Liten H...
Som godnattsaga…
 
… läser vi en av dagböckerna…
Ofta.
 
Fotodagböckerna som funnits med sedan lilla H var två år. Dagböckerna som från början fungerade som hennes förlängda arm, som hennes röst och som hennes hjälp-jag. Då, när orden inte riktigt räckte till var de ett enormt stöd, en trygghet och en hjälp på traven då hon ville återberätta något hon varit med om. 
 
Bilder från dagis och bilder hemifrån.
Jag rörs till tårar varje gång jag bläddrar i dem.
Så små de var, alls mina barn. Små och ännu så oformade av livet. Rörd som sagt.
 
Ikväll läste vi just den första bilddagboken.
Den börjar med en rufsig och yrvaken Hedvig som fyller två år. Galet söt.
 
Jag säger mest Åh och Åh igen då jag ser dem.
Ebba elva år, i en pyjamas jag så väl minns, och söt som en docka, Ludvig nio år och också han toksöt med sina då långa, blonda och rufsiga lockar. Han i bara kallingar och linnet han kände sig så cool i. Och med alldeles för stora tänder i nioårsmunnen. Det är som att tänderna efter mjölktänderna liksom inte passar i barnamunnar. Och så tvååringen, bredbent, det rufsiga håret åt alla håll och kanter och toklycklig över paket och snören.
Hjärtat svämmar över.
Igen.
 
På en sida är jag med på bild.
Relativt ung, solbränd och ganska fin kan jag tycka så här med lite perspektiv. Men mest av allt är jag lycklig. Lycklig över livet, familjen och över mina fina barn som för det mesta tumlade runt mig var jag var. Ljuvligt.
 
Mina funderingar avbröts av lilla H:s funderingar.
 
 
– Va’ ful du är mamma!
 
– Är jag ful?!
 
– Ja. Jätteful tycker ja’!
 
– Jaha… 
Men, tycker du jag är ful nu också?
 
– Ja. Du är ännu mera ful nu.
 
– Oj. Där ser man…
 
– Skoja…
Ja’ älskar dej mamma…
 
 
 
 
Vilken tur ändå…
 
❤️
 
 
… att den fula mamman är älskad…
Vi latar oss och älskar att…
 
… sommaren tycks ha anlänt…
Äntligen.
 
Vill inte förflytta oss.
Vill bara vara hemma.
 
Höra vågskvalpet, se segelbåtarna utanför fönstret, leka lite, bläddra i ett magasin, ta en kopp kaffe, äta jordgubbar, ta ett dopp, äta en sen lunch, fira pappan som har födelsedag, leka lite till, prata lite med sonen långt bort i Afrika, blunda och vända ansiktet mot solen.
Som semester fast det ”bara” är helg.
 
 
Vi gör minsta möjliga…
 
❤️
 
 
Njuter… 
 
Världens bästa läxa…
 
… från världens bästa fröken…
Idag.
 
Fröken som sett hur lilla H kämpat.
Idogt och flitigt har hon gjort veckans läxor, varje vecka. Terminen lång.
Svenska, matte, engelska och läsläxa. Och veckans mail.
Och någon redovisning på det.
 
Sällan gnälls det över läxor.
I alla fall inte om man ser till att göra dem i rättan tid. Så som när magen är påfylld och energidepåerna är på topp. Eller när just ingen lek eller annan aktivitet pågår. Eller för all del när timstocken piper efter överenskommen tid. Då går läxorna som på räls.
 
Mitt i all flit kan det ändå vara så att veckans läxa kan vara terminens allra bästa.
Fast hur ska man träna på något man redan är fenomenal på blev kvällens stora fråga. Svaret vi kom fram till var att det är bra att ha mycket av det roliga i livet. Då känner sig både knoppen och kroppen lyckliga.
 
 
 
Så nu studsar och myser vi lite extra några veckor…
 
 
 
Och tänker att fröken M precis alltid förstår vad som behövs…
 
På väg till…
 
… hula-hula-party…
Minsann.
 
 
Fina grannflickan T har fyllt 8 år och altanen pryddes med all sköns hawaiinspirerad ”rekvisita”. Uppblåsbara flamingos och småpalmer, badlakan, kokosnötter, blomstergirlanger och ja, you name it. Glatt och lockande och eftersom vi bor alldeles intill följde vi med spänning hur Hawaii tornade upp sig bredvid oss.
 
Så pirrigt och roligt att få gå på kalas.
Alla barn skulle alltid få gå på alla kalas tänker jag.
Alla små vackra själar förtjänar känslan av att bli bjuden, pirret inför, glädjen under tiden och lyckan efteråt. Den där lyckan och glädjen som gör att man känner sig rik. Alla små skulle alltid få känna så.
 
Idag fick lilla H känna så. Underbart.
Lite blyg stegade hon dit. Hedvig kände tre barn.
Resterande 17 kände hon inte. Men hon stegade dit.
 
Ibland skapar känslan av att inte känna så många en tveksamhet hos henne. Vi anar att det beror på att hon ofta i de situationerna blir tittad på. Inte alls alltid med ont uppsåt. Inte alls. Men ändå tittad på. Det skapar osäkerhet. Men hon gör det och vi blir varma inombords. Hon är cool, Hedvig. Och hon har så många fina omkring sig. Som grannflickan T som alltid räknar med Hedvig, som alltid är mallig över sin stora kompis och som, framförallt, tycker om och uppskattar Hedvig för den hon är. Hos T känner Hedvig trygghet. Det är fint.
 
Trygghet känner hon förresten i alla grannhusen.
Tänk att vi ändå tog steget och flyttade. Vi visste vad vi lämnade, vad vi verkligen behövde komma ifrån, men vi visste inte vad vi skulle komma till. Vi visste inte om historien skulle upprepa sig. Det gjorde den inte. Hedvig har vuxit i självförtroende och självkänsla sedan vi flyttade hit. Definitivt. Springer mellan husen och leker, fixar och trixar, ber att få låna något om något saknas och säger till alla grannpolare när det är nog, när hon inte har lust att leka mer. De köper det. De gillar henne som hon är.
 
För Hedvigs del varade hula-hula-partyt i 40 minuter ungefär.
Sedan blev det för mycket. För många nya barn, för mycket stoj och stim, och kanske för snabba och hetsiga lekar och konversationer. Med en bit pizza i handen kom hon hemtraskandes och det var inte mer med det. Hon var nöjd, tyckte att hon hade haft väldigt roligt och att barnen var snälla. Men också att det blev lite jobbigt. Efter en stund kom grannpappan med en skål med jordens ”glassbomb”. Glass, mjölkchoklad, kaka och ja, massor av gott. Kanske Hedvig ville ha en sådan fast i lugn och ro här hemma? Det ville hon gärna.
 
Det är så fint när man kan få det som man vill.
När man kan delta på det viset som passar en själv allra bäst.
 
 
 
Fina lilla T och fina lilla H…
 
 
 
… kompisar på lika villkor…
 
Varvet i fredags…
 
… Göteborgs-Varvet…
Special-Varvet.
 
Fantastiskt!
Vilken glädjeyra, vilken fest!
Jag gillar att springa. Hedvig gillar att springa.
Hon är en kämpe. Envis. Inte som synden kanske, men bra envis ändå. Envishet kan ta en långt tänker jag och försöker se egenskapen som en styrka även när den driver mig till vansinne. Envisheten kan ta en så långt som till en medalj om man vill. Det vill hon. Många, många är medaljerna i hennes rum. Och för varje medalj hon får är hon fullt och fast och helt och totalt övertygad om att hon vann. Just hon och bara hon. Skön känsla tänker jag.
 
Visst, det viktiga är inte att vinna. Det viktiga är att ha roligt och allt det där.
Visst. Men om man man nu har roligt och allt det där och ändå känner att man vinner, då måste väl lyckan vara dubbel ändå? Det var så hon kändes i fredags, lilla H. Som att hon hela dagen bar på dubbel lycka. Stolt.
Stolt, mallig och dubbellycklig.
 
Alla borde hänga med och kolla på Specialvarvet.
Jo, jag tycker det. Visst är det en folkfest utan dess lika under lördagen, på själva Göteborgs-Varvet, men fredagens Specialvarv – det slår lördagen med hästlängder. Det gör det faktiskt. Som när jag står med Hedvig, hennes klasskamrater, lärare och hundratals andra i startfållan, värmer upp till Marcus &  Martinus och plötsligt får en knackning på axeln. Han presenterar sig som Bosse från Västerås och han är på plats för fjärde gången. Jag frågar om han är laddad och han skrattar när han säger att det vet han egentligen inte för han har aldigt tänkt på det. Han ber mig vänta lite medan han tänker på just det. En stund senare knackar han mig på axeln igen, Bosse från Västerås. Han säger att han tänkt klart och att han faktiskt är jätteladdad. Han hoppar jämfota när han säger det och jag ser hur laddad han är. När startskottet går ropar han till mig och Hedvig att vi ska ge järnet.
 
Det gör vi och jag hoppas Bosse också gjorde det. Vi träffade honom inte mer.
Däremot träffade vi David när vi satt på läktaren och åt välförtjänt matsäck efter loppet.
David var på plats med sin mamma, sin moster och Gerd. Hedvig och jag hälsade på dem alla. David tyckte det var trevligt att träffa oss och vi bedyrade att vi tyckte detsamma. Vi tummade på att vi skulle försöka ses nästa år på varvet.
 
 
 
Aldig har jag sett, fått och utdelat så många high-fives som i fredags…
 
 
 
 
Vi är alla vinnare på ena eller andra viset…
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
– Vad ska vi…
 
… äta ikväll mamma…?
Frågar lilla H.
 
Jag svarar att jag har tänkt att vi ska äta Carbonara. Jag vet att hon ”inte älskar” Carbonara. Jag vet att hon helst vill ha ”Carbonara utan Carbonara”, jag vet bara inte hur jag ska lösa det – Carbonara utan Carbonara.
Istället frågar jag:
 
 
– Vad skulle du vilja ha att äta gumman…?
 
– Carbonara utan Carbonara tack.
 
– Fast om du vill att jag lagar något annat åt dig…?
 
– Åh! Tack mamma!
Då vill jag gärna ha lite plockmat. Olika grejer. Som jag kan plocka från bänken du vet…
 
– Du menar som en buffé?
 
– Ja. Just det.
 
 
 
 
Plockmat it is…
 
❤️
 
 
Lilla hjärtat… 
Lite som en…
 
… bukett pioner…
Känner jag mig.
 
Eller, lika glad och lycklig som man blir av en bukett pioner känner jag mig. Idag. Och faktiskt sedan ett par dagar tillbaka. En härlig känsla. Nu så. Liksom. 
 
Vi häller upp varsitt glas skumpa och skålar för mammans nya tjänst. En som hon är toklycklig för att ha ”fått”. Hedvig tycker att vi ska skåla för henne också, för att hon ska springa specialvarvet imorgon och då kommer att få medalj. Så vi gör det. Skålar för det också. Minsann. 
 
Jag tror att Hedvig i stunden också känner sig som en bukett pioner. Eller kanske mer som en chokladboll, som känslan när hon ser en sådan.
 
Pappan hänger med på tåget och är glad för min skull. ”Och min” menar Hedvig och visst är han glad för hennes skull också. Så klart.
 
 
Så har vi det denna torsdag…
 
 
❤️
 
… som pioner och chokladbollar. Typ…
Vi struntar…
 
… i seglarskolan idag…
Också.
 
För att lilla H behöver det.
För att hon inte är helt i fas med livet.
Så som det kan vara i allas våra liv då och då.
Det är lite för mycket helt enkelt och vi drar i bromsen.
 
Istället åt vi jordgubbar till mellis och ritade en teckning till bästa grann-Tuva som fyller åtta år idag. Istället pratade vi om livet. Livet som innehåller skola, vårmarknad, kompisar, saknade syskon, skratt och gråt och Liseberg som ju faktiskt har öppnat.
 
 
 
Istället lagade vi önskemat…
 
❤️
 
 
… och pussar lite extra på varandra…
Vi valde…
 
… särskola till Hedvig…
Från första klass.
 
Av några fick vi lite ”skit” för det.
I nätverk och i sociala medier fick vi höra saker som att vi var bakåtsträvare och vi fick frågan om hur vi någonsin skulle kunna nå en skola för alla i Sverige då vi och faktiskt många fler än oss fortsatte att välja särskola som alternativ. Det där tog. Det tog ganska rejält på våra då redan stukade föräldrahjärtan. Himmel, tänk om vi valt fel? Tänk om vi genom vårt beslut har förstört för ”alla andra”?
 
Att bli kallad bakåtsträvare och skuldbeläggas med att hindra drömscenariot att en skola skulle kunna funka för alla var inte riktigt schysst kan jag tycka. Var och en väljer skolform för sitt barn utifrån hjärta och magkänsla och framförallt utifrån det som respektive mamma och pappa tror ger sitt älskade barn allra bäst förutsättningar för att klara för livet. För livet är så mycket mer än bokstäver och siffror, geografi och historia. Livet kräver inre styrka, självförtroende och självkänsla. Det var inte saker vi då såg att vår ”byskola” hade möjligheter – eller ens lust – att ge vår älskade lilla Hedvig. Tvärtom. Vi fick mest höra hur mycket pengar hon skulle kosta skolan och ifrågasattes om vi som föräldrar verkligen ville ”ge” henne det faktum att hon skulle bli utanför, alltid komma sist ut på rasten eftersom hon då behövde hjälp med dragkedjor, skor och i och med det aldrig få tillgång till den gunga, gungbräda, fotboll etc som hon skulle vilja ha. ”Allt kommer ju redan vara upptaget” fick vi höra. Till det fick vi veta att någon resurs absolut och definitivt inte skulle kunna vara med henne varje rast. Detta trots att skogen låg nära, cykel- och mopedvägar likaså. Hedvig var på den tiden en liten rymling som kunde få för sig allt möjligt varför det kändes tämligen oroande att skolan inte garanterade uppsikt. Här kan vi snacka bakåtsträvare.
 
På detta mötet grät jag.
På samma möte var den också ledsna pappan arg så att han slog näven i bordet.
Igen slutade vårt möte på det viset. Tårar och ilska.
 
Vi gick hem.
Funderade ett varv till.
Vad vill vi egentligen med Hedvigs skolgång? Med Hedvigs liv?
Hur vi än vände och vred på det hamnade vi i slutsatsen att det allra viktigaste för oss var, och är, att Hedvig skulle få gå i en skola där hon är välkommen, där hon skulle få kompisar, inte alltid bli sist och till och med ibland få vara allra duktigast på något. Alla människor behöver känna sig duktigast på något. För oss är det också viktigta att Hedvig får växa som människa, får bli respekterad för den hon är, som hon är, och att hon rustas med en inre styrka, självförtroende och självkänsla. För det ska Gudarna veta att hon behöver i livet.
 
Att då välja tvärtom kändes galet.
Andra människors synpunkter till trots.
Och inte en dag har vi ångrat oss.
 
Hedvig går idag i sjätte klass i en fantastisk sär-/lärskola.
Hon läser snudd på obehindrat. Hon skriver väldigt bra. Hon kan våra olika världsdelar, himlavalvets stjärnsystem och mycket annat. Hon svänger sig med engelska ord och fraser och kan berätta massor om djur, natur, forntid och medeltid. Men framförallt är hon trygg, lycklig och har ett gott självförtroende. Något som skolan idogt hjälper till att rusta henne med. Den skola vi bakåtsträvare valde utifrån magkänsla och kärlek till vårt barn. Jag tror att alla föräldrar gör sina val utifrån dessa kriterier och vi får helt enkelt lita på varandra och att var och en väljer rätt utifrån sin specifika situation. Och det oavsett  hur valet ser ut. Hade vi valt som många – som vi faktiskt inte känner –  hade önskat hade det känts som att vi ”offrade” Hedvig och hela hennes skolgång eftersom bemötandet på vår lokala skola var under all kritik. Att ”offra” vårt barn och hela hennes skolgång var inget alternativ för oss.
Punkt.
 
 
 
Varje förälder gör sitt bästa…
 
 
 
… oavsett vad andra tycker och tänker…
Vi har varit på…
 
… jordens bästa vårmarknad…
Med loppis.
 
De kan minsann.
På Hedvigs skola kan de som ingen annan.
Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen; Hedvig går förmodligen i världens bästa skola. Somliga skulle kalla det särskola, andra lärskola. Vi väljer det senare. På ett informationsmöte innan vårmarknaden ”öppnade” fick vi veta att skolan fått så många som åtta (!) ansökningar till hösten. Oro i föräldralägret så klart. Större klasser, tuffare inlärningssituation, stökigare miljö. Kanske. Men också ytterligare lärare, ytterligare resurser. Och, tänker jag, framförallt, ytterligare kompisar. Alla kompisar välkomnas varmt i Hedvigs och vårt liv. Underbara små barn blir oftast underbara små kompisar tänker jag. Tänker vi. Så innan man drar igång storsläggan kan man ta det ett varv till. Jo, ”de” lovade att anställa en lärare och ”de” lovade att anställa fler resurser. 
Det blir bra. Det blir fler kompisar.
 
Så börjar vårmarknaden.
Den som lilla H igår var så nervös för att hon gick av fotbollsplanen – vilket inte händer egentligen – för att pirret i magen blev så stort att tårarna rann och det mitt i allt dessutom gjorde lite ont i en tå fast fotbollsskorna är nya, knallgröna och supercoola.
 
Så blev det äntligen ”idag” och allt var bara kul.
Jättekul.
 
Hon har bakat tunnbröd.
Tunnbröd som hon sålde till föräldrar och far- och morföräldrar.
Vi köpte tunnbröd som vi avnjutit till kvällsmat. Med smör. Mycket smör. Och ost.
Vi köpte en chiliplanta och vann dessutom en på chilihjulet. Ett snurrande hjul på klassens smartboard.
Vi köpte knäckebröd, marmelad och böcker. Och vi gick på bio.
 
Herre Gud och himmel och plättar vilken bio.
Det var världspremiär på filmen ”En medeltidsfilm”, gjord av 7-9.
Med varsin mugg popcorn i handen såg vi den 15 minuter långa superspännande filmen.
 
Vi köpte kaffe och saft och rulltårta med grädde och bär.
Och hallongrottor och sirapskakor och andra kakor.
 
Och Hedvig och bästis-Emil skrattade så de kiknade i fikasoffan.
Nervositeten och pirret blev som alldeles bortblåst och det blev en särdeles bra tisdag.
 
 
 
 
Älskade duktiga barn…
 
 
 
 
… och fantastiska och duktiga pedagoger som gör allt för ”sina” barn…
 
 
 
 
Vi fortsätter…
 
… den inslagna vägen…
Gott.
 
Pratar om vad vi tycker om att göra. Vad vi vill göra. Så försöker vi göra det. I olika konstellationer vartefter det passar oss. Alla tillsammans, delar av familjen eller var och en på sitt håll. I den mån det går.
 
Söndag och gråväder.
Vi ville baka bullar. Och gjorde det.
I familjen finns en ”gammal regel” som säger att den dagen vi bakar bullar får man äta hur många som helst, först på kvällen åker de in i frysen. En bra regel. Enkel och tydlig. Kan inte missförstås. Alls. 
 
Pappan skulle på övning på havet. Storasyster på kalas. Lilla H ville åkà till ett lekland. Lekland är det bästa hon vet. Näst efter fotboll. Jag är sällan sugen på lekland om jag ska vara helt ärlig. Samtidigt blir jag glad om barnen är glada. Så vi susade iväg, yngsta hjärtat och jag. Och hade så roligt, så trevligt och kunde liksom vara i ”vårt” fast det var så mycket folk att man blev snurrig när man höjde blicken och försökte ta in antalet springande, stojande och gapande barn och deras föräldrar.
 
Väl hemma väntar ännu mer lek. Itelek, studsmatta,, med fina, fina grannkompisar. Dem vi är så evinnerligt tacksam för. Vilken dag hon haft, lilla H.
Vilken dag.
 
Hedvig ber om annan middag idag än den vi tänkt oss. Det händer inte så ofta. Jag vet att hon inte älskar maten vi ska äta ikväll. Jag brukar säga att hon ska äta ändå. Man äter den mat som serveras.
Punkt slut och typ.
 
Men så idag.
Idag när jag tittade in i de vackra, bruna, glittrande men ändå bedjande  ögonen så kände jag att veckan varit lite tuff för hennes lilla själ. Jag kände att jag vill att vi alla fortsätter vår söndag som vi hittills haft den. 
Med att må bra liksom. Så jag lovarpotstis, köttbullar, gräddsås och lingon. Till den lilla som så väl behöver bli lite omhändertagen.
 
 
 
Vi måste vara rädda om varandra…
 
❤️
 
 
Om det så hänger på köttbullar vs lax…
 
 
 
 
Vi tar det…
 
… lite piano ett tag…
Punkt.
 
Jag har en nyfunnen vän. Lyckliga jag.
En klok vän som jag nyss lärt känna. En kollega.
Vi är lite same-same tror jag. Fast vi inte känner varandra så väl ännu. Likadana tankar. Samma mål på något vis.
 
Min nya vän pratade med mig om de låsningar vi ser hos Hedvig. Hon kan en del – för att hon är så livskris – och känner någon som kan ännu mer. Vi pratade om när låsningarna började och hon gav mig tankar kring vad som kan spela in i dessa.
 
Det är mycket nu.
Så kan man sammanfatta det.
Det har varit mycket i lilla H:s liv ett bra tag.
Ganska precis sedan i höstas.
I höstas började låsningarna.
 
Det är många omställningar, yttre men också inre.
Vän av listor som jag är – skriver spaltmeter – skrev jag en lista. En lista på yttre faktorer men också tänkbara och anade inre faktorer. Det blev så tydligt.
Det är mycket nu.
 
Så nu hejdar vi tempot. Chillar mer.
Lyssnar av oss själva – allihop – lite mer och gör helt enkelt lite mer som var och en vill. Försöker nå en lite mer kravlös tillvaro. Små saker pratar vi nu, inget stort och svårt. Vi ska bara försöka fånga upp oss själva lite.
 
 
Så tydligt jag ser det nu…
 
❤️
 
 
Älskar listor…
Idag är hon…
 

… så nöjd…

Och lycklig.
 
Hon har varit med sin egen älskade Johanna. De susade ut till Skärhamn och gick på bästa caféet och festade till det på tacopaj – som Hedvig annars aldrig äter – Festis och chokladboll.
 
De där två fina tjejerna gör varandra lite lyckliga minsann. Ganska mycket lyckliga.
 
Glad, pigg och full av prat som bara måste ut ur den lilla munnen – det var tjejen jag fick hem. Så olik sig från igår men så lik den Hedvig vi är vana vid.
 
I ett huj kokade vi äppelmos som hon längtat efter. Just ikväll kändes som en bra kväll att koka äpplemos. Med en skål i vardera hand knallade hon till små grannkompisar som satt i badet. Som lite kvällsmat fast i badet, fnissade hon då hon kom tillbaka.
 
Djursjukhuset på tv, god-natt-saga och de små armarna runt min hals. Så blev kvällen och jag tänkte att aldrig krånglar jag mig ur de varma, slingrande armarna. Aldrig reser jag mig från denna stund.
 
 
 
Älskade lilla barn…
 
❤️
 
 
Så fin kväll du fick ikväll…
 
 
 
Vi åker till…
 
… världens bästa seglarskola…
Lycklig.
 
Ruggigt väder, blåsigt, kallt och med regn i luften.
Jag är med på samlingen sedan vill Hedvig att jag ska gå.
Precis som det brukar vara, som vi brukar göra.
Oftast är det viktigt att göra som vi brukar göra.
 
Jag går med ned till bryggan.
Fortfarande är hon glad och sprallig.
 
Jag åker iväg men hinner inte långt innan en av ledarna ringer.
Hedvig vill inte kliva i någon av båtarna. Inte någon alls.
Det har hänt igen.
 
Låsningen.
Det låser sig när hon skall göra något roligt.
Det är nytt för oss, relativt nytt. Jag skulle vilja säga att det började i höstas.
I skolan och på fritids. Aldrig så roliga saker som biblioteksbesök och andra utflykter får ofta tvärnej. Även vardagliga saker som att gå till slöjdsalen, till klass 3 A eller 7-9 B kan plötsligt få tvärnej. Ofta åtföljs tvärnejet av ledsenhet, tårar och ibland ilska. Vi står handfallna. Det här är inte en sida vi känner av lilla H, inte alls.
Lilla gumman.
 
Vi har bra dialog med pedagoger i skolan och på fritids. De vill henne så väl. Vi har också bra dialog med Hedvig själv här hemma. Hon kan inte säga varför, hon kan inte säga hur det känns och hon vill egentligen inte att vi ska prata om det. Alls. Men vi pratar ändå. Lirkar men fiskar inte så länge efter förklaringar eftersom dem är svåra för henne att ge. Vi resonerar om att det skolan föreslår att Hedvig och klasskamraterna ska göra, det är man med på. Det handlar om lärande. Lite punkt slut på den och Hedvig är med på noterna. Hon gör tummen upp och säger, och säkerligen känner, att så vill hon ha det. Hon vill ju vara med och göra roliga saker. Det känns så ledsamt att hon låser sig och totalvägrar när viljan, lusten och förväntan fanns minuten innan.
Vi vet ju att hon vill.
 
Det här är jobbigt för hennes lilla själ. Vi ser det.
Och det är ju jobbigt att vara ledsen. Ännu mer jobbigt att vara ledsen och inte veta varför.
Det är förmodligen säkert också jobbigt att dels känna att man missat något roligt, men kanske är det också så att hon känner en besvikelse över sig själv och sitt agerande som naturligtvis är nytt också för Hedvig själv.
 
Vi klurar på om det är någon förändring i hennes medicin som behövs?
Eller om det är lite jobbiga och taskiga tonårshormoner som far runt i kroppen och rör till hela känslolivet?
Vi klurar och klurar och känner att vi nog får ta lite hjälp av någon som kan mer än vi kan. Någon som kan ge oss verktyg för att hjälpa Hedvig över den tröskel som plötsligt är i vägen för henne överallt och lite varstans och alldeles för ofta. Hon har så många fina människor runt sig som bara vill henne väl. Verkligen.
 
Sms:et från en av ledarna i seglarskolan visar också på en genuin omtanke.
En vilja och en önskan om att få alla deltagare att trivas, glädjas och ingå i gemenskap.
Sms:et som kom gjorde även resten av familjen varma i hjärtat.
 
 
 
Älskade lilla H…
 

 
 
… vi är så många som vill dig så väl…
 
 
 
 
När man är…
 
… stor och liten på samma gång…
Svårt.
 
Eller i alla fall inte helt enkelt.
Ibland spelar det ingen roll och tycks inte bekomma.
Andra gånger är det slitit och rörigt och knasigt i hela kroppen.
 
När de stora milstolparna innebär att nå ned med fötterna i golvet när man sitter på en stol, eller för den delen kanske till och med bli lika lång som storasystern och mamman som är på millimeterna lika långa. Eller när man längtar förtvivlat efter att bli så stor att man kan arbeta på storasysterns jobb, eller som barnvaktare, doktor, polis, gatuarbetare, journalist eller något annat spännande jobb man ser överallt och här och där.
 
Just vid de tillfällena känns det inte så roligt att vara liten säger hon.
Vi andra säger att hon är alldeles precis lagom och perfekt som hon är.
Hon säger att hon vill vara 22. Vi säger att hon vi vill att hon ska vara 12.
 
När man är tolv år och till och med snart tretton år så är man klok som en bok. Det har hon i och för sig varit från första stund hon kom till oss tänker jag. Klokheten har varit som klokheten bör vara vid varje ålder. För Hedvig är ju Hedvig och ska vara precis så som just hon är, varje dag och vid varje ålder.
Varken klokare eller mindre klokare, längre eller kortare, äldre eller yngre.
 
Att nå ner till golvet har man inte mycket nytta av säger vi när ledsenheten sköljer över henne. Kanske är det roligare att kunna sitta där och dingla med benen – för att man kan och för att ingen annan i familjen kan. Då skrattar lilla H och säger ”Kanske det…” med sitt allra soligaste leende och ledsenheten och funderingarna är borta för en stund.
 
Du blir också 22 år en vacker dag säger vi.
Tills dess vill vi ha dig precis som du är fortsätter vi.
Som du är idag, imorgon, nästa dag, nästa dag och nästa dag och…
 
En dag när vi pratar om livets väsentligheter så som att vilja bli stor, nå ner till golvet, sitta utan bälteskudde i bilen och allt som snurrar i det kloka lilla huvudet så säger hon plötsligt att hon googlat lite mer på lekland runt om i landet. Ingen i familjen blir förvånad då lekland är det bästa hon vet. Verkligen. Ögonen glittrar och hon säger att hon hittat ”nå´t i Norrköping”.
 
 
 
– Ja´ har hittat Leos Lekland mamma, men vet du, ja´ har hittat ett till lekland i Norrköping!!!
 
– Nä…?
 
 
– Jo, de´ är sant. Busfabriken heter det.
BUSFABRIKEN.
 
– Oj! Vad spännande!
 
– Ja! När ja´ blir vuxen som Ebba ska ja´ gå på lekland och bo på hotell.
I Norrköping. De´ ska ja´. Båda leklandarna.
 
 
 
Jag ler och stryker henne över kinden …
 
 
 
”Älsk” på alla dessa funderingar…
 
 
Den lilla gåtfulla…
 
… människan…
Hedvig.
 
 
– Nu ska du få gissa mamma…
De´ är en gåta. Gissa vem som dog på korset mamma…?
 
– Ähum… tja… jag gissar nog på Jesus…
 
 
– Ja! Yes! De´ är rätt mamma!
Va´ dukti´ du är!
 
 
 
 
Lilla skruttaplutta…
 
En dag…
 
… i skolbänken…
Elev.
 
Jo, jag har nog varit elev idag.
Jag har varit med Hedvig i skolan och oj, vad jag lär mig varje gång jag är där.
En dag varje termin brukar jag ta en kontaktdag och vara med hela skoldagen och det är alltid fantastiska dagar. Framförallt är det så härligt att se Hedvig i en kontext jag inte är van vid. Hon är ledaren och jag följer efter. Hon visar och jag gör som hon säger. Hon instruerar och jag rättar mig. Ungefär så. Eller precis så.
 
Samling med Hedvig som samlingsvärd dagen till ära.
Under samlingen går man igenom vilka som är på plats och vilka som inte är det, vilken dag och datum det är, hur vädret är just idag och vad dagen har att erbjuda i form av arbete, raster med mera.
 
Hedvig och hennes klasskamrater har fått välja varsitt djur att forska om och Hedvig har valt vithajen. En mindmap skulle göras, bilder googlas och sparas ner, fakta googlas från tillförlitliga källor och därefter skulle en bok i Book Creator skapas. Imponerad. Det är precis vad jag är. Imponerad.
 
Förutom att jag lärt mig att vithajen har 300 tänder, är den tredje största hajen vi har och att den främst lever i vattnen utanför Sydafrika, Australien och USA, har jag också lärt mig att det är den hajen som har flest människoliv på sitt samvete. Men så är människan dess största fiende vilket blev motsägelsefullt och grund för diskussion. Jag älskar dessa diskussioner med kloka, enkla och raka slutsatser. Med punkt efteråt.
Punkt.
 
Jag har också haft träslöjd där jag fick ett förkläde på mig för att sedan iaktta när Hedvig målade sin utsågade världsdel – Afrika. Efter att googlat kartbilder målade hon grönt där det finns mycket växtlighet och senapsgult där det finns mycket savann.
 
Skolmatsalen, som inte ändrat sig massor sedan jag var liten, var högljudd och bullrig och skramlig men bjöd på god mat med en spännande salladsbuffé jag önskar att jag själv tog mig tid att göra. Ni vet en sådan där det inte bara finns isbergssallad, tomater och gurka utan all möjlig blandning av nyttigheter. Jag minns inte skolmaten på det vis jag upplever den idag. Jag minns den som… inte god… alls. 
 
Armgång är inte min starka sida men jag har gjort tappra försök att imponera på Hedvig och hennes kompisar. På rast nummer två ville Hedvig inte att jag ens skulle försöka mer med armgången. Istället spelade vi tennis i sommarsolen och sommarvärmen. 
 
Jag har deltagit i klassråd, diskuterat vårmarknad, skolutflykt, specialvarv och andra viktiga kommande grejer.
Varje sekund av dagen har varit lärorik, rolig, mallig och nyttig. Jag tycker att jag hör så mycket ledsamheter kring många särskolor runt om i landet. Skräckhistorier. Jag hör det från föräldrar vars sanning jag inte för en sekund betvivlar och jag är så innerligt glad att vi har de fina pedagoger och all annan övrig underbar personal som arbetar på Hedvigs skola. De är engagerade, ingenting är omöjligt, de är flexibla, de tar sig an uppgifter jag ibland undrar hur det ska gå – men det går! Det går för att viljan finns, för att förmågan finns och för att de alla tycks arbeta för att varje barn ska nå så långt det bara går.
Hedvigs skola är en lärskola mer än en särskola.
 
När skoldagen var slut köpte vi varsin glass, lilla H och jag.
Som pricken över i:et på den perfekta dagen.
 
 
 
Livet är ett lärande…
 
 
 
… och alla har rätt till lite hjälp på traven…
 
 
 
 
 
 
Långt borta…
 
… men nära…
Ändå.
 
Länge sedan.
Men nyss. Ändå.
Så känns det i hela kroppen.
 
Jag hoppas känslan aldrig lämnar mig.
Saknaden. Längtan. Jag behöver känna den.
Jag vill känna den. Då vet jag att de ändå är nära mig.
Alla dem jag vill träffa igen.
 
Vi tittar på bilder om och om igen.
Hedvig skrattar och bubblar och hoppar jämfota när hon ivrigt ska berätta något om bilderna. Så gör hon fast hon inte vill åka tillbaka. Hon minns och gläds över sina upplevelser och jag ser att vi gett henne en rikedom för resten av livet. Det är stort.
 
 
– Inte nu, men när ja´ är större, då åker ja´ nog och leker med barnen igen…
 
 
Kanske blir det så. Vi får se.
 
Så här berättar Hedvig om bilden ovan:
 
 
”Åh, mamma! De´ är hemma hos Ezekiel som har Dans syndrom som ja´ har!!! Ser du?! Där fick vi grillad majs mamma, som det hade blivit popcorn på. Tokigt! Och ugali och bönor mamma. Det älskar inte ja´, men ja´ åt upp för de är så fattiga mamma. Ja´ sa ”Asante sana” för maten också. Ser du mig mamma? Genom fönstret. Ser du Ezekiels storasyster Abigail som står inne med Ezekiels lillasyster mamma, Pola heter hon. De tittar på mig och vi lekte tittut i fönstret och skrattade. Kommer du ihåg det mamma…? Ser du majsen bakom mig?”
 
 
Visst kommer jag ihåg.
Vi minns och kommer ihåg olika saker fast på samma vis, lilla H och jag.
Vi minns i våra hjärtan och i hela våra kroppar. Vi minns hur maten smakade, hur dofterna ändrades vart vi gick och hur vi kom att känna igen och uppskatta olika dofter som för oss var nya. Vi känner i våra hjärtan och kroppar allt vi har upplevt. På samma vis fast vi konfirmerar det med olika ord och uttryck, lilla H och jag.
 
 
Då var vi där, nu är vi här…
 
 
 
Våra nya vänner är med oss i allt vi gör…
Våren kom…
 

… med råge…

Som sommar.
 
Som sommar och inte en dag för tidigt.
 
Studsmatta, fötter som doppas i havet, rabarberpaj, saft, ett glas skumpa, bikini, Valborgsmässoafton, goda vänner, färskpotatis, vågskvalp, segeltävling i plural och lilla H som vill ha en hundvalp.
 
 
– Ja’ vill så gärna ha en valp…
Kan ja’ få en…?
 
– Nej tyvärr Hedvig, det kan du inte…
 
Mäh, kan ja’ få flera då? 
Flera hundvalpar mamma, snälla…?
 
 
❤️