Det där med matsäck…
(null)

… det är något visst ändå…
Utflyktens höjdpunkt.
I alla fall en av utflyktens höjdpunkter.
Tågresan och allt annat spännande är så klart också himla kul. Men matsäcken ändå.
När jag var liten önskade jag hönökaka med hästkött på till matsäck. Fullt övertygad om att hästköttet inte var hästkött på riktigt. Annars hade det inte gått. Jag var ju en hästtjej. Vem som lurade mig att hästkött inte var hästkött vet jag inte.
En familjekonspiration skulle jag tro.
Jag kan ännu minnas smaken tillsammans med rikligt med smör och den söta hönökakan. Så galet gott!
Idag äter jag det inte, hästköttet.
Hedvig ska på skolutflykt imorgon och hon förbereder sin matsäck noga.
– Kan vi koka två sorters pasta och blanda mamma?


– Det kan vi absolut.
Skruvar och snäckor, blir det bra?


– Det blir bra mamma.
Älskar hennes sätt att använda ordet mamma ofta, ofta. Som att hon bekräftar mig, bekräftar oss.
Hon skär gurka, lägger kyckling och majs på den färdigkokta pastan. Hon vill ha ketchupen bredvid och två kakor.
– Du får en kaka…


– Mäh… 
Ja’  VILL ha två kakor.


– Det vill inte kroppen.


– Inte?


– Nej, kroppen blir inte så glad av för många kakor.


– Nähä, det blir alla utom kroppen då.
Vi kör på en kaka mamma.
Hon vill ha två flaskor saft och samma diskussion uppstår.
– Du får en flaska saft och en flaska ramlösa.


– Gillar inte kroppen två saft heller mamma?


– Nej, precis.
Men kroppen gillar bubbelvatten.


– Okej, vi kör på två bubbelvatten då mamma.


– Ingen saft alls?


– Jo, en saft och två bubbelvatten.
Då blir kroppen svinglad ju…
Tja… vad säger man…?

❤️


… 1-0 till Hedvig…
Vi skriver…
(null)

… fredag idag…
Skönt.
Skön känsla redan då man vaknar tycker lilla H och jag håller med. Klockan ringer kvart i sju och aldrig stänger hon av den. Det känns som en evighet innan hon vaknar och stänger sv alarmet. Vi väntar ut. Hon vill ju vakna själv.
Det gör hon. Till slut.
Det första som sker då alarmet är avstängt är att hon kikar i appen vad det är för mat denna dag. Från min plats i sängen med en kopp kaffe i handen hör jag hur hon liksom fnyser ut orden: Kökets val… va’ är det för mat egentligen…? 
Fredag är också taxi hem efter sista lektionen. Hon sms:ar att hon är på väg hem och innan mitt svar hunnit gå iväg ringer hon. Berättar att hon åkt skridskor fast det var vingligt och svinhalt och att ”Köket val” var tacos. Tänk att kocken valde
tacos ändå resonerar hon.
Lycklig.
Så kommer hon hem, slänger sin rygga i ett hörn, suckar när jag ber henne hänga den på sin plats, tvättar sina händer och slår sig ner vid köksön för att käka lite mellis. Rostis och smoothie gärna tack, det var beställningen från
taxin. 
Hon babblar om dagen, är lite besviken på sig själv för att hon missat säga grattis till vår nya granne Albin som visst har namnsdag idag, är ändå glad att fröken A inte läste boken om Uffe Varulv idag eftersom hon läser med så himla läskig röst,
och hon är så himla pirrig inför fotbollscupen i helgen.
– Men mest pirrig för matsäcken mamma…

– För matsäcken?
Men den har du ju bestämt själv.
– Ja’ veeet.
Men det känns ändå pirrigt. Matsäck är så himla gott!

– Sant!

– Vad så sant?

– Ja, alltså matsäck ÄR himla gott.

– Mmmm….
Du mamma, det var himla länge sedan vi åt gräddboll! Som Stina på Saltkråkan du vet.

– Men du tycker ju inte ens om gräddboll?

– Nä juste’!
Det glömde ja’ mamma…
Hon strålar när hon tittar på mig och kommer på att hon inte alla gillar gräddbollar. Inga dialoger i världen kan mäta sig med dessa.
Det  som är världsligt blir plötsligt viktigt…

❤️

… och vice versa…