Liten H...
Vi har haft…
 
… en underbar semester…
Avkopplande.
 
Semestern är inte slut, men jag syftar på Spanienvistelsen.
Som lilla H också uppskattade. Om än inte alla dagarna.
Efter en vecka ville hon hem.
 
Vi har sett det förut. Att hon längtar hem.
Hem till sitt älskade soffhörn, till grannbarnen, till syskonen, till vardagen och ja, hem helt enkelt.
De två sista dagarna i Spanien blommade hon upp. Lade det sura, ilskna åt sidan relativt mycket. Hon var så glad och sprallig för att vi snart skulle hem. Hon laddade för ytterligare besök på den indiska restaurangen som blev en för henne nyupptäckt favvomatkultur. Indiskt i Spanien, jag vet, men ändå. Hon köpte presenter till grannbarnen, kramade om servitören på en annan restaurang som hon blivit så förtjust i och så vidare.
Hon blommade upp helt enkelt.
 
Oj, som hon kramades och lekte då vi kom hem, trots att det var sen kväll.
Och Ludde som var hemma igen efter tre månader i Afrika. Lycka och kärlek.
Och oj, vad hon gonade ner sig i sitt eget soffhörn.
Lycklig och tillfreds.
Hemma.
 
Kväll nummer två sitter hon uppkrupen i soffan på altanen med ett glas jordgubbssaft i handen.
Hon är nöjd, glad, tillfreds, lycklig och som sagt, hemma. Hon höjer sitt glas i luften och utbrister:
 
 
– Skål för den sista semestern i hela mitt liv!
 
 
 
Vi kunde inte annat än gapskratta och vi vet också att andemeningen inte är ordagrann, mer ett uttryck för att hon tycker det är otroligt skönt att vara hemma igen, hur roligt det än var med sol, salta bad, poolbad, restauranger och shopping. Borta bra men hemma bäst.
 
 
 
Lilla hjärtat…
 
 
 
… en så´n hemmakatt…
 
Liten och stor…
 
… stor och liten…
På samma gång.
 
 
– Mamma… ja´ vill bli stor å´ vuxen.
Vet du varför? Jo, för då ska ja´ flytta. Ja´ ska flytta hemifrån.
Då ska ja´ flytta hem till Ebba i Jönköping. Då kan vi leka hela dagarna. Å´ mysa.
Du kan få bo med oss om du vill…
 
– Får jag det?
Och pappa då?
 
– Nej, han får vara hemma å´ ta det lugnt.
Då kan han äta pizza å´ dricka öl å´ basta.
Sedan flyttar vi hem igen.
 
– Ska du flytta hem till oss igen?
 
– Ja. Efter tre månader.
Typ.
 
 
 
Alla åldrar i en salig blandning…
 
 
 
… och i en och samma kropp…
Att få låna mammans kläder…
 
… visade sig vara mer än toppen…
Typ.
 
Så pass att hon gjort det två kvällar i rad.
Inte förstod jag vad det betyder. Inte alls. Men det visade sig betyda mycket. Skickade en bild till storasyster som svarade:
 
”Åh men jag kommer ihåg hur stor jag kände mig när jag fick låna dina kläder ❤️”
 
 
Vi lånar ju kläder av varandra idag, Ebba och jag. Sedan många år tillbaka och jämt och ständigt. Köper olika färger så har vi liksom ”båda” och så vidare. Men så ser vi också ungefär likadana ut i längd och fason tänker jag, så det faller sig naturligt att vi rotar i varandras garderober.
 
Men lilla H…
Jag hade inte tänkt tanken.
Glad att hon tänkt tanken. Glad för att hon är glad. Glad för att hon känner sig vackrast i världen. Bland allt jag unnar henne ingår att känna sig vackrast i världen. 
 
 
– Kan ja’ få låna din blus å’ din kjol ikväll mamma…? 
 
– Min blus och min kjol?
Ja… absolut. Om det inte är för stort för dig. 
 
– Det är inte för stort. Ja’ har provat! Förut!
 
– Haha, har du redan provat?
 
– Ja. E’ de’ okej om ja’ lånar?
 
– Det är helt okej gumman. Helt okej.
 
– Tack!
Då känner ja’ mig stor som Ebba ja’…
 
 
Nästa spänning ligger i att låna ut sina alldeles för stora men vackert turkosa badtofflor (ja, jag veeeet att det är jordens minst klädsamma skor men i alla fall) som hon köpt i lite för stor storlek här i Spanien när de små varma sommarfötterna svullnade och hon fick skoskav. Hon köpte sin efterlängtade turkosa badtofflor i storlek 36 – som Ebba och jag har – så kan hon låna ut dem til oss.
 
 
De’ vill du väl mamma?! 
Låna mina turkosa fina skor?
 
– Det vill jag så klart gärna Hedvig!
 
– Å’ Ebba me’?
 
– Och Ebba också, det är jag övertygad om. 
 
– Va’ e’ övertygad?
 
– Ähum… att jag vet att hon vill låna dem.
 
– Va’ bra!
Då är vi lika-samma-dana å’ kan låna alla tre!
De’ älskar ja’!!!!
 
 
 
Kanske turkost är det nya svarta…?
 
❤️
 
 
Lilla älskade stora hjärtat…
 
Bästa stunden på dagen…
 
… tycker vissa…
After beach.
 
Eller som idag, efter-pool-häng.
Hon torkar sig snabbt, tar på torra kläder och kryper ner i sängen. Med sig har hon sin iPad. Sin älskade iPad. Den som vi ömsom förbannar och ömsom tackar högre makter för. Mest är vi nog ändå tacksamma för den.
 
Hon vill ha ”något gott”.
Där. I sängen. Ensam.
Varje dag frågar jag om hon inte vill sitta i skuggan, på altanen, tillsammans med oss. Varje jag får jag samma svar:
 
 
– Nej tack, de’ är bra.
Ja’ vill vara hos mig.
 
Det skär lite i hjärtat, samtidigt som jag vet att det ju är sådan hon är, lilla H. Hon finner sitt hörn var vi än befinner oss i världen och där boar hon in sig, där vill hon vara, helst ensam. Så kommer hon till oss när hon själv vill.
Gott så. Ändå. Tänker jag.
 
Jag frågar vad hon vill ha för gott.
Hon undrar vad vi vill ha för gott.
 
 
– Jag tänkte göra som en tapastallrik med god skinka, goda korvar, ost, oliver och så…
 
– Åh! Ja’ vill också ha så’n tallrik.
Fast utan oliver – ja’ älskar inte oliver – och med banan, choklad och några chips också. Kan ja’ få det tror du? Please? De’ är lörda’ OCH semester.
Och äpplejuice tack. Snälla? 
 
 
Så klart hon få en tapastallrik.
En självvald. Med banan, choklad, serrano, chorizoo, ost och några chips. Och äpplejuice.
 
 
– Glöm inte osten mamma! Den goda spanska…
 
❤️
 
 
Osten försvann först ner i magen…
Hon gör sig fin…
 
… vi går på restaurang…
Hennes val.
 
Hennes val av restaurang menar jag då.
Inte för maten skull. Nej, nej. Hade det handlat om maten hade vi hamnat på en helt annan restaurang. Då hade vi ätit indiskt. Igen. Chicken korma. Igen.
Det gillar hon.
 
Idag handlade valet av restaurang om servitören. Helt och hållet. Herre Gud. Allt handlar om den jättesöta, unga men ändå alldeles på tok för gamla servitören som hon har en crush på. Som hon går förbi varje kväll och som hon alltid får en kram av. Och som hon alltid ger en kram till.
 
Han ser hennes förälskelse och bjuder på ett extra leende,  han stryker henne över håret och säger att hon är en fin flicka. På ett bra sätt. Punkt.
 
 
 
Tänk ändå, vad det kan göra för ett klappande tonårshjärta. 
 
 
❤️
 
Omtanken värmer även mamma- och pappahjärtat…
 
 
 
En skön dag på stranden…
 
… men hemlängtan är stor…
Just idag.
 
Han har landat. Han är hemma.
Lilla Ludde Lurv. Som varit på andra sidan jorden. I snart tre månader. Ens barn fattas en när de inte är nära. Oavsett hur stora de blir. Så känner jag. Andra känner kanske inte likadant. Men jag gör. Oavsett det är naturens gång, att det är så det ska vara. Etc och jag vet och jag håller med men känner mig ändå lite halv utan mina tre små. 
 
Idag just hade jag velat klona mig.
Vara här. Vara där. Men det går ju inte.
Syster och finfina kompisar har mött upp och det med bravur. Kanelbullar, prinsesstårta, grill-middag och framförallt umgänge. Kan bara ana hur mysigt de har det, hur mycket de babblar i mun på varandra och skrattar tillsammans.
 
Samtalet nyss från just honom var det bästa på länge. Ett samtal med småprat om ditten och datten, och det där med att höra rösten. Med ens känner jag mig gladare fast han är där och jag är här.
 
 
Lilla gubben…
 
❤️
 
 
… så gott att ha dig hemma igen…
 
 
Hon ringer och ringer…
 
… och ringer…
Nära och kära.
 
På Facetime.
Först Ebba imorse.
Pratade sig igenom heeeeela Ebbas frukost.
Om ditten och datten, om fuskspel, Ebbas vänner och om vädret. Mest om det regniga och ruskiga vädret Ebba visade hemifrån. Herre Gud och oj och vad vill Gud egentligen med detta ovädret över fina Ebba?! Så undrar lilla H. Eftersom som solen skiner så över just henne, just här i Spanien. Ebba äter upp sin frukost, berättar att hon ska till stan och kolla i affärer, kanske köpa kläder och Hedvig säger Jahaaa… och åhåååå… 
Sedan lägger de på.
 
Efter en halvtimme.
 
Så ringer hon mycket, mycket saknade Ludde Lurv.
Långt borta i Sydafrika. Fast jag egentligen inte får vara med på hennes face-timesamtal tränger jag mig in. Jag vill ju se honom. Höra honom. Min fina. Han fattas mig så oändligt. Hon ger med sig. Jag får vara med. Inte så mycket i bild. Det gör inget tänker jag. Bara jag ser och hör honom. Han pratar om safari, förkylningar, fem minusgrader på natten och jag känner att det är så nära nu. Så nära tills vi ses och fast han är tjugo år fyllda, lilla gubben, vill jag så gärna ”snyta näsan”, göra en kopp te och pussa pannan. Går det ens över någonsin?! Längtan och behovet menar jag. Nej. Jag tror inte det. Och jag unnar mig det.
Punkt.
 
Så ringer hon moster.
Ungefär 278 gånger ringer hon moster.
Jag förklarar att hon inte behöver ringa mer. Att moster L garanterat ringer upp när hon kan. När hon ser att lilla H ringt just ungefär 278 gånger.
 
Hon ger sig inte.
Forsätter ringa under promenaden ner till stranden. Samtidigt som hon ”vloggar” (#teenager) och snubblar på allt, exakt allt, som kommer i hennes väg.
Och, ungefär precis som vi fällt upp alla solstolar, lagt alla handdukar till rätta, smort in oss med ännu mera solkräm, med mera, med mera, så får hon äntligen tag i moster L. Som sovit efter en natts barnvaktande. Som Hedvig har noll förståelse för. Så nu, där och då, fick moster L via Facetime hänga med på diverse turer på stranden. Flygplanen i luften, den roliga gubben som låter arg fast han bara säljer frukt (ananaaaaaas, pineaaaaaple, meeeelon, tuttifruuuutiiiii), mamman som släntrade upp från havet med mera mera.
 
Många, många, många minuter pratat de.
Till slut får jag stopp på samtalet.
Hot om batteri och så.
  Ni vet.
 
Så hemma. I huset vi hyr.
Vi hör henne. Hon babblar igen.
Hon har ringt Ebba och Johanna. Igen. 
De ligger dubbelvikta av skratt hemma i vår soffa. Hon är så rolig, lilla H. Hittar på upptåg. Jag får inte vara med. De är tjejligan förklarar Hedvig, där har jag inte tillträde. Ring själv en annan gång säger hon och ber mig gå ut. Stäng dörren, säger hon också. 
Punkt.
 
Vi äter middag och spelar Halvan-Yatzy.
Hon tar en dudch och vill ha skattjakt efter sitt lördagsgodis fast det är söndag. Så blir det.
 
Vi ringer Ludde, och ingen tjejliga i världen kan stoppa mamman från att vara med. Hon inser det. Ogillar men inser. Vi får inget svar. Han är ju ändå i Sydafrika och vi visste ju inte om vi skulle ha sådan tur. Hon köper det också. 
 
 
Stora tjejen…
 
❤️
 
 
My God vad hon har ringt runt idag…
Snart tretton…
 
… och stor allt som oftast…
Och i det mesta.
 
Med vackert solbrun hud, bikiniränder och ny turkos väska följer önskan om ”stora-tjejs-frisyr”.
 
 
– Som stora tjejer har du vet mamma.
Som Ebba har å’ som du har mamma.
En bulle typ. Låg gärna. I nacken du vet…
 
Jag vet.
Jag vet precis hur hon menar.
Blir så överväldigat glad när hon både tänkt ut och förmedlar sin önskan. Det är inte alltid och helt för givet och jag blir lika glad varje gång. Och stolt. Och glad igen. Och ännu stoltare. För hennes skull. Det är bra att kunna tala om var skåpet ska stå tänker jag.
 
 
 
Min lilla stora tjej…
 
❤️
 
 
… med sitt långa vackra stora-tjejs-hår…
Efter någon slags tredagarsdipp…
 

 
… infinner sig vänligheten igen…
Efter regn kommer solsken.
 
Typ.
Dagen som igår innehöll mycket spottande, fräsande och därtill många svordomar. Från henne. Som vi älskar så högt. Som är en av jordens finaste. Men som också frestar på. Eller, inte hon, men hennes humör. Detta evinnerliga fräsande. Och alla svordomar.
 
Man skulle kunna säga att hela hennes register spelades ut igår. Blandat med en stor portion tålamod ändå måste sägas. Tålamod över den beställa spanska taxin som faktiskt aldrig dök upp. Tålamod när taxibilarna vid ”taxistolpen” helt uteblev. Tillika tålamod när den högst enerverande servitören knappt lät oss beställa vad vi önskade. Blandat med svordomar, visst, men ändå någonstans ett tålamod. Ett ilsket tålamod.
 
Vi suckade lite.
Detta trista humör. Liksom och typ.
Men vi drog oss också till minnes att det nog brukar vara så här på tredje dagen. Efter all sköns förväntningar på semestern, efter att ha utforskat det viktigaste så som mat, pool och strand så brukar dippen komma. Den är inte långvarig. Inte alls. Oftast är den över på en dag.
 
Dagen idag ”botade” vi den genom ett besök på marknaden och med exakt hur mycket tid vid alla blinkande och blippande leksaker som helst. Med en 
med omsorg vald ”välkommen-hem-från-Afrika-present” till storebror som faktiskt är hemma när vi kommer hem. Vi botade också dippen genom att köpa nötfärs och göra köttbullar eftersom de spanska alltid tycks ligga i tomatsås istället för i gräddsås. Pappan hittade till och med Felix rårörda lingon så nog är dippen botad alltid.
 
Bland ostar,  bröd, meloner, oliver och köttbullar hittar vi humöret igen och på fjärde dagen är semesterhumöret på topp igen.
 
 
Det där med tredje dagen…
 
❤️
 
 
 
… det ska vi försöka lägga på minnet…
 
 
 
 
 
 
Hon avslöjar idag…
 
… vad hon såg igår…
Lilla hjärtat.
 
Hon som aldrig ber om något.
Som aldrig säger ”Den vill jag ha”.
 
Men så på stranden idag, bland triljoners försäljare, berättar hon att hon sett en väska igår. En väska hon gärna, gärna, till och med jättegärna vill köpa. En turkos. 
 
 
– Men åh… varför sade du inte igår gumman…?
 
– Ja’ vet inte mamma…
Kan vi se om den finns kvar…?
 
– Självklart. 
Vi tittar ikväll.
 
 
Så gick vi ut.
Med siktet inställt på indisk restaurang.
”Fine indian restaurant”. Det hade hon läst igår och dit ville hon gå idag. Vi gjorde det.
 
Halvvägs dit såg hon den.
Den turkosa väskan!
 
Hon sätter fart.
Vi fattar först ingenting.
Så ser vi hur hon lyckligt greppar den och inser att prutandets tid är förbi. Hon ska bara ha den och tänker minsann inte diskutera kronor och ören hit och dit.
 
Men så kommer jag fram.
Hedvig är lycklig. Försäljaren är lycklig för att Hedvig är lycklig. Innan jag vet ordet av har han själv prutat ner priset till hälften för Hedvigs skull. Han är så lycklig för att Hedvig är lycklig.
 
 
–  Special price for you my darling!
 
– Åh! Tack! Thank you. Asante sana. Gracias.
 
 
 
Så säger vår lilla globetrotter…
 
 
❤️
 
… som är så lycklig över sin turkosa väska…