Liten H...
Psst…
 
 
… jag har fått en visp…
Den finaste.
 
Sant. Finare än alla andra vispar i världen.
Vi pratar unik design.
 
Och hon har gjort den själv. I slöjden.
Jag kommer le varje gång jag använder den.
 
 
Min fina visp…
 
❤️
 
 
… som jag fått av min fina flicka…
Jag fick mig en törn…
 
… å´ Hedvigs vägnar…
Ont.
 
Det är ungefär så det känns. Ont.
Ledsamt. Sorgligt. Oroligt.
 
Orättvist. Så känns det också.
Men tack vare fina, ansvarsfulla pedagoger blir det nog ändå rättvist.
De ser, de grubblar för att förstå, de tar hjälp av annan expertis, de agerar och de vill väl.
De vill henne så väl. Det är rättvist.
 
Klumpen i halsen växte sig stor.
Varför kan jag aldrig, aldrig skärpa mig?
Valde att nicka och humma.  Kunde inte prata. Jag till och med log.
Varför log jag ens? Jag blev ju ledsen. Då brukar man inte le.
Jag är som en öppen bok. Alla känslor utanpå. Kanske är det därför jag aldrig någonsin tycks växa i den där rustningen jag många gånger så väl skulle behöva?
 
Det är ett elitistiskt samhälle vi lever i. En elitistisk värld.
Jag ogillar det. Mycket. Jag tycker det är orättvist.
En elitistisk värld har fel fokus.
Tycker jag.
 
Kanske är det därför jag älskade tillvaron i Tanzania?
För att livet där handlade om att vara, om att ge, om att tycka om.
MItt i all fattigdom, sjukdom, strävan och eviga slit som vi i vårt elitistiska samhälle inte ens är i närheten av,  fanns det. Det att man tar hand om varandra, det att man hjälps åt, det att man ger fast man inget har.
Idag, när jag gick sönder lite, längtade jag extra mycket tillbaka till livet i Tanzania.
 
Här är livet också strävsamt och hårt. Jag säger inte annat. Men på ett annat vis.
Hårt som i kallt, som i hårda värden. Hårt som elitistiskt. Hårt som i kravfyllt.
 
Vissa lever upp till kraven med bravur – heja dem. Eller?
Andra lever upp till kraven men betalar med ohälsa.
Heja dem också. Eller nej förresten.
 
Så har vi en skara människor som inte alls lever upp till de hårda krav och värden som prisas så högt i vår elitistiska värld.  Men som besitter ett antal mjuka värden som stora delar av världen har tappat någonstans på vägen.
Tappat i sin strävan efter… vad?
 
Denna skara människor som är så till bredden fyllda av kärlek, omsorg, välvilja, godhet och snällhet äger också en stor portion klokskap. Värden som borde prisas. Denna skara människor som genom sin blotta existens från födseln fått slåss för sin rätt att få vara och leva i denna värld – på sina egna villkor. Heja dem. Heja verkligen dem. Och alla som ser och vägleder dem för att livet ska bli bra. Heja dem också. Bra och rättvist.
 
För vad gör det med människor som kämpar men inte uppfyller kraven? När ribban ständigt ligger för högt? Det gör att mjuka, fina, vackra, kärleksfulla och goda själar tappar sin självkänsla. Förlorad självkänsla är det minsta dessa själar behöver i vår hårda värld. Varför, varför, varför värdesätts inte de mjuka och kreativa sidorna mer?
 
 
 
Jag känner mig så ledsen…
 
 
 
… även om just lilla H fångas upp…
 
Hon…
… kommer med gåvor…
Från hjärtat.
 
Gåvor fyllda av kärlek.
Som en krok snidad som ett hjärta.
Gjord i träslöjden.
 
 
– För att du älskar hjärtan mamma…
 
– Det gör jag gumman.
Men mest älskar jag dig.
 
– Va´?! Mig?!
 
– Ja dig.
 
– Jaha…
 
– För att du är den du är.
 
– Åh! Tack mamma…
 
 
 
 
Hela lilla H är som en gåva…
 
❤️
 
 
… fylld till bredden av kärlek…
 
 
 
 
 
Vi samtalar…
 
… om ditte & datten…
Om livet.
 
 
– När ja´ blir stor ska ja´ flytta till Karlstad.
 
Säger hon och tittar allvarsamt på mig med sina stora, bruna, vackra ögon. Djupa som brunnar.
 
 
– Jaha? Varför ska du flytta till Karlstad?
 
– Jaa… ja´ vet inte. Ja´ vill de.
Vill ni hälsa på mig då?
 
– Jättegärna vill vi hälsa på dig i Karlstad!
Vad ska du göra på dagarna då?
 
– Jaa… ja´ tänkte leka lite.
Och baka lite. Tills ni hälsar på mig.
 
– Mysigt.
Får vi sova över hos dig då?
 
– Gärna får ni sova över hos mig mamma.
 
 
 
 
Livet. Det framtida livet…
 
 ❤️
 
 
… som oroar mig så mycket…
Den där kokboken…
 
… hon önskade sig i julklapp…
Vilken hit.
 
Likaså bakboken.
Och boken med hundra fakta om mat.
 
Hon läser och lusläser.
Planerar och önskar vad vi ska laga och baka.
 
Igår bjöd hon på köttfärslimpa.
Med potatismos och gräddsås. Och rårörda lingon.
 
Vi följde receptet ganska mycket till punkt och pricka. Bytte en ingrediens mot en annan. Gjorde potatismos istället för att ”bara” servera kokt potatis. Gick bananas och lade till gräddsås som inte var tänkt enligt boken.
 
Hedvig plockade fram bunke, slev, form och ingredienser.
Och skärbräda och rivjärn till den morot som skulle röras ihop med köttfärsen.
Tjoff, tjoff och tjoff igen och jag kunde inte låta bli att se likheter med min egen lilla mormor när jag såg med vilken iver Hedvig rörde och blandade, slickade av pekfingret då och då samtidigt som allt skedde i en väldig fart. Sådan var hon, min mormor, och sådan är hon, min yngsta dotter.
 
Oj, så gott det blev!
Vilken brakmiddag vi fick på en tisdag. Som vi åt allihop.
Mot löfte att det skulle finnas en portion kvar till frukost som idag. Jag ser mycket fram emot att dela kök i många år till med det här lilla flickebarnet. Kanske blir hon kock ändå? Som hon vill. Eller bagare? Som hon vill. Kanske blir hon något helt annat? Som hon också vill.
Man kan bli det man vill.
 
 
 
Hedvig vill mycket, Hedvig kan mycket…
 
 
 
… heja Hedvig…
 
 
 
 

 
 
Mer än svordomar…
 
… säger hon snällheter…
Tur.
 
Det är snällheterna man får fokusera på då svordomarna haglar, tungan räcks ut och den arga blicken tränger långt in i hjärtat. Fokus är viktigt. I det mesta. Inte alltid är det lätt att hålla fokus, men viljan och medvetenheten räcker långt tänker jag.
 
Så kommer snällheterna.
De kommer tillsammans med varma små händer som stryker en över kinden, de kommer tillsammmans med blickar så fulla av kärlek att man liksom inte vet var man ska ta vägen.
 
 
Lilla mamma, vackra skapelse, du är så snällsam.
Och så kramsam…
 
 
 
Snällsam… kramsam
 
❤️
 
 
… mina nya favvo-ord…
Jullovet…
 
… är slut…
På riktigt.
 
Ett avkopplande sådant.
Ett så avkopplande att jag inte för mitt liv förstår hur jag ska bli pigg igen. Pigg på så vis att hjärnan är full av nya idéer och också full av energi inför att förverkliga dem. Så känns det inte. Hjärnan och kroppen har gått ner i annat mood. Ett mer allting-sker-i-sakta-mak-tillstånd. Hos mig.
 
Inte hos lilla H.
Hon är avundsvärt sprallig och pirrig inför första skoldagen. Den är efterlängtad och den är idag.
 
 
– Mamma… ja’ känner mig lyckli’!
 
– Vad härligt Hedvig!
 
– Ja! Ja’ känner mig lycklig för att skolan börjar. Äntligen får ja’ träffa alla igen! Ja’ älskar min skola!
 
 
 
Hon kan konsten hon…
 
❤️
 
 
… konsten att glädjas genuint åt vardagsting…
Tänk ändå…
 

 
… vilken lycka…
Med fina vänner.
 
Stora som små.
Fyrbenta som tvåbenta.
Vänner allihop och var och en på sitt sätt.
 
Det är Elin och Anna jag pratar om.
Och deras mamma och pappa. Och deras två hundar.
Våra före detta grannar, våra vänner, Hedvigs idoler. Hos dem har Hedvig varit hela gårdagen.
Lycklig.
 
Det kom ett sms för några dagar sedan.
De längtade efter Hedvig. Ville gärna låna henne.
Ensam eller med oss. En stund eller hela dagen. Hedvig fick bestämma. Allt efter Hedvigs önskemål. Och någon gång under dagen skulle köttbullar serveras.
 
Hedvig ville åka själv.
Och gärna hela dagen
Så fick det bli och igår var själva dagen.
 
Pappan lämnade en pyttelite blyg Hedvig på förmiddagen. Jag hämtade en överlycklig, trygg och busig tjej efter jobbet. Som det strålade om henne.
 
Hedvig som hade gått på promenad i ”sin” gamla skog, som hade brottats med två hundar, varav den ena valpig och ”smågalen” som Hedvig sade. 
 
Hon hade spelat FIFA, Barcelona mot Real Madrid, spelat Pippis filmspel, lekt med hundarna, tnär en brasa, läst böcker, ätit glass och chokladboll, doppat gurka i glass och ätit köttbullar, potatismos, gräddsås och ”rördaråa” lingon. Och bjudit dem alla på sitt kommande 14-årskalas i augusti, Och säkert mycket, mycket mer.
 
Jag önskar att fina familjen förstår hur mycket detta betyder för Hedvig – så klart- men också för oss.
 
 
– Vad var det bästa med dagen Hedvig?
 
– Att få vara med Elin å’ Anna…
 
 
 
Så klart.
Att bara få vara tillsammans med dem man tycker om. Det är så klart det bästa. Och utan mamman och pappan. Stort.
 
 
 
Torsdagslycka…
 
❤️
 
 
… för hela familjen…