… vilken lycka…

Med fina vänner.

 

Stora som små.

Fyrbenta som tvåbenta.

Vänner allihop och var och en på sitt sätt.

 

Det är Elin och Anna jag pratar om.

Och deras mamma och pappa. Och deras två hundar.

Våra före detta grannar, våra vänner, Hedvigs idoler. Hos dem har Hedvig varit hela gårdagen.

Lycklig.

 

Det kom ett sms för några dagar sedan.

De längtade efter Hedvig. Ville gärna låna henne.

Ensam eller med oss. En stund eller hela dagen. Hedvig fick bestämma. Allt efter Hedvigs önskemål. Och någon gång under dagen skulle köttbullar serveras.

 

Hedvig ville åka själv.

Och gärna hela dagen

Så fick det bli och igår var själva dagen.

 

Pappan lämnade en pyttelite blyg Hedvig på förmiddagen. Jag hämtade en överlycklig, trygg och busig tjej efter jobbet. Som det strålade om henne.

 

Hedvig som hade gått på promenad i ”sin” gamla skog, som hade brottats med två hundar, varav den ena valpig och ”smågalen” som Hedvig sade. 

 

Hon hade spelat FIFA, Barcelona mot Real Madrid, spelat Pippis filmspel, lekt med hundarna, tnär en brasa, läst böcker, ätit glass och chokladboll, doppat gurka i glass och ätit köttbullar, potatismos, gräddsås och ”rördaråa” lingon. Och bjudit dem alla på sitt kommande 14-årskalas i augusti, Och säkert mycket, mycket mer.

 

Jag önskar att fina familjen förstår hur mycket detta betyder för Hedvig – så klart- men också för oss.

 

 

 

 

 

 

Så klart.

Att bara få vara tillsammans med dem man tycker om. Det är så klart det bästa. Och utan mamman och pappan. Stort.