Liten H...
Jag undrar lite…
… hur lilla H tänker och känner…
 
Jag tycker mig se att det många gånger gör ont i hennes lilla vackra själ och hjärta. Då gör det ont i hela mig. Det har gjort ont i hela mig många gånger sedan älskade lilla Hedvig föddes. Inte för att hon föddes med en extra liten kromosom vill jag understryka – jag känner mig alltid rädd för att det är så någon kan uppfatta mina ord. Ont på grund av kommentarer, ont på grund av människors fördomar, rädsla och vad det nu kan vara. Herre Gud, det är en liten ljuvlig människa vi pratar om. En människa som du och jag.
 
Under den vår och sommar som passerat har någon skett. Lilla H har blivit stor och med det har hennes medvetande och hennes insikt om livet ökat. Det är bra naturligtvis, men jag ser att insikten också gör sår i hennes själ. Sår som inte riktigt går att laga. Sår jag inte vill ska finnas hos henne. Jag vill att hennes vackra själ skall få vara orörd, lycklig och trygg. Det går ju inte år efter år. Det går inte för någon. Jag har naturligtvis önskat detsamma för Ebba och Ludvig, och önskar ännu. Det gör ont i mig om det gör ont i dem. Det är kanske föräldrars lott? Men det gör ont på ett annat vis med lilla H. Det är så fruktansvärt orättvist att hon skall behöva uppleva utanförskap och en känsla av otillräcklighet bara för att hon har en extra kromosom. En kromosom som gör Hedvig till precis den Hedvig är. Jag vill ha Hedvig precis som hon är. Vi har helt enkelt fått lite extra av hela ljuvliga lilla Hedvig. Vem vill inte ha lite extra av den de tycker om?
 
Hedvig älskar att leka med andra barn. Verkligen älskar. När hon flera gånger i sommar uttryckt en stark ovilja mot att träffa andra barn, av Hedvig okända barn, då blir jag orolig. Hon älskar till exempel att vara i lekrummet på Ikea. Då får hon vara själv, göra något kul utan oss. Hon växer av att göra saker utan oss. För några veckor sedan skulle vi åka till Ikea, Ebba, Hedvig och jag. Jag sade att hon då kunde få vara i lekrummet om hon ville och trodde jag skulle få jubel till svar. Istället vände hon sitt söta lilla fräkniga ansikte mot mig, de vackra bruna ögonen var allvarliga när hon sade:
 
– Nä tack! Ja´ hatal barn!!!
 
Först blev jag helt paff. Sedan spred sig en iskyla genom hela mig. Hedvig hatar inte barn. Hedvig älskar barn. Hedvig älskar att leka med barn. Varför, varför, varför sade hon då så? Hon var obeveklig, hon ville inte in i det eftertraktade leklandet. Hon ville det inte för att hon hatar barn, fast hon inte gör det. Hela mitt inre, hela jag förresten, var helt i uppror inombords. Vad har hon varit utsatt för i liknande situation som i ett lekrum? Vad har hon fått utstå? Fått höra? Så starkt uttrycker man sig inte om man inte upplevt något, det tror jag inte…
 
Samma uttryck har kommit vid ett par, tre tillfällen till i sommar. Två gånger har det varit lekplatser hon inte velat gå in på, och det av precis samma anledning som vid Ikeabesöket; hon säger att hon hatar barn. En gång sade hon så då vi skulle åka till stranden. Först sade hon att hon ville åka till en annan strand än den vi bor vid. Jag sade att det kan vi visst göra, men jag undrade varför. Hedvig svarade att hon ville åka till en strand utan barn, för hon hatar barn…
 
Hade Hedvig varit en ensamvarg kunde jag varit hobbypsykolog och ansett mig förstå. Men Hedvig är ingen ensamvarg. Hedvig älskar barn. Hedvig strävar efter att få lekkamrater hela tiden. Hon söker kontakt och inte sällan går hon fram till okända barn. Hon törs inte fråga om hon får vara med, det är hon för blyg för, men hon nappar oftast om de andra bjuder in henne till lek. Varför, varför, varför säger hon då som hon gör? Jag är inte så dramatisk av mig att jag tror att hon varit utsatt för direkta elakheter på Ikeas lekrum. Jag har upplevt att personalen där har bemött Hedvig med största respekt och jag har också upplevt att de finns där för barnen, bromsar för vilda lekar etc. Inte heller har Hedvig varit utsatt för elakheter på lekplatser. Det vet jag med bestämdhet eftersom jag alltid är med henne när hon är på lekplatser. Jag tror inte heller att någon varit elak mot henne i skolan. Hedvig går i en skola med en lång kultur av att olika är bra. På Hedvigs skola får alla vara med, och jag ser varje dag hur stora som små barn hejar och skojar med Hedvig på ett genuint schysst sätt.
 
Jag tror att Hedvig nu är stor, medveten, insiktsfull att hon känner av blickar, viskningar och kanske fniss bakom hennes rygg. Jag tror att det gör ont i hennes vackra, lilla, sköra, inte längre oförstörda själ.
Hon uppfattar allt detta och blir sårad av det. Hon uppfattar men förstår inte varför andra barn tittar, viskar och till och med fnissar bakom hennes rygg. Hedvig gör inte skillnad på folk och folk, därför kan hon inte förstå. Hon har ju inte gjort något fel…
 
Jag är så otroligt glad för alla fina små kompisar som Hedvig har. Hon har många kompisar, framför allt klasskompisar och fotbollskompisar. Sedan har hon några andra riktigt fina kompisar som hon har roligt tillsammans med då vi ses. Kompisar som inte tittar, som inte viskar eller fnissar bakom hennes rygg. Kompisar som i Hedvig ser den fantastiskt busiga, roliga och fina lekkamraten som hon är. De andra, de som tittar, viskar och fnissar, de missar allt det roliga med Hedvig. Men i alla dessa steg kan hon naturligtvis inte tänka. Hon är liten ännu. Men hur känns det inuti hennes lilla vackra kropp undrar jag? Hur känns det att vara tittad på, viskad om och fnissad åt? När det enda hon vill är att bara leka på lika villkor som alla andra barn i lekland och på stränder. Leka utan att vara tittad på, viskad om och fnissad åt…
 
 
Det gör faktiskt jävlig ont, om jag ska vara ärlig…
 
 
 
Det där med ord…
 
… är himla intressant…
Det har jag alltid tyckt. På olika vis och ur olika perspektiv.
 
Med lilla H blir orden intressanta ur ytterligare ett perspektiv. För henne är ord en helt vetenskap, fast så är det nog för oss andra också kanske? I alla fall om man som jag funderar över ord mest hela tiden. Vart olika ord härstammar ifrån, deras betydelse, hur de används och, kanske framför allt deras verkan. Lilla H funderar nog inte på orden på det viset kanske, jag vet inte. Jag vet bara att det formligen dräller små klokord ur henne. Klokord jag tar till mig och applicerar på situationer i min vardag.
 
Alldeles nyss bakade vi kladdkaka, lilla H och jag. I brist på mörk choklad använde vi cacao. Jag har noterat under en tid att Hedvig väljer att säga cacaord istället cacao. Under lika lång tid har jag förtydligat för henne att det cacao. Att ordet slutar på o. Hedvig håller inte med.
 
Även idag valde hon att säga cacaord. Även idag förklarade jag att det heter cacao men inte heller idag höll Hedvig med mig. Jag visade paketet och vi läste tillsammans. Då, plötsligt, höll hon med om att det nog faktiskt heter cacao ändå. Sedan säger hon det igen. Ett sådant klokord som gör att jag blir mållös.
 
– Fast de äl ijallafall ett ord så då blil de cacaord…
 
Oj, oj, oj…
 
 
… vilken födelsedag lilla H har haft…
Jag vågar påstå att den varit alldeles fantastisk i hennes egna ögon. Framför allt så har den varit precis så som hon önskat sig den, det är det viktigaste.
Igår kväll var Hedvig mycket noga med att tala om att hon ville ligga i sin egen säng, i sitt eget rum när vi skulle sjunga för henne. Så klart! Kruxet är att Hedvig kommer in till oss varje natt. Jag lovade dyrt och heligt att om hon – mot all förmodan – skulle sova på riktigt, så skulle vi väcka henne så hon fick gå in till sin egen säng och vänta på oss och vår fantastiska skönsång. Vi är verkligen ingen musikalisk familj…
Om lilla H sov?
Nej. Lilla H sov inte. Lilla H sover nästan aldrig.
Så när jag gick upp klockan halv sex traskade pappan in med lilla H till hennes rum. Sedan låg hon där och väntade, sov räv, väntade lite till och sov räv ytterligare en stund. Närmare bestämt ända tills klockan blev halv sju. När vi så stegade in med födelsedagsbrickan, paket och vår falsksång sken Hedvig ikapp med solen. Hon sken så mycket att hon till slut brast ut skratt.
 
– De äl så himla kul å fylla ål!
 
Först ut var en Barcelona tröja – Messi så klart – med tillhörande shorts! Wow!
Andra paket var också en Barcelonatröja! En ännu finare! En Messi så klart, inköpt i Barcelona. Wow en gång till! Den tröjan har en speciell historia till hur den hamnade här, i knät på lilla H, denna nioårsdag. Jag fick igår ett mail ifrån Anna. Anna som jag känner flyktigt via en gemensam barndomskompis. Anna som har tjejer som spelar handboll precis som Ebba. Anna berättar i sitt mail att hon läser bloggen, att hon förstått att Hedvig har en stor längtan efter just en Barcelonatröja, och hon frågar om hennes tjejer får ge Hedvig en Barcelonatröja de vuxit ur. Med Ebba hem efter träningen igår kom ett fint inslaget paket med ett grattiskort till Hedvig. Underbara Anna som tänker på lilla H!
 
– Va´?! Två?! Va´ bla! Då kan ja´ ha Fashcelonatlöja valje da´!!!
 
Paketen som följde gjorde succé de också och ikväll kom släkt och vänner med ännu fler paket. Yellow simfötter som Hedvig så gärna ville ha, Messi påslakan (som just nu ligger i tvättmaskinen så att lilla hjärtat kan få sova i dem imorgon), en Spiderman discolampa, filmer etc. Pricken över i:et var nog de hett efterlängtade Emilkläderna som mormor och morfar kom med. Himmel och plätter och allt möjligt så glad Hedvig blev! Raskt bytte hon om till dessa kläder – över Messikläderna som suttit på sedan i morse – och sedan fick vi titulera henne vid namn Emil. Mysse & bysse i högsta hugg – det är Hedvig i ett nötskal.
Hedvig har också fått sitt livs första blomsterbud idag! Det kändes väldigt malligt i den lilla nioårskroppen.
När gästerna gått hem och kvällsduschen var avklarad låg vi och småpratade lite om dagen som varit. Vi enades om att det faktiskt är himla roligt att fylla år. Vi enades också åt att det nu är helt okej att toklängta till discot med klasskamraterna på söndag.
 
– Ja´ äl nöjd med min dag mamma…
 
 
 
Det är nästan så jag önskar att jag också var nio år och så där galet nöjd med allting…
 
 
 
 
 
 
Grattis älskade lilla H…

Grattis på nioårsdagen!

Lilla hjärtat som alldeles svarthårig kom till jorden och oss med buller och bång, med en extra kromosom, med massor av extra kärlek, ja egentligen med extra allt, och som förgyllt varenda dag sedan dess.

Lilla H, du  som lär oss om livet varje dag, om vad som är viktigt. Viktigt så där på riktigt och inte bara som man säger.  Lilla trollunge som med din hundraprocentiga ärlighet så många gånger gör oss förvånade med alla dina klokord, eller får oss att brista ut i gapskratt med alla dina tokerier.

Lilla vackra H som inte gör skillnad på folk och folk. Som valde att svara Sveriges kronprinsessa med orden Tack så mycket krokodil då du fick en komplimang för din fina, röda baddräkt med Brummelisa på.

Vår lilla tokfia som inte förstår varför man inte får säga att någon har en tjock mage, när du själv tycker att tjocka magar är så himla fint.  Som är så oerhört generös med komplimanger. Till höger och vänster om du har lust. Tänk om alla gjorde så! Strödde komplimanger hit och dit närhelst man har lust. Så underbart det vore!

Genom dig älskade genomvackra lilla Hedvig har vi också blivit varse elakheter och dumheter på ett sätt vi inte trodde var möjligt. Dem tänker vi inte på idag. Dem motar vi bort idag och alla andra dagar. Dem tänker vi inte släppa inpå dig. Aldrig någonsin.

Du valde att komma till just oss, till just vår familj och vi ser hela ditt vackra, kloka lilla väsen som en gåva. Jag kan inte låta bli att önska att hela världen fick ta del av dig. Jag är säker på att hela världen skulle njuta av dig på samma sätt som vi gör. Om de bara lärde känna dig…

Idag fyller du nio år. Det är stort! Som du har väntat, längtat och planerat. I månader har du väntat, längtat och planerat.  Jag hoppas att vi lyckas ge dig en födelsedag lika magisk som du tänkt dig den, som du planerat den. Jag tror det.  Du är lätt att göra lycklig lilla hjärtat, och vi vill så gärna att du skall vara just lycklig…

Vi älskar dig så innerligt!

Pussar & kramar i mängd på din alldeles egna, speciella, magiska, underbara dag…

 

 

Om man nu tänker sig…
 
… att hålla kalas…
9-årskalas! Då kan det hända att man känner sig alldeles extremt välvilligt inställd till att hjälpa till så här kvällen före årets viktigaste dag.
Med lilla H, som gärna vill bli hjälpare då hon blir stor, är just hjälpa-till-grejen sällan ett problem. Men ikväll blev välvilligheten extra tydlig. 
– Ja’ kan hjälpa dej mamma! 
och 
– Vad kan ja’ hjälpa dej med?
har hon frågat mig säkert 100 gånger sedan jag hämtade henne på fritids. Jag tänkte att jag tar tillfället i akt och sätter henne i arbete när hon så  gärna ville. Först gjorde vi massor av chokladbollar. Jag fick rulla alla, Hedvig ville inte bli kladdig! Å andra sidan var hon en
hejare på att äta både chokladbollarna och pärlsockret…
Sedan en vild chansning:
– Hedvig, du får gärna dammsuga köket och hallen om du vill…?
– Ja tack gärna!!!
 
Mamman undrar när denna iver försvann hos tonåringarna…?
Nu är det bara…
 
…fyra dagar kvar Hedvig…
Så sade jag till lilla H imorse då vi vaknade.
– Va’?! Bala fyla kval?!?!
– Ja, bara fyra dagar kvar. Söndag, måndag, tisdag och sedan är det äntligen onsdag.
– Ja’ älskal inte fyla kval! Ja’ älskal min fölseda’!!!
 
En Pucko har flyttat in…
 
… i vårt hus…
Jo, en Pucko, inte ett Pucko. För ingen är ju ett Pucko, inte ens jag. Lilla H skulle inte hålla med mig på den punkten, det är ett som är säkert. För henne är jag, och några andra utvalda, ett riktigt Pucko emellanåt. Men vi ger oss inte på den punkten; det finns inga Puckon – så det så.
Men nu har vi en Pucko. Pucko är en söt liten grön groda som våra fina grannflickor vann på Liseberg häromdagen. När Pucko överlämnades till lilla H förklarade grannmamman att den här grodan heter Pucko och det är minsann bara just denna grodan som man får kalla för Pucko. Någon annan Pucko finns nämligen inte. Hedvig fick veta att nästa gång hon ropar Pucko, så kommer någon av oss med den lilla söta grodan.
Lite skeptisk såg Hedvig ut till detta briljanta besked men hon är helt med på att grodan heter Pucko. Så mycket vi kommer ihåg hämtar vi Pucko när det lilla monstret tittar fram och ilsket skriker Pucko till sin omgivning. Om orken tryter kan vi istället påminna monstret om vart Pucko är någonstans, eftersom hon ropar på honom.
 
 
Ganska söt är han, lilla Pucko…
Ikväll somnar vi…
 
… med ett leende på läpparna – igen
Idag är anledningen en annan än igår då lilla H lärde sig cykla. Idag är anledningen att vår fina Ebba tagit körkort! Hon fick bilnycklarna och sedan dess har vi inte sett till henne.
Galet roligt med körkort och vi ler allihop här i huset.
Kör försiktigt lilla Ebba, du är en dyrbar skatt…