Liten H...
Att mötas…
(null)

… i samtal om livet…
Fint.

När den lilla haft en lite tuff dag möts vi över mellis och pratar livet på ett begripligt sätt. 



– Ibland känns det både argt och ledset inuti. På samma gång. Då vet ja’ inte hur det ska vara…



 Jag känner så igen mig i hennes kloka ord.

Ibland känns det ju så, argt och ledset på samma gång. Och då är det himla svårt att få rätsida på "allt".


När vi pratar om det tuffa känns det till slut och tack och liv lite bättre. Det blir ett fredagsmellis fyllt av bubblande skratt. Efter en stund.




Som jag älskar henne…


❤️



… kloka lilla H…

Alla dessa…
(null)

… funderingar…
Älskar dem.
Dem gör mig klokare.
Får mig att tänka på sådant jag annars inte tänker på. Då borde man bli klokare tänker jag. Eller i alla fall få ett vidare perspektiv. 
Som vi alla behöver.
Tror jag.
– Jag tycker faktiskt synd om hönorna som lägger ägg och så tar vi dem och äter upp dem…


– Jaha… 
Du tänker så…? 


– Ja.
Hur tänker du mamma? 


– Tja…
Eller, jag menar vad skulle hönorna göra med äggen om vi inte tog dem…?


– Jamen, vi äter dem ju.
Hönorna vill kanske äta dem själva?


– Hm… tror du hönorna vill äta dem?
Koka och steka dem och så…?


– Kanske inte ändå.
Kanske bättre att människorna äter dem…
Men det är alla fall synd om hönorna tycker ja’ 


– Håller med.


– Bra.



Älskade kloka barn…

❤️


… utan dig vore jag inget…
Det är exakt…
(null)

… sju dagar sedan…
Hjärtat brast.
Det har tagit mig sju dagar att formulera mig. Som om det inte vore sant om jag inte pratar om det eller sätter det på pränt. Det är sant. Och det gör obeskrivligt ont.
Hjärtat brast i en provhytt på H&M (som hon bestämt säger betyder Hedvig & Mamma).
När hjärtat brister blir sprickorna kvar oavsett hur man lappar och lagar. Somliga tror det blir starkare. Istället blir det en aning skörare för varje gång.
Där står vi tillsammans, hon och jag i en provhytt. Skrattar och flamsar. Hon säger att hon känner sig stor som provar kläder innan vi köper. Jag säger att hon ju är stor nu, och hon ler så där som bara hon kan. Leendet som bottnar
i hjärtat och som värmer varje cell i mig.
Hon behöver en annan storlek och jag går iväg för att hämta. Jag har fortfarande ett leende på läpparna då jag kommer tillbaka – vi har ju så roligt tillsammans. Hon och jag.
Mitt leende fryser på mina läppar då jag smyger in bakom draperiet. Där står min nyss så glada dotter i bara underkläder omringad av provhyttens alla speglar. Hon har ögonen fulla av tårar. När hon möter min blick rinner de ner för kinderna.
Gråten är tyst. 
Den tysta gråten är den värsta gråten för den gör mest ont. Jag frågar vad som hänt, vad som är fel, men hon kan inte svara. Gråten stjäl allt prat. Jag kramar och håller om. Pussar den av gråt lite varma hjässan. Så kommer orden jag bävat för
sedan dag ett. Jag har hört dem förr, men inte riktigt så här. Orden som kommer av en känsla jag inte önskar någon, allra minst mitt älskade barn.
– Ja’ vill inte ha Downs syndrom…

– Lilla gumman…

– Det känns konsti’t att ja’ har de’ tycker ja’…

– Varför känns det konstigt…?

– För att folk tittar på mig för ja’ ser konstig ut…
– Men älskade vännen, du ser inte konstig ut. Du är världens finaste, sötaste, vackraste, snällaste…

– Tack mamma.

– Jag älskar dig!
Alla vi som älskar dig vill att du ska vara som du är. Precis som du är.
– Men ser ja’ konstig’ ut?

– Inte alls gumman! 
Du ser ut som du – jättefin.
Har någon sagt att du ser konstig ut?

– Nej.
Men det känns konsti’t att ja’ tycker ja’ är fin när ja’ ser mig i spegeln men andra tittar för länge på mig å’ tycker ja’ ser konstig ut…
För en stund vet jag inte vad jag ska säga. Jag sätter mig på den pyttelilla obekväma pallen och tar mitt lilla barn i famnen. All hennes gråt, allt det onda vill jag ta ifrån henne. Snälla någon, låt mig bära detta istället. Bespara henne denna förtvivlan,
hon som har den vackraste av själar.
Länge, länge sitter vi så.
Hon i min famn.
Jag pussar, stryker över de våta kinderna och viskar Jag älskar dig många, många gånger.
Jag viskar också att vi inte behöver dem som inte är snälla. Att vi klarar oss utan dem. Att vi är så många som älskar just henne att vi faktiskt kan kosta på oss att säga att vi inte vill ha dem i vårt liv. Mina tårar droppar ner på henne. Jag försöker
hålla rösten stadig men lyckas inte alls. Vi gråter tillsammans. 
Stilla. Tyst.
Gråten ebbar ut.
Hur länge vi suttit så har jag ingen aning om. Tjugo, trettio eller kanske ännu fler minuter.
Vi tog den tid vi behövde innan vi trevande försökte leta oss tillbaka till det glada, fnittriga vi nyss befunnit oss i.
Vi hittade dit. Tillbaka.
Hedvig provade den ljusblå nattskjortan i siden hon så gärna ville köpa för sitt presentkort hon fått av morbror Nicke. 
Jag säger att hon är ljuvlig i den.
– Tack.
Ja, ja’ är ljuvlig mamma…

– Det är du.
Kom ihåg det alla dagar hela livet.

– Oj!
Så länge?
– Hela livet Hedvig.

– Oj…
Vi betalar.
Hon håller mig i handen då vi går ut ur affären. Inte ofta gör hon det längre. Den här dagen kändes som en dag vi ville och behövde hålla varandra i handen. 
Det är en kall och hård värld vi lever i. Hur jag än vänder och vrider på alla tankar, all oro och all ängslan så landar jag i att den många gånger är bra jävla skoningslös.
Och orättvis.
Jag vill inte släppa hennes lilla hand. Den är så varm och mjuk och len och trygg.
För mig är den livet. Hon är livet.
– Hedvig, jag älskar dig oändligt…


Orden viskar jag. 
Hon kramar min hand lite hårdare. Det rödgråtna vackra ansiktet vänds mot mig.
Hon ler.


– Å’ ja’ älskar dig mamma.
Mest.



Om jag dig kunde skydda…

❤️


… från världens orättvisor och elakheter…
Jag ber henne…
(null)
… att ställa in sin disk…
I diskmaskinen.
Hon gör det.
Jag ber henne lägga sin tvätt i tvättkorgen.
Hon gör det.
Jag ber henne bädda sin säng, bre sin smörgås, hälla upp sin mjölk, ställa in sina skor i garderoben och hänga upp sin rygga på kroken. Jag ber henne också att gå ner och hämta lite mer toalettpapper för att fylla på lådan i badrummet på övervåningen.
Hon gör det också.
Allt med glädje.
Jag ber inte om alla saker på en gång.
Men ganska många saker varje dag.
Jag vill så gärna att tanken om att fixa ska komma av sig själv. Ofta gör den det. Oftast. Men en liten påminnelse, eller vädjan, kan hjälpa till att komma ihåg.
Hon är så nöjd med allt hon fixar.
– Vet du mamma?! 
Det känns som om ja’ är mamma till dig!
Kontsti’t  det blev…
Hon ler.
Jag anar att hon gillar känslan.
Lilla gumman…

❤️


… med sitt stora hjärta… 
Det landar en katalog…
(null)

… i vår brevlåda…
Till målsmän.
Fast den är till Hedvig.
En tjock, fin broschyr om landets naturbruksgymnasium.
Jo, för så är det när man börjat nian förklarar jag. Då är det dags att börja fundera på vad och var man vill läsa när man börjar i gymnasiet. Hon hoppar jämfota av glädje – jo, för hon gör det än då hon blir riktigt glad och jag hoppas hon aldrig
slutar med det – och utbrister glatt att snart, snart ska också hon få börja i gymnasiet. 
Hon frågar om katalogen, vad den handlar om. Jag svarar att den handlar om att man kan lära sig mer om natur- och jordbruk, om djur och om hur det är att jobba på en bondgård. Hon lägger katalogen i soffan och säger att hon ska läsa den efter kvällsduschen.
Det gör hon.
Hon ser lycklig ut. 
Då blir jag också lycklig.
– Är katalagoen bra?

– Ja. Stör mig inte.

– Okej, förlåt…
Det är bara det att du ser så glad ut när du läser.

– Ja.
Ja’ får inspiration mamma!

– Inspiration…?

– Ja.
Kanske ska ja’ ta å’ lära mig mer om det här?
– Då får man bo på skolan under veckorna och komma hem på helgerna.

– Va’?!
Vad sa’ du nu mamma…?

– Jo, jag sade att då får man bo på skolan under veckorna och komma hem på helgerna.

– Jaha…
Men ja’ är allergisk så det går ju inte…
Men ja’ fick inspiration alla fall.
Hon slår ihop katalogen.
Vi andas båda ut.
Puh…

❤️


… ett gymnasium i närheten känns bättre i mammahjärtat…



(#viärinteredoförinternat)
Och inte kan hon…
(null)

… sluta prata om den stora dagen…
Födelsedagen.
Som firades i dagarna tre och på olika sätt och vis. Vemodet som slår till när allt firande är över kan jag känna igen från när jag var liten. Det är ju så gruvligt lång tid tills nästa gång. Och det är ju så roligt medan det pågår.
Jag säger att längtan också är bra härligt.
Hon håller inte med. Inte först. Men sedan. Då håller hon med och utbrister glädjestrålande:
– Ja!
För nästa gång fyller jag 16!
Det är ju ännu mer än 15.
Det blir kul.
Det blir kul gumman…

❤️


… om än att jag gärna vill konservera dig en tid så att tiden inte rusar för fort…
Näe hörrni…
(null)

 
… vi går väl här på jorden för att hjälpas åt…
Stötta varandra.
Så tänker jag.
Så vill jag tro att det är.
Men ibland undrar jag. Och tvivlar. Då gör det ont och det är då jag höjer min röst. Höjer min röst för de som har svårare att göra sig hörda. Jag hoppas att du också gör det.
Alltid och utan undantag.
Du vet, rättvisa det är inte lika för alla. Rättvisa det är lika utifrån var och ens förmåga. Punkt.
Jag känner en tjej.
En fantastisk tjej som hunnit fylla 18 år.
Hon heter Noelle och bor i Astrids Vimmerby.
Kanske känner du henne, eller känner till henne.
Noelles familj är förtvivlade och har berättat om Noelles situation för mig.
Förändringar är svårt för Noelle.
I höstas bytte hon skola vilket ledde till en djup depression. Allt nytt blev så skrämmande för henne att hon till slut bara låg platt ner och skakade. Hennes familj beslutade att ta henne ur skolan för att få tillbaka sin lyckliga flicka.
Skolan måste man väl ändå gå i kanske du tänker. Njae, gymnasiet måste man ju inte gå i. Framförallt inte om man blir sjuk av att vistas där. Noelles familj önskar hjälp ifrån sin kommun med en anpassad skolgång så att Noelles dagar kan
vara utan ångest. Det kan inte Vimmerby kommun erbjuda. Eller så vill de inte. Skäms på dem.
Det finns mycket annat meningsfullt att fylla sina dagar med. Till exempel finns daglig verksamhet i olika former och där tanken är att deltagare ska få känna sig stimulerade, delaktiga, ha roligt och utvecklas. Daglig verksamhet kan vara så bra.
Om kommunen vill satsa.
Noelle är utåtriktad, glad, snäll, positiv och fullkomligt älskar dans, sång och teater.
Det är på scenen hon blommar ut till fullo. Det är där hon hör hemma och där hon har sin mänskliga rätt att faktiskt få vara. Vi har alla rätt att må bra, ingå i ett sammanhang och utvecklas som människor. Alla.
Kreativa, skapande dagliga verksamheter med konstnärliga uttryck – de finns. Jag vet. Dock inte i Vimmerby. I Astrids Vimmerby. Skäms på dem.
Vimmerby kommun erbjuder Noelle en daglig verksamhet där dagarna består av:
Fika

Väntan (på vad kan man undra?) 

Filmtittande


Schemalagda obligatoriska rullstolspromenader 


Sopsortering
Noelle vill inget av detta. Noelle har drömmar som alla andra ungdomar. Hon vill utvecklas genom att dansa, sjunga, spela musik och spela teater. Förutom Astrids stad är väl Vimmerby kulturens stad? Men nej, Vimmerby kommun menar att Noelle
får ta emot det som erbjuds och de erbjuder ingen daglig verksamhet inom kultur. Och visst, kanske kan hon dansa sig fram under de schemalagda rullstolspromenaderna, men kommer det att utveckla henne? Knappast. Enligt FN-konventionen
ska alla ges möjlighet att utöva kultur och utveckla sina egna förmågor.
Noelles lillasyster Nathea startade en gång Facebookeventet Rocka sockorna som senare fick byta namn till Rock every sock.
Eventet – som startades av syskonkärlek – känner du säkert till. Vi har mycket kärlek i oss vi människor, och det är fint om man gör något av den. Något konkret för någon annan, till exempel att man blir någons röst.
Nu har hon gjort det igen, lillasyster. Hon har startat ett klädmärke, Odd’n Proud, hon har gjort det av förtvivlan sprunget ur sin enorma kärlek till sin syster. Syftet med Odd
́n Proud är att sprida kunskap och glädje samt att stödja organisationer som arbetar för allas lika rätt. Och de börjar naturligtvis med att stödja Vimmerbys invånare med funktionsvariation med mål att de som vill ska få möjligheten att utöva
kultur inom daglig verksamhet.
Noelles familj har till och med hittat en man som vill starta en grupp, en daglig verksamhet med sång, dans, musik och teater. Denna man är själv skådespelare sedan 17 år tillbaka , bland annat på Astrid Lindgrens Värld och
därmed känd för de förrätta Vimmerbybor. Att gruppen får lov att fungera som just daglig verksamhet vet man inte idag. Dock vet man att gruppen kommer startas. Men det kostar. Och så länge kommunen inte vill bidra får Noelles familj hitta
lösningar för att finansiera gruppens kostnader så som lokalhyra, rekvisita m m. Lösningen just nu är att allt överskott från Odd ́n Proud går till denna finansiering
så att Noelle och alla andra som också drömmer om kreativa uttrycksformer ska kunna få den stimulerande och meningsfulla vardag vi alla behöver och har rätt till.
Vill du höja din röst för dem som behöver dig kan du liksom jag och min familj börja med Odd ́n Proud.
Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek,
❤️


… så kommer folkvettet av sig sig själv… 
Astrid Lindgren