Liten H...
Jag undrar lite…
… hur lilla H tänker och känner…
 
Jag tycker mig se att det många gånger gör ont i hennes lilla vackra själ och hjärta. Då gör det ont i hela mig. Det har gjort ont i hela mig många gånger sedan älskade lilla Hedvig föddes. Inte för att hon föddes med en extra liten kromosom vill jag understryka – jag känner mig alltid rädd för att det är så någon kan uppfatta mina ord. Ont på grund av kommentarer, ont på grund av människors fördomar, rädsla och vad det nu kan vara. Herre Gud, det är en liten ljuvlig människa vi pratar om. En människa som du och jag.
 
Under den vår och sommar som passerat har någon skett. Lilla H har blivit stor och med det har hennes medvetande och hennes insikt om livet ökat. Det är bra naturligtvis, men jag ser att insikten också gör sår i hennes själ. Sår som inte riktigt går att laga. Sår jag inte vill ska finnas hos henne. Jag vill att hennes vackra själ skall få vara orörd, lycklig och trygg. Det går ju inte år efter år. Det går inte för någon. Jag har naturligtvis önskat detsamma för Ebba och Ludvig, och önskar ännu. Det gör ont i mig om det gör ont i dem. Det är kanske föräldrars lott? Men det gör ont på ett annat vis med lilla H. Det är så fruktansvärt orättvist att hon skall behöva uppleva utanförskap och en känsla av otillräcklighet bara för att hon har en extra kromosom. En kromosom som gör Hedvig till precis den Hedvig är. Jag vill ha Hedvig precis som hon är. Vi har helt enkelt fått lite extra av hela ljuvliga lilla Hedvig. Vem vill inte ha lite extra av den de tycker om?
 
Hedvig älskar att leka med andra barn. Verkligen älskar. När hon flera gånger i sommar uttryckt en stark ovilja mot att träffa andra barn, av Hedvig okända barn, då blir jag orolig. Hon älskar till exempel att vara i lekrummet på Ikea. Då får hon vara själv, göra något kul utan oss. Hon växer av att göra saker utan oss. För några veckor sedan skulle vi åka till Ikea, Ebba, Hedvig och jag. Jag sade att hon då kunde få vara i lekrummet om hon ville och trodde jag skulle få jubel till svar. Istället vände hon sitt söta lilla fräkniga ansikte mot mig, de vackra bruna ögonen var allvarliga när hon sade:
 
– Nä tack! Ja´ hatal barn!!!
 
Först blev jag helt paff. Sedan spred sig en iskyla genom hela mig. Hedvig hatar inte barn. Hedvig älskar barn. Hedvig älskar att leka med barn. Varför, varför, varför sade hon då så? Hon var obeveklig, hon ville inte in i det eftertraktade leklandet. Hon ville det inte för att hon hatar barn, fast hon inte gör det. Hela mitt inre, hela jag förresten, var helt i uppror inombords. Vad har hon varit utsatt för i liknande situation som i ett lekrum? Vad har hon fått utstå? Fått höra? Så starkt uttrycker man sig inte om man inte upplevt något, det tror jag inte…
 
Samma uttryck har kommit vid ett par, tre tillfällen till i sommar. Två gånger har det varit lekplatser hon inte velat gå in på, och det av precis samma anledning som vid Ikeabesöket; hon säger att hon hatar barn. En gång sade hon så då vi skulle åka till stranden. Först sade hon att hon ville åka till en annan strand än den vi bor vid. Jag sade att det kan vi visst göra, men jag undrade varför. Hedvig svarade att hon ville åka till en strand utan barn, för hon hatar barn…
 
Hade Hedvig varit en ensamvarg kunde jag varit hobbypsykolog och ansett mig förstå. Men Hedvig är ingen ensamvarg. Hedvig älskar barn. Hedvig strävar efter att få lekkamrater hela tiden. Hon söker kontakt och inte sällan går hon fram till okända barn. Hon törs inte fråga om hon får vara med, det är hon för blyg för, men hon nappar oftast om de andra bjuder in henne till lek. Varför, varför, varför säger hon då som hon gör? Jag är inte så dramatisk av mig att jag tror att hon varit utsatt för direkta elakheter på Ikeas lekrum. Jag har upplevt att personalen där har bemött Hedvig med största respekt och jag har också upplevt att de finns där för barnen, bromsar för vilda lekar etc. Inte heller har Hedvig varit utsatt för elakheter på lekplatser. Det vet jag med bestämdhet eftersom jag alltid är med henne när hon är på lekplatser. Jag tror inte heller att någon varit elak mot henne i skolan. Hedvig går i en skola med en lång kultur av att olika är bra. På Hedvigs skola får alla vara med, och jag ser varje dag hur stora som små barn hejar och skojar med Hedvig på ett genuint schysst sätt.
 
Jag tror att Hedvig nu är stor, medveten, insiktsfull att hon känner av blickar, viskningar och kanske fniss bakom hennes rygg. Jag tror att det gör ont i hennes vackra, lilla, sköra, inte längre oförstörda själ.
Hon uppfattar allt detta och blir sårad av det. Hon uppfattar men förstår inte varför andra barn tittar, viskar och till och med fnissar bakom hennes rygg. Hedvig gör inte skillnad på folk och folk, därför kan hon inte förstå. Hon har ju inte gjort något fel…
 
Jag är så otroligt glad för alla fina små kompisar som Hedvig har. Hon har många kompisar, framför allt klasskompisar och fotbollskompisar. Sedan har hon några andra riktigt fina kompisar som hon har roligt tillsammans med då vi ses. Kompisar som inte tittar, som inte viskar eller fnissar bakom hennes rygg. Kompisar som i Hedvig ser den fantastiskt busiga, roliga och fina lekkamraten som hon är. De andra, de som tittar, viskar och fnissar, de missar allt det roliga med Hedvig. Men i alla dessa steg kan hon naturligtvis inte tänka. Hon är liten ännu. Men hur känns det inuti hennes lilla vackra kropp undrar jag? Hur känns det att vara tittad på, viskad om och fnissad åt? När det enda hon vill är att bara leka på lika villkor som alla andra barn i lekland och på stränder. Leka utan att vara tittad på, viskad om och fnissad åt…
 
 
Det gör faktiskt jävlig ont, om jag ska vara ärlig…
 
 
 
Det där med ord…
 
… är himla intressant…
Det har jag alltid tyckt. På olika vis och ur olika perspektiv.
 
Med lilla H blir orden intressanta ur ytterligare ett perspektiv. För henne är ord en helt vetenskap, fast så är det nog för oss andra också kanske? I alla fall om man som jag funderar över ord mest hela tiden. Vart olika ord härstammar ifrån, deras betydelse, hur de används och, kanske framför allt deras verkan. Lilla H funderar nog inte på orden på det viset kanske, jag vet inte. Jag vet bara att det formligen dräller små klokord ur henne. Klokord jag tar till mig och applicerar på situationer i min vardag.
 
Alldeles nyss bakade vi kladdkaka, lilla H och jag. I brist på mörk choklad använde vi cacao. Jag har noterat under en tid att Hedvig väljer att säga cacaord istället cacao. Under lika lång tid har jag förtydligat för henne att det cacao. Att ordet slutar på o. Hedvig håller inte med.
 
Även idag valde hon att säga cacaord. Även idag förklarade jag att det heter cacao men inte heller idag höll Hedvig med mig. Jag visade paketet och vi läste tillsammans. Då, plötsligt, höll hon med om att det nog faktiskt heter cacao ändå. Sedan säger hon det igen. Ett sådant klokord som gör att jag blir mållös.
 
– Fast de äl ijallafall ett ord så då blil de cacaord…
 
Oj, oj, oj…
 
 
… vilken födelsedag lilla H har haft…
Jag vågar påstå att den varit alldeles fantastisk i hennes egna ögon. Framför allt så har den varit precis så som hon önskat sig den, det är det viktigaste.
Igår kväll var Hedvig mycket noga med att tala om att hon ville ligga i sin egen säng, i sitt eget rum när vi skulle sjunga för henne. Så klart! Kruxet är att Hedvig kommer in till oss varje natt. Jag lovade dyrt och heligt att om hon – mot all förmodan – skulle sova på riktigt, så skulle vi väcka henne så hon fick gå in till sin egen säng och vänta på oss och vår fantastiska skönsång. Vi är verkligen ingen musikalisk familj…
Om lilla H sov?
Nej. Lilla H sov inte. Lilla H sover nästan aldrig.
Så när jag gick upp klockan halv sex traskade pappan in med lilla H till hennes rum. Sedan låg hon där och väntade, sov räv, väntade lite till och sov räv ytterligare en stund. Närmare bestämt ända tills klockan blev halv sju. När vi så stegade in med födelsedagsbrickan, paket och vår falsksång sken Hedvig ikapp med solen. Hon sken så mycket att hon till slut brast ut skratt.
 
– De äl så himla kul å fylla ål!
 
Först ut var en Barcelona tröja – Messi så klart – med tillhörande shorts! Wow!
Andra paket var också en Barcelonatröja! En ännu finare! En Messi så klart, inköpt i Barcelona. Wow en gång till! Den tröjan har en speciell historia till hur den hamnade här, i knät på lilla H, denna nioårsdag. Jag fick igår ett mail ifrån Anna. Anna som jag känner flyktigt via en gemensam barndomskompis. Anna som har tjejer som spelar handboll precis som Ebba. Anna berättar i sitt mail att hon läser bloggen, att hon förstått att Hedvig har en stor längtan efter just en Barcelonatröja, och hon frågar om hennes tjejer får ge Hedvig en Barcelonatröja de vuxit ur. Med Ebba hem efter träningen igår kom ett fint inslaget paket med ett grattiskort till Hedvig. Underbara Anna som tänker på lilla H!
 
– Va´?! Två?! Va´ bla! Då kan ja´ ha Fashcelonatlöja valje da´!!!
 
Paketen som följde gjorde succé de också och ikväll kom släkt och vänner med ännu fler paket. Yellow simfötter som Hedvig så gärna ville ha, Messi påslakan (som just nu ligger i tvättmaskinen så att lilla hjärtat kan få sova i dem imorgon), en Spiderman discolampa, filmer etc. Pricken över i:et var nog de hett efterlängtade Emilkläderna som mormor och morfar kom med. Himmel och plätter och allt möjligt så glad Hedvig blev! Raskt bytte hon om till dessa kläder – över Messikläderna som suttit på sedan i morse – och sedan fick vi titulera henne vid namn Emil. Mysse & bysse i högsta hugg – det är Hedvig i ett nötskal.
Hedvig har också fått sitt livs första blomsterbud idag! Det kändes väldigt malligt i den lilla nioårskroppen.
När gästerna gått hem och kvällsduschen var avklarad låg vi och småpratade lite om dagen som varit. Vi enades om att det faktiskt är himla roligt att fylla år. Vi enades också åt att det nu är helt okej att toklängta till discot med klasskamraterna på söndag.
 
– Ja´ äl nöjd med min dag mamma…
 
 
 
Det är nästan så jag önskar att jag också var nio år och så där galet nöjd med allting…
 
 
 
 
 
 
Grattis älskade lilla H…

Grattis på nioårsdagen!

Lilla hjärtat som alldeles svarthårig kom till jorden och oss med buller och bång, med en extra kromosom, med massor av extra kärlek, ja egentligen med extra allt, och som förgyllt varenda dag sedan dess.

Lilla H, du  som lär oss om livet varje dag, om vad som är viktigt. Viktigt så där på riktigt och inte bara som man säger.  Lilla trollunge som med din hundraprocentiga ärlighet så många gånger gör oss förvånade med alla dina klokord, eller får oss att brista ut i gapskratt med alla dina tokerier.

Lilla vackra H som inte gör skillnad på folk och folk. Som valde att svara Sveriges kronprinsessa med orden Tack så mycket krokodil då du fick en komplimang för din fina, röda baddräkt med Brummelisa på.

Vår lilla tokfia som inte förstår varför man inte får säga att någon har en tjock mage, när du själv tycker att tjocka magar är så himla fint.  Som är så oerhört generös med komplimanger. Till höger och vänster om du har lust. Tänk om alla gjorde så! Strödde komplimanger hit och dit närhelst man har lust. Så underbart det vore!

Genom dig älskade genomvackra lilla Hedvig har vi också blivit varse elakheter och dumheter på ett sätt vi inte trodde var möjligt. Dem tänker vi inte på idag. Dem motar vi bort idag och alla andra dagar. Dem tänker vi inte släppa inpå dig. Aldrig någonsin.

Du valde att komma till just oss, till just vår familj och vi ser hela ditt vackra, kloka lilla väsen som en gåva. Jag kan inte låta bli att önska att hela världen fick ta del av dig. Jag är säker på att hela världen skulle njuta av dig på samma sätt som vi gör. Om de bara lärde känna dig…

Idag fyller du nio år. Det är stort! Som du har väntat, längtat och planerat. I månader har du väntat, längtat och planerat.  Jag hoppas att vi lyckas ge dig en födelsedag lika magisk som du tänkt dig den, som du planerat den. Jag tror det.  Du är lätt att göra lycklig lilla hjärtat, och vi vill så gärna att du skall vara just lycklig…

Vi älskar dig så innerligt!

Pussar & kramar i mängd på din alldeles egna, speciella, magiska, underbara dag…

 

 

Om man nu tänker sig…
 
… att hålla kalas…
9-årskalas! Då kan det hända att man känner sig alldeles extremt välvilligt inställd till att hjälpa till så här kvällen före årets viktigaste dag.
Med lilla H, som gärna vill bli hjälpare då hon blir stor, är just hjälpa-till-grejen sällan ett problem. Men ikväll blev välvilligheten extra tydlig. 
– Ja’ kan hjälpa dej mamma! 
och 
– Vad kan ja’ hjälpa dej med?
har hon frågat mig säkert 100 gånger sedan jag hämtade henne på fritids. Jag tänkte att jag tar tillfället i akt och sätter henne i arbete när hon så  gärna ville. Först gjorde vi massor av chokladbollar. Jag fick rulla alla, Hedvig ville inte bli kladdig! Å andra sidan var hon en
hejare på att äta både chokladbollarna och pärlsockret…
Sedan en vild chansning:
– Hedvig, du får gärna dammsuga köket och hallen om du vill…?
– Ja tack gärna!!!
 
Mamman undrar när denna iver försvann hos tonåringarna…?
Nu är det bara…
 
…fyra dagar kvar Hedvig…
Så sade jag till lilla H imorse då vi vaknade.
– Va’?! Bala fyla kval?!?!
– Ja, bara fyra dagar kvar. Söndag, måndag, tisdag och sedan är det äntligen onsdag.
– Ja’ älskal inte fyla kval! Ja’ älskal min fölseda’!!!
 
En Pucko har flyttat in…
 
… i vårt hus…
Jo, en Pucko, inte ett Pucko. För ingen är ju ett Pucko, inte ens jag. Lilla H skulle inte hålla med mig på den punkten, det är ett som är säkert. För henne är jag, och några andra utvalda, ett riktigt Pucko emellanåt. Men vi ger oss inte på den punkten; det finns inga Puckon – så det så.
Men nu har vi en Pucko. Pucko är en söt liten grön groda som våra fina grannflickor vann på Liseberg häromdagen. När Pucko överlämnades till lilla H förklarade grannmamman att den här grodan heter Pucko och det är minsann bara just denna grodan som man får kalla för Pucko. Någon annan Pucko finns nämligen inte. Hedvig fick veta att nästa gång hon ropar Pucko, så kommer någon av oss med den lilla söta grodan.
Lite skeptisk såg Hedvig ut till detta briljanta besked men hon är helt med på att grodan heter Pucko. Så mycket vi kommer ihåg hämtar vi Pucko när det lilla monstret tittar fram och ilsket skriker Pucko till sin omgivning. Om orken tryter kan vi istället påminna monstret om vart Pucko är någonstans, eftersom hon ropar på honom.
 
 
Ganska söt är han, lilla Pucko…
Ikväll somnar vi…
 
… med ett leende på läpparna – igen
Idag är anledningen en annan än igår då lilla H lärde sig cykla. Idag är anledningen att vår fina Ebba tagit körkort! Hon fick bilnycklarna och sedan dess har vi inte sett till henne.
Galet roligt med körkort och vi ler allihop här i huset.
Kör försiktigt lilla Ebba, du är en dyrbar skatt…
 
Idag somnar pappan och jag …
 
… med ett leende på läpparna…
Idag är en sådan dag där jag känner mig alldeles särdeles och extra stolt över lilla H.
Idag är dagen då hon cyklat flera varv i vårt område, alldeles själv! Jag menar helt själv, utan att någon har hållt i! Visst har jag sprungit bredvid och haft handen på greppavstånd till stången. Visst fick jag parera för att undvika en krock med häcken någon gång, men Herre Gud och himmel och plättar; hon cyklar själv!!!
Visst har vi lång väg kvar tills vi kan cykla bredvid. Och visst har vi lång väg kvar tills dess att hon kan bromsa när vi ber henne bromsa. Och ännu längre väg tills dess att hon själv kan avgöra när hon ska bromsa. Likaså är det lång väg kvar tills dess att hon slutar vända huvudet ur led så fort hon hör t ex några barn i en trädgård.
Men i alla fall, hon kan cykla vårt lilla hjärta! Och hon har inte ens fyllt nio år!
Jag har en film där hon cyklar, jag vill visa hela världen att hon kan. Men jag kan inte visa er den. Efter tråkigheter vill jag inte lägga upp någon film på Youtube på lilla H mer. Men ni kan se hur stolt hon var lilla H, då hon fick en guldmedalj efter alla sina cykelvarv.
 
 
The sky is the limit…
Om en liten H…
 
… lånar sin mammas telefon…
Då kan det hända att liten H vill skicka ett sms till sin storebror som är på sin första skoldag med sin nya klass i den nya skolan, han är så stor, storebror, att han börjar gymnasiet idag. Då koncentrerar liten H sig, ljudar högt och trycker sedan på skicka. 
En stund senare plingar det till i telefonen och liten H tjoar:
– Ludde hal svalat nu!!!
Mamman läser vad lillasyster och storebror har skrivit och mamman blir så där lycklig, inifrån och ut…
Lilla H…
 
… leker veterinär…
Iklädd sin älskade Sverigedräkt leker hon veterinär och samtidigt som hon bekymrar sig över mjukishundens påhittade prickar över hela kroppen, upplyser hon mig om att hon önskar sig Barcelonakläder med Messi tryckt på ryggen. Och Emilkläder, Pippitält och doktorskläder. Och trollerilåda och fotbollsspel och Yatzi. Och teletonki och Alfons, vilket betyder Walkie Talkie och iPhone.
Hon sitter där i solskenet och hela livet bara bubblar ur den lilla kroppen. Jag får en klump i halsen när jag tittar på henne, hjärtat svämmar över av kärlek till det här lilla flickebarnet.
Och när hon allvarsamt, med stetoskopet runt halsen, talar om mig för mig att hon väldigt mycket önskar sig en grön tårta till sin födelsedag ler jag och lovar att hon ska få en tårta med grön marsipan.
– Tack mamma, då blil ja’ tätteglad!!!
Jag önskar att alla barn…
 
… fick gå i skolan hos Emma…
Emma som jag inte känner men som är så klok. Emma som en gång var med på samma flygplan som jag och min familj var. Emma som av någon anledning lade märke till våra barn, lilla H och hennes syskon. Emma som på något vis och några år senare hittade hit till bloggen och dessutom kände igen lilla H.
Emma är lärare. Hon är lärare bland annat för att hon älskar att möta och lära känna alla små skatter som våra barn är. Då tänker jag att då är Emma lärare av precis rätt anledning. Är det inte precis sådana lärare vi önskar att våra små skatter ska möta, inte bara när de börjar skolan utan genom alla sina skolår? Jag, eller rättare sagt Ebba, har haft förmånen att få ha en sådan fantastisk lärare under tre år. Åsa, som hon heter, är idag en god vän till mig och har en mycket speciell plats i mitt hjärta. Har ett barn förmånen att möta en av dessa kloka lärare präglar det barnet på ett oerhört positivt sätt tror jag.
Emma, den kloka läraren jag inte mött, lämnade en kommentar på ett av mina inlägg igår. Bland annat skrev hon:
 
Jag är ju som jag tidigare skrivit lärare och detta är en av anledningarna till att jag älskar mitt jobb. Alla dessa härliga, spontana och underbara skatter som man får möjlighet att möta varje dag. Alla är unika på sitt sätt. Nästa vecka kör jag igång med en ny etta, efter att ha lämnat min trea. Jag brukar börja första dagen med att ge alla barnen varsin blomma från en stor vas med massa olika blommor. Ett utmärkt tillfälle att prata med barnen om våra olikheter. En del blommor behöver mycket vatten, andra lite, en del är taggiga, andra är färgglada, en del behöver stå i ljuset, andra behöver stå mörkare. Men tillsammans i vasen så är blommorna som finast. Kan alltid komma tillbaka till första dagen då barnen fick varsin blomma. Vi människor är ju precis likadana som blommor.
 
Jag blev alldeles varm inombords av Emmas kloka ord, och framför allt av hennes kloka handling. Att likna alla små vackra barn vid vackra blommor och alla dess olikheter är en mycket fin och mycket klok liknelse. En liknelse som förmodligen fastnar hos alla och envar. Jag tänker att alla små barn i Emmas klass går hem från sin allra första skoldag med en fantastisk klokhet inom sig. Kanske är de inte varse den klokheten ännu, men någonstans inom sig bär de den med sig.
 
 
Jag önskar att lilla H fick gå i Emmas klass…
 
 
 
Storasyster och lillasyster…
 
… har något särskilt tillsammans…
Lillasyster kan bli arg på storasyster, visst, men inte som på oss andra. Inte ens i närheten om jag ska vara ärlig. Ingen kan få lillasyster på så gott humör som storasyster. Ingen kan heller få lillasyster att gråta krokodiltårar som storasyster kan, bara genom att inte vara här just när lillasyster längtar som mest. Då vill lillasyster ringa storasyster och mamman kan känna sig kluven. Mamman vet ju att även storasyster blir ledsen om lillasyster ringer och är ledsen. Då har mamman plötsligt två ledsna flickor och då kan det hända att även mamman blir ledsen. Storasyster löser det oftast genom att skicka ett foto på sig själv på telefonen. Ibland skickar hon en rolig liten filmsnutt istället. Där säger hon tokroliga saker till lillasyster och bedyrar hur mycket hon älskar och saknar henne. Vips så är lillasyster glad igen och det kan hända att storasyster ringer mamman för att kolla så att lillasyster inte är ledsen längre. Så har mamman två glada flickor igen…
Lillasyster får gärna ha disco i storasysters rum, lyssna på cool musik och dansa. Lillasyster får också gärna vara med när storasyster har kompisar hemma. Då kan det hända att lillasyster ligger och trängs på storasysters säng tillsammans med ett gäng fantastiska storasystervänner samtidigt som hon tittar på Gossip girl eller något liknande. Skrattar, det gör lillasyster när storasyster och hennes kompisar skrattar…
En lördag som denna hände det sig att storasyster behövde åka till stan (Göteborg) för att köpa två presenter men hennes kompisar jobbade och seglade och allt möjligt. Storasyster skulle få åka ensam och ville inte riktigt det.När lillasyster och mamman spelade bandy på gatan kom storasyster och frågade om lillasyster kanske ville åka till stan med henne.
– Ähum… nej tack, ja’ kan åka med imollon, ja’ spelal bandy med mamma nu…
– Fast, jag åker inte till stan imorgon. Jag åker idag. 
– Okej då! Ja’ åkel med dej då…
Det rasslade till i huset när lillasyster bytte till sin favvoklänning som hon fått av sin kompis Isabell. Lillasyster förklarade för mamman att hon måste vara snygg som storasyster då hon åker till stan. Lillasyster försäkrade sig också minst hundra gånger om att mamman verkligen inte skulle följa med. Lillasyster vill vara själv med storasyster…
Små rapporter på sms anländer till mamman från storasyster. Rapporter som berättar att lillasyster blivit så hungrig att hon plötsligt var tvungen att få ett Happy Meal, rapporter som säger att det är kulturkalas i stan och att lillasyster bestämt att de måste åka ett sightseeingtåg och att det tåget är det dyraste tåg storasyster åkt.
Rapporter som säger att de har ”tättemysigt” tillsammans, storasyster och lillasyster…
Att åka till Ikea med lilla H…
 
… kan bli ett äventyr i sig…
Ett äventyr som ger upphov till många skratt och idag även hjärtat i halsgropen då hon plötsligt bara var borta.
I Hedvigs värld var hon inte borta. Inte ett dugg borta. I min och pappans värld var hon väldigt borta, inte länge alls men ändå helt borta. Det hände då vi närmade oss restaurangen och efter det att Hedvig förtjust vädrat med näsan och förkunnat att hon nu hade ”hittat maten”. Jag inväntade pappan och så var hon borta. Likt ett välfungerande team placerade vi oss strategiskt, pappan vid lekhörnan i restaurangen och jag i den delen av restaurangen som vetter mot trappor, hissar, resten av varuhuset och utgångar. I sin nya, coola och färgglada Spidermantröja borde hon inte vara svår att hitta tänkte jag, allt medan hjärtat hamrade i bröstet på mig. Så fick jag syn på henne. Med en bricka i högsta hugg hade hon stegat förbi hela långa kön och rakt fram till disken där man beställer mat. Behöver jag ens säga att hon blev arg som ett bi då pappan och jag förklarade att vi måste ställa oss sist i den långa kön…?
Jag kan inte låta bli att undra om hon har det lite stressigt på Ikea, lilla H. Hon får plötsligt så fasligt mycket att styra med; hon måste bädda ner sig lite i väldigt många olika sängar, hon behöver också snickra lite och även sätta sig och sy en stund. Vidare måste hon gömma sig säkert mer än trettio gånger medan mamman och pappan förväntas leta febrilt, hon måste låtsaskissa på alla toaletter som finns och kanske ta ett låtsasbad i någon av alla badkar  som så lockande står uppatällda. Det kanske allra största bestyret kan nog ändå vara att prata med och klappa alla väldigt många jättesöta bebisar som befinner sig på just Ikea en fredag som denna. Visst låter det lite stressigt?
Å andra sidan väljer hon ju själv sina sysslor och är väldigt lycklig över allt hon faktiskt måste göra på Ikea…
 
Pappan och jag fortsätter att gapskratta åt alla hennes tokiga upptåg…
Hedvig bjuder på en…
 
 
… dagens outfit…
När H&M katalogen dimper ner i brevlådan vill Hedvig gärna kika. På sidorna med barnkläder blir hon allra mest lyrisk över alla ljuvliga små bebisar. Med den mest silkeslena rösten pratar hon med dem ock klappar på dem.
Men så kan det också hända att hon plötsligt får syn på något klädesplagg hon känner att hon bara måste ha. Jag känner igen känslan! Kanske ligger den i generna…?
Den här gången fastnade lilla H för en superduper jättecool tröja med Spiderman på. Gissa om någon blev glad då den damp ner i postlådan igår?
Gissa om någon går omkring och känner sig coolast i hela världen idag…?
Nu har jag spänt mig…
 
… i flera dagar…
Fast jag har inte låtsats om det. Inte utåt och knappt för mig själv heller. Men jag har gjort det. För att slippa fokusera på dagen idag har jag tokfokuserat på andra saker. Jag har fokuserat på träning, läsning, lite mer träning, planering inför hösten med mera, med mera. Jag har babblat med folk till höger och vänster samtidigt som jag flackat lite med blicken. I flera dagar har jag puttat undan den när den smugit sig på. Det är oron jag pratar om…
Oron för kontrollen av lilla H:s hjärta. Inte hjärtat egentligen. Hjärtat är lagat och mår bra, säger de. Det handlar om förträngningen som finns i aortabågen. Förträngningen som orsakar högt blodtryck. Kateriseringen som gjorts, stentet som satts in och som kommer att behöva bytas. Jag avskyr att kateriseringen kommer behöva göras om, en gång till, två gånger till. Sedan vet de inte om det behöver göras mer. Det beror på hur mycket lilla H växer och på hur fort hon växer.
Idag var det dags för kontroll. Inget som gör ont. Inga stick. Bara längd, vikt, EKG, blodtryck och ultraljud. Det är bra med alla kontroller. De vet vad de gör och de tar hand om vår lilla skatt på allra bästa sätt. Det gör de verkligen. Det som oroar mig så att jag knappt känner mig som människa är de besked vi kan få vid dessa kontroller. Pappan i familjen är så lugn. Han är så saklig. Han litar så mycket på dem. Jag beundrar honom för det, jag avundas honom för det. Jag är raka motsatsen. Jag övertolkar hennes svettningar vid lek. Pappan lugnar mig och säger att så som hon håller på (hon är sällan stillasittande) vore det konstigt om hon inte svettades mycket. Jag envisas med att hon nog svettas på ”fel” sätt. Pappan lugnar mig igen och säger att alla svettas olika. Jag får spader när Hedvig drar sina små knubbiga sommarbruna händer över sina lår och säger att hon är trött i benen (högt blodtryck kan visa sig genom trötthet i benen). Pappan tittar lugnt på mig och frågar om inte jag blir trött i benen när jag springer som en tok. Så där håller vi på. Nej, så där håller jag på. Jag grubblar och oroar mig för mycket, så är det bara och jag vet inte hur många gånger jag skänker en tacksamhetens tanke till min man som är så lugn, som är så trygg, som är någon jag kan luta mig mot när hela mitt inre bara gör uppror.
Det gick bra idag! Vi fick inga skrämmande besked. Hedvigs blodtryck är för högt, men det är inte högre än vid förra kontrollen. EKG och ultraljud gav inga indikationer på att något försämrats. Läkarna ska konferera lite om lilla H och hennes förträngning och sedan återkommer de. Stentet kommer att behöva bytas, men inte just nu. Jag lovar mig själv att försöka lägga min oro åt sidan. Inte bara putta bort den i ett kör utan verkligen försöka placera den vid sidan av mig. Jag borde lyckas med det tycker jag. I alla fall efter jag fått veta vad de kommer fram till då de konfererat om mitt lilla barn…
Inga skrämmande besked alltså, det är bra. Ett konstigt besked fick vi, och det var att lilla H nu är hela 121 centimeter lång. Det i sig är inte konstigt. Det konstiga är att hon vid en annan kontroll i våras var 122 cm lång. Men det kan jag leva med – helt utan oro…
Efter blodtryck, EKG och ultraljud åkte vi som utlovat till den gigantiska leksaksjätten för att köpa en ny skolryggsäck. Spidermanryggsäcken som hängt med i två år har gått sönder här och var. Jag kände mig hyfsat säker på att lilla H skulle välja en ryggsäck med FC Barcelona eftersom hon plötsligt är tokig i Messi och benhårt hävdar att även Zlatan spelar i Barcelona men icke – hon valde en ryggsäck med Hello Kitty på! Den är redan packad inför några timmars fritids imorgon.
När vi kom hem från vår irrfärd till sjukhus och leksaksjätte idag kände mig alldeles konstig. Som sjuk ungefär. Lite darrig, lite klen, lite hungrig men ändå inte, lite… ja, lite konsig helt enkelt. Jag tror det var oron som sakta rann av mig…
 
 
Nu har jag landat, lugnat ner mig, ordningen är återställd. Jag flackar inte längre med blicken eller tokfokuserar på ”fel” saker. Nu är det bra igen…