Liten H...
Vi spelar…

… Fia med knuff…
Och pratar.
Pratar om att lilla H simmat fyra längder idag. Fyra! Hundra meter! Det är stort.
Vi klurar på vilket märke hon säkert tagit idag. Jo, för hon dök ner till botten idag också. Med huvudet först. Inte med rumpan först som hon brukar.
Vi pratar om ”Grey of the day” som idag var Sverige. Oj, vad hon har lärt sig om landet mellanmjölk, lilla H. Om huvudstaden som heter Stockholm och som pappan flög till imorse. Om att alla huvudstäder i världen inte heter Stockholm fast det är lätt att tro det.
Hedvig pratade mycket om att mamman grillade kycklingen ”så fint” och helt utan pappan. Vi ägnade ganska mycket prat om just detta faktiskt, och vi hade helt olika infallsvinklar.
Så sade lilla H att efter tvillingar kommer trevillingar och mamman förstod inte alls. Förklaringen var att om en mamma har, inte bara två bebisar i magen, utan tre, då har hon minsann trevillingar. Hedvig tyckte det var underligt att mamman inte visste det. Det gjorde hon inte. Visste att det hette trevillingar alltså. 
Medan mamman efter läggning har pratat livets vedermödor med vackra sonen, och toknjutit av det, har den lilla somnat gott i mammans säng.

Så gör vi när pappan far till huvudstaden…
❤️
Stockholm ni vet… 
Jesus på korset…
 

… i ny tappning…

Helt ny.
 
Hon, den yngsta lilla loppan, ser Jesus på korset här och där och överallt.
Detta otroliga prat om just honom och just det faktum att han spikades upp på korset gör oss smått galna emellanåt. Exakt hur mycket kan man fråga, undra och prata om samma sak undrar vi.
 
Hedvig tänker annorlunda.
Hon tänker att hon frågar och pratar och babblar så mycket hon vill om just Jesus på korset.
Helt enkelt för att hon är extremt fascinerad, nyfiken, rädd, vetgirig, skräckslagen och ännu mer.
AV.JUST.JESUS.PÅ.KORSET.
 
Men, så kan hennes fascination ge upphov till många skratt.
Som när hon för några år sedan sprang runt på varenda ö vi besökte med båten och bjöd alla hon mötte att komma på hennes framtida konfirmation. Alla. Jag menar verkligen alla.
 
Eller som när hon hejdade en hastande präst på bryggan på Gullholmen.
Frågade vad han hette och bad honom att berätta varför Jesus ganska dumma kompisar spikade upp honom på korset. Egentligen. För så får man inte göra. Visste inte Jesuskompisarna det?
 
Eller som när en insekt av obestämd sort landar på vårt köksfönster en av dessa magiska höstkvällar.
Den landar. Den sitter där. Och den sitter där. Länge.
När Hedvig får syn på den blir hon som galen av glädje och utbrister:
 
 
– Titta! Titta!
Det är Jesus på korset!
Fast en insekt. Han leker nog Jesus…
 
 
 
 
Lilla tokfia…
Ibland tappar man lusten…
 
… till ganska mycket…
Utan att veta varför.
 
Fredagen var en kontrasternas dag.
En dag då jag fick extra mycket anledning att fundera över hur olika vi har det, och hur olika vi lever.
Vad är det som gör att vissa hamnar i specifika situationer?
Och vad är det som gör att andra inte hamnar i dessa specifika situationer? 
Med detta surrande i huvudet och gnagandes i maggropen rattade jag bilen hem till ett hus där min bästa vän väntade med en hel hoper ljuvliga, härliga, skrattande barn. Och där go´fikan var uppdukad.
Lyckliga jag, men också lite splittrade jag.
Kontraster kan sätta sig kvar litegrann.
 
Långfrukost, sol, värme, skrattande, lekande, hoppande barn.
Lunch i solen. Fika i solen.
Prat om livet. Och ännu mera prat om livet.
God mat, god dryck.
Men framförallt en god, god vän.
 
På söndagen blev huset tomt.
Eller, det blir det aldrig i det här huset. Tack och lov.
Men en känsla av tomhet infann sig när finaste vännen med bästa barnen åkte hem.
Tomt. Ensamt. En lite ledsam saknad.
Skulle så gärna vilja ha henne nära.
Det var ungefär då jag tappade lusten.
 
Så kom nuet ikapp.
Toktrötta Ebba och lika toktrötta kompisen.
Ännu mer toktrötta Ludvig som sov i 12 timmar.
Pappan som snickrade så mycket att han inte ville ha vare sig kaffe eller våfflor.
Absolut och definitivt inte trötta Hedvig som skulle på terminens första dans.
Mamman som skulle köra och passa på att träna medan lilla H dansade.
 
 
– Glöm inte att vi ska duscha på gymmet!
 
 
Så hojtade Hedvig när det började närma sig avfärd mot dansen.
Att duscha på gymmet efter dansen är väldigt viktigt för henne.
Jag undrar om hon känner sig lite stor då?
 
Hon och jag liksom.
Vi har tränat tillsammans men ändå på var sitt håll.
I omklädningsrummet kan vi babbla om hur dansen respektive träningen gick, vi kan jämföra och kolla vem som är svettigast, vi kan duscha, tvätta håret, sätta handduken likt en turban runt huvudet och vi kan låna varandras hudlotion och lite så. ”Så där som tjejer gör”, säger Hedvig ofta och önskar att hon var stor. Jag säger att jag tycker att hon är alldeles lagom stor och att det är perfekt att hon växer ganska långsamt. 
 
Tillsammans med resten av familjen äter vi en god söndagsmiddag.
Älgfärsbiffar och Hedvig konstaterar långt innan middagen att det minsann inte är gott. 
 
 
 – Ja´ äter inte älg.
Ja´ äter bara gris och ko och fisk och alla andra djur.
 
 
Så sade hon och åt sedan två rejäla portioner älgfärsbiffar med gräddsås, potatismos och lingonsylt.
Jo, för vid svartvinbärsgelén, där gick gränsen. Det tänkte hon minsann inte ens prova.
 
Så när helgen var till ända kändes söndagen ändå fin.
Trots att saknaden efter min vän levde kvar.
 
 
Det fina med vänner är att de finns kvar…
 
 
 
Oavsett avstånd…
 
 
 
Det där med att…

 

… hitta sitt leende…

Varje dag.

 

Det hörde jag om på en föreläsning häromkvällen.

Att det är viktigt att hitta sitt leende varje dag. Helst på morgonen. Hur du startar din dag präglar din dag. Din sinnesstämning under dagen.Positiv sinnesstämning ger i sin tur ringar på vattnet. För visst blir man glad av glada människor. 

Emellanåt orkar jag inte ta till mig alla må-bra-i-själen-tips som tycks florera överallt. Det är inte så att jag är deprimerad, eller ens nedstämd. Tvärtom, jag är en ganska glad människa som har nära till skratt. Mer är jag en orolig själv. En grubblande. Jag dippar vissa dagar. Definitivt och absolut. Men inte till hundra procent.

Det är svårt att hinna känna efter i vardagen.
Den rullar på. Nej förresten, den rusar på. Det ogillar jag. Bara man själv kan bryta ekorrhjulet, ingen annan. Det är svårt men det går. Kan andra, kan jag brukar jag tänka om det mesta även om jag tycks vara rustad med hyfsat dålig självkänsla sedan barnsben. Men även jag kan mer än vad jag tror.

Så hörde jag det där då, om vikten av hitta sitt leende. Sitt eget. Varje dag. Helst flera. Varje dag. Det är inte svårt alls. Inte om man försöker. Det finns massor att glädja sig åt, även i vardagsstressen. Massor. Som i nästan allt har man ett val. Att hitta sitt leende är att välja att se och göra det man vill.

För att man kan helt enkelt.

 

Redan innan jag åkte hemifrån i morse hade jag hittat flera leenden. Det första när jag väckte lilla H som genast slog sina varma mjuka små armar runt min hals, önskade mig god morgon och undrade om jag sovit gott. Alltid så omhändertagande. Ett av de ögonblicken jag känner mig rikast i världen.

Ett leende.

 

Den andra guldstunden, det andra leendet, var när vi skulle äta frukost och vi kikade ut över havet för att se om blåsten var ett faktum. Vi kikade också upp mot himlen för att se hur vädergudarna tänkte sig dagen. Samtidigt såg vi de roliga molngubbarna, lilla H och jag. Två gubbar i profil som tycktes prata med varandra. Med hatt och allt.

Hedvig blev ivrig och studsade skrattandes upp och ner. Hon undrade om de kanske pratade om vilket väder de skulle ge till oss idag. Leendet bestod i tiden vi tog oss. Tid att stanna upp och fascinerat titta på molngubbar. Frukosten fick vänta två minuter. Två minuter. Det är ingenting när man plötsligt känner att man har oceaner av tid, fast man inte alls har det.

Två minuter av morgonlycka.

 

Prova att hitta ditt eget leende, varje morgon…

 ♥

 

Den härliga känslan sitter kvar hela dagen…

En av de största…
 
…fördelarna med mitt yrke…
Är människorna.
 
Människorna jag möter och som lär mig så mycket.
Det kan vara människor jag kanske aldrig hade mött om jag inte hade mitt yrke.
Det kan också var människor jag får förmånen att lyfta fram.
Synliggöra på ett sätt jag utan mitt yrke kanske inte hade kunnat göra.
 
Som med min fina kompis Kim.
Kim som jag hängt med en hel del eftersom han var själva grundstenen i det examensarbete jag gjorde i våras. Utan honom hade det inte blivit något exjobb. Kim är en fantastisk människa. Han och hans lika fantastiska mamma kom på opponeringen av mitt arbete, och jag var den enda i klassen som fick blommor. För att Kim hade med sig det.
 
Det går liksom inte att vara med Kim utan att bli glad.
 
För några veckor sedan skulle tidningen jag arbetar på ha ett tema.
Livsglädje. Säg det en gång till, livsglädje.
Bara ordet rymmer så mycket.
 
Min första tanke var att jag ville göra ett reportage av och med Kim.
Min kollega tänkte likadant vilket gjorde mig mer glad än jag tror hon anar.
När människor i min närhet också väljer att se alla, då blir jag varm och glad.
Jo, för det är ett val man gör. Att några då väljer att välja bort, det kommer jag aldrig att förstå.
 
Så gjorde jag det då.
Kollade med Kim om han ville vara med.
Lovade att köpa chokladbollar och hämta honom efter jobbet för att åka hem till det hus där han bor med sin familj. Kim lovade i gengäld att bjuda på flädersaft. Eller kaffe om jag hellre ville ha det. Väl hemma ändrade Kim sig och tyckte att det kunde räcka med flädersaft eftersom kaffe är lite krångligt att göra. Jag höll med.
 
I en timme satt Kim och jag i familjens uterum och pratade.
Vi pratade om livet och om livsglädje. För Kim är det snudd på samma sak.
Den tanken slog mig där och då. Att Kim faktiskt väljer att se så mycket glädje i så mycket att det inbegriper det mesta i livet. Inte allt så klart. Det finns saker som Kim ogillar, är arg eller ledsen över. Och det finns saker som Kim helt enkelt tycker är aptråkiga att göra. Så klart. Konstigt vore det väl annars.
 
Men ändå.
Han ser liksom glädjen här och där och överallt.
På ett sätt som i alla fall jag inte alltid gör.
Jag är ofta upptagen med att rusa iväg, både i tanke och handling.
Gudarna ska veta att jag försöker, verkligen försöker, att stanna upp och se.
Jag blir bättre och bättre på det, så en dag kanske jag är lika bra som Kim på det.
 
I så fall ska jag tacka Kim.
Det kan jag förresten göra ändå.
För att det inte gått en enda dag sedan jag lärde känna honom utan att jag har tänkt på honom.
Jag tänker ofta på saker som Kim har sagt. Något han har berättat sina tankar kring.
 
När Kim pratar om livsglädje handlar det om kärlek, snällhet och godhet. Om att hjälpas åt
Om att stolt få leda sin ena syster till altaret för att överlämna henne till sin blivande man.
Om hur glad han faktiskt blir av att få en kram av sin mamma…
 
 
Livsglädje…
 
 
 
Kärlek, snällhet, godhet…
 
När man ska…

… sova över..,
Hos sin bästa kompis.
Johanna.
Sova över och äta köttbullar, potatis,gräddsås och lingon. Och mjölkchoklad så klart.
Då packar man redan på morgonen.
Viktiga grejer som kan vara bra att ha. 
Så kommer man hem på söndag.
Det är så pirrigt i magen.
Förresten är det pirrigt i revbenen och till och med i nyckelbenen. Sade Hedvig.
Lilla hjärtat…

❤️


Vi är lite pirriga vi också… 



Alltså Liseberg…

… som bjuder på särskolans dag…
Fantastiskt.
Jag saknar ord.
Nöjesparken håller under ett antal timmar öppet för samtliga särskolor i regionen. Alla barn bjuds på saft, bullar och glass.
Parken är full av härliga kaniner och dagen är till full lycka.
Jag hoppas att fler ”ställen” i landet öppnar upp en dag då och då och bjuder in särskoleklasser. Det är så många av dessa barn som inte alltid fixar ”allmänhetens” öppettider, även om de flesta har ett bra ledsagarsystem. En dag som denna är så mycket mer värd än vad många anar och förstår.
För barnen, men också för alla kämpande föräldrar…

❤️


Liseberg… liksom…
En sjukdag…
 

 
… fast i lightvariant…
Men ändå.
 
Skrällande kruppliknande hosta så att vi andra tror att vi befinner oss djupt in i skogarna omgiven av skällande rådjur. Ingen feber men svårt, svårt att vakna. Lite kall varm mjölk i sängen och sedan:
 
 
– Mamma, lägg dig ner, ja´ vill ligga på din arm…
 
 
Vi ligger så en stund.
En stund längre än vad morgonbestyren egentligen tillåter.
Men så gnager något i magen. Inte är hon som vanligt? Inte helt?
Ingen feber och jag får resonera klokt med mig själv flera gånger, som för att övertyga mig själv om att feber minsann inte är den enda parametern som avgör om man mår bra eller inte. Det är så lätt att skicka sina barn till skolan om de inte har feber. Och det är så dumt.
 
Av den morgonpigga trallande lilla H syntes inget.
Jag fick hjälpa att klä på. Det gör jag aldrig annars.
Hedvig fixar det själv och alltid i ett huj.
 
Tända ljus och morgongröt.
Hedvig ville inte ha tv:n på. Hon ville ha det lugnt och skönt.
Med blanka ögon säger hon att hon tycker det är ”trevligt” att jag gjort gröt till henne.
Hon slevar i sig några skedar. Väldigt fort. Som för att övertyga sig själv om att det nog går bra det här.
Efter fyra-fem skedar lade hon ner den. Underläppen darrade och de vackra ögonen blev till bredden fyllda av tårar. Tårar som rann över och ner längs kinderna.
 
 
– Ja´ orkar inte mamma…
 
 
Taxi avbokades, skola och jobb meddelades.
Frukostbordet dukades av och sedan kröp vi ner i soffan och tittade på film
Nils Karlsson Pyssling med Bertil, Tusse, den dumma chefen och den hemska, hemska Tjofsan.
 
Vi läste böcker och särskilt Bamses bakbok som är alldeles ny.
Hedvig tyckte vi skulle baka Teddys schackrutor och jag sade att det kan vi göra men först  till jul (för det är till och jul och bara till jul som min mamma bakat schackrutor och därför tycker jag att det är julkakor).
 
 
– Eller så bakar vi dom nu! Idag mamma!
 
 
Igen fick jag stanna upp och tänka att det är klart vi kan baka dem idag.
Det var ju just idag och där och då som Hedvig var sugen på dem. Jul eller inte.
Så vi bakade dem och vi åt dem och de smakade jättegott fast det inte är det minsta jul.
 
Mormor kom och vi fikade.
Lilla H ville ha sugrör och vi kom på att hon fått roliga glasögonsugrör då hon fyllde år.
Under mycket fniss och skratt fick vi på dem, och när Hedvig drack och saften snurrade runt ögonen så snurrade hennes ögon också hej vilt och vi kunde nästan inte sluta skratta.
 
 
En stund efter skrattet ringde doktorn och sade att proverna inte var så bra.
Att Hedvig måste äta Levaxin från och med nu och – det värsta tyckte Hedvig – måste ta ett stick i fingret på måndag. Igen. Hedvig älskar inte stick i fingret. Hon blir så rädd så rädd. Men hon är tapper ändå.
Idag är det torsdag och jag ser att hon räknar och funderar på hur lång tid det är kvar tills sticket kommer.
 
Pizza tyckte Hedvig skulle passa bra till middag.
Det känns bra när man kan säga ja då man vet att allt finns hemma till att slänga ihop ett önskemål.
Särskilt ett önskemål från en liten sjuk krake. Olika fyllning på olika delar av pizzan för att alla skulle bli glada, nöjda och mätta. Lilla H gjorde allt själv. Allt utom det man blir kladdig av. Jag tyckte nog att jag fick göra ganska mycket ändå. Hedvig håller inte med. Så där är det hela tiden. Att Hedvig tycker en sak och jag en annan. Sådana är vi men det går bra ändå.
 
Imorgon väntar skolan och Liseberg.
Imorgon är dagen då Liseberg håller öppet för alla särskolkeklasser i regionen som vill komma.
Alla barn bjuds på saft och bullar, nöjesparken är full av kaniner och attraktionerna igång.
Förvisso ska det regna men Herre Gud, det finns ju regnkläder. 
Hedvigs klass toppar dessutom det hela med ett McDonald´s besök.
Vilken tur att hon piggat på sig tänker vi alla.
 
 
Jag tror att det var skrattet och myset och kramandet och pussandet och bakandet och fikandet som motade bort det orkeslösa…
 
 
 
Av sjukdom verkar inte finnas något kvar.