Liten H...
Alltså, det där lilla skelettet…
.

 
.. hon är bara för söt…
Till och med när hon gör sin allra farligaste min, som ovan, är hon så söt att man vill äta upp henne.
 
– Bus heller godis?!
 
Frågan är på största allvar och väl inövad. Vi undrar lite vad hon tänker hitta på för bus om någon väljer just bus?
 
– Äh! De fål ta godis istället!
 
Så säger lilla H och är fast förvissad om att ingen kommer våga välja bus. Jag hoppas hon har rätt för inga bus finns på lager. Kanske finaste fina grannflickan, förlåt granndraculan, Anna har något bus på lager? Det är nämligen skelettet och Dracula som är ute och ”halloweenar” tillsammans här ikväll. Godiset som eventuellt är med hem om en stund kommer förmodligen inte ätas upp. Jo, det kommer det ju, fast kanske inte av lilla H. Hon är inte så mycket för just godis, det skulle vara om det ligger lite mjölkchoklad i den nyinköpta pumpahinken då…
 
 
Det där lilla skelettet och den där finfina Draculan… de går inte av för hackor dem…
 
 
Höjden av lycka…
 
… måste vara att få träffa sin idol…
I lilla H:s fall Isabelle från barnprogrammet Fixa rummet. Det är Hedvigs absoluta favoritprogram och hon leker Fixa rummet i ett kör, hon ritar Fixa rummet i lika många kör. Numer är Anna programledare för favvoprogrammet. Hon är också kanonbra, absolut. Dock slår hon inte Isabelle i Hedvigs ögon. Isabelle is the one and only och Hedvig är fullt och fast övertygad om att hon en dag kommer att kliva över vår tröskel och fixa ett Spidermanrum till henne. Vi försöker tona ner denna övertygelse eftersom sannolikheten att just Isabelle kliver in här och fixar just ett Spidermanrum till Hedvig är relativt liten.
 
Så idag gjorde vi ett besök på Villa & Hem mässan. En vild chansning med liten H får jag säga. Kan gå bra, kan bli katastrof. Det är inget man vet i förväg. Aldrig någonsin vet man i förväg. Det gick… tja, relativt bra i alla fall. Förutom några rymningsförsök och förutom att hon satte sig bakom ratten i en låg, grön och faktiskt skitcool sportbil – som var på!!! – gick det helt okej. Hon fortsatte gårdagens pratande med kreti och pleti, klappade på alla bebisar hon såg och upplyste oss om att en så´n, just en så´n bebis, önskar hon sig minsann. Där fanns åtminstone tre företag som demonstrerade sina massagefåtöljer – Hedvig satt i varenda en. Jag nöjde mig med en och funderar nu extremt, otroligt, väldigt mycket om inte det vore något för familjens onda nackar. Hedvig träffade också en livs levande dammråtta! Jo, det är sant! En stor, läskig dammråtta!
 
Strax efter att vi kommit in på mässan står hon där! Liksom, bara rakt framför oss! Fantastiska Isabelle! Sig så otroligt lik från tv. Åh! Hedvig visste inte riktigt vad hon skulle göra av sig, så glad blev hon. Herre Gud, himmel och pannkaka och där var hon bara. Snabbt tog Hedvig kontakt och snabbt var hon och Isabelle igång att fixa ett eget rum. Klippa till golv och klippa till väggar. Lägga tak och limma med limpistol. Pappan, som sällan är just pysselsugen om än att han är en fena på det mesta, gick en sväng medan vi gick loss på fantasihuset.
 
Fantasihuset som visade sig bli ett riktigt spökhus och som Hedvig har gjort färdigt här hemma under eftermiddagen. Spökhuset rymmer mumintroll, lilla My, pumpor, spindlar, spöken, katter, skelett och en hängande spindel. Kika på fotot och notera allt hemskt låtsasblod som rinner från skelettet. Undrar någon så kan skelett visst blöda, i alla fall i ett läskigt spökhus. Ta gärna en extra titt på väggen där lilla H målat Jesus på korset. Till höger om honom kan man se att han ropar ”Ooooooo” för det gör ju så himla ont att bli uppspikad på korset. 
 
Lilla H har lagt ner hela sin själ i detta fruktansvärt hemska och skrämmande spökhus, och hon kommer att ge bort det! Jag kan ännu inte avslöja till vem, men en gåva det är det. Hedvig hoppas att mottagaren blir så rädd så att denne får hicka…
 
 
Nu pratas det ännu mer om att Isabelle ska komma hem och fixa ett Spidermanrum…
 
 

 
Huset i sin helhet
 
 
      
Massage och dammråtta
En fredag som denna…
 
… är lilla H ett särdeles trevligt sällskap…
På fredagar hämtar jag Hedvig tidigt, redan klockan ett. Idag hade jag lovat henne ett besök i leksaksaffären. Det är fint att gå med Hedvig i leksaksaffären. Inget bönande eller bedjande om att få köpa det ena eller det andra. Hedvig är så nöjd med att bara få gå där och blippa och trycka på alla leksaker, förlusta sig och berätta vad hon faktiskt önskar sig i julklapp.
Oftast pratar inte Hedvig med kreti och pleti när vi är någonstans. Oftast är Hedvig blyg. Inte idag. Inte ett dugg faktiskt. Hon pratade hej vilt med folk vi mötte och med ”tjejen i kassan” i alla butiker. Hon utsåg en man av den lite rundare varianten iklädd sina arbetskläder, till Superman. Jo, för det kunde väl vem som helst se, att han såg ut som Superman?! Jag kunde inte det, och när jag nu några timmar senare, frammanar bilden av den runda mannen som hastade över torget i sina arbetskläder så kan jag fortfarande inte se att han såg ut som Superman. Hedvig frågade ”tjejen i kassan” i leksaksaffären varför de hade så många läskiga skelett och spöken hängande överallt. 
– Ja´ älskal inte spöken o sklett ja´… Ta bort dom äl du snäll!
Hedvig frågade också ”tjejen i kassan” i den fiiiiiina märkesbutiken där vi letade present till kusin Moa, om ”sssscccchhhhhyltdockolna” kunde prata. ”Tjejen i kassan” svarade att prata, det kan ju inte skyltdockorna.
– Valföl de´?!
– Därför att att de inte har några batterier i sig…
– Byt dom då! Min pappa kan göla de´!
Jag känner att vi nog ändå inte kommer be Hedvigs pappa att åka till fina butiken för att sätta i batterier i skyltdockorna. Vi skippar det helt enkelt.
Så gick vi och fikade. Det lovade jag i tisdags då Hedvig kände sig fikasugen och jag inte tyckte att vi riktigt hade tid. Så vi gick till det caféet Hedvig utsett redan i tisdags. Det är varken Hedvigs eller mitt favvofik, men det var det fik som Hedvig bestämt sig för i tisdags och då fick det bli just det stället. Så funkar nämligen lilla H. Det som är sagt är sagt och därmed basta. Väl på caféet fick Hedvig lite beslutsångest. Chokladboll eller prinsessbakelse? That´s the question…
I säkert fyra minuter stod lilla H framför den lockande glasmontern med alla läckra bakverk. För sig själv mumlade hon om huruvida hon skulle välja en chokladboll eller en prinsessbakelse. Båda är ju himmelskt goda! Jag väntade och väntade. Sedan väntade jag lite till. Fast besluten om att låta henne i lugn och ro komma fram till vilket av bakverken hon allra mest var sugen på just idag. Efter ungefär fyra minuter så säger hon plötsligt:
– Äh, ja´ tal den glöna glassen ja´! Två kulol pälonglass tack!
Så så fick det bli!
Medan glassen mumsades frågade hon en man varför han satt i en permobil. Jo, för det ordet kan hon minsann. Han svarade att han har lite svårt att gå.
– Jaha. det har H och J på min skola också. Ja´ tyckel den äl cool ja´!
Mannen log och jag tror liksom att han plötsligt själv tyckte att hans permobil var just cool.
På Gina Tricot hängde Hedvig framför spegeln och övade snygga moves. Om och om igen. En gammal dag frågade oss vart Expert tagit vägen, hon behövde hjälp med sin telefon. Jag förklarade att Expert ju faktiskt gått i konkurs men hänvisade henne till en annan mobiltelefonbutik. 
 – Äh, bala ling du! Säg Hej de äl ja´, näl de svalal…
sade Hedvig till den gamla damen. Jag hade svårt att hålla mig för skratt men jag tror inte att damen riktigt uppfattade vad Hedvig sade. 
Så gick vi och köpte en pumpa på Coop. Jag brukar handla på Ica men det var på Coop Hedvig sett pumpor tidigare i veckan och då ville hon handla sin pumpa just på Coop – så klart. Pumpan valde hon själv och den var både stor och tung. Väldigt stor och tung om man bara är 120 cm Hedvig. Nu är det ju så med Hedvig att hon är superstark, om man frågar henne själv, så en liten, liten, yttepytteliten stund orkade hon faktiskt hålla den gigantiska pumpan i famnen. Sedan tog mamman över…
 
Väl hemma gick mamman och sonen loss på årets första glögg – we just love it! Sonen fick alkoholfri alltså…
 
 
Det är dagar som dessa jag plockar fram när monstret är på besök….
 
 
Idag satsar vi…
 
… på skola för alla igen…
Efter en dag då vi gått i pyjamas hela dagen, läst sagor, lagat önskelunch, läst lite mer sagor, bakat scones, gjort fruktsallad och mumsat popcorn en helt vanlig onsdag. tittat på film och känt oss malliga i det fantastiska ”slott” som halvsjuk storebror byggt till lilla H i soffan, tror vi att vi kan hosta och snora vidare i respektive skola idag.
Som om alla ta-hand-om-varandra-aktiviteterna igår inte var nog toppade vi det hela med en magisk korv stroganoff till middag. En korv stroganoff där korven, enligt lilla H, var magisk…
 
 
Alla sätt att piffa till en trist korv stroganoff är bra tänker jag…
 
    
Jag känner mig så väldigt orolig…
 
… för det faktum att lilla H alltid kommer att vara så beroende av andra människors välvilja…
Jag känner mig så väldigt orolig för det faktum att situationer kommer uppstå, där någon av oss alla som tokälskar lilla H inte kommer att vara i närheten. Jag kommer inte alltid att kunna hjälpa, stötta eller ens utdela onda ögat till de som kan behöva en släng av det då och då. Jag kommer helt enkelt inte att räcka till. Med vetskapen om det går jag sönder en liten bit till, igen.
Vår spöregniga måndagmorgon gjorde mig smärtsamt påmind om Hedvigs behov av andra människors vänlighet. Och på hur hon kan känna sig när människor inte är vänliga. Hon, lilla H, som dessutom verkar besitta ett sjätte sinne som ständigt pejlar av sinnesstämningar, eventuella arga ögon och djupa suckar. Lilla H som ”inte älskar arg”…
Imorse öste regnet ner när lilla H och jag klev ut till den väntande taxin. Ingen taxichaufför klev ut och mötte Hedvig. De flesta gör det. De flesta taxichaufförer som hämtar lilla H på morgonen är verkligen trevliga. Jag tänkte att just den här taxichauffören nog inte ville bli våt av regnet och det kunde jag ju förstå. Så jag öppnar dörren till baksätet och säger glatt god morgon till chauffören och de två barnen som sitter i värmen. Inget svar från chauffören. Inte ens en blick. För en kort sekund tänkte jag att han kanske hade svimmat i den extrema värmen som slog emot mig som en vägg. Det var säkert närmare 28 grader varmt i bilen där för-dagens-regnoväder-klädda små barn satt i väntan på att komma fram till skolan. Men så klart hade chauffören inte svimmat. Han valde bara att inte hälsa, att inte vara trevlig. Jo, för man har alltid ett val tänker jag. Vill jag vara trevlig eller inte? Vill jag vara vänlig eller inte? 
Jag lägger Hedvigs bilkudde på baksätet och skall just be henne kliva in i taxin när jag ser att det inte går. Det går inte alls rättare sagt. För just den här taxichauffören som valt att inte alls vara trevlig och vänlig måste ha ovanligt långa ben, en regnig måndagmorgon som denna. Mellan chaufförens ryggstöd och baksätet finns endast en springa på några centimeter, och det finns inte en möjlighet att lilla H skall kunna pressa ner sina små fötter och ben där. Då är hon ändå en ganska kort liten tjej. Jag ber Hedvig vänta och jag säger lite hurtfriskt att det var väldigt vad trångt det var här i baksätet. Den inte avsvimmade taxichauffören gör inte en ansats till att dra fram stolen varför jag istället ber honom att göra det. En djup suck kommer över hans läppar och han flyttar stolen fyra, kanske fem, centimeter framåt. Hedvigs blick söker min, hon trampar lite oroligt och frågar om han, chauffören, är arg. Som så många gånger förr stryker jag henne över kinden och förklarar att ingen är arg.
 
– Han suckal mamma…
– Ja, han suckade Hedvig. Men inte åt dig. Han är nog trött idag. Vi struntar i honom tycker jag…

Med nöd och näppe pressar jag ner ryggsäcken mellan chaufförens ryggstöd och baksätet. Sedan lyfter jag in lilla H som får lägga benen uppe på sin ryggsäck, som i skräddarställning. Jag pussar henne triljoners gånger och önskar alla i bilen en fin dag. Så stänger jag dörren och gör mig beredd på några slängkyssar och ivriga vinkanden. Så brukar vi göra, även regniga måndagmorgnar. Denna morgon uteblir dock slängkyssarna och vinkningarna. Eller, de uteblir inte, men de hinner inte uppfattas av lilla H. Den inte vänliga taxichauffören rivstartar nämligen och kör från vår uppfart i alldeles för hög hastighet. Likaså kör han alldeles för fort genom området och ut på stora vägen.
Kvar stod jag och kämpade med klumpen i halsen. Snopet fann jag mig kastandes slängkyssar till baklyktorna på en taxi, en regntung måndag som denna. Orosklumpen i magen växte. Oron är så mycket större än en trist måndagmorgon. Oron som handlar om ett helt liv. Hedvigs liv…
Ungefär när jag uppskattade att lilla H borde vara framme i skolan ringde jag dit. Jag ville egentligen bara få bekräftat att lilla H inte kommit fram till skolan alldeles ledsen, orolig och tyst. Det hade hon inte. Fina fröken I lugnade mig och sade att Hedvig var precis som vanligt, glad och sprallig. Bra, men klumpen av oro sitter kvar. Och sitter kvar. För det är så här det kommer vara för lilla H då och då i livet. Så är det för alla. Ja men visst, men somliga klarar det bättre än andra. Jag menar, hade det varit jag som råkat ut för den behandlingen av en måndagssur taxichaufför så hade jag rytit i på skarpen. Nu kunde jag inte göra så eftersom lilla H ”inte älskar arg” och verkligen, verkligen blir orolig när någon är arg. Inte heller kunde lilla H själv ryta i. Hon fixar inte det utan blir istället tyst och orolig i hela sin vackra lilla själ.
Jag vet att man inte kan skydda sina barn från allt, men varför måste människor stundom vara ovänliga? Mot någon liten en som inte gjort en fluga förnär. Mot en liten en som man måste handskas varsamt med. Det kommer jag aldrig att förstå…
 
 
Jag kommer inte att räcka till…
– Näl ja´blil stol…
 
… då ska ja´ bli potatisskalale…
Att få hjälp när man skall laga middag är fint. Att dessutom få hjälp med den mycket tråkiga potatiskskalningen är verkligen fint. Till en början kände jag mig extremt nöjd över att lilla H minsann lärt sig skala potatis i hemkunskapen och nu ville skala alla potatisar. VI är fem som skall äta potatismos idag. Det är ganska lätt att räkna ut att det går åt många potatisar till fem personer som alla älskar potatismos.
Det gick några minuter och lilla H kämpade på med sin potatis. Det var så himla roligt att hon måste skratta högt flera gånger då hennes blick mötte min.
– Åh, ja´ äl så himla dukti´ på att skala potatis mamma!
Så klart hon är duktg! Hon är lite som Lotta på Bråkmakargatan tycker jag, hon kan nästan allting. Men det kan ta sin tid och när det gått ungefär sjutton minuter och hon ännu kämpade med sin första potatis började jag känna mig lite stressad. Jag liksom insåg hur sen middag vi kommer att äta här i huset idag. Samtidigt undrade jag plötlsigt varför i all sin da´r vi inte äger två potatisskalare?! Jag har aldrig tänkt så tidigare, men så klart att man behöver två potatisskalare i ett hushåll. Då kan man ju skala potatis tillsammans, liten och stor.
När det så gått ungefär 22 minuter slet jag i desperation upp den farliga lådan med alla vassa saker som knivar, saxar, pizzaskärare och eventuella potatisskalare. Jag rotade runt en stund och plötsligt hörde jag mig själv ge upp ett glädjetjut. Av det mindre formatet förvisso, men ändå ett glädjetjut! Herre Gud, vi äger ju faktiskt två potatisskalare!!! Det måste vara en rest från då vi slog ihop varsitt hem till ett, min man och jag.
Raskt skalade vi färdigt potatisarna tillsammans, lilla H och jag. Middagen kommer serveras i tid och jag känner mig lugn inombords…
 
 
Tänk att en otippad potatisskalare kan göra mig så glad…
Middag framför TV:n…

… hör inte till vanligheterna här i huset…

Jag tycker liksom om att ha hela familjen samlad åtminstone en gång per dygn. Med tre tonårsbarn i familjen blir det sällan mer än just då. Men jag verkligen älskar när vi är alla, tillsammans liksom. Tillsammans är så mysigt!

Idag har vi haft en annorlunda fredag dock. En ledsam fredag. Vi har varit på begravning…
Lilla H har varit hos mormor, men vi andra har varit på en oerhört vacker och stämningsfull begravning. Men hur vacker och stämningsfull en begravnlng än är så blir den allra, allra mest så otroligt ledsam…
När vi kom hem behövde vi alla landa på lite olika sätt tror jag. Stora dottern bytte om och vill tillbringa kvällen med tvä bästa vänner – som dessutom lovat att baka något gott tills Ebba kom – så hon pep iväg. Ludde och Gustav landade på sina rum framför spel, Skype, Facebook – vad vet jag?! Ludde tänker sig att ta moppen och hämta pizza för de som vill under kvällen. Mannen försvann in i bastun och njuter där just nu.
Lilila H kom hem med ett solskensleende, berättade att hon minsann kokat Bondsoppa på hemkunskapen och undrade om vi haft kul på begravningen. Pappan försökte förklara att man inte har kul på begravning men att det ändå kan vara trevligt och ganska mysigt efter allt det otroligt tunga och ledsamma i kyrkan. 
Hedvig fick äta middag framför TV:n ikväll, och det var där jag landade, så här en ledsam fredag…
 
Det är skönt att kunna landa på sitt egna vis, en ledsam fredag som denna…
Man kan vara exakt hur…
 
… rädd som helst för en spruta…
Tro mig, jag vet. Jag är oerhört spruträdd och jag har inte vant mig ett enda dugg trots alla mina år på jorden. Så kan man vara alldeles orädd som Ludde är. Orädd och blinkar inte ens när sticket sker och inte heller när ”det” sprutas in i armen. Lilla H är som jag, spruträdd. Mycket spruträdd till och med.
Lilla H är dessutom alldeles infernaliskt rädd för blod, och dessutom nästan lika rädd för plåster. Det är en ekvation som inte går ihop, det förstår vem som helst.
Imorse var det dags. Dags för influensavaccin. 07.00 sattes Emlaplåstret på. Ett Emlaplåster är också ett plåster och skapade oro i den lilla kroppen. Inga tårar, men oro. Vi gömde Emlaplåstret under favvotröjan med Super Mario på. Är det någon gång man behöver sin coola Super-Mario-favvotröja så är det en dag som denna.
Mysigt dock att åka bil med mamman plötsligt, istället för att åka taxi. Bara så där, helt plötsligt en vanlig torsdag i oktober. Lilla H blev dock tystare och tystare under den sju minuter långa bilfärden till barnmottagningen. Jag frågade Hedvig om hon kände sig orolig. 
– Mycke´…
Det värker lite i mammahjärtat då. När ens lilla hjärta inte bara är orolig utan mycket orolig. Väl framme spelade vi Fia. Herre Gud, det är superviktigt att vara där i så god tid att vi hinner spela det gigantiska Fiaspelet som finns i väntrummet. Finns sådana gigantiska Fiaspel i trä att köpa måntro? Det vore något för tomten att komma med tänker jag. Vi spelade, Hedvig vann och det var dags för spruta med en enormt tålmodig sjuksköterska Jessica (inte jag då) som känt lilla H sedan hon var bebis. Först var det spruta på dockan, sedan var det dags att prova att sitta själv i stolen för att eventuellt tänka sig att få sin spruta på det viset. Det gick inte alls och lilla H fick sitta i mitt knä. Helst ville hon sitta där utan att få en spruta ändå, om hon fick bestämma själv. Det fick hon inte.
Sprutan stacks in i den lilla armen, och precis när det var dags för tårarna att trilla ur ögonen var det klart. Tårarna trillade aldrig ur ögonen och Hedvig tittade förvånat på både Jessica och mig och utbrast:
– Så! Nu val det klart! Nu göl de´ inte ont mela! Ja´ tal en spindel i lådan näl ja´ val så dukti´…
 
 
Vilken stor tjej vi har i huset idag…
 
 
Tänk att ha namnsdag…
… och få ett paket till den varma morgonmjölken…
Då vill man väldigt gärna få vara samlingsvärd i skolan. På sin egen namnsdag liksom.
Man vill också ha sin nya blus på sig på sin namnsdag. Det är ingen skjorta, märk väl, det är en blus. Men mest av allt vill man ha just den nya blusen på sig för att bästa kompis Johanna skall hämta på fritids idag. Johanna och Hedvig skall bowla och äta mat – då om någon gång kan man sannerligen behöva ha sin nya blus på sig.
När mamman så får sluta skolan tidigare än vanligt har hon plötsligt hur mycket tid som helst på sig till att göra vad hon måste, eller vad hon vill. Mammans tanke är att hon skall försöka göra det hon vill när lilla H träffar Johanna. Mammans tanke är också att pröva att göra ingenting när lilla H träffar Johanna. Just det är mamman extremt dålig på, men hon jobbar på det…
Först åkte mamman och tränade. Toktränade faktiskt eftersom hon tycker det är lite trist att hon inte längre hinner träna så mycket som hon skulle vilja. Mamman tränade och tränade. Sedan åkte hon hem. Hon tog en dusch, hängde en tvätt, såg alla måsten som borde göras men nej, hon hade ju bestämt sig för att inte dra igång som ett jehu. Hon skulle ju göra ingenting.
Lite frusen kröp mamman upp i en skön fåtölj, svepte en filt om sig och öppnade boken hon varje kväll snudd på somnar ifrån. Det var en märklig känsla. Att bara sitta där rakt upp och ner, på blanka eftermiddagen. Nästan en skamfylld känsla. Som om det vore förbjudet. Nej, hon for upp och satte på en ny tvätt, flyttade lite tvätthögar, gick ett varv i huset, småpratade med sonen och kom fram till att hon är extremt dålig på att göra ingenting. Hon har glömt vad man gör utan lilla H…
En liten stund till provade hon sitta där rakt upp och ner och läsa sin bok. Tack och lov, snudd på, blev det dags att laga middag. Herre Gud, det är ju nytta hon är van att göra. Upp for hon, igen, vevade ihop någon ganska god pasta som hon kunde servera son och man.
När så lilla H kom hem igen, någon timme efter att vi hade ätit middag, strålade ögonen när hon och Johanna klev in i hallen och hon berättade om sin dag. Hon hade minsann varit samlingsvärd just i dag, på självaste namnsdagen och fröknar och små kompisar hade sagt grattis till henne. De hade också sett att hon var alldeles särdeles fin i sin nya blus, just idag då Johanna skulle hämta. Hedvig nästan snubblade på orden då hon berättade att de hade bowlat och att Hedvig nog hade vunnit ändå. För hon är så himla bra på just bowling. Ännu mer bubblade hon om hur mysigt de hade haft det då de åt på Mc Donald´s och Hedvig minsann beställde sin mat själv. Dessutom hade Johanna tålamod att stå och frysa på lekplatsen utanför då de hade ätit klart. När det sedan fanns ett paket från mormor och morfar så här på Hedvig-dagen blev ju allt så galet fantastiskt roligt. En peng och ett supercoolt armband med dödskallar på. Vilken dag!
 
 
Ljuvliga Johanna fick en puss i pannan av Hedvig då hon gick och mamman lurar på om det går att träna upp den där göra-ingenting-förmågan…
– Lilla H har en mage…
 
… full av operationsärr…
Hon gillar dem alla. Tittar och känner gärna på dem, och visar dem stolt. Lika gärna letar hon efter ärr på andra människor. Helst inte bara ett vanligt simpelt ärr utan ett operationsärr. Det smäller högt!
Själv har jag en gång i tidiga tonåren opererats för blindtarmsinflammation. Ett tämligen bleknat och inte särskilt tydligt ärr numer. Men ändå ett operationsärr, märk väl.
Hedvig kikar gärna på mitt ärr. Stryker med sina små fingrar fram och tillbaka samtidigt som hon ställer de frågor hon alltid ställer när hon känner på mitt ärr. Hon undrar om det gjorde ont, vad jag opererade, om min mamma var ledsen då för att jag hade ont, om det kom mycket blod med mera, med mera. Jag svarar henne med samma svar som jag alltid gör då hon frågar. Att det gjorde ont, att jag opererade bort blindtarmen, att min mamma säkert var ledsen för att jag hade ont och att det nog inte kom så mycket blod.
Härom dagen stod hon där igen, mitt lilla vackra hjärta, och strök så försiktigt över mitt blindtarmsärr. Plötsligt flyttar hon blicken upp till mitten av magen ungefär, strax ovanför naveln. Där går ett tydligt horisontalt streck över min mage. För er som inte har det kan jag avslöja att några av oss har det. Det är liksom ett veck i hela den mjuka magen, från en sida till en annan. Somliga skulle kalla det bilring…
 
– Hal du opelelat dej däl mamma?
sade lilla H och drog med fingret längs hela detta icke önskvärda veck.
– Nej… eehh… jag har inte opererat mig där.
– Valföl sel du ut så mamma?
– Tja… alltså, det är väl för att jag är lite mjuk på magen så där liksom…
– Men va´?! Hal du gått av mamma….?
 
 
Nej… jag har ju inte gått av på mitten, även om det kan se så ut…
Den här bilden…
 
… tillägnas Caroline…
Caroline som läser bloggen, som enligt henne själv är en Hedvigbeundrare och som kommenterade så roligt igår.
Caroline lade märke till att Hedvig på bilden från skogspromenaden igår inte hade sina nästan-varje-dag-flätor i håret. Caroline undrade om hon inte kan få se en bild på lilla H i utsläppt hår, och visst kan hon det.
Hedvig vill gärna ha flätor, nästan varje dag. Flätor är dessutom en himla praktisk frisyr. Särskilt om man har en mamma och en pappa som avskyr, verkligen avskyr, kladd och klet. Har man flätor i håret blir mängden matrester hyfsat begränsat till topparna. Inte så att hon kladdar särskilt mycket, lilla H. Hon ogillar också kladd, ganska mycket i alla fall. Men om man sitter vid matbordet och vänder och vrider huvudet åt alla håll och kanter när man pratar och babblar med de andra runt bordet, då händer det att håret liksom slänger med och hamnar på tallriken. Då är det bra med flätor.
Idag gick dock lilla H till skolan med ”uuuupsläppt” hår – på eget initiativ. Kanske gjorde en ny tröja och nya strumpor som hon fått av mormor sitt till? Jag menar, med lite nytt kan man ju plötsligt få för sig att göra ännu mera nytt…
 
 
Så Caroline, det här är lilla H i ”uuuuupsläppt” hår…
Att gå i skogen…
 
… på tu man hand med lilla H…
Det är en härlig upplevelse. Vi ser liksom inte riktigt samma saker. Vi lägger inte riktigt märke till samma saker. Men vi har mysigt, pratar och lär av varandra.
Jag har till exempel svårt den här tiden på året att gå i vår skog utan att plocka fyra lena ekollon från marken. Fyra för att jag skall kunna ha två i varje hand och liksom stryka med fingrarna över dem. Det är i brist på kastanjer, det får jag erkänna. Kastanjer slår ekollon, men ändå, det ger mig något slags lugn att sparka i löven och ha två ekollon i vardera handen.
Lilla H plockar mest upp ekollon, drar av hatten samtidigt som hon skrattar lite – sedan kastar hon iväg dem. De är ganska ointressenta enligt henne. Idag hamnade vi för den delen i en gigantisk kohage som vi inte riktigt visste hur vi skule ta oss ut ifrån, då blev helt klart koblajjorna mycket mer intressanta än ekollon. I Hedvigs ögon vill säga.
När jag i början av skogspromenaden som bäst letade ekollon tyckte Hedvig att jag skulle skynda mig lite. Gå på lite liksom och inte gå där och dra benen efter mig.
– Men vi har ingen brådska Hedvig…
– Nähä…
– Vi måste ju njuta lite av själva skogen också…
– Jaha, så tänkel du! Då förstål ja´…
 
 
Som sagt, vi lär av varandra…
 
När man får fint besök…
 
… av älskad liten kompis Viktor…
Då är fredagslyckan gjord. Då kan det hända att liten H och liten V leker och leker – och leker lite till. Så där himla mycket att det blir svårt att somna fast timmen är sen. Det kan vara svårt att somna för att man haft så himla kul och bara längtar alldeles jättemycket efter att få vakna på lördagen och leka ännu mycket mer.
När man så vaknar på lördagen och har sovit på tok för lite så kan det lätt bli fel emellanåt när man leker. Det kan bli fel för att man är så trött så att man knappt orkar med sig själv. Mitt i allt det roliga vill man plötsligt ha samma leksak, till exempel en simpel pappersrulle ifrån en rulle hushållspapper. Om ni visste vad en pappersrulle kan betyda en dag då man är så trött att man inte vet vart man ska ta vägen. När en pappersrulle tillfälligt lägger sordi på leken kan det vara fantastiskt bra att lilla V är så stor att han inser det kloka i att låta pappersrullen vara. Kanske lär lilla H något av det, en dag då hon inte är så trött?
Att få ta en promenad i skogen, hoppa över stock och sten, det kan vara mycket trevligt även en trött dag. Hoppandes över stock och sten glömmer man liksom av hur trött man egentligen är och ingen behöver bli arg eller bryta ihop. Inte förrän man kommer hem. Då kan det kännas som att man behöver bryta ihop över att indianspjut som plötsligt båda vill ha. Först till kvarn, och den andra bryter ihop…
Just då kan en mamma eller två känna att de nog måste fixa lunch och fylla på lite energi i de små kropparna. Så gör vi och energin och skratten kommer tillbaka. Energin kommer tillbaka så mycket att den räcker till lek, skratt och flams hela vägen fram till mellanmålet, och efter det räcker den ännu lite till.
Lilla H och jag har haft en toppenfredag och en toppenlördag tillsammans med världens bästa Viktor och världens bästa Torunn. Vänner, stora som små, ger så mycket energi…
 
 
Det är tomt i huset nu när de har åkt, och vi längtar tills vi ses igen…
 
 
Jag tycker nog att…
 
… mitt yngsta lilla hjärta gör sig bra på bild…
Trots att hon går i särskolan. Tänk att inte heller dreglar hon eller tippar hon omkull åt vilket håll som helst. Trots att hon går i särskolan. Och gjorde hon det hade hon fortsatt gjort sig bra på bild. Barn gör det. Gör sig bra på bild. ALLA barn…
Ja men Herre Gud rent ut sagt, vad är det som händer? Vad är det som pågår? År 2013…
Det är när jag läser sådant här som jag känner att hoppet sviktar. Läs snälla du, läs, ta in och känn efter…
 
 
Lycklig är jag för att lilla H och alla vi andra i vår familj faktiskt ser det vackra hos varje enskild individ. Och vi tycker alla att lilla H är fantastiskt söt, inifrån och ut, i verkligheten och på årets skolfoto…
Alltså…
 
… det där med att kunna själv är ju så himla viktigt…
Alla kan ju inte kunna allt, men alla kan något. Alla kan egentligen massor av saker, även om man inte kan det som vissa andra kan. Men så kan man ju själv saker som vissa andra inte kan. Det är fint. Fint och bra för egot.
Lilla H kan miljoner saker. Nyss har hon lärt sig att knäppa dragkedjor, om de inte är alldeles för pyttiga och pilliga. Vi löser det genom att inte köpa jackor med pyttiga och pilliga dragkedjor helt enkelt.
Alla som sett Hur många lingon finns det i världen? eller för den delen lyssnat till Pär Johansson på någon föreläsning har säkert funderat över exakt hur viktigt det egentligen är att kunna knyta skosnören? Det finns ju skor med kardborreband i allsin da´r!
Jag tänker på det varje morgon då Hedvig ska åka till skolan, och jag tänker på det varje eftermiddag då jag hämtar henne på fritids. Jag tänker egentligen på det varje gång Hedvig ska gå ut. Hon kan själv, så klart! Det krävs dragkedjor av lite grövre modell och det krävs skor med kardborreband, eller för all del skor av dra-på-modell-helt-utan-snören-likt-en-känga-typ. Men då ordnar vi väl det så då, tänker jag…
 
 
Själv är bäste dräng…
Den där lilla vikingen…
 
… vi har i vår familj…
Hon som är en viking, en kämpe, på många sätt och vis. Hon varit på utflykt idag, till en vikingaby. Ni hör ju hur himla galet spännande!
Hem kom en rödrosig, lycklig liten H som bubblade och berättade om bussresan, vem hon satt bredvid i bussen, fåren som bräkte, gumman som klätt ut sig och bett barnen följa med in i ett tält där det brann en eld som var så varm att Hedvig nästan inte kunde andas…
Ungefär här drog den lilla ivriga vikingen ett djupt andetag och jag passade på att fråga om hon gick ut ur tältet när hon inte kunde andas.
 Nä!!! Jag satte mej häl! (pekar). Först satt ja’ häl (pekar igen) och sedan satte jag mej häl (pekar ytterligare en gång).
Jag låtsades som om allt var glasklart och den lilla vikingen fortsatte bubbla, prata och berätta om den konstiga bänken hon satt på tillsammans med alla sina kompisar och fröknar när de åt den efterlängtade medhavda matsäcken. Vikingen berättade också vad alla kompisar och fröknar hade med sig att äta, vem som hade kycklingsallad, vem som hade hamburgare, vem som hade pannkakor och vem som hade smörgås och annan sallad.
 
Av den utflyktslyckliga vikingens matsäck syntes inte ett spår. Rubbet var uppätet…
Det regnar bra mycket…
 
… hos oss idag…
Grått, rått och regntungt överallt utanför fönstren. Inte kallt, bara grått, rått och regntungt. Då är det ganska skönt att komma hem, krypa i mysbrallorna, tända ljus och samtala med lilla H. Jag kan undra varför hon och Emil lekte begravning då jag kom till fritids. Lilla H kan svara:
– De göl vi så mycke´ vi vill…
Jag kan säga att det gör de ju förvisso men kan ännu undra varför. Hedvig kan då känna att det är svårt att förklara just varför de valde att leka begravning men kan istället berätta hur leken gick till, att Emil hade ett gosedjur bredvid sig och att Hedvig hade ritat en teckning med ett kors på. Till exempel. Och att hon strök Emil över håret och pussade ofta på honom.
Hedvig kan också medan hon gör sin läxa prata om hur spännande det faktiskt ska bli att få åka på skolresa till en vikingaby imorgon. När Hedvig berättar får läxan ta paus. Jag lyssnar på detta kloka lilla flickebarn allt medan jag drar in kanelbulledoften ifrån doftljuset i näsborrarna. Det är fint att sitta och samtala med lilla H på det viset. Det är rikedom.
Det babbliga lilla flickebarnet rör i grytan för att få till gulaschsoppan precis som hon vill ha den. Hon ogillar att jag kryddar maten så det får jag göra i smyg. Hedvig ogillar inte kryddsmaken, hon ogillar att man faktiskt kryddar. Det är två vitt skilda saker. Om du frågar Hedvig i alla fall.
Vi äter vår gulaschsoppa med gott bröd till. Och tända ljus. Massor av tända ljus. Tre tonåringar berättar utan iver hur de upplevt skolmaten idag. Tre vitt skilda upplevelser men ingen särskilt entusiastisk. Hur svårt kan det vara undrar jag? Att laga god skolmat. På Hedvigs skola får barnen god mat. Så tycker Hedvig. En tonåring berättar uppgivet att de i idrotten måste sätta ihop en dans och sedan lära sina klasskamrater. Nej, det är inget dans- eller ens estetprogram han läser. Vi pratar IT. Jag förstår ingenting. En annan tonåring ogillar starkt att han har spanskaprov imorgon. Vissa saker fastnar liksom inte hur man än gör. Så är det. Jag säger att good enough är gott nog och ber honom lägga sig tidigt ikväll. Som alltid tror jag att lösningen till det mesta är att sova – kanske för att jag själv verkligen inte kan sova…
 En tredje tonåring utdelar böter då sms-signaler ljuder vid matbordet. Med iver berättar hon sedan om bötessystemet de på skoj har infört i handbollslaget. Bötespengar som så småningom kommer landa i kassan till lagfesten. Jag kom att tänka på bötesburken vi hade då barnen var små. Där skulle en krona läggas för varje svordom som halkade över någons läppar. Minnen är fint.
Det fortsätter regna förfärligt mycket utanför. Det känns som om jag bara måste tända fler ljus, dra på raggsockorna och koka äpplemos som jag lovat lilla H. Vi gör så. Vi kokar, mosar och provsmakar. I ett kör. Lilla H fortsätter att ventilera livet och sin tisdag som är idag. Jag lyssnar, njuter och lär om livet av detta kloka lilla hjärta…
 
 
Mycket blev bra en regntung tisdag som denna…
Om en engelskaläxa…
 
… och det stora kärleksbeviset…
När man är nio år och får sin första engelskaläxa bestående av två meningar, anar mamman att lilla H själv bestämt vilka meningar hon ska träna på. Möjligtvis har prinsen i hennes liv varit delaktig, det vet jag inte.
Vad jag vet är att en värme spreds i hela min kropp då jag i eftermiddags plockade fram Hedvigs läxa. De två alltså, Hedvig & Emil…
 
Hedvig älskar Emil, verkligen och innerligt…
Ibland känner jag mig…
 
… väldigt, väldigt ensam…
Jag känner mig ensam fast jag inte alls är ensam. Lyckligtvis är jag berikad med en fin, älskvärd familj och fantastiska vänner. Det är inte där ensamheten ligger. Ensamheten ligger i jag har en älskad liten dotter som anses vara olik. Ensamheten jag känner skapas av den norm som råder, inte bara i samhället utan faktiskt även hos vänner och bekanta, här och där, överallt och lite varstans. Människor är så präglade av den norm som råder att många inte ens reflekterar över den. Jag, och många med mig, ser den och vet att hur det känns att i andras ögon inte riktigt passa in i den.
Oftast är det inte i stora frågor jag känner mig ensam. Det handlar mest om små saker. Små saker som gör det så tydligt att människor faktiskt gör skillnad på folk och folk. Att vissa räknas med, och vissa inte. Jag läser det i tidningar, jag hör det på TV, jag överhör det i andras samtal och då känner jag mig ensam. Ensam och utsatt å´ lilla H:s vägnar. Som så många gånger förr stryker jag henne ömt över hennes lena kind och känner att orättvisan gör ont.
När jag förstår att människor som står mig nära också gör skillnad på folk och folk, då sviktar hoppet om en förändring en aning. Då tvivlar jag på att synen på människors olikheter någonsin kommer att bli annorlunda. Bland nära och kära är lilla H naturligtvis undantagen dessa dolda (?) fördomar. Så klart, det är ju Hedvig…
Likaså är Hedvigs alla olika små polare undantagna dessa fördomar, som kanske är dolda. Så klart, de är ju Hedvigs kompisar. Dolda för att jag inte tror att så många människor ser dem hos sig själva. Eller så vill man inte se dem. Det verkar vara så lätt att tänka och tycka kring de man inte känner. Hur kan det vara det undrar jag? Känner man inte en människa borde man inte kunna tycka en himla massa saker om densamme. Eller?
Jag känner mig ensam när jag förstår att människor har synpunkter på någon för att de t ex kommer från ett annat land, har en annan hudfärg, lever i en icke traditionell familjekonstellation eller vad det än må vara. Det jag vill säga är att jag kan känna mig ensam och utsatt även om det inte handlar om synpunkter på människor med Downs syndrom. Det gör jag för att det går upp för mig att Hedvig och hela vår familj i andras ögon är lite olik, och då tycks det vara helt befogat att tänka, tycka och kanske prata lite bakom ryggen. På oss och på alla andra i liknande situation. Då känner man sig plötsligt ensammast i världen…
 
 
Som så många gånger förr stryker jag henne ömt över hennes lena kind och känner att orättvisan gör ont…