Liten H...
Ett riktigt Gott Slut…
 
 
 
 
… och ett fantastiskt Gott Nytt År önskar vi er…
 
 
Med neddragna gardiner och headset på hoppas vi att nyårskvällen blir festlig även för älskade lilla H.
 
År 2012 är strax till ända och som alla år har det för mig och säkert för de flesta andra inneburit både glädje och sorg. Det är väl så livet är tänker jag, och det är kanske så livet ska vara? För att känna sann glädje och tacksamhet kanske vi behöver uppleva sorg och kanske emellanåt lite hopplöshet? Det är nog det som är själva livet, en blandad kompott av gott och ont.
 
Vid förra årsskiftet bestämde jag mig för att bli bättre på att ta på mig ett skal emellanåt. Det låter inte så trevligt, det håller jag med om, men för mig kändes det nödvändigt. Ett skal att ta på mig istället för att känna mig så förjordat sårad och bräcklig i vissa situationer. Ett skal som var tänkt att hjälpa mig att fokusera på allt gott jag har i livet. Ett skal som skyddra mig från att känna mig alldeles knäckt och trampad på i vissa situationer.
 
Om jag lyckats?
Njaaa, jo ibland faktiskt.
Skalet har naturligtvis inte skyddat mig från att bli sårad, men det har hjälpt mig att hantera känslan av att bli trampad på och det har hjälpt mig att övertyga mig själv om mitt eget värde. Lite i alla fall…
 
Jag är inte mycket för nyårslöften.
Jag tycker att man skall göra saker, förändra saker, för att man har lust och för att man mår bra av det, nyår eller inte liksom. Jag ger därför inget nyårslöfte i år heller, varken till mig själv eller till någon annan. Istället försöker jag ha mitt skal nära till hands även under 2013, så att jag kan greppa tag i det likt ett halmstrå närhelst jag känner att jag behöver det.
 
På barnfronten har det hänt mycket under året som gått.
Plötsligt har jag en dotter som snart fyller 18 och är i full färd med att ta körkort!
Hur det gick till har jag ingen aning om, alldeles nyss var hon nyfödd, pytteliten och hade en kolsvart liten kalufs på huvudet. Nu är vi lika långa, hennes hår är midjelångt och det vackraste jag sett. Vi ”kompar” kläder och skor av varandra och jag tycker att hon är ett sällskap av allra trevligaste sort.
 
Lika plötsligt har jag en son som under året tagit moppekort, konfirmerat sig och som nu är en och halv decimeter längre än mig. Han har sju nummer större skostorlek än vad jag har och han har en röst som närmar sig en vuxen karls röst. Hur det gick till har jag heller ingen aning om, alldeles nyss var även han nyfödd, pytteliten och även han hade en kolsvart kalufs. En liten kille som aldrig velat vara långt ifrån sin mamma har nu blivit en kille som helst sitter på sitt rum med headset på (det är visst något med min familj och headset) och med stängd dörr. Även han ett alldeles särdeles trevligt och framför allt roligt sällskap när han kryper ut ur sitt rum.
 
Inte fullt lika plötsligt, men ändå överraskande, har jag en ännu ganska liten dotter som så sakteliga håller på att bli stor. Lilla H, där det mesta i utvecklingen sker i lugnt och behagligt tempo men som ändå överraskar genom att bara kunna något jag inte visste att hon kan. Lilla H som även hon nyss var nyfödd om du frågar mig och även hon med en kolsvart liten kalufs på huvudet. Lilla H som med sin extra lilla kromosom ställde världen lite på ända för oss. Lilla H som sedan sin första levnadsdag berikat och berikar allas våra liv på ett sätt jag önskar att alla fick uppleva. Lilla H som genom sin envishet och trotsighet kan driva mig till vansinne men som allt som oftast är ett väldigt roligt och småtokigt sällskap.
 
I drygt ett år har vi också haft förmånen att få ha min mans son boende här på heltid. Om honom kan jag av naturliga skäl inte nämna något om då han var nyfödd men han har också bara plötsligt och utan förvarning blivit så stor sedan jag lärde känna honom. Även han har under året tagit moppekort, knallar omkring med skäggstubb och ställer skor i väldigt stor storlek på skohyllan i grovköket. Han har under året gjort en kraftansträngning i skolan och klarat det bravur.
 
Min man då…
Han har inte plötsligt blivit stor och utvecklats massor, han är sig mer lik som han varit under åren.
Tur är väl det tänker jag, att vi vuxna inte förändrar oss i samma takt som barn på väg att bli stora gör.
Min man han jobbar ihärdigt, han är extremt flitig med att fixa och trixa hemma och ännu mer idog när det kommer till båten. Båten ja, den under året nyinköpta båten som gör min man alldeles galet lycklig. Jag känner att jag sedan denna båten kom in i vårt liv får jag finna mig i att dela kärleken från min man med just båten. Men jag bjuder gärna på det. Jag bjuder på det för att jag ser att hon (jo, för en båt är ju en hon) gör honom så lycklig. Jag tycker verkligen om när människor omkring mig är lyckliga!
 
 
Lycklig känner jag mig som lever i en familj med jordens bästa barn!
 
Det gör säkert du också, då förstår du min lycka…
 
 
 
 
 
 
 
                 
 
 
 
 
 
 
Ibland blir jag mållös…

… och istället full i skratt…

Som igår, då vi kom innanför dörren efter en tur till Mio möbler och en tur till Ica, lilla H, hennes pappa och jag. Lilla H hade galet bråttom eftersom bästis Emil var på ingång och slängde därför jackan på golvet istället för att hänga den på sin krok. Likaså sparkade hon av sig sina kängor och lät dem ligga där på dörrmattan.

Jag kände irritationen växa inom mig, var och en gör efter förmåga här hemma – så är det i alla fall tänkt tycker min man och jag – och det är inte ok av Hedvig att slänga kläder omkring sig på det viset. Jag bad henne både en och två gånger att plocka upp jackan och kängorna men nej, det hade hon inte tid med…

Man får välja sina strider försöker jag tänka och jag hade verkligen inte lust att där och då bli osams med Hedvig, då hade jag tagit lyckan och glädjen över att Emil var på väg ifrån henne. Kompistid är för värdefull för att förstöras. Istället muttrade jag, mest för mig själv;

– Please behave…

Hedvig, som redan var halvvägs in i huset, tjoade till svar:

– Näe mamma, inte ”biiheijv”…

Ví har en skotträdd…
 
 
… liten flicka här i huset…
 
 
Nej, vi har ingen hund så det är ingen sådan jag talar om.
Vi har en skotträdd liten H…
 
Det gör ont i hjärtat och se hennes vackra, bruna, stora, kloka ögon alldeles fulla av skräck så fort hon hör minsta lilla smäll. Det är som om hon verkligen inte förstår vad som sker men ändå är sanslöst övertygad om att det är något farligt det där med smällare och raketer.
 
Minns våra senaste nyårsaftnar där lilla H likt ett djur, kanske likt en skotträdd hund, trampar och trampar. Ingen får ta i henne, ingen får krama, ingen får trösta och den skräckslagna blicken söker hela tiden en flyktväg om utifall det värsta kommer att hända.
 
Förra nyårsafton drog vi ner husets samtliga rullgardiner och persienner redan tidigt på eftermiddagen. Då Hedvig spelade eller såg på film på sin iPad hade hon sitt nya Hello Kitty headset på sig. Då hon lade bort iPaden åkte hörselkåporna på, allt för att minimera risken att höra en smällare eller ett fyrverkeri. Likt ett mantra har lilla H senaste veckan rabblat att hon inte är rädd för fyrverkier. Det är lite som i Sällskapsresan: ”Jag är inte rädd, jag kan flyga” men när det väl sker är hon mer än rädd, hon är skräckslagen…
 
Vi har, likt kloka hundägare, tackat nej till två begivenheter på nyårsafton.
Det är ingen uppoffring, tvärtom, det är för oss självklart.
Folk säger att de förstår, att de ska minimera hennes rädsla etc och det är fint. Kruxet är att det sällan håller en hel kväll igenom. Där finns andra som tycker att fyrverkerier är spännande och vackra, där finns andra som vill öppna dörren på vid gavel för att njuta de vackra färger som sprids över himlavalvet. Då är det mer än kört för lilla H och det sista vi önskar henne är ännu mer rädsla, ännu mer skräck…
 
Nej, vi blir hemma på nyårsafton och ett vänpar kommer hit till oss.
Ett vänpar som tycker det är helt ok att våra persienner är neddragna och som tycker det går jättebra att avnjuta en god trerätters middag utan att kunna se ut.
 
 
Jag läser Agrias tips för att lugna en skotträdd liten hund och eftersom jag inte hittar några tips på hur man lugnar en skotträdd liten H så läser jag om hur man lugnar skotträdda hundar istället.
 
Där står att om man har en hund som är paniskt rädd bör man uppsöka veterinär för att få något lugnande.
Jag undrar i mitt stilla sinne om det kanske kunde vara en bra grej? Samtidigt är ju lilla H en partypingla av stora mått ( ni vet, hon välter gärna granen på julfesten etc) och jag vill ju att hon skall kunna njuta av gästers sällskap, av god mat, av ett vackert dukat bord etc.
 
Sedan läser jag att man så långt det går bör ljudisolera sitt hus med hjälp av tjocka gardiner, madrasser i fönstren etc. Jag tänker att det gör vi ju redan med neddragna gardiner och hörselkåpor på – det hjälper sådär…
Man kan också ha radion på på hög volym står det. Vi har iPad och TV med av Hedvig valda program på på hög volym. Även där tycks vi göra vad vi kan.
 
Jag läser att man absolut inte skall ta med sin skotträdda lilla hund ut för att titta på fyrverkerierna och undrar spontant vem i hela världen gör en sådan dum grej?! Hedvig har inte varit med ute och tittat på vackra fyrverkier sedan hon låg i vagn…
 
Det sista rådet jag läser ifrån Agria är att man under resten av året bör träna sin skotträdda hund. Gärna med hjälp av en startpistol om man har tillgång till sådan. Har jag kunnat översatt tipsen ovan någorlunda från en skotträdd liten hund till en skotträdd liten H känner jag starkt att här går gränsen. Jag kommer inte att träna min skotträdda lilla H med hjälp av en startpistol under resten av året, det kommer jag definitivt inte
 
Jag hoppas istället att folk kommer att fyra av sina raketer med vett och med sans.
Jag önskar, liksom tidigare år, att folk inte smäller smällare i parti och minut under hela nyårsafton bara för att liksom. Jag önskar också att folk skulle ha lite örståelse för skotträdda hundar och skotträdda små barn.
 
Jag vet att många finner en tjusning i att smälla.
Själv tycker jag att det kan vara otroligt mäktigt att skåda en paljett av färger på den i övrigt svarta himlen men jag har lite svårt att förstå tjusningen i att smälla smällare som verkligen bara smäller…
 
Efter att ha googlat och läst Agrias råd för skotträdda hundar känner jag nog att människan har väldigt mycket gemensamt med djuren.
 
Kanske är hunden ändå människans bästa vän?
 
 
 
 
 
Lycka är…
 
 
… att åka till Ica och möta bästis Emil…
 
 
När sedan bästis Emil vill, kan och får följa med hem och leka känner lyckan inga gränser.
 
Det värmer i själ och hjärta att lilla H har Emil, att vi alla i familjen har fina bästa Emil.
Inifrån Hedvgis rum hör jag skratt och flams, jag hör småprat och jag hör diskussioner av det djupare slaget.
Mest av allt ”hör” jag känslan av efterlängtad tvåsamhet, efterlängtad kompistid.
 
 
Behöver jag ens säga hur bra det känns inom mig…?
 
 
Sköna, efterlängtade…
 
 
 
… jullov…
 
Jullov då man kan och får göra lite som man vill, bara för att man har lust liksom.
 
Idag smög jag upp lite tidigare än resten av familjen, inte alls för att jag är morgonpigg (det är jag nämligen och definitivt inte) utan för att jag skulle åka och träna. Inte för att jag kände ett måste eller ett tvång utan bara för att jag längtade efter ett apjobbigt träningspass, för att jag hade lust liksom.
 
En annorlunda men ganska skön känsla att sjunka ner i soffan med en kopp kaffe i ett alldeles tyst hus. Vårt hus är aldrig tyst annars och det gillar jag. Att det inte är tyst menar jag. Jag tycker om när jag hör skratt, prat, sms-signaler och annat som talar om att här bor vi, här lever vi, jag och min familj.
 
Men imorse var det tyst.
 
Jag tände ett ljus, smuttade på mitt rykande heta kaffe och lyssnade på tystnaden.
Tystnaden som bröts ganska snabbt av små tassande, liksom hasande, steg. Strax dök en yrvaken liten H upp och jag känner ingen som kan leverera ett solskensleende trots nyvakenhet som hon kan. Jag blir varm i absolut hela kroppen. Den lilla yrvakna solskensleende lilla H kröp upp i mitt knä samtidigt som hon sade:
 
 
– Go´ mollon mamma, sovit gott? Kan du fixa valm mjölk till mej…?
 
 
Visst kunde jag det!
 
I mina raggsockar traskade jag ut i köket och värmde lite mjölk till mitt yngsta lilla hjärta.
Sedan satt vi där, tysta, tysta och bara njöt av kaffe, varm mjölk och tända ljus.
 
En liten stund.
 
Sedan åkte jag och tränade.
Hem kom jag två timmar senare, alldeles glad och lycklig.
Så som jag blir då jag får tokträna lite.
 
När jag kom hem fick jag leka.
Jag bönade och bad om att få leka något annat än doktor för det tycker jag verkligen är trist. Jag vet, jag vet ju verkligen att det förmodligen fyller något slags terapeutiskt syfte för lilla H som tillbringat en hel del tid på sjukhus men ändå! Vi har lekt det i flera år och vi leker det ännu.
Replikerna är de samma och nåde den som frångår dem!
 
Jag tror aldrig att Ebba riktigt kan förlåta mig för att jag gav hennes och Luddes lillasyster hos deras pappa en doktorsväska i födelsedagspresent en gång.
 
 
– Neeeej, då måste jag ju leka doktor varje vecka!!!!
var Ebbas kommentar.
 
Nåväl, glad som jag var lekte vi doktor idag, bara för att vi hade lust liksom.
Vi fixade lunch, vi tittade på när pappan i huset grejade och gjorde så fint i vårt sovrum.
Vi lekte lite till för att vi hade lust och sedan packade vi en väska full med skridskor, hjälmar, fleecetröjor, vantar och annat som hör en skridskotur till och sedan åkte vi till ishallen. Inte för att vi måste göra massa saker för att det är jullov utan helt enkelt för att vi hade lust.
 
På isen skådade vi en isprinsessa av sällan skådat slag om du frågar lilla H ( och mig… och pappan…).
Hon åkte av hjärtans lust, både med en ”så´n man håller i” och utan en ”så´n man håller i”, hon åkte framåt, bakåt, hitåt och ditåt, hon snurrade och försökte sig på piruetter, hon åkte slalom mellan koner, vi fikade med saft, chokladboll och pepparkakor och sedan åkte vi lite till – bara för att vi hade lust.
 
Väl hemma var bastun varm och lilla H och hennes skridskohjälte till pappa (han åker skridskor som en Gud) försvann in i värmen en stund – bara för att de hade lust.
 
 
Jag tänker att jullov är bra för hela familjen för då får man göra bara det man har lust med…
 
 
 
 
    
 
 
 
Att åka till Ica…
 
 
… är definitivt ingen favvosyssla för lilla H…
 
 
För vem är det det egentligen kan man fråga sig? Mer ett nödvändigt ont som jag ser det och idag, efter alla juldagar, är det nödvändigt. Kylskåpet börjar gapa tomt på allt utom på julgodis.
 
Samtidigt som jag gjorde vår busiga frukost lade jag fram en penna, ett papper som jag skrev ”Handlas” på (en konstig grej jag har för mig, att ”Handlas” måste stå överst på min handlingslista, något maken har väldigt roligt åt). Jag brukar nämligen komma på grejer som behöver handlas lite då och då när jag grejar varför det är så bra att ha listan ligga framme en stund.
 
Då jag dukar vårt frukostbord ser jag att en viss liten H varit där och skrivit.
Först tyckte jag att hon skrivit ”Mat” men när jag tittade närmare såg jag att hon skrivit ”Max”. Jag frågade henne varför hon skrivit ”Max” på handlingslistan och hon svarade:
 
 
– Föl att vi måste sssscccchhhhhööööpa tunnblöd Max ätel. Tunnblöd äl svårt att skliva…
 
 
Lilla hjärtat!
Så klart att ”tunnbröd” är svårt att skriva!
 
”Tunnbröd som Max äter” är hårt tunnbröd, den runda varianten, och som bästis Max åt mycket och ofta då Max och Hedvig var små. Ett tunnbröd Hedvig smakade första gången hemma hos Max och sedan dess tokälskat. Det nämnda tunnbrödet var slut igår då lilla H ville ha en skiva och det kom hon väl på när hon såg min handlingslista som gapade tom.
 
 
Stum och stolt över hennes förmåga att få fram sitt budskap även om just ”tunnbröd” kan vara svårt att skriva…
 
 
En väldigt busig morgon…
    
 
 
… har vi haft här i huset…
 
 
Bara själva fenomenet ”sovmorgon” känns aningen busigt och ovant för mig, om än njutningsfullt.
Att då fortsätta lite busigt och crazy kändes däremot helt naturligt…
 
Jag bestämde mig för att ta en dusch innan frukost eftersom lilla H ändå aldrig är så sugen på mat då hon är nyvaken. Väl ute ur duschen möttes jag av en glädjestrålande och väldigt runt-munnen-kladdig liten H.
 
 
– Mamma! Vet du ja´ åt? Ja´ åt cccccccchhhhhhhoooooklaaaadtomte!
En, två, tle, fyla, fem, sex, huuu, åtta cccccccchhhhhhhoooooklaaaadtomtal åt ja´!
De smakal tättegott mamma!!!
 
 
 
     
 
 
Hm… en, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta chokladtomtar innan frukost känns aningen busigt om du frågar mig, om än jättegott!
 
Men det är ju jullov…
 
 
När vi sedan skulle äta frukost så kunde jag inte motstå min favvo-jullovs-frukost som består av en tallrik fil med brutna pepparkakor i. Det fick jag som barn och det äter jag ännu – fast bara på jullovet just för att det känns lite busigt, lite olydigt sådär. Hedvig tycker det är väldigt crazy gjort av mig att göra sönder pepparkakorna och lägga dem i filen till frukost!
 
 
– Man fål inte göla så mamma!
 
– Jo, det får man! På jullovet får man göra så…
 
– Då ville ja´ ha pastafjälilal och kessscccchhhhup! De äl busit…
 
 
Sagt och gjort!
Pastafjärilar och ketchup serverades till frukost.
En frukost som för övrigt intogs klockan 10.30!
 
 
Är det jullov så är det…
 
 
Vi har sovmorgnar…

… här i huset…

Det är vi sannerligen inte bortskämda med! Lilla H vaknar tidigt oavsett vid vilket klockslag hon sluter sina vackra, bruna ögon på kvällen. Men inte nu, inte detta jullov och det är en märklig känsla att ensam sitta i soffan (klocksn nio!!!) med ett tänt ljus och mitt morgonkaffe medan lilla H sover…

Att övervåningen med toktrötta tonåringar är tyst till långt fram på förmiddagen det har jag vant mig vid, men att lilla H sover ännu, det är en annorlunda känsla…

Jullov är härligt…

Nu är det…
 
 
… på plats…
 
Det hett efterlängtade gökuret som inte är ett gökur utan ett elefantur.
 
Varje timme tittar den lilla söta elefanten ut och ger ifrån sig ett ”Tuuut” för att sedan försvinna in i sitt hus igen.
Än så länge är både Hedvig och vi andra förtjusta i elefanturet och blir lite fulla i skratt då vi överraskas av ljudet ifrån Hedvigs rum.
 
 
Tuuut…
 
 
Julen kom…
 
 
… och julen är snart förbi…
 
 
Jag hoppas ni alla har haft en lugn, skön och avkopplande julhelg!
Ända sedan jag var barn känner jag ett styng av vemod när julen närmar sig sitt slut.
Ett helt år kvar tills nästa jul…
 
Samtidigt gläds jag åt att vi har haft en mysig jul med alla barn hemma (det är det bästa), vi har haft båda mina fina systrar med lika fina män och fantastiska syskonbarn här och vi har haft min mamma och hennes man här. Vad vore julen utan mamma tänker jag…?
 
Huset var fyllt till brädden av lek, bus, skratt, glögg, julgodis, chokladkartonger, julmat, Kalle Anka och framför allt av mysig samvaro. Tomten kom och tomten hade säcken full. Hedvig tog emot honom med öppna armar och helt utan blygsel. Då tomten tänkte sig att lämna vårt hus för att hasta vidare till ”alla andra barn” bad Hedvig honom att gå till Elin och Anna, våra finfina grannflickor.
 
 
– De bol däl borta! Ja´ kan peka så du gål till lätt hus…
 
 
Vilken tur, tänkte vi andra, att det var just hem till Elin och Anna hon bad tomten att gå. Vi andra anar att det kanske var just till det huset tomten ville gå och vi anar också att tomten sedan kanske ville stanna kvar i det huset. En viss likhet mellan tomten och Elin och Annas pappa finns…
 
Vi sjöng något annorlunda snapsvisor mot vad vi gjort tidigare julaftnar. Lilla H tog kommandot helt över dessa visor i år och valde att ståendes på sin stol sjunga ”Ja må han leva” samt ”Happy Birthday” så det rungade om det – för oss andra femton personer runt bordet var det bara att hänga på. Kanske har vi skapat oss en ny tradition här i huset…?
 
Alldeles särdeles nöjd med sina julklappar sjönk Hedvig senare på kvällen ner i soffan och kopplade av med sin iPad. Det är så hon bäst kopplar av, lilla hjärtat. Våra fina stora barn verkade också särdeles nöjda med sina julklappar och vad ännu bättre var verkade de så nöjda med att umgås med nära och kära. Jag blir varm inombords då jag ser hur roligt de har tillsammans alla kusiner, hur otvunget de umgås, skrattar och delar erfarenheter och funderingar med varandra.
 
 
Det är ändå det allra, allra bästa i livet tänker jag.
Att vara nära sina nära och kära och vårda relationerna till dem…
 
 
 
 
 
 
  
 
 
   
 
 
 
 
 
 
 
 
          
 
 
    
 
    
 
     
 
 
Här är de…
 
 
 
 
… de tämligen fula, av flourmuggar och glitter tillverkade, julklockorna jag gjorde då jag var liten…
 
 
Julklockor som förmodligen gjorde min mamma rörd och kanske fick hon en klump i halsen också?
Jag var kanske fyra år då jag gjorde dem och stolt gav dem till min mamma.
 
Sedan jag själv fick barn och glatt och med värme i hela kroppen hänger upp och tar fram allt vackert de gjort genom åren kan jag se på flourmuggsklockorna på ett annat vis. Varje år då jullådan åker fram och töms känner jag att jag varsamt måste lyfta dem ur sin påse och titta på dem. Nej, jag hänger inte fram dem, de åker tillbaka ner i lådan igen (de är ganska fula faktiskt) men först efter att jag tittat på dem.
 
 
 
Jag undrar vad mamma kände då hon fick dem av mig…
 
 
 
 
 
 
 
 
– Helle Gud ja´…
 
 
 
 
 
… längtal föl julen nu mamma…
 
 
– Länge kval?
 
– Nej, idag är det lördag, imorgon är det söndag och se´n är det julafton!
 
– Julhafton?! På liktigt?! Med LenaMoaLars?
 
– Ja, julafton på riktigt, med Lena, Moa och Lars…
 
– Åh Helle Gud ja´ längtal!!!
 
 
 
 
 
Sedan drygt ett års tid…

… har vi i huset en liten prinsessa som svär som en borstbindare…

Sådär kul om jag ska vara ärlig, och vi lyckas inte få bukt med det alls! Vi har provat det mesta och nu känns det lite som att ja, ja, det ger sig väl vad det lider och så hoppas vi hela tiden att hon inte ska dra de värsta valserna bland folk.

Imorse hade lilla H svårt att pressa fram tandkräm ur tuben och säger rappt (till tandkrämstuben):

– Mäh! Faan med dej!!!!

Jag försöker ignorera men slänger ändå ur mig frågan om vad hon tror tomten skulle säga om han hörde henne svära så? En nanosekund tänkte hon och sade sedan:

– God Jul!

Morgonmys i soffan…

… med varm mjölk till lilla H och kaffe till mamman…

Lilla H kryper tätt, tätt intill mig, jag hör en liten suck och sedan orden:

– Nu äl ja’ hemma hos dej mamma…

Värmen sprider sig inom mig, att hon alltid lyckas sätta ord på hur det känns inuti hennes lilla kropp!

”Hemma hos mamma”, det är så hon känner då hon ligger i mitt knä…

Jullovet börjar på…
 
 
… olika vis här i huset…
 
 
Lillasyster har överraskat oss med att sova länge vilket annars aldrig händer. Lycklig var hon då hon fick väcka storasyster och dessutom låna hennes nya iPad (som tycks vara så spännande fast lillasyster har en egen). Storasyster börjar sitt jullov med att jobba, känns kanske sådär…
 
Storebror i huset sover ännu, storebror nummer två har skolavslutning först idag, pappan i huset har ännu inte jullov.
 
 
Själv lyssnar jag på julmusik och skall strax avnjuta frukost tillsammans med storasyster och lillasyster…
 
 
 
Vilken underbar morgon…
 
 
 
… med en hel hoper trötta barn i sängen…
 
 
En hoper trötta älskade barn och en älskad kaffe-på-sängen-fixande och inte fullt lika trött make.
En födelsedag kan inte börja mycket bättre tänker jag och går idag omkring och känner mig lite extra glad för att just denna lite knasiga, tokiga, brokiga och mysiga familjen är min familj…
 
Förärad med egenhändigt gjord nalle, en lika egenhändigt gjord igelkott, smällkaramell, tidningsprenumeration med gåvor och fantastiskt rim till detta, mörk choklad smaksatt med Sea Salt och apelsin samt en absolut helt fantastiskt vacker kandelaber.
 
 
Men det bästa av allt var ändå att ha hela familjen samlad i sängen på morgonkvisten…
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Rim skapat av Ebba:
 
Nu tror du att du endast ska få ett kort
men detta blev bestämt så fort
Damernas Värld är inte så snabba på att sända
så ditt fina paket hann inte anlända
 
4 nummer och ett kit att ha när du ska ut och fara
ska du få av oss för vi är så snälla och rara
 
Grattis mamma
önskar
Ebba & Ludvig
Ikväll har vi varit på…
 
 
 
 
… tidernas julshow…
 
 
Hedvigs klass, eller rättare sagt hela F-6, har bjudit oss föräldrar, syskon samt mor- och farföräldrar på en fantastisk julshow ikväll.
 
Lilla H har väntat i flera månader på att få skrida fram som jordens vackraste Lucia inför oss alla.
Ikväll var det dags och hon gjorde det med bravur vill jag lova.
Högt och tydligt sjöng hon alla sånger, hon som annars mest viskar och blygt tittar ner i golvet i större sammanhang. Hon brukar definitivt inte ta ton högt och ljudligt inför publik.
 
Jag anade ändå något i måndags då taxichauffören som körde hem Hedvig leende kom ut ur bilen och berättade att Hedvig minsann sjungit varenda julsång som finns för henne och de andra barnen i bilen på väg hem. Jag tänkte att kanske, kanske detta mod håller i sig även under julshowen.
 
Emellanåt avbröt Hedvig sin skönsång för att säga något antagligen superviktigt till bästis Emil som stod bredvid. Hedvig sade, samtidigt som hon kliade sig i pannan:
 
 
– Emil, min klona killal lite…
 
och Emil svarade:
 
 
– Äh, det går bra älskling…
 
 
 
 
 
 
    
 
 
     
Idag då jag kom till fritids…
 
 
 
… möttes jag av flera ”Grattis” av fröknar och barn…
 
 
– Tack så mycket, men dagen D är först imorgon…
 
 
Åhå… födelsedagen är först imorgon?
Fröknarna var snopna då lilla H så idogt hade fixat med paket till mig. Hedvig har koll på min födelsedag, det vet jag, så det hela handlade nog mest om att hon ville ha paket färdigt med sig hem idag då hon är längtar väldigt efter att få väcka mig med skönsång imorgon.
 
Hedvig sprang och hämtade sitt paket och ville att jag skulle öppna det, nu, omedelbart och bums. Jag försökte verkligen övertyga henne om att det nog är roligare om hon ger mig det imorgon bitti då hon sjunger Ja må hon leva men nej, Hedvig ville prompt att jag skulle öppna det nu, omedelbart och bums. Igen försökte jag övertyga henne men gav mig då jag såg att hon höll på att bli ledsen.
 
Jag öppnade paketet och inuti låg en alldeles fantastiskt söt nalle som Hedvig sytt i slöjden.
Åh, vad den var fin! Jag tackade och pussade och kramade lilla H.
 
Därefter packade Hedvig raskt in nallen igen och bad mig knyta snöret!!!
 
 
– Du fål den imollon igen mamma, näl ja´ ssscccchhhhhungel föl dej!
 
 
Sagt och gjort, jag knöt snöret och glädjer mig åt att få den söta nallen imorgon bitti (tillsammans med igelkotten som i och för sig är en hemlis men som Hedvig glatt visade mig innan hon slog in den).
 
 
Underbara lilla unge…