Liten H...
– Titta mamma…
 
… du får kärlek av mig..,
Det är till dej!
 
Orden bubblar ur hennes lilla smultronmun.
Stolt räcker hon fram den orange ljuslykta hon har gjort.
 
 
– Fast det är ett vinglas mamma.
Men det är ett ljus i.
 
 
Lika stolt räcker hon fram teckningen.
Från Hedvig till mamma. 
Fast det står Hedvig från mamama.
För så skriver hon, lilla hjärtat.
Puss står det också.
 
Hon läser både högt och högtidligt.
Och avslutar med orden:
 
 
– Du får kärlek av mej mamma… 
 
❤️
Här är…
 
… vi nu…
Mitt i.
 
Mitt i efterlängtad konfirmationsläsning.
Med en hel dags läger dagen som igår. 
Bussresa med avgång klockan nio.
 
Lycklig liten H skuttade ur bussen vid hemkomst klockan 21.
Skrattandes, babblandes, pratandes, fnissandes.
Berättelserna flödade.
 
”Lång, lång bussresa. Elvafika med bulle med vaniljkräm i som Emil inte tyckte om. Och inte jag heller. Lekar utomhus. Tre lekplatser. Prästen, Mattias, var alldeles busig och tokig och rolig. Flygande Jakob till lunch. Det var ett konstigt namn på lunchen mamma. Jag tyckte det var jättegott. Och ris. De andra barnen var med. Som vi ska konfirmeras med. De var jättejättesnälla och hette… ja… typ Daniel och Sandra och sån´t. Så lekte och sjöng vi massor mamma. Och till middag fick vi tacos. Jo, det är sant. Och du, det är bara stora barn som åker på läger. Jag är stor nu. Jag är tolv år. Min telefon dog. Jag tittade på ”Bara på skoj” tills den dog. När vi åkte hem somnade Annicka på bussen mamma. Det är jätteroligt att vara stor…”
 
 
 
Älskade barn…
 
 
 
Så full av sprudlande liv…
Som en…
 
… oavlönad koordinator…
Tjugofyrasju.
 
I 4444 dagar. Idag.
Och i alla dagar framöver.
 
Som spindeln i nätet.
Som den som måste ha koll.
Som den som måste hålla i alla kontakter.
Påminna. Ligga på. Hävda hennes rättigheter.
 
Habilitering, ögonläkare, öronläkare, försäkringskassa, barnläkare,
årskontroll, ortoped, talpedagog, LSS-handläggare, LSS överhuvudtaget, SoL…
Och detta är inte alla instanser och lagar man behöver ligga steget före i.
Att ständigt behöva ligga steget före i proffessioner som inte är dina.
När man bara vill vara mamma…
 
Kanske skulle jag lägga till ”expertkoordinator” i mitt cv?
Det har nämligen kommit att bli ett av mina främsta skills.
 
I mitt flöde på sociala medier ser jag det hela tiden.
Mammor som inte vill vara koordinatorer.
Som bara vill vara mammor till sina älskade barn.
Säkert finns det lika många pappor som känner likadant.
Men det är just mammor som finns i mitt flöde.
 
Där ser jag mammor som inte längre orkar. Vars kroppar och själar strejkar och inte vill mer.
Deras statusar och berättelser vittnar om oro, tårar, förtvivlan, utbrändhet och sjukskrivningar.
Jag tror mig våga påstå att landets alla ”funkis-föräldrar” känner igen sig. Så också jag.
Ska det vara så här? Kostar inte de trasiga föräldrarna i slutändan mer än insatserna för barnen?
Hur kan man ens värdera barns och ungdomars väl och ve – och rättigheter – i pengar?
 
Det är inte synd om mig, om oss, som fått jordens vackraste lilla själ till oss.
Det kan jag se att människor tycker ibland.
Jag ser det hos människor i min omgivning när jag berättar hur mycket i vårt liv är. Så jag har slutat berätta.
Jag får ofta höra att jag är stark, att ”de andra” aldrig hade fixat att ha ”ett sådant barn”.
Vad fan är det för kommentar?
 
Man älskar just det barn man får för att just det barnet är ditt och för att det är just det barnet du längtat efter.
Det är just det barnet du har älskat från första stund du insåg att du bar ett nytt litet liv inom dig.
Så är det. Funktionsvariation eller inte.
Jag vet.
 
Vi är lyckliga för henne. För att  just hon kom till oss, för att hon är precis den hon är.
Vi är stolta över henne. Över hennes galet många bra insikter och tankar.
Tänk, att vi har livets egen läromästare i vår familj.
Hon är inte avundsjuk och missunnsam mot någon.
Hon ljuger inte. Hon intrigerar inte. Hon är rak och ärlig.
Omedelbar med sin kärlek. Vill alla väl. Ger komplimanger. Berömmer.
Egenskaper som inte kan tillskrivas alla.
 
Jag avskyr när någon säger att jag är stark.
Jag känner mig inte stark. Jag känner mig stundom ganska skör.
Än så länge väljer jag att inte känna efter allt för mycket. Då kanske hela mitt inre skriker.
Jag gör som jag brukar. Jag biter ihop och kör på. Ända in i kaklet. Sådan är jag.
Jag gör det för hennes skull. Min dotters skull.
 
Jag gör det utan att blinka för min älskade, älskade lilla dotter.
Jag gör det för att hon inte varken behöver eller ska förändras.
Jag gör det för att det är samhället som behöver och ska förändras.
Samhället som borde vara lite mer rädd om dem så väl behöver det.
Samhället som ännu inte lyckats.
 
 
 
Punkt.
 
 
 
.slut
 
 
När mamman…
 
… kommer till jobbet…
Svämmar hjärtat över.
 
När hon tittar i den lilla påsen hon ställt sin lunchlåda i.
Där ligger en påse med två, idag lite torra, men ändå chokladmuffins.
Som den lilla bakade på hemkunskapen i måndags.
 
När den lilla tillsammans med mamman packade matsäck till hennes utflykt imorse, ville hon så gärna ha med sig en egenbakad muffins att äta efter sin pastasallad med köttbullar i. Mamman tyckte det var en god idé och den lilla packade omsorgsfullt ner sin muffins medan hon sade att de även räckte till mamman.
 
 
– Fast jag ska ju inte på utflykt.
Jag ska ju bara till jobbet…
 
– Men du får mamma. Det finns två. Du kan bjuda också.
Du kan säga att din lilla dotter som är 12 år har bakat dem.
 
 
Mamman sade att det var snällt tänkt, och ämnet släpptes.
Men den lilla hade inte släppt.
 
Hon hade knutit och knölat ihop påsen med de två muffinsarna i, och sedan lagt dem i samma påse som lunchlådan stod i.
 
 
 
Hjärtat svämmar över…
 
 
 
Muffinskärlek…
Jag spiller te…
 
… och lyfter min tekopp…
Ett hjärta.
 
Jag som älskar hjärtan.
Jag som ser hjärtan överallt och lite varstans.
Som har barn som finner hjärtan åt mig där man minst anar det.
Ett hjärta på betongbordet.
 
Hjärtan.
En symbol för kärlek.
För trygghet, för godhet.
 
Jag har en skara små och stora hjärtan i mitt hjärta.
Några få har större plats än andra.
Men ett hjärta rymmer många hjärtan.
Bara man vill.
 
 
Ett betonghjärta…
 
 
 
Ett betonghjärta av mjukaste sort…
Den lilla kloka…
 

… med den vackra själen…

Hon är fin.
 
Hon funderar mycket på stort som smått.
Mamman som är en grubblare av rang undrar om det ligger i generna.
Det gör det nog. En stor portion funderande finns säkert i generna. Så tror jag.
 
Men en stor del av alla funderingar kommer också ifrån henne själv.
Och, hon är fantastisk på att sätta ord på sina funderingar.
Fantastisk.
 
Som när hon frågar hur Jesus och Gud egentligen kan se alla människor på jorden.
Den är ju rund jorden. Man kan inte se runt, säger hon. Nej, det kan man ju inte.
Men hon finner sig en förklaring.
 
 
– Jesus och Gud kan nog se alla ändå. De är ju speciella. Typ.
Ja´ är också speciell. Som Jesus och Gud.
 
 
Hon pratar med alla döda vi känner.
Dem vi av någon anledning sagt är uppe i himlen nu.
Så där som man säger ni vet, fast man kanske inte ens tror på det själv.
Hon går till fönstret, vinkar, visar och pratar med dem.
Där finns hennes morfar och hennes farfar.
Där finns gammelmormor.
Där finns Lasse och Lars-Tore.
 
Hon funderar mycket på dem alla.
Fullt nöjd med att de ser henne mest hela tiden.
Övertygad om att morfar sitter där uppe och skojar som bara han kunde.
Och lika övertygad om att gammelmormor ännu tokfuskar i ”loppa” och ”skitgubbe”.
En dag säger hon till mig att hon önskar att alla döda hon känner kunde prata med pratbubblor till henne.
 
 
– Likadana som finns i Bamsetidningen du vet mamma…
 
 
Tänk, hela himlen full med pratbubblor ifrån alla vi saknar.
Vilken genial och fantastisk tanke. En tanke från detta lilla flickebarn.
 
Vi pratar mycket om mys.
Hedvig tycker om mys. Vem gör inte det förresten?
Fredagsmys, tacomys, bastumys, träningsmys, läsmys, filmmys, chokladmys…
Hon hittar mysord för allt som hon tycker om att göra.
Jag säger att hon är den bästa livsnjutaren jag vet.
 
 
– Ja´ vet mamma. Ja´ älskar livsmys…
 
 
 
Plötsligt fick jag ett ord till i min vokabulär, ett njutbart ord…
 
 
 
Livsmys…
Hon är…
 
… träningssugen…
Lilla H.
 
Jag jublar.
Jag hoppas hennes rörelseglädje håller i sig.
Jag hoppas att den håller i sig hela långa livet.
Man blir ju så glad av att röra på sig. 
 
Jag blir glad av att träna.
Nästan oavsett vad. Visst finns det favvoträningar.
Men själva grejen ”att” gör mig nöjd.
 
Så en dag när vi inte kan eller vill åka till gymmet kan vi ju träna i garaget.
”Vi kan träna med appen” säger Hedvig. 
Och det kan vi ju.
 
Bra musik och appen.
Hedvig är med till 100 procent, en hel vända.
Det är bra. Hon kämpar på. Hon blir genomsvettig.
Jag kör några vändor till. Tills jag också är genomsvettig och helt slut.
 
 
Då är vi nöjda och glada …
 
 
 
Min lilla tjej och jag…
Simträning..
 
… klädsim…
Livräddning.
 
Det var så kul.
Hon var så duktig.
Hon var så glad och så mallig.
 
Sedan förvreds det lyckliga lilla ansiktet.
Leendet försvann, ansiktet blev vitt, blicken sökte min.
Hon tog sig till stegen och jag frågade om något hade hänt.
 
Då brast det.
Upp ur vattnet kom hon.
Haltandes och med blodet strömmande från stortån.
Så där mycket blod som blod bara kan se ut som då det är blött överallt.
Blodet liksom bara flyter ut och man kan känna sig vimmelkantig för mindre.
 
Lilla H är rädd för blod.
Väldigt, väldigt rädd för blod.
Det enda jag hade att torka med var nyligen avtagna dyblöta kläder.
På dem flöt blodet ut ännu mer och såg ut som hiskeliga mängder.
Hedvig fick sätta sig ner.
 
Någon hämtade papper och plåster.
Någon annan hämtade ännu mera papper och plåster.
Sedan kom en badvakt med ”riktiga grejer”.
Hon kikade, torkade, baddade och plåstrade.
Simtränare V kramade och höll om.
 
Badvakten tyckte vi skulle åka till doktorn.
Ännu mera tårar. Hedvig älskar inte doktorn.
Eller jo, egentligen gör hon det. Bara det inte gör ont.
Eller kommer blod.
 
Hedvig fick bäras i ”kungastol” till omklädningsrummet.
Likaså till bilen. Snälla, snälla simtränare.
Den ena i bara blöt bikini, ut i den kalla kvällen och till bilen.
 
Doktor Amir på vårdcentralen tog emot.
Noll minuter i väntetid. Noll.
Så kort att Hedvig blev sur för att hon inte hann läsa en bok.
Det gör man ju i väntrum. Läser böcker. Om Grodan och kärleken. Typ.
 
Inget behövdes sys. Bara tejpas.
Och tvättas så klart. Och plåstras om.
Doktor Amir blåste upp en handske till en stor ballong.
Berättade att han arbetat på Kuba i många år. Där finns inga ballonger.
”Så då gjorde vi egna ballonger till barnen…”
 
Doktor Amir sade också att Hedvig inte får åka skridskor imorgon.
Med skolan, på idrottslektionen, som hon har längtat så efter. 
Då rämnade världen för lilla H.
Så typiskt på något vis.
 
 
Men det kunde varit värre…
 
 
 
Och ishallen har ju öppet hela vintern…
När mammahjärtat…
 
… går itu…
Helt.
 
Då sitter det onda i länge. Väldigt länge. Hela dagen.
Det är som att det är svårt att bli fungerande när mammahjärtat gått lite sönder.
 
När mamman väcker sitt yngsta lilla hjärta som inte vill vakna.
Som inte vill gå upp, som inte vill gå till skolan och absolut inte till fritids.
Som bara vill vara hemma.
 
Som vill att mamman ska sluta jobba.
Eller jobba mindre. Eller jobba närmare.
Som vill åka taxi hem efter skolan för att bara vara.
 
Yngsta hjärtat som är 12 år tycker att hon är ”klar” med fritids.
Så klart. De flesta andra är ”klara” med fritids redan då de är tio år.
Mina stora små hjärtan vara klara med fritids efter tredje klass.
Hedvig går i sjätte klass. Och vill åka hem efter skolan.
Så klart.
 
Mamman förbannar litegrann samhället och dess uppbyggnad.
Men har ingen lösning. Jo, att arbeta deltid är en lösning.
Fast på riktigt, var finns ens de tjänsterna?
 
Dialogen imorse krossade mammahjärtat.
Så pass att hon känner sig lite trasig där hon sitter vid sitt skrivbord.
 
 
– God morgon lilla gumman…
Har du sovit gott?
 
 – Mmm… go´morron mamma…
Ja´ är trött…
 
– Jag förstår det.
Jag var också så trött när jag skulle gå upp idag…
 
– Ja´ vill inte gå upp.
 
– Nej, så kan det kännas.
Men tänk så mycket roligt du ska göra idag.
 
– Vad ska ja´ göra?
 
– Du ska på utflykt till reningsverket.
Det kommer kanske lukta blä men blir nog spännande.
 
– Mmm…
 
– Sedan ska du åka taxi till kyrkan med E, V och H.
Det har du ju längtat efter.
 
– Mmm…
 
– Så hämtar jag dig i kyrkan när ni är klara.
 
– Ska du åka nu?
 
– Alldeles strax.
Jag tänkte att jag skulle fläta ditt hår innan.
 
– Ja´ vill inte att du ska åka.
 
– Nej, jag vet det gumman.
Men jag måste ju arbeta precis som du måste gå i skolan.
 
– Varför?
 
– Du måste gå i skolan för att lära dig saker.
Jag måste arbeta för att få pengar.
 
– Ja´ vill inte att du ska arbeta.
Ja´vill att du ska vara hemma med mig.
Ja´ vill åka taxi hem efter skolan.
 
– Jag vet det gumman…
På fritids gör ni ju ändå mycket roligt?
 
– Men ja´ vill inte.
Ja´ vill åka hem till dig.
 
– Är du osams med någon på fritids?
 
– Nej. 
Jag vill inte bara.
 
 
Det lilla vackra ansiktet har under dialogen skrynklat ihop sig alldeles väldigt och tårar rinner längs kinderna. Det känns inte som en bra start på morgonen. Mamman stålsätter sig för att inte skrynkla ihop sitt trötta ansikte och hon blinkar bort tårarna som bränner bakom ögonlocken. Mamman känner sig maktlös. Lite som att befinna sig i en rävsax.
 
Är det så här det ska vara i flera år?
Att den lilla måste vara på fritids fast hon tycker att hon är för stor.
Fast hon tycker att hon liksom är klar med hela fritidsgrejen.
Det känns inte riktigt rättvist mot den vackraste av själar.
 
 
Mammahjärtat är trasigt…
 
 
 
Det onda sitter i och sitter i…
Den lilla…
 

… har svarat sin fröken…

Själv.
 
Inte på brevpapper. Men väl på datorn.
Ytterligare en förenkling som förslag.
 
 
”Kan vi maila till varandra?”
 
 
Ctrl + p så är det utskrivet och klart.
Varför krångla till det tänker hon? Tänker jag.
Mail kan vara det smidigaste sättet att brevväxla år 2016.
Om än att det är aldrig så roligt att få ett handskrivet brev. I ett handskrivet kuvert.
 
Jag tycker nog ändå att det känns toppen att hon vill förenkla det som förenklas kan.
Det tyder på innovation, medvetenhet, effektivisering och modernism.
Skulle man kunna säga.
 
Någon annan skulle kunna säga att hon kan tappa förmågan att skriva för hand.
Jag håller inte med. Inte alls. Det är inte ens en risk så mycket som hon skriver.
Läxor, placeringskort, inköpslistor, packningslistor och andra listor.
 
 
Ett barn av sin tid…
 
 
 
Så skulle jag vilja uttrycka det…
 
 
”Jag trivs…
 
… jättebra här mamma…
… i kyrkan…”
 
Så säger hon.
Vår lilla kloka och mycket vackra lilla själ.
Hon säger det mitt under dagens gudstjänst.
Den första i raden av de som komma skall inför hennes konfirmation.
 
Hon lyssnar. Insuper varje ord prästen uttalar.
Skrattar när han jämför Jesus med Justin Bieber.
Sjunger högt och tydligt. Knäpper sina små vackra händer.
 
Hon skrynklar ihop hela ansiktet då  hon av prästen blir smord med olja symboliserande Den heliga Anden.
Säger att oljan verkligen luktar äckel-päckel och undrar varför prästen egentligen inte använder någon annan olja.
 
Vi tänder ett ljus för någon i vår närhet eller kanske för en situation i vårt eget liv.
Så säger prästen. Vi gör som han säger, lilla H och jag.
Vi tänder ett ljus, hon tänker på sitt, jag tänker på mitt.
Gemensamt tänker vi på Ebba och barnen på barnhemmet i Tanzania.
Vi bestämmer tillsammans att ljuset vi tänt är alldeles särskilt för dem. 
Det känns fint. Högtidligt.
 
Någon i församlingen har gått bort.
Prästen säger några väl valda ord, därefter tystnad.
Tystnad så när som på kyrkklockorna som ringer för den döda.
 
 
– Va´?! Varför ringer dom?!
Är det lunchrast nu eller…?
 
 
Undrar lilla H.
Jag säger att det inte är lunchrast.
 
 
– Vilken tur för ja´ gillar det här.
Vi tar kyrkkaffe se´n också va´?!
 
 
 
Vi stannade på kyrkkaffe…
 
 
 
Och fortsatte prata om livet som är…
En fredag med…
 

… blandad kompott…

Livet?
 
Kanske är det livet?
En fredag med go´frukost för vissa – typ den lilla som gärna äter potatismos, korv och ketchup till frukost.
En fredag med hemmajobb kombinerat med myskläder.
En portion eftertanke vid känslosamt telefonsamtal från omtyckt kollega.
En portion eftertanke till före, under och efter annat samtal.
Som täckte samtliga känsloregister.
 
Ytterligare en portion eftertanke och ett hjärta som svämmade över när jag på Facebook ser bilden av älskad och saknad dotter som gör skillnad på riktigt genom sitt volontärarbete på ett barnhem i Tanzania.
Barnhemmet fyller tre år idag och de ska ha fest.
En fest som firas med kyckling, soda, frukt, dans och sång.
En fest vi alla är inbjudna till.
 
En fest vi alla kan delta i.
Inte fysiskt. Det är långt til Tanzania för en fest en fredagkväll.
Men ändå. Vi kan delta genom att swisha en summa pengar.
Vi swishade. Vi deltog. Åh, vad jag önskar att vi var där på riktigt.
Jag hoppas de i skrivande stund har jordens party.
För de är en familj. Kärlek och familj är mer än blodsband.
Det onda till trots har något gott uppstått. Hos dem.
Här är det annorlunda. Det är lite kallare här hemma.
De flesta är sig själv närmast. Var är kärleken människor emellan?
Till viss del har vi tappat den. Till viss del är vi fattigare än dem.
Och där är bland andra min dotter och gör skillnad. Stort
 
Denna på många vis kämpiga fredag kommer hon hem.
Familjens lilla yrväder. Den lilla stora. Den lilla mindfulnessupplevelsen.
Stormar lyckligt in i huset efter taxiresan hem.
Vi får inte längre möta utanför. Hon kan ju själv.
 
Hon stormar in.
Slänger sig i mammans famn, i pappans famn.
Knackar på badrumsdörren bakom vilken storebror duschar.
Knackar hårt så att han stänger av duschen bara för att ropa:
 
 
– Hej Ludde! Ja´ är hemma nu!!!!
 
För att tillbaka få höra:
 
 – Heeeej gumman! Va´ kul att du är hemma!!!!
Har du haft det bra?
 
 
Ordningen är återställd. Igen är vi här och nu.
Det som vi är så dåliga på, men som lilla H är så fenomenal på.
Vad vore världen utan henne och alla andra som besitter den förmågan?
Fattigare. Tror jag bestämt.
 
Mellis på bordet.
Det är ett måste när hon kommer hem med taxi.
För dagen jordgubbskräm och mjölk.
En liten chokladboll kan också vara på sin plats en fredag.
En hemgjord. Från frysen. Som hon vet att jag tar fram lagom till hon kommer hem.
Som hon låtsas vara överraskad av och som hon tycker att jag tokbusar med.
Liksom, en chokladboll ”bara så där” en fredagseftermiddag.
 
Hon vill vara ifred.
Efter mellis vill hon vara i fred.
Jag jobbar klart. Sorterar dagen i huvudet.
En fredag som innehållit så mycket.
Eftertänksamhet, sorg, ilska, glädje, frustration, längtan…
 
 
Nu landar jag…
 
 
 
Här och nu landar jag…
 
 
Man vet vad man har…
 

… men inte vad man får…
Osäkert.

Skrämmande.
I alla fall för en fegis. Som jag.
Det finns så mycket jag skulle vilja göra. Vilja våga göra. Men som stoppas av min feghet.

Men så finns det de sakerna man inte kan påverka, som man inte kan göra något åt. Alls. Man får finna sig helt enkelt. Acceptera läget. Punkt.

Som när lilla H skulle få en ny lärare. Igen skulle hon få det. Efter att ha haft flera fantastiska lärare under åren. Den senaste läraren Hedvig hade fick henne att ta elefantkliv i sin utveckling. Hon hade ett underbart roligt, illustrerande och pedagogiskt sätt att lära ut. Hur skulle det bli nu? Med ny lärare? Rekryterad i sista sekund? Inget kunde vi göra. På inget vis kunde vi påverka. Att komma in som ny lärare i den situationen kan kännas en aning orättvist för nya fröken M.

För nya fröken M kom.
Och nya fröken M är fantastisk hon också.
En varm och engagerad människa. Hon ser sina elever. Hon också. Lyhörd.

Nya fröken M lägger ett handskrivet brev i Hedvigs läxmapp. Som en överraskning. Hon frågar om Hedvig vill brevväxla med henne. Så att de kan lära känna varandra bättre. Nya fröken M berättar vad hon tycker om att göra på fritiden, och undrar vad Hedvig tycker om att göra.

Hedvig är mallig över sitt brev.
Tänk, nya fröken M är lika fantastisk som ”gamla” fröken.
Vilken tur vi har haft.

Ett handskrivet brev…

 

Med så mycket värme…

Idag provade vi…
 
 
… något nytt…
Tillsammans.
 
En tillsammans-grej.
Vi åkte till gymmet och dansade afro.
25 minuter ren och skär glädje.
 
Och då är jag ingen dansmänniska.
Jo, på så vis att jag älskar att dansa på de numer ganska få festerna jag går på.
För att inte tala om hur roligt det var att dansa då man var ”ute”.
Ni vet då för länge, länge sedan när man hängde en del på krogen. 
Men det där med att gå på danspass.
Nej, det är inte vad jag egentligen längtar efter.
Jag gillar combat, box, grit och sådan träning där jag nästan dör.
Det tycker jag är kul.
 
Men så är det där med lilla H och dansen.
När hon vuxit ur ena gruppen men inte vuxit in i nästa. 
Samtidigt har hon så mycket dans och rörelse i sin lilla kropp.
Den bara måste få komma ut på något vis.
 
Så nu provar vi att träna tillsammans.
På gymmet, dit hon så länge velat följa med.
Vi avstår combat, box och grit – det kan jag hålla på med själv.
Nej, håll i hatten, nu dansar vi tillsammans.
Vi dansar afro.
 
Och vi går all in och kör hela tillsammans-tjej-grejen som är ack så viktig.
Ni vet, varsitt skåp med varsitt hänglås. En lång dusch bredvid varandra där vi delar på både schampo, balsam och duschcreme. Och därefter en lång, skön och varm stund i bastun där vi sitter och tjej-små-pratar.
Vi tjej-små-pratar om allt viktigt som hänt under dagen. Hedvig berättar att hon spillde korv stroganoff på tre ställen på sin vita skjorta med svarta stjärnor på, att hon skrämde sin fröken M och att de ska gå till skogen imorgon fast Hedvig själv inte har en aning om vad de ska göra där, ”Men ja´ älskar att gå i skogen ändå…”.
 
Vi fortsätter vår tillsammans-tjej-grej genom att låna ut bodylotion till varandra, och borsta varandras hår. Mamman tror nästan att huvudet ska trilla av när den lilla sliter och drar i alla tovor. Men man hjälps åt när man är tillsammans säger hon, och mamman håller god min.
 
Klädda i mjukiskläder susar vi hem, höga på endorfiner.
Vi tänder triljontals med ljus, någon dricker te, någon annan varm mjölk och en tredje som ännu inte ätit middag mumsar spaghetti och köttfärssås. Pratet, det livsviktiga pratet om ingenting och om allting och som jag värdesätter så högt, det fortsatte där och då. Vid köksbordet, mellan sörplande och ätande. Mamman berättade för pappan om hur grym lilla H var på afrodans, självsäkert höll hon med.
Mamman kände sig mest som en flodhäst. Men en lycklig flodhäst.
 
 
Pratet om ingenting…
 
 
 
Det måste vara själva livet…
 
Var ska vi göra av…
 
… allt som far runt i den lilla kroppen…
Undrar jag.
 
Allt som plötsligt skapar kaos i känslolivet.
Som gör att tårar trillar för ”ingenting”.
 
Som när glassen är slut.
Eller när popcornen dröjer för länge.
 
När skolmaten visar sig vara spaghetti med köttfärssås istället för köttbullar med gräddsås. För att man tittat på nästa veckas måndag istället för dagens måndag i den för henne viktiga appen ”Skolmaten”. 
 
När kompisen inte vill prata på Skype längre och säger Hej då.
Fast man själv så gärna ville prata längre.
 
När locket på burken med den egna jordgubbsdoftande krämen krånglar efter duschen. 
När man yrvaket en tidig morgon får för sig att det är en ledig söndag, fast det i själva verket är en regntung och ganska grå ”bara-måndag”.
 
Då rasar världen och tårar trillar längs de ännu sommarfräkniga kinderna.
Då räddar vi upp så gott vi kan, fast vi inte riktigt förstår. Inte vet vad vi ska göra.
Mamman vaggar, pussar, torkar tårar och pussar lite till.
Pappan tröstar med köttbullar och gräddsås till frukost.
Storebror spelar Minecraft tillsammans och på hans rum.
Bara de två.
 
Sedan plötsligt och från ingenstans är vårt glada yrväder tillbaka.
Lycklig för ”ingenting”. Det är en konst hon behärskar.
Det är ett av hennes främsta skills och som vi försöker lära av.
 
Vi gör så gott vi kan.
Men det räcker inte riktigt till.
Det är svårt att sätta ord på hur det känns.
 
Tänker på Karin Boyes Det gör ont när knoppar brister och visst är det så.
Hur ska man förklara att hormoner som inte är i balans, de är helt utan vett och sans.
Kan man ens förklara…?
 
 
Vi gör så gott vi kan…
 
 
 
Mest med pussar och kramar och tröstande famnar…
– Åh Gud…

 

 

… vad här är glitter & glamour…
Säger hon.

Jag känner mig en aning stressad över vad hon tittar på.

Att det är youtube vet jag, men det finns ju vääääldigt mycket på just youtube.

Det visar sig att lilla H kikar på en film ifrån Leos Lekland.

Harmlöst.

Puh… Jag andas ut…

❤️

Glitter & glamour på Leos lekland känns okej…

En särdeles…
 
… bra lördag…
Annorlunda.
 
Väldigt annorulunda mot hur jag är van.
Pappan och jag vaknar upp till ett alldeles tomt hus.
Inte ett endaste barn är hemma. Inte ett endaste barn pockar på uppmärksamhet.
Konstig känsla.
 
Konstig, annorlunda, aningen vemodig… men ändå skön på något vis.
När inget barn är hemma brukar jag vara extremt dålig på att njuta av lugnet, av den ensamma tiden. 
Jag som ändå tycker mycket om att vara ensam. Verkligen.
 
Jag blir som tom när de stora inte är hemma.
Jag blir som paralyserad när lilla H inte är hemma. 
Jag är inte van. Där jag är, där är lilla H. På något vis.
De stora barnen har ändå kommit och gått genom åren.
Till och från kompisar. Sovit här och sovit där.
Nu är de stora och jag dealar med en annan typ av saknad.
 
Imorse brottades jag med att å´ ena sidan vilja dricka kaffekopp efter kaffekopp i sängen, helst med både nyhetsmorgon och tidning. Så där galet lång tid. Eller skulle jag passa på att träna när ingen pockade på min uppmärksamhet, frukost eller flätande av hår? Jag blir ju så glad av att träna.
Men att åka och träna en lördag- eller söndagmorgon är inget jag prioriterar.
 
Jag blir glad av träning men också så glad av tid med familjen och värdesätter högt de långfrukostar vi brukar ha.
Tiden. Det är tiden tillsammans jag vill åt och som jag känner att jag delvis får genom långfrukostar, pyjamasar på fram till lunchdags, nyhetsmorgon, kaffekopp efter kaffekopp och så vidare. 
VI jobbar så mycket, alldeles för mycket, och jag saknar ofta tid. Som så många andra.
Jag har genom åren haft förmånen att inte behöva jobba fulltid då barnen varit små.
Och jag älskar att ha tid med barnen. Älskar.
 
Just nu har vi det inte så.
Lilla H är 12 år. Inte liten. Men ändå liten.
Tid är vad hon behöver och nu kan jag plötsligt inte ge henne det.
Mer deltid åt folket tänker jag. Kvinnofälla tänker en del.
Men hur kan några hundra mer i pension en vacker dag uppväga den i så fall förlorade tiden med barnen?
För mig kan det inte det. Jag dömer ingen. Vissa vill jobba heltid och mer än så. Gott så. Vissa behöver göra det.
Vissa vill jobba deltid för att få tid med barnen och därigenom må bra. Gott så det också tänker jag.
Var och en ska göra det som är bäst utifrån sig och sin situation.
 
Det visade sig att även pappan skulle iväg i morse.
Arbetsdag i båthamnen. Jag vet att han uppskattar det.
Så jo, vi ställde klockan, hann med en kopp kaffe i sängen och åt sedan frukost.
Sedan åkte han åt sitt håll och jag åt mitt. Utan stress ändå. Skönt.
 
Två pass på raken.
BAM!
 
Full av endorfiner och lycklig kände jag mig.
Dusch och ensasm lång bastu på gymmet.
När tänker jag ens tanken annars?

Och, det bästa av allt, allt skedde utan stress.
I full förvissning om att alla har det bra på sitt håll.
Så även jag.
 
Lilla H är hemma igen.
Som alltid då hon varit på vift vill hon vara i fred.
I sitt soffhörn, med lurar på och youtube på iPaden.
Ett par meter längre bort sitter jag. Med nyinköpt garn och stickprojekt på gång.
Ordningen är återställd.
 
 
Jag måste träna på att kunna njuta…
 
 
 
På att hitta tid…
 
I torsdags…
 

 
… var jag på middagsdate…
Härligt.
 
På date med en av männen i mitt liv.
Med den unga, kloka, vackra som är min son.
Som utan att jag förstått plötsligt blivit en ung man.
 
En vacker ung man jag stolt går bredvid.
En vacker ung man som öppnar dörrar för sitt sällskap, drar ut stolar.
En vacker ung man som ivrigt berättar om sina tankar och idéer.
Som gestikulerar vilt för att förstärka det han säger.
I ivrigheten och i gesterna ser jag mig själv.
 
Vi äter Moules frites och pratar. Och skrattar.
Den vackra unga mannen pratar om framtidsdrömmar.
Han är glad att jag tror på honom.
Hur skulle jag kunna annat?
I mina ögon är han den bästa unga mannen som finns.
För honom finns jag alltid.
För honom och hans systrar.
Dem tror jag stenhårt på.
 
En vacker ung man som med kärlek så stark att det lyser ur hans ögon berättar om sin fina, fina flickvän som gör honom så lycklig som han aldrig trott att han skulle kunna känna sig.
Hans ögon glittrar och mitt hjärta svämmar över.
Jag unnar honom all kärlek och glädje i världen.
Åh, vad jag unnar honom.
 
 
En vacker ung man…
 
 
 
Och jag spricker av stolthet över att få vara hans mamma…
Ibland blir det…
 
… ont om tid…
Minsann.
 
Det är då nödlösningar är så bra.
Som när man efter fritids och innan simskolan inte hinner hem och både laga och äta mat.
Och klurar på om vi ska ta svängen om Mc Donalds, vägen förbi korvmojjen eller knalla in på Ica och plocka varsin sallad som man skulle kunna äta sittandes på en bänk i solskenet. I den andra staden, där simskolan är.
 
Nödlösningar är extra bra när båda är överens om vilket alternativ som är bäst.
Av ovan tre helt klart och utan diskussion en plocksallad från Ica.
Vi plockar väldigt olika i salladsdisken, lilla H och jag.
Men vi blir ju båda nöjda och det är det bästa.
Vi åker mil efter mil till den andra staden.
 
Pratar om skoldagen som innehållit torsdagsmys men också en svenskalektion där Hedvig fått vara hjälplärare. Det är stort och det är malligt och fröken M har sagt att lilla H är duktig. Det är också stort och malligt.
Vi pratar om pokémonjakten som ska äga rum imorgon. Och om att Hedvig numer får gå med tjejerna i 7-9 och simma på fredagarna. För att hon nästan är så stor nu. För att hon faktiskt och egentligen är riktigt stor tjej nu.
Vi pratar också om Jesus och Gud, korset och blodet, konfirmationsläsning och begravningar.
Man hinner avhandla så mycket viktigt under en bilfärd.
Särskilt när lilla H:s telefon är urladdad.
 
När milen tar slut och bilen är parkerad känns det kallt. Soligt förvisso, men kallt. 
Kanske är det ”svinkallt” även på en solig bänk? tänker Hedvig och undrar om vi inte kan ha plocksallad-picknick i i bilen iställen. Den är ju ändå varm av solen.
 
Och det kan man ju ha.
Ha en plocksallad-picknick i bilen.
En god och rolig plocksallad-picknick där Hedvig fick en fnissattack eftersom det ändå mitt i allt kändes helt crazy att sitta där i bilen, på parkeringen vid simhallen, och ha picknick.
 
 
En sällsamt trevlig torsdag…
 
 
 
 
Och en sällsamt trevlig nödlösningsmiddag…