Liten H...
Gott Nytt År…

… önskar lilla H med familj…

Ett år är till ända och hos mig skapar det en känsla av både glädje, förväntan och lite vemod.
Glädje och förväntan över vad det nya året kommer att bringa, vemod över den tid som passerat och som vi inte kan ändra på om vi nu skulle vilja det.

Ett år innebär för de allra flesta människor både glädje och sorg.
Det händer roliga saker och det händer tråkiga saker.
Var och en får sina törnar i livet och hur vi hanterar dem är upp till oss själva.
Var och en kan förändra sig själv och sitt förhållningssätt till andra, till andras reaktioner etc men en annan människa kan vi aldrig förändra. Och så skall det väl vara?

Men, om människor inte är snälla måste de då inte ändra på sig?
Om människor trampar på andra människor, måste de då inte ändra på sig?

Det tycker jag.

Dessvärre tror jag att människor som inte är snälla antingen inte inser det och därför fortsätter utan att ändra på sig, eller så inser de visst att de inte är snälla men struntar högaktningsfullt i det. Kanske tycker de till och med att den de utsätter gott ”kan ha det”…?

Jag vet inte…
Jag förstår mig inte på elakhet.
Jag tror på snällhet.
Snällhet som tycks ha blivit en underskattat egenskap, nästan ett skällsord…
Det kommer jag aldrig att förstå hur mycket jag än grubblar – och jag grubblar vill jag lova!

Snällhet, godhet och omtanke, hur kan det vändas emot en?

Nej, jag är ingen liten ängel som aldrig gör någon illa, men jag är inte medvetet elak.
Jag trampar förmodligen någon på tårna då och då, men inte av elakhet.
Jag försöker finnas där, vara delaktig i människors liv och engagerad i människor jag tycker om.
Jag vill så gärna tro människor om gott och blir därför ledsen ända in i hjärtat när människor inte är snälla.

Kanske är jag för vek?
En mes?
Kanske måste jag ändra på mig?
Bli lite mer elak?

Men jag tror ju inte på elakhet…
Jag kanske kan jobba på att skaffa mig ett hårdare skal?
Ett där inte alla elakheter tränger in och gör ont.

Jag vill så gärna att år 2012 skall bli ett snällt år, ett år som inte gör ont.

Mitt nyårslöfte (som jag för övrigt är helt emot, nyårslöften alltså) blir att bara omge mig med snälla, goda, omtänksamma människor, de som inte bara tar utan också ger av sig själva.

Ju mer jag tänker på det ska jag nog skaffa mig det där skalet så kan de som vill fortsätta att vara elaka, men utan att jag blir ledsen…

Gott Nytt Snällt År till er alla!

Kram

Nyårsafton

En uttjatad dialog…

… som någonstans ändå fyller sitt syfte…

Den har ägt rum idag – igen -, den uttjatade dialogen.
Det händer ganska ofta i det spännande och härliga livet med lilla H, att dialogerna blir uttjatade.
Så får det vara.
Så måste det vara.
Lilla H menar inte att tjata eller trötta ut sin mamma som under flera års tämligen uttjatade dialoger lärt sig att inte ens med minsta suck visa lilla H att vi alldeles nyss hade just den här uttjatade dialogen.

Nej, lilla H vill bara ha koll!

Den uttjatade dialogen kan handla om vad som helst!
Vad som helst som Hedvig känner att hon behöver ha koll på.
För så är det; syftet med den uttjatade dialogen är alltid att få koll!
Och koll vill väl varenda människa ha tänker jag. Hur man sedan skaffar koll är olika för olika individer.
Behöver lilla H ha samma dialog om och om igen för att få koll så är det helt ok för mig.

Den uttjatade dialogen idag löd som följer:

– Mamma, ida´ äl de torsda´!? Den bluna dagen…

– Precis Hedvig, idag är det torsdag, den bruna dagen.

– Inte nyelafton?!

– Nej, inte nyårsafton. Nyårsafton är på lördag.

– Nyelafton på lördag!?

– Mm, precis.

– Kommel laketel då?

– Ja, då kommer det raketer på himlen.

– Laketel inte faliga?

– Nej, raketer är inte farliga. Rakterna är ganska vackra på himlen. Du behöver inte vara rädd gumman…

– Ja äl inte lädd! Laketel äl vackla, många fäljel på himlen, å stjärnol å glittel å så…

– Precis! Raketer är vackra stjärnor på himlen i många färger.

– Inte ida´?!
 
– Nej, inte idag.

– På lördag äl det nyelafton.

– Ja, på lördag är det nyårsafton.

– DÅ kommel laketel å ja´äl inte lädd mamma!

– Vad bra gumman!

En stunds tystnad uppstår varvid Hedvig säger:

– Ja´ gillal inte nyelafton mamma!

– Gör du inte?

– Nä, ja gillal bala idag, den bluna dagen. Å imollon, den gula dagen, då kommel Ebba. Ja´ gillal inte nyelafton…

Ungefär här i den uttjatade dialogen går hon fram till sitt schema och plockar bort bilden på lördagen – den rosa dagen – där det står ”Nyårsafton” och sätter tillbaka den på väggen där vi har alla bilder som inte används på veckans schema. Att nyårsafton kommer att inträffa på lördag vare sig bilden hänger där eller inte faller henne inte in.

Den uttjatade dialogen ovan har vi haft ja, jag vet inte… otaliga gånger under dagen idag.
Den är tröttsam faktiskt, men den har ett syfte.
Hedvig får koll!
Jo, hon får koll på att Nyårsafton inträffar på lördag – men det känner jag att hon nog har koll på oavsett dialog eller inte – men vad viktigare är, är att Hedvig får koll på vilken dag hon skall intala sig själv att inte vara rädd för raketer, vilken dag hon skall övertyga sig om att raketer bara är som vackra stjärnor på himlen, i många fina färger…

Lilla H är nämligen skräckslagen för just raketer…

Skridskoprinsessan…

… och jag åkte skridskor igår…

Det är en himla rolig aktivitet måste jag säga!
Jag har inte åkt med Hedvig sedan förra vintern men då åkte vi ganska många gånger.
En damm alldeles i närheten av där vi bor frös och någon vänlig själ tog sig tid att ploga så att vi alla kunde njuta av små skridskoturer. En frusen damm är ganska knölig och därmed inte så hal, perfekt att våga sig ut på sitt livs första skridskoturer med andra ord.

Jag var även på halare is i ishallar med Hedvig förra året och det gick bra!
Hon är duktig och jag inbillar mig att det är bra träning för både balans, motorik och koordination.
Med skolan har lilla H åkt flera gånger i höst/vinter och lärarna har varit imponerade.

Övning ger färdighet och på avslutningsdagen då alla barn fick ett diplom för något alldeles enastående hos just den individen, fick Hedvig diplom för att hon var klassens skridskoprinsessa!

Är jag riktigt ärlig vet jag inte om hon var ishallens skridskoprinsessa idag…?
Det känns inte så viktigt.
Hon är positiv, glad, envis och framförallt är hon helt övertygad själv om att hon faktiskt är bäst!

Och hon är min lilla skridskoprinsessa…

skridskor

Darth Wader is…

… in the house…

Ja, endast i form av ljuvlig liten H men i alla fall!

Imorse deklarerade jag för lilla H att det verkligen var på tiden att köpa ny pyjamas.
Jag vet inte vad det är med just pyjamasar, de verkar krympa värre än något annat plagg!
Mudden som bör vara nere vid fotknölen befinner sig numer ungefär på mitten av lilla H:s vad.
Och jag som aldrig ens torktumlar kläder…

Jag får erkänna att jag såg en ljuvlig liten historia framför mig. En rosa, eller ännu bättre; vit pyjamas, kanske med fina hjärtan på? Just en sådan hade jag i tankarna när jag pratade pyjamas i morse.
Det hade inte Hedvig som blixtsnabbt säger:

– Ja vill ha en Stal Wals pjamas!!! Med Dars Veijdel på! Å svärd, laselsvärd osså!

Lite kul är det med lilla H och alla hennes Spiderman och Star Wars fantasier.
Det är som om hon är en absolut mix av mina båda första barn; Ebba så sanslöst tokflickig då hon var liten, allt skulle vara rosa, Hello Kitty och glitter. Ludde lika sanslöst tokpojkig med traktorer, bilar och framför allt alla gula hårda vägarbetsbilar han prompt skulle ha sängen då han sov. Svärd och pistoler högt och lågt.
Och så lilla H; som gärna tar på en prinsessklänning för att sedan leka Star Wars med de hemskaste hemska av lasersvärd.

Blir barn nummer tre så kanske?
En mix av de båda första?

Nja, så är det nog inte…
Jag är själv nummer tre och har nog svårt att se en tydlig mix av mina systrar i mig själv.

På den hyfsat lilla ort vi bor på är utbudet av klädbutiker med just barnkläder inte särskilt stort.
Närmare bestämt finns här tre.
I butik nummer ett fanns inte en enda Star Wars pyjamas….
Inte heller i butik nummer två…
Men i butik nummer tre!

Där fanns det!
EN!

En enda Star Wars pyjamas och i rätt storlek till på köpet!

Vi blev nästan lika lyckliga båda två, Hedvig kanske en aning lyckligare.

Så ber jag henne välja ytterligare en pyjamas då vi ändå var inne i pyjamasträsket.
Hon är kontrasternas lilla tjej minsann!

Valet av pyjamas ikväll var dock inte svårt;
Darth Wader smäller högre än Bamse…

sova

Väntan på tomten…

… kan kännas extremt lång…

Ett helt år ser man fram emot besök av tomten och till slut blir det äntligen julafton igen.
Men då skall man vänta nästan en hel dag till!
Alla vet ju att tomten kommer först efter Kalle Anka och då mörkret har lagt sig.
Är man då en liten H känns dagen oändligt lång…

Lilla H stod i fönstret länge, länge och väntade…
… och väntade lite till…
… och lite till…

Så kom han!
Med säcken på ryggen och lyktan i hand traskade han med tunga steg uppför trappan till huset.

Åh, Hedvig visste inte till sig av förtjusning och spänning!
Hon rusade mot dörren och tog andäktigt emot tomten. Jag tyckte dock att hon såg lite reserverad och fundersam ut vilket hon inte alls varit tidigare då hon mött tomten. Inte ens på julfesten för några veckor sedan.
Jag hann precis tänka tanken fullt ut då hon vände sig till mig och sade:

– Äl de molfal???

Alltså, man ska inte ljuga för sina barn men när det kommer till tomten så gör man det ändå!
Av bara farten liksom…
Det är ju förskräckligt egentligen vad man som förälder spär på denna eviga lögn om tomten!
Eftersom jag inte är bättre än någon annan dementerade jag Hedvigs aningar å´ det bestämdaste.
Inte kan tomten vara morfar heller?! Morfar som bara gått ut en sväng…

Lilla H fortsatte att visa sig lite skeptiskt inställd till tomten även om hon givetvis tog emot paket av honom med stor förtjusning. Ytterligare en gång frågade hon mig om det var morfar och ytterligare en gång till drog jag till med en ”vit” lögn. Vi kände nog alla i rummet att vår dementi inte skulle hålla så länge varvid vi ivrigt förklarade för tomten att vi naturligtvis förstod att han hade såååå mycket att göra och att vi nog alla kunde förstå att han skulle ge sig av till alla andra barn nu

Tanken på att morfar kunde vara tomten försvann och skall lilla H vara övertygad om att tomten finns nästa jul får vi prata lite med en helt anonym tomte tänker jag.

Vi var 16 personer på julafton så att dela ut julklapparna under granen tog evighetslång tid.
Det gör inte så mycket dock, på själva julafton.
Lite av grejen med jul är julefriden, utan stress.
Det gick heller inte fortare av att lilla H, tillsammans med sin moster, skulle dela ut alla klapparna under granen.
Dessutom ville hon ”läsa hälv” på alla paket och akta er vad snabbt moster fick försöka få en skymt av etiketterna för att säkerställa att klapparna kom till rätt famn.

Hon är duktig på att läsa nu lilla H och imponerade stort på släkten.
Det blev lite galet – till min fördel – då det stod ”God Jul mamma…” om det var från någon av mina syskonbarn till deras mamma. I Hedvigs värld är det ju jag som är mamma – många paket fick jag även om jag fick vara snäll och lämna tillbaka dem. Paket som det stod ”God Jul Jeppe” på fick jag också! Hedvig ljudade högt och tydligt god jul men läste endast begynnelsebokstäverna på namnet; Jeppe och Jessica börjar misstänkt likt och följaktligen hamnade även de paketen i mitt knä.

Lilla H utbrast efter att ha öppnat alla sina klappar:

– Åh, tack tomten! Ja fick alla sakel jag önskat mej!!!

En av de roligaste sakerna hon fick var spelet Rat Attack som vi alla spelade flitigt under kvällen.
Verkligen engagerande och ett spel där vinnarskallen visar sig – det gillar jag!

Årets julafton summerar jag som precis så lugn, mysig och full av glada människor och nöjda barn som jag önskat mig!
En sak fattades mig dock; min lilla stora fina Ebba…
Hon var hos sin pappa på jul i år och hur mycket jag än gläds åt att hon säkert haft en fin julafton på sitt håll kan jag inte låta bli att gå sönder lite inombords då alla mina fina barn inte är hos mig…

Längtar till nästa jul då även min Ebba är med…

Julfina lilla H

     

Väntar… väntar… väntar… och så… plötsligt händer det!

Julklappsutdelning med moster
”kan läsa hälv”

Rat Attack med mormor

Midvinternattens köld är hård…

…stjärnorna gnistra och glimma…
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

En riktigt God Jul & ett lika Gott Nytt År

önskar

Lilla H med familj

Hedvig
Ebba, Ludvig, Gustav
Jessica & Erik

 

God Jul

Da´n före…

… doppareda´n…

Lilla H har hjälpt mig att griljera skinkan –
tills hon inte orkade ”måla” mer senap på för hon fick ”så ont i musklolna…”.

Lilla H har hjälpt mig slå in de sista julklapparna – med hur mycket tejp som helst…
Lilla H har hjälpt mig att baka kokoskakor – men vägrar smaka eftersom hon aldrig har ätit sådana…
Lilla H och jag har gjort marsipangodis – jag gjorde grisar och tomtar, lilla H gjorde en TV, en spöktomte, en spiderman och några andra udda grejer så här i juletider…

Vi började vårt jullov igår, kl tre, då jag hämtade henne på fritids.
Vi började vårt jullov med att åka till Liseberg och dess julmarknad, lilla H, Ebba och jag.

Jag fick åka Sagoslottet, Kaninresan och Kaffekopparna – i övrigt fick bara Ebba åka med Hedvig.
Jo, Farfarsbilarna fick jag också åka – men jag fick sitta där bak.
Där bak är nästan bättre att sitta än att sitta där fram och bredvid – eller hur?
Jag fick en flashback då jag kröp in i baksätet på farfarsbilen. En flashback från då jag var liten och min nästan fem år äldre bror jämt skulle sitta fram! Jämt, jämt snodde den bästa platsen och jag minns hur jag försökte intala mig själv att det är bra att sitta där bak, man har i alla fall en egen ratt!
Ingen växelspak förvisso, den sitter fram, men man har en egen ratt…
Det gick bra att vara nöjd med det ända tills min bror lite sådär storebrorsaktigt, myndigt ni vet, förklarade att man styr ju ändå inte när man sitter bak!
Åh, det hade jag ju inte tänkt på och jag försökte övertyga mig själv om att jag visst styrde!
Herre Gud, bilen svängde ju när jag vred på ratten!!!

Trodde jag!

Jag trodde det ända tills min bror vände sig om och höll fast min ratt för att bevisa att det inte var jag som styrde…
Himmel, bilen svängde även om jag inte vred på ratten!!!
Att han, som satt där fram, inte heller vred på ratten gick mig helt förbi!

Men, han är förlåten idag och min flashback fick mig att le och berätta för tjejerna och då må det väl vara hänt tänker jag…

Vi hade en mysig, lite regnig och väldigt kall eftermiddag och kväll på Liseberg, mina flickor och jag.
Jag är mest lycklig för att jag alls fick vara med!
I konkurrens med Ebba är jag lätt tvåa hos lilla H – jag bjuder på den och njuter av att se det mycket speciella band som finns dem emellan.

Gårdagen var en bra start på jullovet och dagen idag har gått i lugnets tecken.

Nu är det snart jul och gissa vem som kommer i morgon…?!

Tomten så klart…

Men ännu mer, gissa vem som kommer ikväll?!
I skrivande stund är det viktigare än tomten för lilla H för ikväll kommer efterlängtade och älskade ”LenaMoaLars”…

  

Ebba & Hedvig vid spegelhuset

   

Tomtemor & Tomtefar

Karaoke i Kaninhuset

   

Ponnykarusell & Flygande Elefanter

   

Tomtespel och Gokart

kanin

Ja må ja leva…

… ja må ja’ leva´…

Med skönsång, paket (i plural), teckning, kaffe och tårta firades jag på sängkanten av barn och make i morse.

Teckningen (ovan) föreställer en Star Wars spindel som ni säkert ser 🙂
Den är signerad också!

Igår då jag hämtade lilla H på fritids bad hon mig blunda:

– Inte tjuvkika mamma!

Hon sprang till sin ryggsäck och plockade upp en jättefin ”låda” som hon gjort i träslöjden.
Jag skulle vilja kalla den ”ask” men Hedvig hävdar att det är en ”låda med lock” så det är väl det då…
När jag vänt och vridit på ”lådan med lock” och högljutt beundrat den sade hon:

– Den äl till dej mamma! Imollon då du fyllel ål…

– Jaha! Vad snällt!

– De äl en hemlis! Blunda nu, titta inte! Ja ska göla paket me pappa ikväll…

– Ok…

Jag blundade, tjuvkikade inte, och hon lade omsorgsfullt tillbaka ”lådan med lock” i ryggsäcken.
Igår kväll slog hon in den i ett paket och i morse fick jag den.

Så fin!
Verkligen jättefin!

Dessutom vet jag att hon kämpat med denna ”låda” i träslöjden i många veckor!
Jag tror jag skall lägga mina smycken i den, då blir jag glad och varm inombords varje dag då jag tar på och av mina ”juveler”.

Ebba och Ludvig har slutat att pyssla men deras engagemang i att tillsammans tänka ut och åka och köpa present till ”gamla mamman” är minst lika rörande och värmer så gott i mammahjärtat – om än att jag bara önskar mig ”snälla barn” och definitivt inte vill att de slösar så mycket av sina pengar på mig.

Maken, ja han pysslar ju inte heller förstås – tack och lov tänker jag där!
Tack och lov för jag vet inte om jag vill att han skall pyssla grejer till mig och tack och lov för att jag väldigt mycket uppskattar hans idéer om presenter – idéer som jag ibland har planterat hos honom men ändå…

Morgonen som sådan blev lite annorlunda!
Jag skulle åka hemifrån tidigt och tänkte att vi kanske kunde strunta i morgonuppvaktningen.
Hur kunde jag tänka så?
Med lilla H i huset som är den största vän av vanor jag känner…

Lilla H var alldels prillig igår kväll för det skulle bli så spännande att sjunga för mig idag!
Vi fick helt enkelt ändra, eller förstärka, innebörden av begreppet ”sova räv”.

Jag smög upp först av alla, duschade, åt frukost, klädde på mig och ”piffade mig” för att sedan krypa ner i sängen igen.
Därefter väckte maken lilla H (som låg bredvid mig) och hon studsade upp då hon plötsligt kom ihåg att de skulle sjunga! De väckte Ebba och Ludvig och ja, där låg/halvsatt jag i sängen, fullt påklädd under täcket, med nylagd make-up och med en svag doft av parfym på mig.
Jag kände mig som en amerikanska skådespelerska; de är minsann aldrig osminkade, sömndruckna och rufsiga i håret!

När sången tog vid utanför sovrumsdörren undrade jag om ”bluffen” skulle avslöjas av lilla H, men icke.
Fullt upptagen av sången och av sitt paket med ”lådan med lock” i noterade hon inte ens hur jag såg ut, mina kläder eller smycken. Hon som annars är så uppmärksam på detaljer!

Det gick vägen och då jag blivit uppvaktad och druckit upp mitt kaffe steg jag helt sonika upp, rufsade till håret lite, gick ut till bilen och åkte iväg.

Detta naturligtvis efter att lilla H slukat tre (!!!) tårtbitar…

Tack snälla fina familjen för fin födelsedag!

   

födelsedag

Lilla H har skattskrivit sig…

… det hela skedde igår…

Lilla H och henns klasskamrater gick till kyrkan för att se ett julspel.
Ett alldeles fantastiskt, extraordinärt julspel enligt lärarna.

Utanför kyrkan fanns Josefs och Marias åsna, en riktig sådan, som barnen fick klappa.
Där fanns också en kamel, även den alldeles riktig, och den fick barnen också klappa.

Inne i kyrkan ägde julspelet rum och Hedvig och hennes små kompisar hade suttit stilla och tysta som ljus.
Jag är inte aktivt troende själv men fascineras ändå av historien om Maria, Josef, åsnan, de tre vise männen, Jesusbarnet… jag har säkert glömt massor och skulle gärna se detta julspel själv!

När Hedvig igår kom hem från skolan var hon mycket ivrig att berätta om julspelet.
Hon berättade om åsnan och kamelen hon klappat.
Hon berättade att kyrkklockan inte ringt – tack och lov enligt henne själv.

Det bara bubblade ur henne:

– O mamma, däl val tle gubbal!

– Jaha, de tre vise männen kanske…?

– Vise???

– Ja, alltså ”vis” är samma sak som ”klok”…

– Men mamma, de tle kloka gubbalna kom, de val tle stycken, å sen, sen kom Malia å Josef och då, då hade de en liten, liten bebis. Å bebisen, den, den hette Jens!!!

Jens?!

– Ja! Jens val så gullig mamma!

– Den hette inte Jesus kanske…?

– Jo, just det Jesusbarnet val de…

Jesus

PS. Jens/Jesusbarnet var också en riktig liten bebis som barnen fick klappa på… DS.

Lilla, stora, rädda, oroliga…

… men framför allt lyckliga trebarnsmamman…

Det är jag!

Jag som blev inbjuden att tala på ett seminarium i riksdagen den 18 oktober i år.
Ett seminarium med anledning av den pågående debatten angående systematisk bortsortering av foster med Downs syndrom.

Ett erbjudande som jag instinktivt höll på att säga nej till!
Jag är ingen talare…
Jag är lite för feg…

Men, jag hejdade mig ett slag och tänkte att det här är alldeles för viktigt att säga nej till!
Att säga nej skulle kännas som ett svek gentemot Hedvig och alla andra människor på denna jord som bär på en extra liten kromosom…

Man sviker inte de som behöver en!

Vad vore vår värld utan alla extra små kromosomer?
Den vore kall, cynisk och hård och så tror jag inte att någon vill ha det…

En riktig lugn, skön och…

… fridfull Lucia önskar Lilla H med familj…

Att vara Lucia kan kännas både ärofullt och spännande i ett litet barns kropp.
I år är Hedvig för första gången med i klassens luciatåg – på skolan.
Det är stort och viktigt, det har vi alla förstått.

Klassen har tränat och tränat, på sånger och verser, på att tända och ljus, på att skrida vackert och trippa på tå.
Övning ger färdighet och igår kväll fick vi alla syskon, föräldrar, mor- och farföräldrar njuta av ett enormt välrepeterat och vackert luciatåg med en och annan improvisation.

Det är lätt att bli nostalgisk vid sådana tillfällen och jag tror inte det finns en enda luciadag som jag inte minns hur allvarsamma och förväntansfulla de varit, mina tre små fina barn.

Ebba som år efter år valt att skrida fram som vacker Lucia.
Ludvig som varit både tomte, pepparkaksgubbe och någon enstaka gång stjärngosse (det sista mest med tvång om jag skall vara ärlig…).
Lilla H som, med ett enda undantag då hon var en tomteflicka med luciakrona, också valt att vara en vacker Lucia varje år – om än att hon inte skridit fram mer än de sista två åren.
Innan dess var hon mer som en liten Lucia av turbonatur.

Men i år skred hon, koncentrerat och med händerna placerade så som hon övat in.
Och hon kände sig vackrare än någonsin, vårt lilla hjärta…

    

lucia

1 år gammal och funderar på vad en luciakrona egentligen är

       

2 år gammal och finner sig i alla fall i att ha luciakronan på huvudet…

    
       

3 år gammal och börjar få kläm på hela ”grejen”…

        

4 år gammal och ”tättevackel”…

   

5 år gammal och försöker verkligen att ”skrida” istället för att springa…

   

6 år gammal, ”tättevackel” och kan skrida…

   

7 år gammal och, enligt sig själv – och oss, fulländad som den vackraste Lucian på jorden…

       

Stor del av helgen…

… har vi ägnat åt att spela spel, lilla H och jag…

Hon är en hejare på spel får jag säga, och jag vill understryka att jag inte är den sortens mamma som låter mina barn vinna bara för att de är just barn! Min egen vinnarskalle är för stor sådant resonemang, rätt eller fel, jag vet inte… På sin höjd kan jag välja att inte notera att lilla H fuskar lite emellanåt, bara det inte blir för ofta!

Vi har spelat Muffinsspelet med Hello Kitty.
Vi har spelat Bingo med Hello Kitty.
Vi har spelat Toy Story 3.
Vi har spelat Drakguldet.

Och så har vi spelat Twister!
Om och om igen har vi spelat Twister, Hedvig älskar det.
Av med strumporna och må bästa man vinna!

Jag ligger i lä…

I Twister måste man nämligen kunna vända och vrida ut och in på varenda kroppsdel man har – även de muskler och senor man inte vet att man har måste man leta rätt på och vrida ut och in på.
Varje gång vi ska spela har jag någon slags föreställning om hur jag både går ner i spakat och split samt går ner i brygga från stående – allt graciöst och lätt som en plätt förstås.

Det sker aldrig…

Men lilla H, hon vänder och vrider på armar, ben och hela den lilla kroppen som om det vore ingenting – hon blir inte ens röd i ansiktet!

Nej, enda sättet för mig att vinna mot Hedvig i Twister är att hoppas på att en fot hamnar på brun och den andra på lila – då räcker nämligen inte lilla H:s små ben till!

Nästa gång skall jag engagera någon annan icke-vig människa i familjen (läs; maken) att spela med Hedvig.
Sedan skall jag helt sonika sätta mig bredvid och bara småle lite då han försöker klå lilla H i Twister…

spel

Koden knäcks…

… sakta men säkert….

Lilla H skriver sin dagbok tillsammans med en lärare varje dag – men hon skriver själv!

Visst får hon hjälp med stavning, främst genom ordbilder som de först ljudar och läser, sedan skriver hon själv, lilla H…

I förrgår hände något!

Jag såg att hon inte ”bara” skrivit av en ordbild; hon hade skrivit själv!!! Ett enda litet ord; ”uk” gjorde mig så lycklig! Hedvig hade sagt ordet ”och”, ljudat ordet ”och” för att sedan skriva ”uk”!!!

Jag tycker det är fantastiskt, enormt, kalla det vad du vill men för mig är det mer än stort! Hon kan! Hon kan ju massor älskade lilla H…

I förrgår kväll när vi läste god-natt-saga, eller… jag menar ”Önskeboken” (den mycket, mycket trista leksakskatalogen) började vi prata om hur olika ord stavas, sedan tecknade vi dem, bokstav för bokstav samtidigt som vi ljudade dem. Hedvig frågade hur man stavar tomte och vi ljudade med teckenbokstäver, tillsammans: T O M T E

Sedan ljudar och tecknar Hedvig:

S I K

När hon ljudar detta uttalar hon det ”sick” och jag förstår verkligen INGENTING! Jag berättar för lilla H att jag nog inte riktigt förstår vad hon menar… Då suckar Hedvig och säger med bestämd röst:

SÄCK som i TOMTESÄCK!!!!

Så klart…

Konversationer med lilla H kan ofta…

… ta en helt oväntad vändning…

Till 99% slutar konversationer med lilla H på ett mycket roligt sätt och oftast med kloka slutsatser där jag känner mig som en vinnare då hon återigen fått mig att se det lilla som det stora.

Den sista procenten kan bli lite rolig men märklig och med känslan av ”Hur tänkte hon nu…?”

Så blev det igår kväll då vi satt i hallen och kastade boll.
Planen var att vi skulle rulla boll, lilla H tänkte att vi skulle kasta boll – alltså kastade vi…

– Mamma, ja älksal inte ekollal!

– Gör du inte? De som är så söta.

– Ja älskal tiglal. Ekollal livs.

– Fast tigrar rivs ju också!

– Men då, då tal ja ett bejsbolltlä och slål den så den dööööl..

– Om du slår tigern så den dör, då är du ju inte så snäll emot den…?!

– Äh, de kommel bala blod på läppen…

– Då blir kanske tigern ledsen och lite arg på dig?

Hedvig tittade en stund på mig och jag anade att konversationen blev lite jobbig för henne då hon förmodligen egentligen höll med mig om att hon nog inte var så snäll emot tigern om hon slog den med ett basebollträ.
Helt resolut bytte hon samtalsämne och säger:

– Kan du göla så häl föllesten mamma?
(detta samtidigt som hon drar ut benen åt varsitt håll)

– Vad då? Sitta i split?

– Ja! Så häl!!!

– Neeej… alltså… just det kan jag nog inte faktiskt….

Hedvig tittar förvånat på mig en kort sekund och säger sedan, från djupet av sitt hjärta skulle jag tro:

– Äl du föl gammal…? De göl inget mamma, de gål bla ändå….

    

ekorre                            tiger

Bästa dagen på länge…

… har jag haft idag…

Jag har varit en heldag med lilla H i skolan, i första klass.
Det är inte mycket som slår den här dagen vill jag lova!
Det var så roligt, spännande och lärorikt!

Roligt att ta del av Hedvigs alldeles egna vardag!
Spännande att se vad hon jobbar med och vad hon kan.
Enormt lärorikt då alla pedagoger – och det vimlar av dem i korridorerna – är så otroligt, fantastiskt duktiga med alla barn. Alla barn med särskilda behov och dessutom med olika särskilda behov.
De, pedagogerna, såg varenda liten varelse i klassrummet, i korriderna, i matsalen och på skolgården.
De såg, de lyssnade och de fanns!

Jag önskar att varenda klass i de så kallade ”vanliga” skolorna kunde få samma resurser som i Hedvigs klass, på Hedvigs skola! Jag tror inte att mobbing och utanförskap skulle finnas i samma utsträckning som idag, jag tror inte att så många elever skulle komma efter i ämnen de har svårt för, jag tror inte att så många barn hade varit oroliga och haft ont i magen då de skulle gå till skolan…

Varför?

För att när det finns resurser att se, att fånga upp, att lyfta fram då växer varenda liten individ i sig själv.
Behovet av att växa på någon annans bekostnad finns inte längre.

Hedvig och hennes klasskompisar var otroligt duktiga med beröm sinsemellan, det såg jag idag och det värmer!

Hedvig kämpade på med bokstäver, ord och siffror. Varierande övningar i både samling, sång, på papper och på datorn. Varenda punkt på dagens schema var genomtänkt och pedagogiskt på ett sätt som imponerar mig.

Stor upplevde jag henne idag!
Äldre än hemma på något konstigt vis…
Är det jag som daltar?
Jag som inte ser hur stor hon blivit?
Vad hon klarar av?
Lägger jag ribban för lågt?

Nej, jag tror nog inte på något av det.
Jag tror egentligen att ribban ligger bra här hemma…
Tillräckligt lågt för att känna sig bäst men också tillräckligt högt för att det skall vara en utmaning.

Jag tror att skillnaden ligger i att det är så olika saker hon gör i skolan mot hemma.
Hon klarar av saker i skolan som jag aldrig haft anledning ”testa” henne på hemma.
Jag menar inte saker som att läsa, skriva och räkna – för det gör vi hemma också.
Jag tänker mest på det sociala samspelet i sitt eget sammanhang!
Jag tänker på hur hon helt självklart tog sin tallrik, lade på mat, sade till mig att man måste ta grönsaker också, hur hon gick bort med tallriken till en plats hon valt, gick tillbaka för att hämta gaffel och kniv och slutligen gick hon för att hämta ett glas och ta mjölk i en ”automat”…

Som om hon inte hade gjort annat!!!

Men jag vet, det är  ju löjligt tänkt!
Hon har ju gjort detta sedan den 24 augusti, varenda vardag!
Men ändå… jag har ju inte sett henne så världsvan i en skolmatsal…
Jag har ju förresten över huvudtaget inte sett henne i en skolmatsal!

Hon avslutade måltiden med att hämta en ”knäckis” (ett uttryck vi aldrig använder hemma).
När ”knäckisen” var uppäten visade hon mig vart vi skulle ställa glas och bestick samt hur jag skulle skrapa tallriken.

Lilla hjärtat…

Fröken U kände nog inte riktigt igen Hedvig idag!
Hon mästrade och härjade lite med sin fröken då jag var med, lite lagom motvalls sådär.
Jag å´ andra sidan kände en lättnad över att hon betedde sig nästan som hemma – i alla fall visade hon lite av sitt otroliga humör i skolan idag.

Hon är trygg i skolan och hon tar för sig – det måste vara det bästa betyget hennes skola, klass och lärare kan få!?

Alla lärare kring lilla H…

    

    

Liten i stora matsalen

Tränar inför luciatåget

skola

Hello Kitty har flyttat in…

… i vårt pepparkakshus…

Förra året beboddes vårt pepparkakshus av vackra små prinsessor i olika färger.
Det var nytt för oss, tidigare har det bara bott pyttesmå tomtar i våra pepparkakshus, eventuellt har någon liten stjärngosse fått vara med men inga andra ”icke-traditionella” små figurer inte!

Pepparkakshuset med små prinsessor förra året pryddes dessutom av rosa glitterströssel.
Annorlunda, icke-traditionellt men väldigt vackert var det.

Jag trodde nog att lilla H i år skulle föreslå att Spiderman skulle få flytta in.
Känns som om det är mera Spiderman än prinsessor på den lilla damen.

Döm om min förvåning när pepparkakshuset var klart och hon sprang och hämtade sin lilla burk med små Hello Kitty figurer i!

Omsorgsfullt plockade hon upp dem, en och en, och placerade ut dem framför huset. Ja, en placerades på husets skorsten men de andra står välkomnande utanför ”dörren”.

Jag frågade om vi inte skulle ha lite rosa glitterströssel på.
Hedvig tittade på mig som om jag kom från en annan planet och sade:

– Man kan inte ha stlössel på hus hellel…

Det som ses som högsta vinsten av någon…

… kan kanske ses som en nitlott för någon annan…?

Igår var det dags för FUB Stenungsunds ( http://www.stenungsund.fub.se/ ) årliga julfest!

Som alltid var det en succé för stora och små och på något underligt vis lyckades de skapa en julstämning utan dess like trots regn och flera plusgrader.

Hedvig har sett fram emot julfesten i flera veckor och pratat om den goda julmaten – som verkligen är hennes typ av mat -, om luciatåget, om tomten och om kompisen Emil som också alltid brukar vara där.
Nu höll jag på att glömma farbröderna som spelar dragspel och gitarr så att vi andra kan dansa kring granen. De ”gubbalna” är viktiga för lilla H och i år intalade hon sig själv att hon inte behövde vara rädd om de kanske skulle spela lite högt…

Glöggen var varm då vi kom, lotter inhandlades, julmusik spelades, Emil var där och snart serverades det fantastiska julbordet. Innan vi satt oss till bords gick lilla H rakt fram till vinstbordet för att ”se va ja vinnel…”.
Hon spetsade snabbt in sig på en enorm kartong med en hel brandstation i lego!

– DEN ville ja ha!!!!

Så var det dags igen, att försöka förklara att man kanske faktiskt inte vinner just det man allra helst vill ha. Kanske att någon annan vinner just brandstationen och kanske att Hedvig istället får den coola fotbollen eller något annat kul.

– Ja ville ha fotbollen osså!!!

Nu var det inte riktigt så jag hade tänkt att hon skulle förstå mitt resonemang, samtidigt så var det ju solklart att det var så hon såg på det.
En brandstation och en fotboll och lyckan skulle vara gjord!

Lottdragningen började och ganska snabbt, som nr två tror jag, vann Hedvigs pappa. Lilla H skuttade fram, lycklig, lycklig, för att välja ”sin” brandstation. Precis då stod Emils mormor med den i handen, hon hade också vunnit! Jag såg på håll hur Hedvig stannade upp, tittade på brandstationen, tittade på Emils mormor och sedan på sin pappa. Jag hann göra mig beredd på ett smärre (läs; enormt) utbrott men det hann inte hända. Istället tittade Emils mormor på Hedvig och frågade om hon ville ha brandstationen?
Hedvig nickade och mumlade ”Jaa…” och hon fick den!!!

Åh, hon skuttade tillbaka med den stora kartongen i famnen och tjoade så vi alla hörde att hon vunnit ”blandstaschooonen”.

Jag blev alldeles varm i hjärtat och ja, lite tårögd också!
Lycka är så härligt och inget slår lyckan hos ens egna barn!

Ganska snart vann vi igen på lotteriet och även fotbollen blev Hedvigs, tillsammans med en hjälm och verktyg á la Byggare Bob, fina pennor och suddgummin, en liten träbåt, block och ja, you name it…
Vad vi vann!!!
Massor, massor och det var ett dignande vinstsbord!

Hedvig åt julmaten med stor iver! Jag tror hon skulle kunna äta sådan mat varje dag, året runt.
Köttbullar, korv i flera varianter, potatis, lax, skinka och smörgås…

Dans kring granen blev även det en succé för henne i år. Tidigare år har hon inte velat vara med men i år så. Mormor grabbade tag i hennes hand och virvlade iväg i dansen utan att fråga och hon sken som en sol och sjöng nog högst av alla! Mellan varje sång sprang hon till pappa för att meddela:

– Ja kan pappa! Ja kan dansa! Ja kan hunga!

Så kom han då, han som vi alla väntat på; tomten!
Det behöver jag nog inte ens nämna som en succé – tomten gör alltid succé, vart han än kommer!
Jag tycker nog att tomten är ett härligt ”påfund”, en härlig ”lögn”.
Tomten gör både små och stora glada, så är det bara…

Största succén för mig igår var som så ofta Hedvigs framsteg!
Självkänslan hon påvisar i dansen, i sången samt i kontakten med andra människor är påfallande!
Jag tror att vi kan tacka skolan för mycket av den självkänslan!

Hedvig fick hjälpa till att läsa de lottnummer som vann.
Lite trevande tog hon först mikrofonen och nästan viskade:

– Vit 46…

Sedan hände det grejer!
Stämman ökade och med klar röst sade hon:

– Glön (grön) tvåa åtta…

etc…

Att numret inte alltid blev rätt gör inte så mycket tänker jag, Emils syster var där och korrigerade vinstnumren lite snyggt. Nej, det viktiga var att hon gjorde det och hon gjorde det med bravur.
Kanske det allra viktigaste var att hon själv tyckte att hon skötte sin uppgift bättre än någon annan?

Det bästa för Hedvigs på julfesten var förstås brandstationen!
Brandstationen med miljooooooner små, små och pyttesmå legobitar…

Högsta vinsten för lilla H slutade kanske som en nitlott för någon annan….?
Typ Hedvigs pappa… som nu kommer att vara sysselsatt flera kvällar i rad…

    

   

julfest

Idag fick jag en present…

… en sådan som man får en klump i halsen av…

En klump i halsen för att

man blir så rörd…

för att man blir så glad

för att ens eget lilla hjärta har kämpat så…

klippt, sytt och limmat…

för att man blir så stolt…

Men kanske allra, allra mest för att man älskar att titta in i de tindrande ögonen och se det lyckliga lilla ansiktet som nästan spricker av stolthet då hon överlämnar en egenhändigt gjord present…

julgran