När lilla H föddes…
… tänkte jag mycket…
Väldigt mycket.
Mycket även för att vara jag.
Som alltid, jämt och överallt tänker lite för mycket.
Visst tänker man mycket när man blir mamma. Det hör liksom till. Man tänker och funderar, gläds och oroas, skrattar och gråter. Det är som om hela känslolivet ligger utanpå kroppen och man känner sig så sårbar och naken. Vilket ansvar att bära. Vilken lycka att äga. Många tankar.
När Hedvig föddes tänkte jag mycket på allt hon kanske inte skulle kunna göra. En del skulle kalla det negativa tankar, men det är inte så jag menar. Men jag grubblade mycket och oroade mig för att det skulle bli mycket hon aldrig skulle klara av, och därmed gå miste om. Jag grät en del tårar över allt mitt lilla hjärta kanske skulle gå miste om. Så himla dumt gjort av mig. Varför gråta och oroa sig för kanske-saker? Istället för att se alla möjligheter. Men, när Hedvig föddes visste jag inte mycket om Downs syndrom. Jag visste att jag vid mina tidigare graviditeter tänkt att om något inte skulle vara som förväntat då de kom, då vore det bra om de hade just Downs syndrom. Varför jag tänkte så vet jag inte. Men på något sätt hade jag i bakhuvudet att livet funkar bra även med Downs syndrom. Kanske hade jag sett och snappat upp livsglädjen och visdomen som tycks ligga i den extra kromosomen? Omedvetet. Jag vet inte. Jag vet att när vi väntade lilla H hade jag på känn att något skulle vara annorlunda och inte som förväntat. Varför jag kände så vet jag inte det heller. En kollega till mig tyckte jag skulle sluta säga så, och istället njuta av graviditeten. Men jag njöt. Samtidigt som jag kände att något nog är annorlunda med just denna lilla grodan i magen. Men jag kände också att det var helt okej.
Så kom hon, lilla H.
Med buller och bång och en extra kromosom och jag kastades in i grubbleriernas värld på ett mer brutalt sätt än någon gång tidigare i livet. Hur ska det gå? Vad ska hon få för liv? Kommer andra att vara snälla? Vad kommer hon att behöva utstå och, framför allt, vad kommer hon att klara av och inte och hur ska jag och alla andra som älskar henne kunna hjälpa, stötta och vägleda? Jag var inte beredd.
Det visade sig inte bli så svårt.
Inte just den biten i alla fall. Den klarar hon så bra själv.
Hon är som Lotta på Bråkmakargatan brukar vi säga, hon kan nästan allting själv.
Med stöttning, information, övning och vägledning funkar det mesta. Kanske inte på en gång, men till slut.
Det är en flitig tjej vi har.
En fotbollstjej som läser, skriver, pratar engelska, funderar, forskar, expriementerar och numera slänger sig med en och annan fras på swahili. En tjej som älskar sin familj över allt annat och som alltid, alltid väljer att se det fina hos människor hon stöter på. Hon är alldeles särdeles utmärkt, precis som hon är.
Hon sorterar sin smutstvätt och fixar sin kvällsdusch på egen hand. Ni vet, hela proceduren med schampo, balsam och duschkräm. Hon sveper in sitt långa år i badlakanet och slänger ihop en turban som ingenting. Som storasyster gör. Hon smörjer sina torra kinder med en kräm och använder flera olika body butters på kroppen så att armarna doftar mango, benen vanilj och resten av kroppen jordgubb.
Med deon i högsta hugg traskade hon efter duschen genom huset igår kväll.
Hon traskade tills hon hittade mig några rum bort.
– Hur gör man egentligen med den här deoet mamma?
– Men det vet du ju Hedvig. Du använder den under armarna.
– Mäh, det vet jag. Men hur gör man med ordet egentligen?
– Med ordet?
– Ja. Med deoet.
Eller säger man deoen eller deosen?
Eller hur gör man med ordet mamma?
– Jaha, du menar hur man säger?
Man säger deon.
– Deon. Jaha. De´ var bra att veta mamma.
Här går hon minsann och undrar hur man böjer ordet deo…
♥
Och jag som oroade mig så…