Liten H...
Måndagens bästa…
 
… meddelande…
Punkt.
 
Måndag är en rolig skoldag.
Den rymmer såväl hemkunskap som idrott.
Förutom att man ses igen så klart. Kompisar och ”fröknar”. Värdefullt.
 
Ofta undrar Hedvig väldigt mycket på måndagmorgnar vad hon ska laga på hemkunskapen. Eller ska hon kanske rentav baka? Av någon anledning tycks det vara svårt att få besked en måndag vad som är planerat till nästa måndag. På just hemkunskapen menar jag då. Vi har bett om framförhållning flera gånger men utan resultat. För Hedvig är det viktigt att veta. Ganska mycket väldigt viktigt egentligen. 
 
Men imorse visste vi inte igen.
Då får man vända på det, hitta på knasiga och tokiga gissningar som är så galna att hon viker sig av skratt. Så blev vår frukost i morse. Galen, knäpp, tokig, rolig istället för alltför fundersam.
 
Några timmar senare får jag ett meddelande på Messenger.
En rolig, glad och vinkande vad-det-nu-är-för-djur och texten:
 
 
Vi ska göra  En pizza puss
 
 
Och jag blev så glad.
Glad att hon fått besked, glad att hon vill berätta och glad att hon berättar.
Att jag sedan också planerat att göra pizza till middag ikväll, är en annan femma.
Kanske tänker jag om, kanske inte.
 
 
 
Att veta är bra…
 
 
Musik…
 
… av Hedvig…
Så står det.
 
Så står det på pappret hon har med hem från skolan.
 
”Fem små appaor
hoppa i sänen
en ramlar ner slok lela huvet
mama ree doktar
doktar sara
ina små apapar hoppar i senen sodr”
 
 
 
 
 
Och jag känner mig sprickfärdig av stolthet…
 
 
 
 
Igen…
När man gärna…
 
… vill ha matlåda…
Till frukost.
 
Storasystern och pappan brukar ha matlåda med sig till jobbet.
Hedvig gillar den grejen och är ganska avis på deras matlådor. Hon ber ofta om en egen. Inte alltid kommer jag ihåg att göra just en matlåda. Det gills liksom inte att jag sparar mat till henne i olika burkar, eller på en tallrik. Hedvig vill ha just en matlåda, en riktig, en sådan som de andra har. Jag ser egentligen inte vad det spelar för roll. Om maten ligger i olika burkar, är sparad på en tallrik eller lagts just i en ”riktig” matlåda. Men så känner jag ju lilla H, och vet därmed att det så klart har en enorm betydelse. Jag vet att en petitess för oss andra kan vara viktig för henne. Och alla ska ju ha det bra tänker jag.
 
Så igår kom jag ihåg.
Fint och bredvid varandra så att maten inte blandas – hujedamej – lade jag potatismos, köttbullar och sås i en matlåda av glas. Med lock på. Den ställde jag sedan i kylen bredvid pappans. Hepp!
 
Imorse undrade jag om vi ändå inte skulle lägga upp maten på en tallrik, men nej.
 
 
– Ja´ vill ju äta min mat i min matlåda…
 
 
Så klart.
Så till frukost serverades en matlåda med potatismos, köttbullar, gräddsås och lingon. Till det ett glas juice och medicinen lagd på det bästa fatet av alla. Nästan högtidligt åt hon sin frukost ur sin matlåda, soligt leende.
 
 
– Mamma, nu är ja´ som en jobbare…
 
 
 
 
 
Tänk att en matlåda kan göra hela morgonen…
 
 
 
 
Och förmodligen resten av dagen också…
En läxa som…
 
… kanske inte var en läxa…
Vi vet inte.
 
I alla fall hette den duga. Läxan eller ickeläxan.
Det låg ett papper i ryggan när hon kom hem, en argumentationsövning. Jo, sant.
Eftersom den inte låg i den blå läxmappen blev jag tveksam till om det var en läxa eller inte. Fast varför skulle pappret ligga där om det inte var en läxa kan man undra. Men så kan det vara här i huset, att den lilla stoppar ner papper och grejer i ryggan för att hon vill ha just det i läxa. Idog är hon.
 
Argumentation. Som sagt.
Hur förklarar man det för en liten vetgirig som behöver förstå på sitt alldeles egna vis? Bara det blev som en läxa för mamman. Mamman försökte med flera exempel förklara att man till exempel kan argumenta för eller mot antal timmar med iPad, för eller mot tiden för läggning, för eller mot att äta lagom mycket av allt man tycker är gott…
I sin iver över att försöka få läxbarnet att förstå vad argumentation innebär gick mamman lite bananas och hade plötsligt rabblat så många exempel att hon insåg att hon kanske krånglat till ännu mer för läxbarnet. Men icke. Vikten av en frågeställning slash rubrik hanns också förklaras.
 
 
– Mäh, kan vi bara börja nu mamma?!
Ja´ vill prata om Minecraft.
 
– Okej, vad vill du säga om Minecraft?
 
– Att ja´ vill spela det. Alltid.
 
– Vad ska du ha som rubrik då?
 
– Ja´ vill spela Minecraft ska ja´ ha.
 
 
Och det hade hon, det idoga lilla läxbarnet.
 
 
Med Jag vill spla Mincraft som rubrik hade hon sedan följande argument:
 
 
 
På Mincraft lär jag mej att tenka
 
Jag lär mig också: att skapa
 
och: att planera
 
 
Och på frågan vilka konsekvenserna skulle bli om hon spelar (mer) Minecraft skrev hon:
 
 
Om jag spilar miecraft får jag många ideér och lär meg mer engelcka.
 
 
 
1 – 0 till lilla H…
 
 
 
Hon kan hon, som sagt…
När lilla H föddes…
 
 
 
… tänkte jag mycket…
Väldigt mycket.
 
Mycket även för att vara jag.
Som alltid, jämt och överallt tänker lite för mycket.
 
Visst tänker man mycket när man blir mamma. Det hör liksom till. Man tänker och funderar, gläds och oroas, skrattar och gråter. Det är som om hela känslolivet ligger utanpå kroppen och man känner sig så sårbar och naken. Vilket ansvar att bära. Vilken lycka att äga. Många tankar.
 
När Hedvig föddes tänkte jag mycket på allt hon kanske inte skulle kunna göra. En del skulle kalla det negativa tankar, men det är inte så jag menar. Men jag grubblade mycket och oroade mig för att det skulle bli mycket hon aldrig skulle klara av, och därmed gå miste om. Jag grät en del tårar över allt mitt lilla hjärta kanske skulle gå miste om. Så himla dumt gjort av mig. Varför gråta och oroa sig för kanske-saker? Istället för att se alla möjligheter. Men, när Hedvig föddes visste jag inte mycket om Downs syndrom. Jag visste att jag vid mina tidigare graviditeter tänkt att om något inte skulle vara som förväntat då de kom, då vore det bra om de hade just Downs syndrom. Varför jag tänkte så vet jag inte. Men på något sätt hade jag i bakhuvudet att livet funkar bra även med Downs syndrom. Kanske hade jag sett och snappat upp livsglädjen och visdomen som tycks ligga i den extra kromosomen? Omedvetet. Jag vet inte. Jag vet att när vi väntade lilla H hade jag på känn att något skulle vara annorlunda och inte som förväntat. Varför jag kände så vet jag inte det heller. En kollega till mig tyckte jag skulle sluta säga så, och istället njuta av graviditeten. Men jag njöt. Samtidigt som jag kände att något nog är annorlunda med just denna lilla grodan i magen. Men jag kände också att det var helt okej.
 
Så kom hon, lilla H.
Med buller och bång och en extra kromosom och jag kastades in i grubbleriernas värld på ett mer brutalt sätt än någon gång tidigare i livet. Hur ska det gå? Vad ska hon få för liv? Kommer andra att vara snälla? Vad kommer hon att behöva utstå och, framför allt, vad kommer hon att klara av och inte och hur ska jag och alla andra som älskar henne kunna hjälpa, stötta och vägleda? Jag var inte beredd.
 
Det visade sig inte bli så svårt.
Inte just den biten i alla fall. Den klarar hon så bra själv.
Hon är som Lotta på Bråkmakargatan brukar vi säga, hon kan nästan allting själv.
Med stöttning, information, övning och vägledning funkar det mesta. Kanske inte på en gång, men till slut.
 

Det är en flitig tjej vi har.

En fotbollstjej som läser, skriver, pratar engelska, funderar, forskar, expriementerar och numera slänger sig med en och annan fras på swahili. En tjej som älskar sin familj över allt annat och som alltid, alltid väljer att se det fina hos människor hon stöter på. Hon är alldeles särdeles utmärkt, precis som hon är.
 
Hon sorterar sin smutstvätt och fixar sin kvällsdusch på egen hand. Ni vet, hela proceduren med schampo, balsam och duschkräm. Hon sveper in sitt långa år i badlakanet och slänger ihop en turban som ingenting. Som storasyster gör. Hon smörjer sina torra kinder med en kräm och använder flera olika body butters på kroppen så att armarna doftar mango, benen vanilj och resten av kroppen jordgubb.
 
Med deon i högsta hugg traskade hon efter duschen genom huset igår kväll.
Hon traskade tills hon hittade mig några rum bort.
 
 
– Hur gör man egentligen med den här deoet mamma?
 
– Men det vet du ju Hedvig. Du använder den under armarna.
 
– Mäh, det vet jag. Men hur gör man med ordet egentligen?
 
– Med ordet?
 
– Ja. Med deoet.
Eller säger man deoen eller deosen?
Eller hur gör man med ordet mamma?
 
– Jaha, du menar hur man säger?
Man säger deon.
 
– Deon. Jaha. De´ var bra att veta mamma.
 
 
 
 
 
Här går hon minsann och undrar hur man böjer ordet deo…
 
 
 
 
 
Och jag som oroade mig så…
 
 
 
 
 
 
 
 

 

 

 

Att få pris…
 

… av sin egen klubb…

Stort.
 
Att belönas för sitt idoga tränande.
Att få cred för tid, svett, ”värmöppning” (uppvärmning), glädje, smällar, svordomar, ilska, glädje, tårar och allt som hör fotbollsträningen till – det värmer. Det blir som ett kvitto på att det är mödan värt.
 
Plaketten ställer hon stolt på hedersplats.
På den mycket gröna hyllan hon älskar så, bredvid alla Messi- och Barcelonprylar hon äger.
 
 
– Ja´ tycker den är bra fin mamma! Hur tycker du?
 
 
 
Och visst är den fin! Visst har hon rätt att vara mallig!
 
 
 
Tänk att trean blev en liten ”fotbollsunge”…
 
 
 
Fotbollscup…
 
… och kamratskapen är stor…
Viktig.
 
Inte bara inom laget, utan också mellan lagen.
På de här cuperna hjälps man åt, hejar på varandra och berömmer varandra flitigt mellan lagen.
Jo, det funkar fast det under själva matchen är blodigt allvar och alla lag vill vinna. Så klart. 
Att mitt i detta blodiga allvar, eller åtminstone strax efter, kunna glädjas med motståndarlagets eventuella framgångar – det är stort. Mer sådant till barn- och ungdomsidrott tänker jag.
 
Visst blev lilla H sur då hon missade en målchans.
Skitsur, som hon själv skulle sagt. Och besviken. Mest på sig själv. Till och med så pass att hon stampade med de små fötterna, skrek ord jag inte vill återge och vid ett tillfälle gick av planen med tårarna sprutande. Efter att ha blivit tröstad och försäkrad om att det ändå är de bra skotten som är viktiga och att de bra skotten inte nödvändigtvis och alltid är lika med mål etc,  så klev hon på planen igen. Torkade tårar och snor med armen som värsta jag vet inte vad, gjorde ett tecken likt ”I´m watchin you” till målvakten – fast man absolut inte får – och spelade sedan vidare. Gjorde ett mål, gjorde två mål och lyckan var åter och total.
 
När ett av motståndarlaget senare saknade en målvakt trädde hon in, lilla H. Och hon gjorde det med bravur. Räddade boll efter boll och hennes eget lag hejade plötsligt på motståndarlaget. Egenskapen att ställa upp för varandra, motståndare eller inte, präglar också våra cuper. En avundsvärd egenskap tycker jag.
Också där finns mycket att lära för de flesta av oss.
 
 
En för alla, alla för en…
 
 
 
Man ställer upp, är polare och tar en fika tillsammans efteråt…
#Always…
 
… NO 1…
Så klart.
 
Ny tröja. 
Ny tröja med budskapet #Always NO 1.
Hon har fått den i present av min speciella vän Torunn.
Innan Hedvig öppnade paketet mumlade Torunn till mig att Hedvig kanske inte gillar färgen men att hon inte kunde motstå den med budskapet som passar lilla H så bra. Budskapet alla små barn skulle bära inombords. Tröjan är rosa. Fast liksom dimrosa. Någon skulle säga att det inte är en färg men jo, jag tycker det är en färg. En egen färg. Den är inte cerise, inte rosa-rosa, inte ljungrosa, inte heller gammalrosa. Den är bara dimrosa.
 
Hedvig öppnade paketet och sprack upp i ett leende.
Alldeles efter att leendet dök upp vände hon ansiktet mot mig och frågade vad det är för färg egentligen.
 
 
– Det är dimfärg!
säger jag lite för snabbt.
 
– Vilken färg är dimfärg? Är det rosa?
 
– Njae, inte rosa precis… Men kanske dimrosa ändå?
 
– Jaha. Med glitter i. Den är fin mamma.
 
 
Puh.
Hade jag sagt att den var rosa rätt och slätt hade hon aldrig tagit på den.
Märkligt, jag själv älskar rosa. Jag tycker rosa är en av de finaste färgerna som finns.
Det tycker inte lilla H. Eller jo, hon tycker det är fint men vill absolut inte själv ha något rosa.
 
Igår tog hon på sin ”dimmiga” tröja med glitter på.
Oj, så fin hon kände sig! Och oj, så ovant det var för oss andra att se henne i en variant av rosa.
På kvällen sade hon att hon hade känt sig ”snygg hela da´n” och jag tänker att det måste vara en härlig känsla.
 
 
 
Skruttan, rosa eller inte…
 
 
Så kan hon i alla fall alltid signera med #Always NO 1
 
Vänner…
 
… är oslagbara…
Värdefulla.
 
Man behöver inte ha många, man behöver ha speciella.
Jag har flera speciella och värdefulla vänner. Och för det känner jag mig tacksam.
 
I helgen var lilla H och jag hos en av dem.
Hos henne och hennes son som är en kär vän till Hedvig.
Sonen som med åren kommit att bli en ung, vacker gentleman.
 
Som vi såg fram emot dessa dagar, Hedvig och jag. Omständigheter har gjort att det var länge sedan vi sågs. Men så med vissa, särskilda och i hjärtat speciella vänner så känns det ändå som om det var igår man sågs. Man behöver inte börja om. Och man inser så snart man ses att vi kommer inte hinna prata klart. Inte den här gången heller. Det är väl inte meningen tänker jag, att man ska prata klart. Det går nog inte att prata klart med dessa vissa, särskilda och speciella vänner, och tur är väl det.
 
I dagarna två har vi blivit ompysslade och bortskämda som få.
Att gå på Fredrikstads förmodligen mysigaste café med två förkylda och lite trötta barn som efter lite mat och lite sött vänder om och blir till två supertrevliga, busiga och fnissiga ungdomar. Som lägger armen om varandra och är glada över att ses. Som hoppar och skuttar över gatstenar, kanter och broar. Ni vet så där som två polare kan göra i samförstånd, utan att egentligen har bestämt någon ”lek” så blev det bara till en. 
 
När den ena (lilla H så klart) tydligt deklarerar att hon vill vara själv i myshörnan en stund innan middagen och fina V accepterar fast han nog helst hade suttit bredvid. Han respekterar och tycker det är helt i sin ordning ändå, och ser fram emot samvaro under middagen och resten av kvällen. Kvällen som blev till natt och sedan till jättesen natt. Halv två kröp vi till sängs och då var Hedvig pigg som en mört och glad som en lärka. I en timme (!!!) pratade och bubblade hon om hur himla roligt och mysigt det var att hälsa på och sova över hos T & V. Jag höll med.
 
En trött söndag.
En söndag med strålande sol, utelek och massor av köttbullar.
En söndag där vi skulle åka hem och bestämde att vi ses snart igen.
Tacksamma och lyckliga över fina vänner rattade vi hemåt.
 
 
 
Att ha vänner innebär rikedom…
 
 
 
För stora och små…
Tid, det måste väl vara något…
 
… de flesta vill ha mer av…
?
 
Jag vill ha mer tid. Mer tid till allt.
Jag är en effektiv människa. Oftast. Effektiv och organiserad. Det är bra. Oftast är det bra. I jobb är det väldigt bra. Det betyder att jag alltid håller deadlines. Att jag oftast är steget före. Att jag jobbar bäst under press. Bra.
 
Men så gör jag allting annat också i ett rasande tempo, vilket inte alls är särskilt bra.
Rör jag i en gryta gör jag det fort. När jag borstar tänderna gör jag det också fort. Inte under för kort stund, men fort, fort far tandborsten fram och tillbaka över tänderna. Samtidigt som jag också gör något annat, typ torkar av handfatet, plockar upp ludd från golvet eller sträcker ut en ond led eller muskel. Jag bäddar fort, jag äter fort, jag springer fort etc. Det är som om jag ständigt har ont om tid. Och det har jag ju inte. Jag bara har fått för mig att allt ska gå fort, fort, fort – och så vill jag inte ha det längre.
 
Samtidigt blir jag stressad av människor som har en extremt lugn lunk.
Som aldrig tycks bli klara och som tycks tro att de har all tid i världen. 
Det kryper liksom i hela kroppen då. Dumt av mig. Jag vet. 
 
Men så har vi lilla H.
Som tar allt i en särdeles skön lunk.
Lilla H som inte stressar. Som har svårt för att stressa. Bra.
Som tar god tid på sig, utan att för den sakens skull vara extremt långsam.
Hon har bara en lunk som är avundsvärt behaglig.
 
Hedvig ser liksom till att ta in själva nuet innan hon tar nästa kliv.
Tar hon på en strumpa så bjuder hon sig själv på en extra stund för att titta på strumpans mönster. Borstar hon tänderna så gör hon det, bara det, så länge som det krävs. Noga, noga. När hon lägger upp mat på sin tallrik gör hon det omsorgsfullt och noga, kikar om lingonsylten hamnade på något speciellt sätt så att det kanske blev en figur av den på tallrik. Och om så är, skrattar hon högt och visar glatt. Hon tar sig tiden att lägga märke till saker.
Himmel, vad jag beundrar den sidan hos henne. Hon lär mig och påminner mig om vikten av tid. Men så är det som om jag bara kan när jag är tillsammans med henne. När hon är på annat håll, ja då ångar jag på fast jag inte alls vill ånga på. 
 
Av olika anledningar är jag hemma mer för tillfället.
Det ger per automatik mer tid för allt möjligt, men framför allt mer tid att bara vara.
Hedvig njuter av denna tiden. Hon njuter av att inte ha långa dagar. Hon njuter av att vi äter mellis tillsammans.
Av att vi tänder ljus, pratar om dagen som varit, om viktiga saker som skollunch, kamrater, slöjdarbeten och nya läseböcker. Vi pratar om hur resten av eftermiddagen och kvällen kommer att se ut: är det någon som har träning, finns någon läxa att göra, ska vi kanske gå ut och spela fotboll, vilka är hemma till middagen och hur dags kommer pappan hem. Med andra ord har vi tid att prata om saker som är väsentliga för Hedvig.
Det vore bra om det alltid fanns tid till vardagens små väsentligheter.
Jag ska nog försöka bli lite lugnare.
 
 
Och skapa lite mer tid…
 
 
 
Tid för det som gör gott…
Den där lilla…
 
… spjuvern vi har i huset…
Hon har många hemlisar.
 
Som när hon glädjestrålande kommer hem ifrån terminens första träslöjdslektion och bubblar och pratar om nya läraren Åsa som kan huuuur mycket som helst om träslöjd, sågar, filar och sån´t.
 
 
– Vad roligt att hon verkar bra!
Vad fick du göra i slöjden då?
 
– Vet du?! Ja´ har börjat på en flygande drake.
 
– Åh! En flygande drake?! Spännande!
 
– Ja! En jättegrön drake som kan flyga ska det bli!
Och vet du mamma, VET du vem som ska få den?
 
– Nej…?
 
– När den e´ klar, då… då ska ja´ ta hem den så ska du slå in den.
Och se´n… se´n mamma, då ska JAG få den på min konfirmation!!!
 
– Nä?! Är det sant?!
 
– Ja! De´ är sant mamma!
Men de´ är en hemlis så säg inget…
 
– Jag lovar Hedvig, jag lovar…
 
 
 
 
 
Lilla älskade hjärtat…
De där messen…
 
 
… som gör mig så glad…
GLAD.
 
Idag är det torsdag och simskolan början.
Den efterlängtade simskolan som vi åker flera mil till.
Jag berättade igår vilken tid jag skall hämta lilla H på fritids idag.
Jag sade också att då åker vi hem, lagar mat, äter middag, packar badväskan och åker.
 
Hon, den lilla smarta, visste att jag skulle handla mat idag så snabbt bad hon mig att köpa ”plockmat” till middag. Det är salladsdisken i matbutiken som lockar.
 
 
– Isbergssallad, gurka, majs, två olika kyckling och en sked räkor.
Och vitlöksdressing mamma, glöm inte den!
 
Idag hade jag bestämt för många, många, jättejättemånga minuters löpning på löpbandet.
Jag springer och springer, fokuserad på att lösa alla jättejättemånga minuter. Då plötsligt kommer messet.
Ett av de där messen som gör mig lycklig på flera vis. Lycklig för att hon tänkt på mig, lycklig för att hon har något hon vill meddela, men kanske allra lyckligast för att hon faktiskt gör det. Att hon kan.
 
 
”du kan inte glöma  plcokmat till mej jag på väg utt på rast nu puss från hedvig”
 
 
Så står det.
Och två emojis på det.
 
 
Bästa peppen och jag sprang vidare…
 
 
 
 
Lycklig in i själen…
Hon kommer hem…
 
… i flygande fläng…
Som en virvelvind.
 
Hon kommer hem med taxi efter skolan och är så lycklig över det.
Stormar in med öppen famn, gastandes ”Ja´ är hemma nu mamma!!!”.
Mamman visste att hon var på väg eftersom hon skickat en snap då hon satt i taxin.
 
Hon önskar tända ljus och mellanmål dessa dagar.
Fast hon annars sällan, mycket sällan, äter just mellanmål.
 
Två potatisbullar och lingonsylt. Check på den.
Mamman som intensivt försöker dra ner på mängden kaffe, har gjort sig en kopp te.
Te dricker mamman ofta i och för sig, men kanske mer under kvällstid än vid mellistid.
 
 
– Mäh! Mamma!
Te är ju så himla löjli´t…
 
 
Så säger lilla H. Så fnyser lilla H.
När mamman frågar varför gapskrattar hon, rycker på axlarna och fnissar ”Inte vet ja´”.
Så där sitter hon, mamman, med sitt himla löjliga te…
 
 
 
Och lyssnar till hur skoldagen varit med ny träslöjdslärare och allt…
 
 
 
En onsdagseftermiddag av bästa sort…
Ett hjärta…
 
… från ett hjärta…
Ett till.
 
Jag älskar hjärtan.
Och jag har så många. För mig symboliserar ett hjärta så mycket.
Kärlek så klart, men också omtanke, värme, trygghet och tillit.
 
Skatterna i mitt liv vet att jag älskar hjärtan. Kanske de flesta i min närhet vet det om jag tänker efter. Jag ser hjärtan lite varstans och överallt. I en sten eller i en snäcka, i ett rep som fallit ner på marken, i en kaffekopp, i mjölet då jag bakar…
 
Kanske vill alla dessa hjärtan som passerar mina ögon säga mig något?
Jag vet inte. Jag tror heller egentligen inte på tecken, på omen. Men jag tillåter mig att undra ibland.
 
Lilla H är expert på att hitta hjärtan till mig.
Hon hittar dem bland molnen, i vattenpölarna och ja, som jag – lite varstans och överallt.
En dag i december månad kom hon hem och tjoade glatt att hon gjort ett hjärta till mig i slöjden.
 
 
– Det är en hemlis mamma, men jag har gjort ett hjärta till dig!
Du ska få det när du fyller år!!!
 
 
Hemlisen bevarade jag och nu hänger det djupröda och mycket vackra hjärtat i filt på väggen bredvid min dator. Så att jag kan se det hela dagarna. Så att jag påminns om den värme och den trygghet som omger mig i familjen jag älskar så högt, bland människorna jag värdesätter allra mest.
 
 
Utan dem vore jag inget…
 
 
 
Mer hjärtan åt folket helt enkelt…
Den där rådjursgrytan…
 

… gick visst inte av för hackor…
Minsann.

 
Inte om man ska tro lilla H i alla fall.
 
 
– De´ är den bästa köttgrytan du gjort i hela världen mamma!
 
Så lydde lovorden vid morgonens frukost. 

Och då är jag inte särdeles duktig på mat ska erkännas.
Grytan, som tillagades i söndags, har hon ätit till frukost, lunch och middag sedan i söndags.
Igår till och med till kvällsmat efter fotbollsträningen. Tur att gryta alltid tenderar att bli massor, hur man än gör.
 
Imorse fick jag leta efter köttbitar bland alla kantareller som blivit kvar.
Kantareller tycker hon är sladdriga minsann. Kött och morot är däremot finfint.
 
 
Hon är härlig att laga mat till, lilla H…
 
 
 
Och allt ser så gott ut då hon njuter sin mat…
En sådan nervös…
 
… och pirrig morgon…
Skolstart.
 
Och sömnbrist på det.
Ett jullov med sena kvällar och sovmorgnar sätter sin prägel.
Nu är det payback-time. Med råge.
 
Inte kunde hon somna igår.
Inte alls. Trots tre timmar på lekland och fotbollsträning på det.
Kvällen igår blev senare än någon annan under jullovet, undantaget nyårsafton.
 
Lite ledsen igår kväll när sömntåget inte dök upp.
Hon ville minsan inte gå till skolan idag. Inte. Fast hon faktiskt älskar att gå i skolan.
Vi kom fram till att hon nog ville det egentligen, men att pirrigheten, nervositeten och till viss del oroligheten skapade vill-inte-känslan. Tänk ändå, så roligt att träffa alla kompisar och alla omtyckta pedagoger igen. Vilken lyx att ha alla dessa minsann. Som också har längtat och som också säkert är pirriga i magen.
 
Hedvig själv tänkte att det skulle kännas bättre om hon idag hade skjorta, slips och hatt på sig.
Och så kan det ju vara. Att man är mer bekväm i viss ”utstyrsel” än i annan.
Så så fick det bli.
 
En mugg mjölk vid sjusnåret, trött, så trött.
En portion rådjursgryta med potatismos och lingonsylt på det så var hon redo för första skoldagen.
Hepp!
 
 
 
Älskade barn…
 
 
 
Älskade bestämda barn…
Mamman tänker sig…
 
… en kväll med älskade systrar…
Värdefullt.
 
Den lilla tycker det känns konstigt att mamman är lillasyster.
 
 
– Det känns konsi´t tycker ja´, att du är lillasyster OCH mamma…
 
Och det är det ju.
Mamman har aldrig tänkt så men när hon försöker tänka som den lilla förstår hon ändå hur konstigt det kan te sig. Lillasyster OCH mamma. Mamma OCH lillasyster. På samma gång. Konstigt.
 
Mamman, som nästan alltid är hemma, förbereder lilla H på att hon inte ska vara hemma denna lördagkväll.
Inte för att det brukar vara problem då mamman är borta, mer för att lilla H av naturen och av gener vill ha koll.
 
 
– Kommer du ihåg att jag ska bort ikväll Hedvig?
– Japp! Då ska pappa å’ ja’ ha tjejkväll! Vi ska basta, äta pizza å’ dricka öl å’ så…
 
 
 
Joråmensåatt…
 
 
 
Det blir en finfin kväll det här…
Tänk ändå…
 
… så lite som gör mig lycklig…
Härligt.
 
Som när grannflickan rödrosig och lite snorig som alla vi andra ringer på dörren för att fråga om Hedvig vill följa med ut och åka pulka – OCH hon svarar ja!!! Fast hon precis svalt gulaschsoppan hon åt till frukost och snorig ännu strosar omkring i pyjamas, så svarade hon ja.
 
Den fina grannflickan kom in, krängde av sig alla kalla vinterkläder och gick med Hedvig upp i badrummet så att hon skulle göra sig i ordning. Jag log när dem båda i mun på varandra frågade om jag kunde göra en likadan fläta på dem, helst också med likadant hårspänne. Jag minns hur det var när man var liten, den där känslan av samhörighet man upplevde tillsammans med sin ”bästis”. Hedvig är inte särskilt bortskämd med den känslan, tyvärr, men är det någon hon upplever den tillsammans med förutom syskon och sin stora fina kompis så är det med denna fantastiska, förstående och pedagogiska grannflicka.
 
Lycklig känner jag mig också då jag släpper iväg Hedvig till pulkabacken utanför vårt hus, själv. Eller, pulkabacke och pulkabacke förresten, det är bara nerfarten till vårt hus, men ändå. För oss är varje litet steg där Hedvig kan själv och då vi törs släppa henne själv stort. Förra året kände vi ännu att vi behövde vara med henne vid pulkaåkning. Men idag kändes det helt okej att hon gick själv med finfina kompis T.
Stort.
 
Kanske inte alla förstår lyckan och storheten i detta för många självklara.
Men för oss är det stort. Riktigt stort.
 
 
 
Kalla, rödrosiga och snoriga kom de sedan in och nu klinkar de gitarr på Hedvigs rum…
 
 
 
Stort, som sagt…
Vi hade ett särdeles…
 
… jättebra möte med habiliteringen…
Jo, sant.
 
Det är många år sedan vi hade det.
Det är många år sedan vi hade möte med dem överhuvudtaget faktiskt. Detta efter att vår extraordinärt fantastiska specialpedagog efter en omorganisation bytte team. Hedvig (vi) fick då ett nytt team med bland annat en  ny specialpedagog. En som inte tog den utlovade kontakten och inte heller besvarade alla mina meddelanden på hennes svarare med önskan om att hon skulle ringa tillbaka. Det tog henne två år att ringa upp mig, och då undrade hon vad jag egentligen ville att hon skulle göra. Jag som var van vid den extraordinärt fantastiska specialpedagogen som höll hela familjen på banan när livet var upp och ner sade att jag önskar att hon träffar Hedvig, i hemmiljö och i skolan. Jag sade att jag vill att hon i någon mån lär känna Hedvig för att se hennes behov och tillsammans med oss kunna ligga steget före alla behov som komma skall. Hon bad mig hälsa skolan att hon skulle kontakta dem för besök. Det är drygt tre år sedan och än har hon inte ringt skolan…
 
Men så fyllde Hedvig 12 och tillhör nu ett annat team. Ett team som skickade kallelse inte bara till mamman och pappan, utan även till lilla H. En egen lättläst kallelse med bildstöd. En känsla av hopp infann sig och lilla H var både glad och förväntansfull inför mötet. Mötet som var så bra! Mötet där Hedvig själv fick berätta om vad hon tycker är lätt respektive svårt här i livet. Mötet där hon fick spela spel för att kunna sätta ord på flera tankar och känslor. Mötet där hon fick berätta att hennes pappa är ”helknasig och gör så många roliga saker”. Mötet hon fixade själv medan mamman var i ett annat rum, på ett helt eget fantastiskt möte. Ett möte där kost, sömn och motion diskuterades tillsammans med ämnen som pubertet, hormoner, känslor och tankar – och hur vi på ett bra sätt ska kunna prata med Hedvig om detta, och vägleda henne genom den känslomässiga berg- och dalbana som tonåren ofta innebär.
 
En glad och trygg Hedvig mötte en glad och trygg mamma efteråt. Hedvig ännu lika mallig och jag tänker att det minsann är bra att kunna vara mallig över sig själv. 
Glada över att nu tillhöra team tre åkte vi hem.
 
Till lunch valde vi olika.
Hedvig önskade korv & potatismos, mamman önskade ugnsrostade rotfrukter. Olika är bra. Oftast. Men när vi tycker olika och hamnar i ”diskussion” vinner hon av  någon outgrundlig anledning för det mesta. Som efter att ha toppat potatismoset med lingonsylt.
 
 
– Ja’ måste hämta ketchupen…
 
– Men du har ju tagit lingonsylt.
 
– Men ja’ vill ha ketchup också.
 
– Nej, antingen lingonsylt eller ketchup.
Det vet du…
 
– Mäh! På korven vill ja’ ha ketchup!
 
– Då får du ta det nästa gång…
 
– Mäh! Mamma! Korven tål inte lingonsylt!
Den tål bara ketchup. De’ vet du…
 
 
 
Så reste hon sig och hämtade ketchupen…
 
 
 
1-0 till lilla H…