Liten H...
Lilla H var lite sur…

… på mig i morse…

Anledningen var att jag för andra dagen i rad skulle på utbildning med kontentan att pappa både fick lämna och hämta – både igår och idag.

Liten yrvaken H stapplade upp kl 06 (!!!) i morse och det första hon frågade var:

– Mamma lämna mig ida´???

Axlarna, ja hela lilla kroppen sjönk ihop en decimeter som det tycktes medan hon blev lite ledsen en stund över att jag skulle åka så tidigt idag igen. Vi är inte så vana vid det här, varken lilla H eller jag, och det gör att vi heller inte är så bra på just det här. Jag kände en klump av dåligt samvete och jo, faktiskt så kände jag att det brände lite bakom ögonlocken också…

Vi är mer vana vid – och bättre på – att där Hedvig är, där är jag och där jag är, där är Hedvig…

Vi kurade ihop oss i soffan tätt, tätt.
Jag drack mitt morgonkaffe och lilla H drack sin varma mjölk.
Efter det kurade hon ihop hela lilla sig och lutade sig mot mig och vi bara myste…

Som så ofta i sådana stunder med barnen överväldigades jag av den enorma kärlek som finns inom mig till just dem och jag viskade i lilla H:s öra:

– Åh, vad jag älskar dig Hedvig!!!

Jag trodde att jag skulle få en lika innerlig kärleksförklaring tillbaka men istället muttrade den lilla truliga trollungen:

– Ja´ älskal dej eftel kursen….

Jag är lite avis…

… på lilla H:s fantastiska dag…

Idag har Hedvigs klass fått prova på att segla optimist, tvåkrona samt köra motorbåt hos Stenungsunds Segelsällskap!

Dessutom med Felicia (bilden ovan)!
Felicia är en av Ebbas finaste kompisar och vi har henne ofta här i huset så Hedvig känner henne väl.
Felicia arbetar som instruktör på Stenungsunds Segelsällskap och Hedvig såg mycket fram emot att träffa henne idag! Det var en mallig Hedvig som klev in i taxin imorse!

Jag tror hon var mer mallig över att få ”tläffa Flicia hälv, utan Ebba” än vad hon var över att få prova på att segla. Roligt har lilla H haft i alla fall för oj som hon har bubblat och pratat och berättat ikväll, om båtarna, kompisarna, om Felicias mamma som tog kort men allra, allra mest om Felicia…

Igår kväll…

… läste vi den nya Bamsetidningen som kommit, lilla H och jag…

På en av bilderna fanns en söt liten griskulting och Hedvig kommenterade bilden med orden:

–  Ååååå, vilken söt, söt liten glis-bäääääbis…

Min vana trogen att alltid tänka ”lära & repetera” gjorde att jag per automatik frågade om hon kom ihåg vad grisens bebis heter… (jag tänkte griskulting)

Lilla H funderade en stund och sade sedan:

– Ähum…. den hetel Ulf…

Hedvigs första sommarfest…

… med sin skolklass…

Den gick av stapeln igår kväll och det var stort vill jag lova!
Sommarfester på dagis har lilla H avverkat några stycken men nu var det med skolan

Grillen var redan tänd då vi kom och uppslutningen av barn, syskon och föräldrar var god.
Vi valde att grilla hamburgare medan de flesta hade med sig korv. Vad med det tänker du?
Kvällens första konflikt tänker jag i samma sekund som lilla H öppnar munnen och säger:

– Ja´ älskal inte hambujjaje!!! Ja´ älskal kolv!

– Mmm.. fast idag grillar vi hamburgare, vi har ingen korv med oss…

– Dumma dej!

Ungefär precis i samma sekund som frustrationen väller upp i mig vänder lilla H upp sitt lilla solskensansikte mot mig och säger glatt:

– Kom mamma! Vi dukal…

Jag hänger inte riktigt med i hennes humörsvängningar men då de går från ilska till solsken bryr jag mig inte så mycket om att försöka förstå. Jag gillar helt enkelt läget väldigt snabbt och njuter av den lilla solstrålen som visar sig. Jag vet ju aldrig när monstret tar över igen så jag passar på…

”Dukade” på picknickfilten gjorde vi och sedan satte vi oss att vänta på hamburgarna.
Ibland måste man äta sådan man inte älskar tänker jag och så illa var det nog inte då hela hamburgaren slank ner i lilla H:s mage.

Sedan var det dags för brännboll!
Hedvig har aldrig spelat brännboll och då vet jag hennes vana trogen att det går inte.
Det finns inte en möjlighet att få henne att ens prova något nytt sådär på en gång.
Dessutom fanns en fotboll att tillgå och en kompis A som heller inte ville spela brännboll så saken var biff.
Hedvig, A och jag spelade fotboll vid sidan av brännbollsplanen.

Det gjorde inget, viktigast är att ha kul och vi hade jätteroligt.
När vi (läs; mamman) tröttnade på fotboll lekte vi jage och provade att göra en ”julia” i det mjuka gräset.
Det gick väl sådär för oss alla tre…

I slutet av den långa brännbollsmatchen, när vi egentligen gick mot filten för att dricka lite, hoppade Hedvig plötsligt in i ett av lagen och ville vara med. Hon frågade inte ens, hon var plötlsligt helt sonika bara med.

Så typiskt lilla H; efter en timmes observerande vill hon prova – vilken tur att matchen inte var slut!

Efter två timmars lek, bus och stoj packade vi ihop oss och åkte hem.
Som alltid efter sammankomster med Hedvigs skolklass och, som ikväll, även med de äldre barnen i klassen över, infinner sig en feel-good känsla inuti mig…

Alla får vara med och vad än viktigare är, alla får vara med på sina egna villkor…

   

Lilla H i sitt…

… rätta element…

Så tänker jag varje gång jag ser lilla H i båten och i/på havet!
Hon fullkomligt älskar båtlivet och hon fullkomligt älskar havet!

Även sjöar går naturligtvis bra även om vi bor så till att vi sällan besöker just sjöar.

I helgen var det båtpremiär för 2/3 av familjen (bröderna stannade hemma) och för lilla H och mig blev även preimärdoppet avklarat. För min del ett extremt snabbt dopp, för lilla H ett låååååååååååångt dopp – hon var kall som en isbit efteråt.

Nu fick jag det nästan att låta som om Ebba och pappan i familjen fegade ur och inte badade alls…

Så var det inte!

Hedvigs pappa badade förvisso inte i helgen men klarade av det för många veckor sedan – nej, det är inte likt honom och han överraskade oss alla. Inte minst Ebba som brukar vara den första i familjen att bada. I år blev hon ”bara” tvåa men har badat i flera veckor även hon.

Båtlivet är inte bara kul.
Det kan vara kallt, regnigt, blåsigt, gungigt, fullt av sura miner och brist på tålamod hos såväl stora som små besättningsmän.

Men det kan också vara fullständigt underbart!

Det är så vi upplevt helgen som var – båtlivet från sin allra bästa sida.

Västkusten, strålande sol, varma klippor, salta hav, bikini på…

… och så yngsta dottern som tycks ha ärvt alla båtgener som går att ärva från sin far – osäker på vem som var lyckligast av dem båda…

    

    

Lilla H startar vattenrkig med oförberedd Ebba

    

Grattis på födelsedagen pappa!
Lilla H har ritat en teckning med en älg med röda horn, spiderman, en blomma, ett vattenfall samt skrivit ”Pappa”.   

Hattparaden…

…närmar sig…

Hattparaden på Hedvigs skola är det jag pratar om. I flera veckor har Hedvig och hennes klasskamrater kämpat på med sina hattar – Hedvigs är grön så klart!

Idag i kontaktboken blev vi ombedda att leta fram saker hemma att dekorera hatten med, vad som helst som är fint, vackert, crazy eller helt enkelt bara något man vill ha på sin hatt.

Precis nyss frågade jag Hedvig vad hon ville ha på sin hatt:

– Vet inte…

– Kanske fjädrar?

– Nej!

– Kanske pärlor

– Nej!

– En bil?

– Nej!

– Men.. Vad vill du ha på din hatt då?

– Hmmm… jag tror jag tal en.. dammlåtta!!!

Och jag tänker att det känns sådär att skicka med en dammråtta till skolan att dekorera hatten till hattparaden med…

Älskad moster Lena bloggar…

… om dagen lilla H väntade på så länge…

Dagen då LenaMoaLars skulle passa Hedvig – ”utan mamma”…

07:00 på morgonen…

Jag kan inte påstå att jag är den morgonpigga typen och många är de väckarklockor som åkt i
golvet när de velat ha min uppmärksamhet.

Skit i väckarklockor!

Det är ju en Liten H man ska ha för att komma upp på morgonen!

Vi låg och pratade en stund om viktiga saker som varför jag inte hade några lösögon (glasögon) längre,
att Tanten och Apan inte kan prata och hur roliga de skulle låta om de kunde.
(Tanten och Apan är två masker som vi har hängandes på väggen i vårt hem och som Hedvig alltid varit
fascinerad av)

När toalettbestyr och frukost var avklarade och kusin Moa och morbror Lars hade väckts var det dags för dagens
stora begivenhet- BARNKALAS I LEKSTUGAN!

Hedvig hade städat och fejat i stugan, tårta med grön marsipan var inköpt.
Vi kokade kaffe, blandade saft och dukade bricka, lyckades hitta tårtljus och så var allt klart!

– Neeeej! Vi måste ju ha chokladbollar!
tyckte Hedvig.

Självklart bakade vi chokladbollar, eller jag kanske jag ska säga då liten H tröttnade så fort hon smakat av
smeten och godkänt den.

2 vuxna, 1 gänglig tonåring och så lilla H knölade så in sig i den lilla stugan med bricka och tårta och allt.
Vi fikade i små,små kaffekoppar, drack saft och åt tårta så det stod härliga till!

Vilket mys!

Fotboll (”masch” alltså) spelade vi under Hedvigs ledning. Mååååånga mål blev det!

Studsmattan fick sig också en dust och sedan var helt plötsligt vårt barnvaktande av Hedvig över när
mamma Jessica kom hem!

Jag tror att vi alla blev snopna över att dagen vi längtat efter alla 4 så fort tog slut, men det blir fler…

LenaMoaLars

    

         

         

    

              

    

Igår var det dags…

… för lilla H att klippa håret igen…

Eller, kanske ska vi säga att det var dags att klippa håret för första gången (fast hon gjort det många gånger tidigare)? Hedvig har nämligen inte riktigt varit med på att klippa håret, hon varit med på att gå till Ahn och kamma håret, men inte klippa.

– Bala kamma mamma, inte plippa…

Så Hedvig har gått till Ahn och kammat håret.
Ahn har varit otroligt försiktig och tålmodig och jag tror att Hedvig, ända tills förra gången, verkligen trott att hon bara kammat håret. Förra gången ville hon nog tro det men det gick upp för henne att Ahn faktiskt klippte också. Efter den gången var hon mer mallig än tidigare och hon deklarerade tydligt till övriga familjen att hon minsann klippt håret.

Inför det här besöket sade jag därför att Ahn skall klippa lite i Hedvigs hår vilket accepterades.
Har Hedvig accepterat något brukar det så förbli och jag var inte så orolig att det skulle bli kaos av den anledningen. Hedvig är dessutom mallig över sitt långa hår och vill gärna vara fin i håret så nej, jag var faktiskt inte ett dugg orolig/stressad inför gårdagens besök hos frisören.

Däremot kan lilla H vägra sitt i stolen, vägra svara på tilltal etc och visst blir det mycket trevligare när ens barn, ds eller inte, bara liksom uppför sig…?!

Hedvig uppförde sig!
Åh, vad hon växt och blivit stor och åh vad jag känner mig mallig över henne!

Hon stegade kavat in i Ahns frisörsalong, sade ”Hej” högt och tydligt och klättrade sedan upp i den höga stolen.
Skynket med massa roliga figurer på accepterades utan omsvep och när Ahn småpratade med henne om ditten och datten så svarade hon varje gång! Och hon inte bara svarade på tilltal utan tog själv upp tråden och pratade och berättade saker om skolan, om familjen etc. 

Aningen blyg kanske men inte mer än lite

När Ahn sedan klippt färdigt och frågade om Hedvig ville ha en fläta svarade hon:

– Ja tack gärna…

Det tog tvärstopp först då det kom till eventuell färg i håret.
Ahn frågade om hon kanske ville ha ett rosa eller grönt hjärta sprayat i håret men nja…
Det visste jag nästan att hon inte skulle vilja. Hon tillhör den skaran som absolut inte vill spöka ut sig med röda kinder och fräknar som påskkärring, som aldrig skulle måla sig som clown och som överhuvudtaget inte ens skulle fundera på en ansiktsmålning på Mc Donald´s, Liseberg etc.

Tillhör man den skaran så kan faktiskt färg i håret kännas snudd på övermäktigt.

Men vad gör mitt lilla hjärta?
Protesterar högljutt, räcker ut tungan och surt säger att hon inte vill…?

Det hade inte varit en omöjlig reaktion men inte då, stora lilla Hedvig tittar på Ahn och säger:

– Nej tack, de äl bla…

         

    

En av de där extra härliga…

… dagarna som sparas i hjärtat och i minnet…

… det har vi haft idag, lilla H och jag…

Vad vi gjort?!
Inget alls egentligen, det är det som är det härliga!
Vi har bara varit – och trivts med det och hållt sams – det är kvaltitétstid vill jag lova…

Vi har provat nya basketkorgen som inhandlades igår. Lilla H är bolltokig, fotboll främst, men i stora drag är hon tokig i allt som har med bollar att göra och jag har förstått att basket spelar hon en hel del på skolan.
Igår hade jag lovat en tur till Toys R Us, eller ”Toy Story Us” som Hedvig säger, och det enda hon pratade om i förväg det var att hon nog måste köpa sig en basketkorg. Lite roligt tyckte jag det var eftersom hon så sällan vill köpa något. Hon kan gå en timme eller två i leksaksaffärer, hon leker, tittar, känner etc och om jag ser att hon fastnar för något speciellt och frågar om hon kanske vill köpa det så säger hon nio gånger av tio:

– Nej tack, de äl bla!

Men nu fanns alltså behovet av en basketkorg och basketkorg blev det, tillsammans med vattenballonger och såpbubblor (samt en hemlig present till 8-årsdagen som jag inte trodde Hedvig såg men som hon nu undrar vart den är… hm…. det är långt till augusti…)

Vi har igår och idag spelat mycket basket. Det är kul och himmel vad många mål Hedvig sätter! Hon har bollkänsla den lilla damen, helt klart. Pappa pumpade dessutom basketbollen idag så att det gick att dribbla igen. Hedvig dribblade, jag låg platt på marken, solade och räknade:

1, 2, 3, 4…

… 57, 58, 59…

59 dribblingar utan att tappa bollen!
Jag är djupt imponerad!

Vi ”flyttade ut” rummet och målade i målarböckerna och byggde med lego på altanen istället för i Hedvigs rum.
Hedvig byggde en ”tågstation” i lego:

Vi gjorde också en annan riktigt somrig ”grej” idag, vi plockade årets första skörd av rabarber och gjorde en härlig smulpaj med vaniljsås som vi avnjöt i solskenet… Mmmm…

… fast Hedvig tycker inte om paj och åt jordgubbskräm och smörgås istället…
… och mannen är inte så himla förtjust i paj han heller men åt pliktskyldigast en liten bit…

Men jag njöt – för jag älskar rabarerpaj med vaniljsås!

Det är något av det bästa och somrigaste jag vet och det gör mig ingenting att de andra inte åt så mycket, desto mer blev det kvar till oss som tokgillar!

Ludde kom hem från havet och årets första dopp strax efter och mumsade även han i sig paj och vaniljsås.
Gustav kom hem först till middagen men åt paj som dessert.

Rabarberpaj är sommar…

Det absolut mest somriga idag var dock att Hedvig ville bada i vattenspridaren.
Eller, inte att hon ville, utan att hon faktiskt gjorde det! Vill, det vill hon året om men idag var det 20 grader varmt och läge för just vattenspridaren.
Vattenspridaren på gräsmattan, vattenspridaren under studsmattan…

Vattenspridare är också sommar och jag tokgillar…

 

      

Min lilla livsnjutare…

– Mamma… ja´tänkte att vi ska gå o fika du o ja´….

– Fast… jag tänkte vi skulle handla klart och sedan åka hem och mysa lite…

– Mamma… de äl tlevligt o fika….

Visst är det trevligt att fika, det kan ingen sticka under stol med och ni ser ju vem som bestämmer i den här familjen…

I övrigt har Hedvig haft en kanondag tillsammans med LenaMoaLars.
Jag misstänker att hon kört ordentligt med då jag jobbade men tänker att LenaMoaLars själva ska få skriva ett inlägg om detta.

Har turistat på hemorten…

… tillsammans med två fina flickor idag…

Ett tursittåg finns plötsligt i den lilla ord jag bor i!
Ett sådant där litet tåg med öppna vagnar som brukar finnas på tja, Kolmården, i Slottskogen och nu uppenbarligen i lilla Stenungsund.

På väg till Stenungsund med bil idag fick lilla H syn på tåget och försökte ivrigt övertala mig om att vi måste åka detta fantastiskt roliga tåg, helst idag och helst just nu. Eftersom vi var på väg till doktorn med Ludde vågade jag – tack och lov – inte lova någon tur med det hemska lilla tåget just i dag men sade lite glättigt att ”i sommar… i sommar kan vi åka tåget Hedvig…”.

Framme hos doktorn mötte Luddes pappa upp tillsammans med Luddes lillasyster ”på den sidan”. De båda småtjejerna är väldigt förtjusta i varandra och blev glada då de sågs. De pratade om tåget och jo, de var eniga om att det var coolt och att det går fruktansvärt fort. De var också eniga om att de skulle åka tillsammans, de två och allra helst med storebror.

Ja, ja, ja… tänkte jag, det får bli en annan gång, men inte idag…

Doktorn tänkte annorlunda när hon, innan vi skulle gå, tog upp tre biljetter och sade att hon bjuder alla barn på tågresa och station fanns precis utanför hennes mottagning…

Jag såg hur Ludde bleknade lite och led med honom. Även om det är evigheter sedan jag var femton år kan jag ännu komma ihåg hur jobbigt pinsamma vissa saker faktiskt känns och jag anade att en tur med turisttåget genom orten där vi bor kunde vara en av dessa jobbiga grejer…

Utan att tänka mig för frågar jag därför flickorna om jag fick åka med dem på tåget…?

– Jaaa, de får du!!!

Ett unisont svar och så fick det bli!

Det var riktigt roligt att åka tåg.
Jag kan inte säga att jag såg mig omkring så mycket, och jag kände mig heller inte som särskilt mycket turist, men väl skrattade jag så jag fick ont i magen åt två små tjejer på fem respektive sju år som tyckte  det här var bland det coolaste i världen…

    

En dag i…

… flitens tecken…

Jag har befunnit mig i skolbänken idag – och jag har njutit varje sekund!

Jag har varit med lilla H en dag i skolan och jag är varm i kroppen, rörd, berörd, glad och tacksam över att Hedvig går i skolan där hon gör, att hon har de kompisar hon har och att hon har alla de fina pedagoger hon faktiskt hon har runt sig hela dagarna!

Det var en glad, mallig och sprallig liten H som yrvaket frågade mig imorse om jag verkligen kommit ihåg att avboka taxin idag – vi skulle ju åka tillsammans till skolan.

Det var en lika glad, mallig och sprallig liten H som stegade över skolgården tillsammans med sin mamma i morse, som hängde upp sin jacka och lånade ut sin krok till mammans jacka, som plockade upp ”inneskor” till mamman ur sin ryggsäck (som hon envisats med att packa ner då vi ännu var hemma – jag avskyr inneskor!!!!).

Det var en lika glad, mallig och ja, kanske lite mindre sprallig mamma som gick över skolgården i morse, som glatt hängde upp sin jacka på den utlånade kroken och som ganska tacksamt tog emot de avskydda inneskorna (himmel vad smutsigt det är på golven i skolan!).

Jag har sett Hedvig in action på samlingen och jag har sett henne ”arbeta i bänken”.
Hon har läst, skrivit och räknat.
Hon har spelat spel med tärning där hon både måste räkna prickar på tärningen och räkna steg på spelbrädet.

    

Idag är det onsdag, den vita dagen, och då har Hedvig syslöjd – eller, textilslöjd som heter numera.
Idag har klassen påbörjat ett nytt projekt vilket innebar att man skall sy sin egen groda!
Alltså sy ihop den, sy på ögon och stoppa den – ganska avancerat tycker jag och känner att det hade jag velat gjort redan i första klass. På min tid infann sig den efterlängtade slöjden först i åk 3.

    

Jag har också äntligen fått klart för mig hur ”killer-ball” fungerar!
Killer-ball är något vi spelar alltsom oftast här hemma och jag har aldrig förstått reglerna. Hedvig förklarar och förklarar och just som jag tycker att jag förstått så ändrar hon på dem och igen står jag helt novis vilket leder till att vi aldrig lyckas genomföra ett helt ”killer-ball-spel”.

Men nu vet jag!

På ett ungefär vet jag, för det visade sig att reglerna ändrade sig beroende på vilka som deltog i spelet.
Högst märkligt tycker jag som gillar regler, som gillar rätt liksom…

Hur som helst så fann jag mig själv tycka att det var ok att ändra relger beroende på vilka som var med – för det som upptog mitt hjärta och min hjärna var att så många var med!
Barn i alla åldrar och från alla klasser, från särskolan och från sk ”vanliga” skolan – alla var med och alla visade tolerans och respekt inför varandra!

Självklart tänker du…

Men har man som jag ett barn som i mångas ögon inte alls faller inom ramen för det ”vanliga” så är det inte så himla självklart… tyvärr…

Men… varje gång det händer blir jag så lycklig, inifrån och ut!


Killer-ball

Att Hedvig har en bästa-kompis i klasskamraten Emil vet jag ju redan.
Emil har varit här flera gånger och lekt, de spelar fotboll tillsammans och Hedvig pratar gärna, mycket, ofta och varmt om fina Emil. Men att vara med dem, att se dem tillsammans i skolan var en helt annan grej! Det är deras vardag, deras sociala värld som jag normalt egentligen inte har tillgång till men som jag för en dag fick lov att delta i. Åh, de är så fina mot varandra!

De ber varandra om hjälp – och de tar emot varandras hjälp!
De skojar och busar – de ironiserar och gapskrattar tillsammans!
De skrattar – inte åt varandra men med varandra!

Jag hoppas att Hedvig och Emil alltid kommer att finnas för varandra…

   

    

När skolan slutade klockan två hände något märkligt!

Från att ha åtnjutit min egen lilla söta och duktiga solstråle en hel dag förbyttes hon till ett monster!
I exakt samma sekund som vi sagt hej då till kompisar och fröknar och gick för att ta på oss våra jackor hände det! Det är fortfarande en gåta för mig hur fort det kan gå; från solstråle till monster!

Ett monster som räcker ut tungan, som svär, som nyper sin mamma, som slår sin mamma, som faktiskt inte ens står ut att vara nära sin mamma men som heller inte står ut med att vara ifrån sin mamma…

Mamman å´ andra sidan står heller inte ut med sitt monster och tänker efter X antal försök med samtal att nej, nu är det nog, nu rymmer mamman och kommer aldrig mer tillbaka. Hon tänker att hon gör sina ärenden i form av presentköp och Ica-besök tillsammans med sitt 114 cm långa monster – under total tystnad – för att sedan åka hem och lämna in monstret i huset, kanske låsa huset så att monstret ändå förblir hemma och inte kan försvinna, för att sedan helt sonika gå sin väg och inte veta när hon kommer tillbaka…

Kanske skulle mamman komma tillbaka när hon torkat sina tårar, kanske, kanske, kanske skulle hon stanna ”på rymmen” även när tårarna torkat, en liten stund i alla fall…. 

Men bara en liten, liten stund i så fall – mamman längtar ju så, efter både monster och storasyskon…

Hur mycket kan en mamma orka år efter år…?

Mycket blir svaret, mycket orkar en mamma…

En mamma orkar så oändligt mycket mer än vad någon människa förstår…
En mamma är på sätt och vis som en Duracell-kanin som bara går och går…
En Duracell-kanin som emellanåt får torka tårarna och komma igen…

En Duracell-kanin som får boka upp en spa-dag med en fin väninna för att orka lite till…

Just nu, så här några timmar senare, är jag en mamma (läs; ”Duracell-kanin”) som längtar efter att få krypa ner tätt, tätt intill mitt icke-fullt-så-arga-lilla-monster som nu sover djupt – i mammas säng…

För första gången…

…  någonsin uppmärksammade FN World Downs Syndrome Day den 21 mars i år…

Det är inte den Internationella Dagen för Downs Syndrom jag egentligen vill lyfta fram idag utan det faktum att FN uppmärksammade dagen genom en konferens i New York på själva dagen D.

Det är stort, det är fantastiskt!
Jag tror kanske inte att man inser betydelsen, innebörden av det om man inte lever nära någon med Downs Syndrom. Människan funkar nog så, att man inte förstår förrän man är i samma situation.

Tidningen Föräldrakraft skriver om detta och intervjuar mamman Jessica Steje.
Jessica som faktiskt var där, i New York, på konferensen – jag är lite avis på henne det måste jag erkänna…

Läs och låt dig beröras…

Ballonger är…

… en himla kul ”grej” egentligen…

Hedvig, liksom de flesta andra barn, älskar ballonger!
Hon kan leka otroligt länge med en ballong och varje gång vi blåser upp en ny står hon bredvid och hoppar jämfota. Den bästa leken har hon kommit på själv; då har vi varsin flugsmälla och slår ballongen emellan oss och högt upp i luften och den får inte nudda golvet.

Häromdagen kom mormor förbi och hade tre reklamballonger av ovan modell med sig.
Gissa om vi har lekt sedan dess!

Först igår kväll noterade Hedvig att det faktiskt stod något på ballongerna.
Hon frågade mig vad det stod och jag sade att hon kanske kunde läsa själv.

– J  E  T….
Get stål de! De äl ingen get mamma, de äl en ballong…

Det har sina fördelar…

… med att vara yngst i familjen…

En av dem är att det står en fritt att välja vem som skall läsa godnattsaga!
Oftast faller lotten på mig, ungefär nio och en halv gång av tio skulle jag vilja säga.

Igår föll lotten på storasyster – som är extremt lätt att manipulera om man heter Hedvig.
Ikväll föll lotten på Ludde som säkert välkomnade ett avbrott i sitt stora arbete om Amerikanska revolutionen, men som säkert också blev varm i hjärtat av hedersuppdraget att läsa godnattsaga för lillasyster yster.

Lillasyster yster å´ sin sida, drog en dubbel vinstlott;
godnattsaga av fina storebror och i min säng (dvs hemma hos mig) eftersom pappan i familjen är på resande fot…

Lycka är att vara liten – ibland i alla fall…

Fruktsallad…

… med gurka…

Imorse då jag frågade lilla H vad hon ville ha för frukt med till skolan svarade hon att hon ville ha fruktsallad, i en burk, i en påse, med en gaffel och – viktigast av allt – med en påsklämma!

Nästa fråga från mig blev följaktligen vilka frukter hon ville ha i sin fruktsallad.

– Hm… Äpple… banan… och gurka!

Jag riktigt hörde hur mitt inre ropade ”kategorisering, kategorisering, kategorisering…” och jag sade:

– Gurka?! Fast det är ju ingen frukt, det är ju en grönsak…

– Jaha, just de’…

– Det blir en konstig och rolig fruktsallad Hedvig!

Hedvig fnissar lite och säger sedan:

– Jaaa, de blil tokigt! De blil fluktglönsallad!

Och visst blev det fruktgrönsallad i en burk, i en påse, med en gaffel OCH med en påsklämma…