Liten H...
Fem elektroder, bandspelare och…
 
 
… en rosa ryggsäck med Nasse på är nu borta…
 
Imorse hade vi en trött liten Hedvig här hemma som sade att ryggsäcken var tung efter så många timmar.
Så klart den var lilla hjärtat, tänkte jag. Den har ju suttit där på hennes lilla rygg sedan klockan ett igår.
Men nu är den är väck!
 
Det gjorde ont att ta bort elektroderna, jätteont faktiskt, och det var en mycket ledsen liten H som satt i mitt knä.
Ledsen men modig…
 
Efter att igår ha varit på Toys R Us efter modigt sjukhusbesök undrade Hedvig vad vi skulle göra idag, eftersom hon varit så modig en gång till. Lilla kluriga Hedvig, så klart hon ville hitta på något extra idag också!
 
Det blev ett besök på Mc Donalds som Hedvig uppskattar så mycket!
Vi hade så trevligt och mysigt, pratade om skolan, tjuv och polis, elektroder, bandspelare och om en rosa ryggsäck med Nasse på…
 
 
Nu laddar Hedvig för fotbollsträning ikväll…
 
 
Om fem elektroder, en bandspelare…
 
 
 
… och en rosa ryggsäck med Nasse på…
 
Idag är dagen då ett 24-timmars EKG skall göras på lilla H.
Hedvig ”älskal inte elektlodel…”
 
Elektroder gör inte ont, det vet Hedvig, men man behöver ju inte älska dem ändå.
Lite rädd och lite skärrad var hon allt, men mest av allt var hon modig.
Modig för att hon utan problem stegade in i en annan byggnad på sjukhuset än vad hon brukar.
Modig för att hon inte blev blyg för personalen som också den var annan än vad hon brukar träffa.
Modig för att hon lade sig ner på britsen och fick fem elektroder fastklistrade på sig fast hon verkligen inte ville.
 
Hedvig fick själv trycka på alla knappar på den bandspelare som kopplades till de fem elektroderna. Hon fick också själv välja en ryggsäck att ha bandspelaren i, hon valde en rosa med Nasse på.
 
Med lilla H är det så att rädslan blir till skräck om hon måste se elektroder, sladdar, plåster och vad det nu kan vara. Vi hade därför med en ren, mjuk tröja som vi tog på för att dölja allt det hemska och vi vet att den tröjan kommer att sitta på tills imorgon eftermiddag då alla hemskheter skall plockas bort. Då sköterskan lade bandspelaren i den rosa ryggsäcken och satte den på Hedvigs rygg visste vi att den också kommer att sitta där tills imorgon eftermiddag.
 
Jo, lilla H sover just nu gott i sin säng, på sidan, med den rosa lilla ryggsäcken med Nasse på sig.
 
 
Lillskrutt… modig är hon…
 
 
 
 
Efter sjukhusbesöket blev det en tur till Toys R Us, eller ”Toystoly ass” som Hedvig säger.
Vi letade febrilt efter ett trollspö, ett sådant vackert plaströr fyllt med någon vätska och med massor av glitter i. Glitter som far fram och tillbaka när man viftar och förtrollar med spöt.
Hedvig har haft ett sådant som gått sönder och nu tycks det vara helt omöjligt att få tag i ett?! Jag har tittat i flera leksaksaffärer men utan att finna något. För ett ögonblick trodde jag att katastrofen skulle vara ett faktum (Hedvig vill verkligen ha ett sådant trollspö med glitter i) men nej, det gick bra med någon annan vacker variant med lite glitter och ”fluff-fluff”, bara hon fick en trollerihatt också.
 
Hedvig fick en trollerihatt också, i guld…
 
 
 
 
 
 
Lilla H är som en solstråle…
 
 
… vid mellis idag…
 
Tramsar, rimmar, ramsar och skrattar så hon nästan trillar av stolen.
När vi skrattat massor åt alla hennes tokigheter ber jag henne äta upp jordgubbskrämen och hon svarar:
 
 
– Ok Pucko!
 
Med ens kokar det i mig men jag lyckas behålla lugnet när jag säger:
 
– Mamma kan du kalla mig…
 
– Ok mammapucko!!!
 
 
 
 
Liksom…?!
Om att känna sig…
 
 
… lite ledsen …
 
Lite ledsen så där utan anledning, när man vet att man har så mycket att vara glad över.
När söndagen känns otroligt lång och tråkig och man vet att om man hittar på något känns allt roligare, men man har inte riktigt lust, ork och kraft att hitta på något – så då blir söndagen ännu tråkigare…
 
När man känner att man verkligen inte vill leka en hel dag fast man också vet att yngsta, leklystna lilla hjärtat inte har så många andra att leka med, då slår det dåliga samvetet till och man känner sig som sämsta mamman i världen. Då tänker man att älskat litet gullhjärta skulle ha en annan mamma, en mamma som orkar och vill leka jämt och alltid. Då känner man sig ännu mer ledsen…
 
När man känner att man skulle vilja ha en lång och givande pratstund med älskad son som bakom stängd dörr sliter med sin inlämning om Gandhi.
När man känner att man längtar ihjäl sig efter äldsta hjärtat som kommer först i morgon.
 
När man känner allt det här koncentrerat och på en gång så blir söndagen väldigt lång och ganska tung.
 
Men så tänker man efter och kommer på att man druckit kaffe och varm mjölk länge i sängen med yngsta hjärtat och maken i morse. Man kommer på att man mådde bra av att gå ut i kylan och hämta tidningen och låta maken få ligga kvar och läsa den när man själv gjorde frukost. Man kommer på att man överraskade lilla dottern med en ”Köttbullesmörgås a la Hedvig” (tunnbrödrulle med smör, köttbullar och ketchup) och man kommer på att hon blev glad. Man kommer också på att man överraskade maken med ägg och bacon och man kommer på att han blev väldigt glad. Sedan kommer man på att man istället för att bädda rent nu och på en gång tillät sig att krypa ner en stund till i den varma sängen bara för att gosa med ds-spelande liten dotter. Man kommer på att man hade jordens kuddkrig efter allt gosande. Man kommer också på att man tillåtit detta lilla hjärta att skrota omkring i pyjamas hela dagen, ända fram till basturitualen som hon har med pappan. Man kommer också på att efter den fick hon krypa i sin mjuka, sköna pyjamas igen. Plötsligt kommer man på att man faktskt haft ett otroligt söndagsdisco med lillhjärtat på hennes rum och man kommer på att man därefter sjönk ner i soffan tillsammans, under en filt, för att titta på Emil i Lönneberga. Man kommer också på hur härligt det var att få den lilla knubbiga handen på min kind, möta bruna mandelformade vackra ögon – djupa som brunnar – och höra de bästa orden på jorden:
 
 
– Ja´ älskal dej mamma…
 
 
 
 
Då tänker man att man att ledsenheten kanske bara satt i mig, inne i mitt hjärta. Man tänker att man kanske inte haft en så dålig söndag ändå, och man tänker att lilla H kanske inte behöver en annan mamma i alla fall. Man tänker också att man ju faktiskt alldeles strax skall trilla köttbullar, göra potatismos och gräddsås som skall serveras med rårörda lingon – det är ju det bästa lilla H vet så…
Så lätt en miss kan bli…
 
 
 
… ett missförstånd…
 
Häromdagen, i fredags närmare bestämt, när vi otippat fick finaste Ebba med oss hem på lunch och semlefika, spelade vi boll, lilla H, Ebba och jag.
 
Vi spelade fotboll, killerboll, bolljage och jag vet inte allt vad de heter alla bollekar som lilla H tokälskar.
Man får spela boll i vårt hus, mer än gärna, förutsatt att man väljer rätt boll och rätt rum vill säga. Den uppblåsbara lilla bollen med Bamses dunderhonung på går bra, den är lätt och slår inte omkull saker. En annan mjuk röd och vit fotboll går också bra att använda inomhus. Lite tyngre men väldigt mjuk. I vårt hus får man spela alla bollekar man vill, i hallen. Det är en långsmal hall så att stå i varsin ände och passa till varandra går jättebra. Man kan ”sssccchuuuuta långskott” som lilla H säger. Spelar man istället match är hallen så smal att man kan behöva tacklas lite vilket oftast blir roligt.
 
Eller så spelar (leker) man en av alla bollekar där man istället håller bollen i handen och kastar på varandra. Reglerna ändras ganska flitigt av lilla H, och enbart till hennes fördel, under spelets gång. T ex kanske ansiktet är ”fritt”, men då bollen plötsligt träffar hennes rygg får vi andra veta att just nu är det faktiskt ”fritt” även på ryggen. Vi protesterar och i de här fallen ger hon sig hör och häpna, vår annars så envisa lilla Hedvig.
 
Vad som är roligt med de lekar där man kastar bollen på varandra är naturligtvis om den andra missar.
 
– MISS!!!
skriker Hedvig så det ekar i hela huset.
 
Även i fredags inträffade en hel del missar till Hedvigs förtjusning och fast jag vet att jag träffade henne tjoade hon:
 
– MISS!!!
 
– Va´?! Missade jag???
 
– Jaaa, de val ett missförstånd mamma, du äl ute…
 
 
 
 
Ebba och jag bröt ihop av skratt men hur skall vi kunna förklara för älskad liten H att ”miss” och ”missförstånd” inte är riktigt samma sak…?
Lördag är lika med…
 
          
 
… disco…
 
I alla fall i Hedvigs rum.
Idag blev vi inbjudna, pappan och jag – det är ett sant lördagsnöje.
 
Vi satt i soffan och småpratade pappan och jag, då lilla H kom och sade:
 
– Det äl svårt att hitta Jootoooom! Kan du hjälpa mej mamma?
 
Så klart det är svårt att hitta Youtube alldeles ”hälv” (nu ligger Youtube som en av startflikarna på Hedvigs dator), vi gick med Hedvig in på hennes rum för att hjälpa henne. Med discolampan och lavalampan tänd var sedan discot i full gång. Pappan och jag slog oss ner och bara tittade på detta lilla underbara flickebarn som bara ger och ger och ger av sig själv. Bästa discolåten nu, ifall du missat det, är ”Jag är en gummibjörn”.
 
 
Pappapuckot och mammapuckot blev alldeles varma inombords av åsynen av lilla Tjalle Tvärvigg på disco…
 
 
 
 
 
                                
Om det här att vakna…
 
 
 
 
… på fel sida…
 
Lilla H har alltid varit solstrålen själv då hon slagit upp sina stora, vackra, mörkbruna ögon.
Hon är nog det ännu, vill jag tro. Jag tror mer det handlar om ett tillfälligt irriterat morgonhumör igår och idag.
 
Jag är själv född med ett dåligt morgonhumör – det kan min mamma och mina båda systrar vittna om!
Det är de som fått tagit smällarna – Tjalle Tvärvigg kallade de mig…
 
Mitt dåliga morgonhumör ”växte” dock bort, det försvann när lilla Ebba kom!
Inte kan man vakna och vara sur när man fått jordens allra ljuvligaste bebis. En liten mörkhårig bebis som knorrande tittade storögt på mig och log sitt allra sötaste mest skeva leende så fort hon slog upp ögonen. Alla som är föräldrar vet vad jag pratar om. Ett dåligt morgonhumör är inte ens i närheten då och jag har behållt mitt numera goda morgonhumör. Sedan kom lilla Ludde och strålade lika mycket han, galet förälskad i sin mamma var han från dag ett. Så kom lilla H, även hon alldeles ljuvligt strålande på morgonkvisten – inte så konstigt då att mitt dåliga morgonhumör är som bortblåst?!
 
Numer är Ebba inte jätteglad på morgonen, inte heller Ludvig. De är inte så glada på sin kvittrande mamma som påpekar att de måste gå upp, duscha, bädda sängen, äta frukost och sedan ta sig till skolan i tid.
De har all min förståelse – been there, done that…
 
Lilla H däremot, är ännu så extremt positiv då hon vaknar.
Förutom igår och förutom idag…
Jag hoppas innerligt att det dåliga morgonhumöret inte kommit för att stanna. I så fall är det Tjalle Tvärvigg som går igen och nja, det är jag inte så sugen på…
 
Igår blev det plötsligt ett elände då jag bad Hedvig klä på sig då jag gjorde frukost.
Det är ytterst sällan vi har diskussion om det och hon är duktig på att klä på sig alla plagg, till och med strumporna!
 
Men inte igår…
 
Med resultat att jag stängde av Bollibompa, jag tog bort hennes iPad och ändå var jag tvungen att ”hjälpa” henne att klä på sig. Allt medan jag blev kallad Pucko i parti och minut.
 
I morse då jag väckte lilla H satte hon sig upp i sängen och istället för att säga ”Go´mollon” som hon brukar så muttrade hon:
 
– Ja´ vill INTE klä på mej!!!!!
 
Jag svarade att det behövde hon ju inte göra riktigt ännu, men om en stund, varvid hon kontrade:
 
– PUCKO!!!
 
Så fortsatte vår morgon och även idag stängde jag av TV:n och jag tog bort hennes iPad.
Det sliter i mammahjärtat att bli osams så tidigt på morgonen när man vet att taxin snart kommer, vi kommer att skiljas åt och inte ses förrän klockan ett. Man kan inte skiljas som ovänner tänker jag, lilla H tänker annorlunda men jag undrar ändå om hon inte känner sig lite sorgsen efter att vi skilts åt om vi inte blivit sams?
Så jag lägger mig vinn om att bli sams. Jag sväljer en del bara för att bli sams.
 
När taxin stod på vår uppfart och Hedvig klädde på sig sin overall bad jag henne att även ta på sin halsduk.
 
Ok Pucko!
 
– Men Hedvig! Förstår du inte att jag blir ledsen när du kallar mig Pucko?!
 
– JO!
 
– Men säg inte så då!
 
– JO!
 
– Men inte vill du göra mig ledsen…?
 
– JO PUCKO!
 
– Tänk om jag skulle kalla dig för Pucko?
 
– De´ fål du inte! Då ja´ blil lessen…
 
– Precis! Mamma blir ju också ledsen om du kallar mig för Pucko!
 
– De blil du inte Pucko!!!
 
 
Jag gav upp!
Taxin väntade, lilla H skulle åka till skolan, jag ville inte vara osams…
 
 
 
 
Puckot hoppas att Tjalle Tvärvigg inte flyttat hit…
 
 
 
Till frukost…
 
 
 
… serverades lilla H idag önskemat…
 
 
Med önskemat menas mat hon önskat till frukost. I lördags kunde jag inte riktigt bistå önskan eftersom jag inte hade ett dugg lust att tillaga Chili con carne vid åttasnåret på morgonen. När jag i morse frågade Hedvig vad hon ville ha till frukost förväntade jag mig att hon skulle svara ”Sssccchhhylkmacka med plickig kolv” som hon oftast svarar, även om hon inte är överförtjust i detta heller. Men nej, istället svarar hon:
 
– Pastafjälilal me kesscchhhup och tacoblöd med smöl tack!
 
Pastafjärilar kokade redan på spisen, till matsäcken Hedvig skulle ha med sig till skolan idag. Tacobröd hade vi av någon anledning hemma så önskan var inte så svår att infria. Men det kändes konstigt, det kändes rentav fel att strax efter sju på morgonen ställa fram en tallrik pastafjärilar med ketchup samt ett vikt tacobröd med smör i. Den vitaminfattiga frukosten fick uppvägas med ett glas juice.
 
Lilla H åt, tyckte det var ”tättegott” och såg inget märkligt alls med sin frukosttallrik.
Kanske det är matfrukostar som är Hedvigs melodi…?
 
 
 
 
(Kyrkmacka är polarbröd skuret i sådan spetsig trekant som det blir då man skär halvmåneformad polarkaka. Hedvig tycker det ser ut som ett kyrktorn och har kallat det för kyrkmacka i flera år och är nästan det enda mjuka bröd hon tycker om.)
Jag har bytt…
 
 
… namn…
 
Ja, inte bara jag förresten, familjens samtliga medlemmar (Lilla H undantagen) har bytt namn.
Vi kan nu titulera oss Pucko i förnamn.
 
Sådär smickrande…
 
Jag tror inte att jag ens behöver nämna vem det är som döpt om oss?!
 
Det är ”Ja Pucko”, ”Nej Pucko” och ”Ok Pucko” mest hela tiden.
Ibland, om monstret tagit över solen i lilla H:s kropp, kommer endast ett mycket irriterat ”Pucko” ifrån den smultronröda annars så otroligt söta lilla munnen. Det irriterade ”Pucko” liksom spottas och fräses fram.
 
Positivt är att de hemska svordomarna minskat i takt med att tituleringen ”Pucko” ökat.
Svordomarna som gjort mig gråhårig i ett och ett halvt års tid. Svordomarna jag försökt ignorera. Svordomarna jag blivit galet arg på. Svordomarna som fått mig att sakta försöka räkna till tio. Svordomarna som gjort mig ledsen och som ofta har fått mig att skämmas…
 
Nu undrar jag nästan om de ändå inte var bättre? Svordomarna menar jag.
Det blir väldigt genant när någon vänlig själ ler rart mot Hedvig i t ex en affär och hon ilsket fräser:
 
– Pucko!!!
 
Det känns inte heller bra om någon vänlig själ hjälper Hedvig med något, öppnar dörren t ex, och hon ilsket fräser:
 
– Tack Pucko!!!
 
Kanske är det bättre att få en svordom riktad mot sig än att bli kallad Pucko?
Jag vet inte?
 
Jag vet i alla fall att min yngsta dotter bestämt sig för att jag och övriga familjen nu heter Pucko i förnamn…
 
 
 
 
Jag vet också att när lilla H bestämt sig för något, ja då är det så ett bra tag liksom…
 
Lördagsfin…
 
 
… när Oooolika kommer…
 
 
Inte ”oooolika” som i ”olika” utan ”oooolika” som i ”Ulrika”.
Idag kommer nämligen fina Ulrika hem till oss, något även lilla H ser fram emot. Ulrika är dock lite svårt att säga och säger man då Oooolika istället så låter det ju nästan likadant.
 
Hedvig vägrar alltsom oftast nagellack. Det är inte hennes grej riktigt men plötsligt händer det! Det hände sig idag att lilla H tillsammans med Ebba ville måla naglarna. Både fingrar och tår målades med glittrigt lack (av Ebba) och Hedvig sade till Ebba att hon ju vill vara vacker när Oooolika kommer klockan fyra.
 
Sedan ville Hedvig måla Ebbas naglar och ja, det blev ju… ganska fint ändå…
 
 
 
 
Sedan ville Hedvig måla Luddes naglar och ja, det blev ju… ganska fint det också…
 
 
 
 
Så nu är alla mina tre barn fina och reda för att Oooolika kommer klockan fyra…
 
 
 
 
Glad är jag att Ebba och Ludde bjuder på sig själva till 100% för lilla H…
Lördagsmorgonmys…

Jag älskar lördagsmorgnar!

Helgen med lediga dagar väntar på och morgonen kan passera i sakta mak utan stress. Vi startar helst våra lördagsmorgnar med att smyga upp och ”fixa” varm mjölk till Hedvig, tidning till pappan och kaffe till mig. Sedan kryper vi ner i den varma sängen igen, läser, dricker mjölk och kaffe. Lilla H spelar gärna DS och tittar på Bolibompa också, samtidigt…

Idag har vi lördagsmorgonmys utan tidningsläsande pappa som åkte till Düsseldorf och båtmässa tidigt, tidigt imorse – när det ännu nästan var natt.

Lördagsmorgnar är mina favoritmorgnar…

En viss självinsikt…
 
 
 
… har lilla H visat prov på idag…
 
 
Vi spelade fotbollsmatch i hallen, lilla H och jag.
Hennes lilla mun babblade helt oavbrutet, hon babblade med mig, med bollen och hon babblade med sig själv.
Plötsligt stannar hon upp mitt i matchen och säger:
 
 
– Åh Jesus ja´ tjatal ja´!
Ja´ tjatal så mycke ja´ nästan tjatal nel mej…
 
 
 
– Va’?!…
 
 
 
… paket till mej?!…
 
 
Hedvigs förvåning uttrycktes i dessa ord då hon, knappt vaken, släntrade ur sängen och i soffan där hon hittade sitt paket. Med spänd föväntan satte vi oss, Ebba, pappan och jag, för att se hennes reaktion då hon öppnade paketet.
 
 
– Äl de hemlisen du gjort mamma?
 
– Det är hemlisen Hedvig, nu är den klar…
 
 
Hon sliter irriterat med tejpen, trött men nyfiken.
 
 
– Va?! Hal du vilkat? WOW! TÄTTECOOL!
 
 
Puh, vi andades ut alla tre.
Nu trodde vi nog inte innerst inne att hon verkligen skulle dissa den, men med den lilla damen kan man ändå inte riktigt veta. Själv var jag mest orolig för att hon kanske inte skulle känna igen honom och inte heller vilja ha honom med till visardagen idag. Så fel jag hade! Visst kände hon igen honom, visst tyckte hon att han var cool och visst ville hon ha med honom till skolan. Det var knappt att hon ville stoppa ner honom i ryggan när hon skulle åka till skolan men gjorde det till slut, efter att jag dragit det tänkbara scenariot att han kanske blir kvarglömd i taxin.
 
 
Lycklig liten H = lycklig mamma
 
 
 
 
          
 
 
 
           
 
Nu väntar ett…
 
 
 
… paket till lilla H då hon vaknar imorgon bitti…
 
 
Inte av någon särskild anledning alls mer än att jag hoppas och tror att hon blir lycklig.
 
Hon blir lätt lycklig, lilla H!
Avundsvärt lätt lycklig och då blir alla vi andra i familjen också lyckliga.
 
Nu håller jag tummar och tår för att hon faktiskt kommer att uppskatta innehållet så som jag hoppas på.
Jag har fixat och trixat, virkat, repat upp, virkat lite till, broderat, repat upp, broderat lite till och resultatet… tja, vad ska jag säga?
 
Den är skev och vind och märkligt oproportionerlig men den är virkad med mycket kärlek och mycket omtanke och det måste väl ändå vara det viktigaste…?
 
 
Hon är inte så himla petnoga, vår lilla H…
 
 
Jag sliter med en överraskning…
 
 
… till lilla H…
 
 
En överraskning som är tänkt att finnas i ett paket på torsdag morgon.
Inte för att torsdag är en födelsedag eller ens en namnsdag, utan mest för att jag tror att paketets innehåll kan passa bra en torsdagmorgon. Det är ju berättar- och visardag i skolan då.
 
Kanske har jag tagit mig vatten över huvudet?
Kanske kommer lilla H inte ens att se vad det föreställer?
 
Som när jag beställde en Karlsson-På-Taket-docka för några år sedan och Hedvig packade upp den, tittade på mig och sade:
 
 
– Å de fö nå´t? Ett tloll…?
 
 
Hon har aldrig lekt med Karlsson-På-Taket-dockan…
 
Den här gången virkar jag något till henne.
På fri hand, därför är jag lite orolig för resultatet.
Det kan bli toppen men mitt ”alster” kan också komma att sågas totalt.
 
 
Jag kan ju avslöja så mycket som att det handlar om en virkad superhjälte…
 
 
Det får återverkningar…
 
 
 
… det där med att vara elak…
 
 
Idag kom efterlängtad liten storasyster äntligen hem.
Den lilla storasystern var så ledsen.
Ledsen räcker inte, den lilla storasystern var förtvivlad, förkrossad.
 
Den lilla fina älskvärda storasystern var ledsen för att någon skrivit elaka saker om hennes älskade lillasyster.
 
En lillasyster som hos oss är älskad för den hon är.
En lillasyster som vi inte vill ha på något annat sätt än precis som hon är.
En lillasyster som är beundransvärd och som är förtjänt av allt gott.
En lillasyster som vi alla är så stolta över.
 
Hur kan någon vilja så illa?
Hur kan någon vara så inskränkt, så fattig?
Hur kan någon vara så orättvis?
 
Vad vill en sådan människa med sina elaka ord?
Ord som hos oss alltid kommer att finnas kvar…
 
Liten storasyster har gråtit och gråtit, pratat, resonerat och gråtit lite till.
Jag tror att liten storasyster har gått sönder lite och det gör mig så ont.
Liten storasyster och vi andra tröstar oss med att lilla H inte vet och aldrig behöver få veta.
Inte just detta.
 
Men vad kommer sedan undrar vi…?
Vad kommer hon att behöva höra och utstå vårt älskade lilla hjärta…?
 
Vårt lilla hjärta som är vårt pussel i livet, hon som vet hur man lägger bitarna i livet för att må bra.
Vårt lilla hjärta som lär oss om just själva livet varje dag.
 
Det är så orättvist, så fruktansvärt orättvist.
 
Efter många tårar, mycket prat och ännu flera tårar såg och hörde jag hur älskad liten storasyster kröp upp i soffan hos lika älskad liten lillasyster, pussade på henne och viskade:
 
 
– Jag älskar dig Hedvig…
 
 
 
 
(På fotot ovan räcker lilla H ut tungan åt mig som hon för stunden är arg på men jag tycker att bilden passar bra för ändamålet; är det någon som kan räcka ut tungan åt elaka människor så är det hon – så det så!)
En av de bästa stunderna på dagen…
 
 
 
… är att mellanmål tillsammans med barnen då de kommer från skolan…
 
 
Vi är olika många till mellanmål olika dagar beroende på när alla barn slutar skolan för dagen.
Idag gjorde lilla H entré först! I taxi kom kom hon susandes lycklig, lycklig. Hon älskar måndagar och fredagar då hon får åka taxi inte bara til utan även från skolan. Redan i morse gick hon igenom med mig vad hon ville skulle stå på bordet då hon kom. Väl innanför dörren checkade hon av köksbordet direkt och jo, allt som hon önskat fanns där (nu var det inga svåra önskningar att uppfylla men i all fall…).
 
Det som är så fantastiskt härligt och mysigt med mellanmålen är samtalen som bjuds. Samtal med skratt, fniss, funderingar, samtal om stora frågor och om små frågor, samtal om viktiga ting och om oviktiga ting. Samtal om livet helt enkelt…
 
Idag berättade Hedvig om att de haft livskunskap i skolan.
Då hade de pratat om att vara kompisar, om hur en bra kompis ska vara, vad en kompis får och inte får göra.
Hedvig berättade att en kompis skall vara snäll, rolig och helst kunna spela killerball (just den egenskapen tror jag är något lilla H själv hittat på att det är ett måste för att vara en bra kompis – hon älskar att spela killerball). För att själv vara en bra kompis måste man vara snäll och man får inte puttas sade hon.
 
Det är ju sant!
Vartenda ord är sant (utom det egenpåhittade om killerball då…), och det slog mig hur otroligt viktig fråga detta med att vara en bra kompis faktiskt är. Inte bara för Hedvig som är liten utan genom hela livet! Det är en fråga var och en bör fundera över emellanåt…
 
När lilla H sedan berättar att hon haft träslöjd idag strålar hennes ögon då hon avslöjar att det hon påbörjat i slöjden idag ska bli en födelsedagspresent till Ebba. Åh, det blir så spännande och vi lovar varandra dyrt och helgt att inte avslöja för den kommande jubilaren vad det är Hedvig gör i slöjden.
 
Sedan säger lilla H:
 
 
– Mamma, vet du ja´ ska bli ja´ blil stol?
 
– Nej, vad vill du bli när du blir stor?
 
– Ja´ ska bli kock!
 
– Ska du bli kock? Vad roligt!
 
– Ja! Ja´ ska bli kock på Ikea! Då kan du o Ebba komma o äta hos mej! Det blil tlevligt!
 
 
 
 
 
Jag ser så fram emot att få åka till Ikea och äta om lilla H blir kock där.
Det blir trevligt…
 
 
 
 
Någon har skrivit…
 
 
… något elakt om min lilla flicka på Youtube…
 
 
Jag blev ledsen av orden, jag blev arg av orden men kanske mest av allt blev jag ledsen på mig själv som lagt upp filmerna. Jag har lagt upp små söta, roliga filmer på mitt älskade lilla barn för att jag vill dela dem med er, här på bloggen.
 
Naivt av mig att tro att alla skulle se dem på samma vis som jag ser dem, filmerna…
 
Jag ser dem med glädje, värme och kärlek.
Någon annan, någon elak har gjort spe av min vackra, fina lilla flicka.
Det gör ont…
 
Naivt också av mig att inte tänka på att någon elak skulle skriva något elakt. Människor säger elaka och fördumsfulla saker ibland så att jag hör, så varför skulle någon inte göra det på Youtube…?
 
 
Jag har tagit bort samtliga filmer på älskade lilla H på Youtube, jag har också avlsutat mitt konto där…