Liten H...
Vi spelar…

… Fia med knuff…
Och pratar.
Pratar om att lilla H simmat fyra längder idag. Fyra! Hundra meter! Det är stort.
Vi klurar på vilket märke hon säkert tagit idag. Jo, för hon dök ner till botten idag också. Med huvudet först. Inte med rumpan först som hon brukar.
Vi pratar om ”Grey of the day” som idag var Sverige. Oj, vad hon har lärt sig om landet mellanmjölk, lilla H. Om huvudstaden som heter Stockholm och som pappan flög till imorse. Om att alla huvudstäder i världen inte heter Stockholm fast det är lätt att tro det.
Hedvig pratade mycket om att mamman grillade kycklingen ”så fint” och helt utan pappan. Vi ägnade ganska mycket prat om just detta faktiskt, och vi hade helt olika infallsvinklar.
Så sade lilla H att efter tvillingar kommer trevillingar och mamman förstod inte alls. Förklaringen var att om en mamma har, inte bara två bebisar i magen, utan tre, då har hon minsann trevillingar. Hedvig tyckte det var underligt att mamman inte visste det. Det gjorde hon inte. Visste att det hette trevillingar alltså. 
Medan mamman efter läggning har pratat livets vedermödor med vackra sonen, och toknjutit av det, har den lilla somnat gott i mammans säng.

Så gör vi när pappan far till huvudstaden…
❤️
Stockholm ni vet… 
Jesus på korset…
 

… i ny tappning…

Helt ny.
 
Hon, den yngsta lilla loppan, ser Jesus på korset här och där och överallt.
Detta otroliga prat om just honom och just det faktum att han spikades upp på korset gör oss smått galna emellanåt. Exakt hur mycket kan man fråga, undra och prata om samma sak undrar vi.
 
Hedvig tänker annorlunda.
Hon tänker att hon frågar och pratar och babblar så mycket hon vill om just Jesus på korset.
Helt enkelt för att hon är extremt fascinerad, nyfiken, rädd, vetgirig, skräckslagen och ännu mer.
AV.JUST.JESUS.PÅ.KORSET.
 
Men, så kan hennes fascination ge upphov till många skratt.
Som när hon för några år sedan sprang runt på varenda ö vi besökte med båten och bjöd alla hon mötte att komma på hennes framtida konfirmation. Alla. Jag menar verkligen alla.
 
Eller som när hon hejdade en hastande präst på bryggan på Gullholmen.
Frågade vad han hette och bad honom att berätta varför Jesus ganska dumma kompisar spikade upp honom på korset. Egentligen. För så får man inte göra. Visste inte Jesuskompisarna det?
 
Eller som när en insekt av obestämd sort landar på vårt köksfönster en av dessa magiska höstkvällar.
Den landar. Den sitter där. Och den sitter där. Länge.
När Hedvig får syn på den blir hon som galen av glädje och utbrister:
 
 
– Titta! Titta!
Det är Jesus på korset!
Fast en insekt. Han leker nog Jesus…
 
 
 
 
Lilla tokfia…
Ibland tappar man lusten…
 
… till ganska mycket…
Utan att veta varför.
 
Fredagen var en kontrasternas dag.
En dag då jag fick extra mycket anledning att fundera över hur olika vi har det, och hur olika vi lever.
Vad är det som gör att vissa hamnar i specifika situationer?
Och vad är det som gör att andra inte hamnar i dessa specifika situationer? 
Med detta surrande i huvudet och gnagandes i maggropen rattade jag bilen hem till ett hus där min bästa vän väntade med en hel hoper ljuvliga, härliga, skrattande barn. Och där go´fikan var uppdukad.
Lyckliga jag, men också lite splittrade jag.
Kontraster kan sätta sig kvar litegrann.
 
Långfrukost, sol, värme, skrattande, lekande, hoppande barn.
Lunch i solen. Fika i solen.
Prat om livet. Och ännu mera prat om livet.
God mat, god dryck.
Men framförallt en god, god vän.
 
På söndagen blev huset tomt.
Eller, det blir det aldrig i det här huset. Tack och lov.
Men en känsla av tomhet infann sig när finaste vännen med bästa barnen åkte hem.
Tomt. Ensamt. En lite ledsam saknad.
Skulle så gärna vilja ha henne nära.
Det var ungefär då jag tappade lusten.
 
Så kom nuet ikapp.
Toktrötta Ebba och lika toktrötta kompisen.
Ännu mer toktrötta Ludvig som sov i 12 timmar.
Pappan som snickrade så mycket att han inte ville ha vare sig kaffe eller våfflor.
Absolut och definitivt inte trötta Hedvig som skulle på terminens första dans.
Mamman som skulle köra och passa på att träna medan lilla H dansade.
 
 
– Glöm inte att vi ska duscha på gymmet!
 
 
Så hojtade Hedvig när det började närma sig avfärd mot dansen.
Att duscha på gymmet efter dansen är väldigt viktigt för henne.
Jag undrar om hon känner sig lite stor då?
 
Hon och jag liksom.
Vi har tränat tillsammans men ändå på var sitt håll.
I omklädningsrummet kan vi babbla om hur dansen respektive träningen gick, vi kan jämföra och kolla vem som är svettigast, vi kan duscha, tvätta håret, sätta handduken likt en turban runt huvudet och vi kan låna varandras hudlotion och lite så. ”Så där som tjejer gör”, säger Hedvig ofta och önskar att hon var stor. Jag säger att jag tycker att hon är alldeles lagom stor och att det är perfekt att hon växer ganska långsamt. 
 
Tillsammans med resten av familjen äter vi en god söndagsmiddag.
Älgfärsbiffar och Hedvig konstaterar långt innan middagen att det minsann inte är gott. 
 
 
 – Ja´ äter inte älg.
Ja´ äter bara gris och ko och fisk och alla andra djur.
 
 
Så sade hon och åt sedan två rejäla portioner älgfärsbiffar med gräddsås, potatismos och lingonsylt.
Jo, för vid svartvinbärsgelén, där gick gränsen. Det tänkte hon minsann inte ens prova.
 
Så när helgen var till ända kändes söndagen ändå fin.
Trots att saknaden efter min vän levde kvar.
 
 
Det fina med vänner är att de finns kvar…
 
 
 
Oavsett avstånd…
 
 
 
Det där med att…

 

… hitta sitt leende…

Varje dag.

 

Det hörde jag om på en föreläsning häromkvällen.

Att det är viktigt att hitta sitt leende varje dag. Helst på morgonen. Hur du startar din dag präglar din dag. Din sinnesstämning under dagen.Positiv sinnesstämning ger i sin tur ringar på vattnet. För visst blir man glad av glada människor. 

Emellanåt orkar jag inte ta till mig alla må-bra-i-själen-tips som tycks florera överallt. Det är inte så att jag är deprimerad, eller ens nedstämd. Tvärtom, jag är en ganska glad människa som har nära till skratt. Mer är jag en orolig själv. En grubblande. Jag dippar vissa dagar. Definitivt och absolut. Men inte till hundra procent.

Det är svårt att hinna känna efter i vardagen.
Den rullar på. Nej förresten, den rusar på. Det ogillar jag. Bara man själv kan bryta ekorrhjulet, ingen annan. Det är svårt men det går. Kan andra, kan jag brukar jag tänka om det mesta även om jag tycks vara rustad med hyfsat dålig självkänsla sedan barnsben. Men även jag kan mer än vad jag tror.

Så hörde jag det där då, om vikten av hitta sitt leende. Sitt eget. Varje dag. Helst flera. Varje dag. Det är inte svårt alls. Inte om man försöker. Det finns massor att glädja sig åt, även i vardagsstressen. Massor. Som i nästan allt har man ett val. Att hitta sitt leende är att välja att se och göra det man vill.

För att man kan helt enkelt.

 

Redan innan jag åkte hemifrån i morse hade jag hittat flera leenden. Det första när jag väckte lilla H som genast slog sina varma mjuka små armar runt min hals, önskade mig god morgon och undrade om jag sovit gott. Alltid så omhändertagande. Ett av de ögonblicken jag känner mig rikast i världen.

Ett leende.

 

Den andra guldstunden, det andra leendet, var när vi skulle äta frukost och vi kikade ut över havet för att se om blåsten var ett faktum. Vi kikade också upp mot himlen för att se hur vädergudarna tänkte sig dagen. Samtidigt såg vi de roliga molngubbarna, lilla H och jag. Två gubbar i profil som tycktes prata med varandra. Med hatt och allt.

Hedvig blev ivrig och studsade skrattandes upp och ner. Hon undrade om de kanske pratade om vilket väder de skulle ge till oss idag. Leendet bestod i tiden vi tog oss. Tid att stanna upp och fascinerat titta på molngubbar. Frukosten fick vänta två minuter. Två minuter. Det är ingenting när man plötsligt känner att man har oceaner av tid, fast man inte alls har det.

Två minuter av morgonlycka.

 

Prova att hitta ditt eget leende, varje morgon…

 ♥

 

Den härliga känslan sitter kvar hela dagen…

En av de största…
 
…fördelarna med mitt yrke…
Är människorna.
 
Människorna jag möter och som lär mig så mycket.
Det kan vara människor jag kanske aldrig hade mött om jag inte hade mitt yrke.
Det kan också var människor jag får förmånen att lyfta fram.
Synliggöra på ett sätt jag utan mitt yrke kanske inte hade kunnat göra.
 
Som med min fina kompis Kim.
Kim som jag hängt med en hel del eftersom han var själva grundstenen i det examensarbete jag gjorde i våras. Utan honom hade det inte blivit något exjobb. Kim är en fantastisk människa. Han och hans lika fantastiska mamma kom på opponeringen av mitt arbete, och jag var den enda i klassen som fick blommor. För att Kim hade med sig det.
 
Det går liksom inte att vara med Kim utan att bli glad.
 
För några veckor sedan skulle tidningen jag arbetar på ha ett tema.
Livsglädje. Säg det en gång till, livsglädje.
Bara ordet rymmer så mycket.
 
Min första tanke var att jag ville göra ett reportage av och med Kim.
Min kollega tänkte likadant vilket gjorde mig mer glad än jag tror hon anar.
När människor i min närhet också väljer att se alla, då blir jag varm och glad.
Jo, för det är ett val man gör. Att några då väljer att välja bort, det kommer jag aldrig att förstå.
 
Så gjorde jag det då.
Kollade med Kim om han ville vara med.
Lovade att köpa chokladbollar och hämta honom efter jobbet för att åka hem till det hus där han bor med sin familj. Kim lovade i gengäld att bjuda på flädersaft. Eller kaffe om jag hellre ville ha det. Väl hemma ändrade Kim sig och tyckte att det kunde räcka med flädersaft eftersom kaffe är lite krångligt att göra. Jag höll med.
 
I en timme satt Kim och jag i familjens uterum och pratade.
Vi pratade om livet och om livsglädje. För Kim är det snudd på samma sak.
Den tanken slog mig där och då. Att Kim faktiskt väljer att se så mycket glädje i så mycket att det inbegriper det mesta i livet. Inte allt så klart. Det finns saker som Kim ogillar, är arg eller ledsen över. Och det finns saker som Kim helt enkelt tycker är aptråkiga att göra. Så klart. Konstigt vore det väl annars.
 
Men ändå.
Han ser liksom glädjen här och där och överallt.
På ett sätt som i alla fall jag inte alltid gör.
Jag är ofta upptagen med att rusa iväg, både i tanke och handling.
Gudarna ska veta att jag försöker, verkligen försöker, att stanna upp och se.
Jag blir bättre och bättre på det, så en dag kanske jag är lika bra som Kim på det.
 
I så fall ska jag tacka Kim.
Det kan jag förresten göra ändå.
För att det inte gått en enda dag sedan jag lärde känna honom utan att jag har tänkt på honom.
Jag tänker ofta på saker som Kim har sagt. Något han har berättat sina tankar kring.
 
När Kim pratar om livsglädje handlar det om kärlek, snällhet och godhet. Om att hjälpas åt
Om att stolt få leda sin ena syster till altaret för att överlämna henne till sin blivande man.
Om hur glad han faktiskt blir av att få en kram av sin mamma…
 
 
Livsglädje…
 
 
 
Kärlek, snällhet, godhet…
 
När man ska…

… sova över..,
Hos sin bästa kompis.
Johanna.
Sova över och äta köttbullar, potatis,gräddsås och lingon. Och mjölkchoklad så klart.
Då packar man redan på morgonen.
Viktiga grejer som kan vara bra att ha. 
Så kommer man hem på söndag.
Det är så pirrigt i magen.
Förresten är det pirrigt i revbenen och till och med i nyckelbenen. Sade Hedvig.
Lilla hjärtat…

❤️


Vi är lite pirriga vi också… 



Alltså Liseberg…

… som bjuder på särskolans dag…
Fantastiskt.
Jag saknar ord.
Nöjesparken håller under ett antal timmar öppet för samtliga särskolor i regionen. Alla barn bjuds på saft, bullar och glass.
Parken är full av härliga kaniner och dagen är till full lycka.
Jag hoppas att fler ”ställen” i landet öppnar upp en dag då och då och bjuder in särskoleklasser. Det är så många av dessa barn som inte alltid fixar ”allmänhetens” öppettider, även om de flesta har ett bra ledsagarsystem. En dag som denna är så mycket mer värd än vad många anar och förstår.
För barnen, men också för alla kämpande föräldrar…

❤️


Liseberg… liksom…
En sjukdag…
 

 
… fast i lightvariant…
Men ändå.
 
Skrällande kruppliknande hosta så att vi andra tror att vi befinner oss djupt in i skogarna omgiven av skällande rådjur. Ingen feber men svårt, svårt att vakna. Lite kall varm mjölk i sängen och sedan:
 
 
– Mamma, lägg dig ner, ja´ vill ligga på din arm…
 
 
Vi ligger så en stund.
En stund längre än vad morgonbestyren egentligen tillåter.
Men så gnager något i magen. Inte är hon som vanligt? Inte helt?
Ingen feber och jag får resonera klokt med mig själv flera gånger, som för att övertyga mig själv om att feber minsann inte är den enda parametern som avgör om man mår bra eller inte. Det är så lätt att skicka sina barn till skolan om de inte har feber. Och det är så dumt.
 
Av den morgonpigga trallande lilla H syntes inget.
Jag fick hjälpa att klä på. Det gör jag aldrig annars.
Hedvig fixar det själv och alltid i ett huj.
 
Tända ljus och morgongröt.
Hedvig ville inte ha tv:n på. Hon ville ha det lugnt och skönt.
Med blanka ögon säger hon att hon tycker det är ”trevligt” att jag gjort gröt till henne.
Hon slevar i sig några skedar. Väldigt fort. Som för att övertyga sig själv om att det nog går bra det här.
Efter fyra-fem skedar lade hon ner den. Underläppen darrade och de vackra ögonen blev till bredden fyllda av tårar. Tårar som rann över och ner längs kinderna.
 
 
– Ja´ orkar inte mamma…
 
 
Taxi avbokades, skola och jobb meddelades.
Frukostbordet dukades av och sedan kröp vi ner i soffan och tittade på film
Nils Karlsson Pyssling med Bertil, Tusse, den dumma chefen och den hemska, hemska Tjofsan.
 
Vi läste böcker och särskilt Bamses bakbok som är alldeles ny.
Hedvig tyckte vi skulle baka Teddys schackrutor och jag sade att det kan vi göra men först  till jul (för det är till och jul och bara till jul som min mamma bakat schackrutor och därför tycker jag att det är julkakor).
 
 
– Eller så bakar vi dom nu! Idag mamma!
 
 
Igen fick jag stanna upp och tänka att det är klart vi kan baka dem idag.
Det var ju just idag och där och då som Hedvig var sugen på dem. Jul eller inte.
Så vi bakade dem och vi åt dem och de smakade jättegott fast det inte är det minsta jul.
 
Mormor kom och vi fikade.
Lilla H ville ha sugrör och vi kom på att hon fått roliga glasögonsugrör då hon fyllde år.
Under mycket fniss och skratt fick vi på dem, och när Hedvig drack och saften snurrade runt ögonen så snurrade hennes ögon också hej vilt och vi kunde nästan inte sluta skratta.
 
 
En stund efter skrattet ringde doktorn och sade att proverna inte var så bra.
Att Hedvig måste äta Levaxin från och med nu och – det värsta tyckte Hedvig – måste ta ett stick i fingret på måndag. Igen. Hedvig älskar inte stick i fingret. Hon blir så rädd så rädd. Men hon är tapper ändå.
Idag är det torsdag och jag ser att hon räknar och funderar på hur lång tid det är kvar tills sticket kommer.
 
Pizza tyckte Hedvig skulle passa bra till middag.
Det känns bra när man kan säga ja då man vet att allt finns hemma till att slänga ihop ett önskemål.
Särskilt ett önskemål från en liten sjuk krake. Olika fyllning på olika delar av pizzan för att alla skulle bli glada, nöjda och mätta. Lilla H gjorde allt själv. Allt utom det man blir kladdig av. Jag tyckte nog att jag fick göra ganska mycket ändå. Hedvig håller inte med. Så där är det hela tiden. Att Hedvig tycker en sak och jag en annan. Sådana är vi men det går bra ändå.
 
Imorgon väntar skolan och Liseberg.
Imorgon är dagen då Liseberg håller öppet för alla särskolkeklasser i regionen som vill komma.
Alla barn bjuds på saft och bullar, nöjesparken är full av kaniner och attraktionerna igång.
Förvisso ska det regna men Herre Gud, det finns ju regnkläder. 
Hedvigs klass toppar dessutom det hela med ett McDonald´s besök.
Vilken tur att hon piggat på sig tänker vi alla.
 
 
Jag tror att det var skrattet och myset och kramandet och pussandet och bakandet och fikandet som motade bort det orkeslösa…
 
 
 
Av sjukdom verkar inte finnas något kvar.
Vad vore vi…
 
 
… utan varandra…
Inget.
 
Vi njuter av varandra.
Vi lär av varandra.
Vi inspireras av varandra.
 
När storebror och lillasyster är tillsammans hittar de på roliga och knasiga saker.
De vet precis var de har varandra. Också hur de retar gallfeber på varandra.
Allra mest vet de precis hur de skrattar tillsammans, spelar tillsammans och skojar tillsammans.
Hur de älskar varandra.
 
När jag ser bilderna på knas-Ludvig och knas-Hedvig som busar, skrattar och härmas känner jag mig så evinnerligt rik och tacksam. Tacksam för att de finns för varandra, för att de faktiskt behöver varandra och för att de alltid, alltid kommer att ha varandra.
Dessa troll som jag älskar så högt.
 
 
Utan dem vi älskar är vi – typ – inget…
 
 
 
Var rädd om dem du älskar…
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

 

 

 

Experimentera är ett…
 
… svårt ord att säga…
Men roligt att göra.
 
Hedvig har varit på Molekylverkstan med sin klass.
Ett finurligt ställe där man bland annat kan greja och fixa, uppfinna och experimentera.
 
Man kan också resa tillbaka i tiden.
Som idag. Klassen reste för att hälsa på Alfred Nobel.
 
 
– Mamma! Vet du, att det finns en gubbe som heter Alfred någonting.
Nobel tror ja´. Men han, han är döööööd mamma! 
 
 
 
 
Inte alltid tycker man att samma saker är värda att lägga på minnet…
 
När insikten plötsligt…
 
… slår mig…
Vi har tagit ett kliv framåt.
 
Jag menar inte att vi brukar ta kliv bakåt. Det brukar vi inte.
Men det tenderar att gå otroligt långsamt framåt.
Med allt möjligt i allmänhet och med specifika göromål i synnerhet.
 
Jag pratar om lilla H:s utveckling.
Som ständigt överraskar oss. I positiv bemärkelse.
Jag undrar om det egentligen inte säger mer om oss än om Hedvig?
 
För elva år sedan trodde jag i ärlighetens namn inte att hon skulle kunna allt hon kan idag.
Det mesta går som en dans. En del saker är svårare, andra är riktigt knepiga att lära sig.
En av de saker som gjort mig frustrerad under åren är känslan av att vi inte kommer ifrån småbarnsåren. Missförstå mig inte, jag älskar småbarnsåren och har så gjort med alla tre barnen. Jag har njutit och skött om, jag har skyddat och överbeskyddat, jag har verkligen tokälskat varje sekund. Aldrig känt mig låst, aldrig känt mig hindrad. Bara priviligerad.
 
Men när småbarnsåren sitter i år efter år, då har jag känt mig lite stressad.
Herre Gud, ska vi aldrig komma ifrån detta skyddande? Ska vi aldrig kunna koppla av? 
Ska vi alltid hjälpa, stötta, täcka upp, vara ett ”hjälp-jag”? På samma sätt som för små barn. Fast åren går.
 
Vi ser ju att det händer massor. Vi har sett det under alla år.
Men ändå lurar det mycket lilla barnet där då och då och in emellan.
Mysigt, absolut! Frustrerande – ja, emellanåt.
 
Men så händer det något.
Sommaren har kommit och passerat.
Som alltid växer lilla H som en tok under sommaren.
Både i antal centimeter och i sin utveckling.
Och som alltid slår insikten mig helt plötsligt.
Som om jag missat den under vägen på något vis.
 
Det bor inget litet småbarn kvar i Hedvig.
Hedvig är 11 år och väldigt redig. Hedvig vill vara stor och hon har blivit stor.
Det ibland mycket påfrestande ”Jag kan hälv” är nu utbytt till ”Det fixar jag!”.
Och det gör hon. Nästan alltid fixar hon.
 
Jag känner mig överraskande lättad över att inte behöva kolla henne då hon gastar genom hela huset att hon ska springa över till Tuva. Kompisen som bor bredvid. Jag är överraskande lugn med att hon tar på sig sina skor, stänger ytterdörren efter sig och sedan går raka vägen till Tuva för att ringa på deras dörr. Eller bara öppna den och knalla in. Utan att ringa på. Det händer ju det också. Men då är hon i alla fall inne i nästa trygga hus. Jag kommer på mig själv med att slänga ett öga först en stund senare.
Vad som händer, helt plötsligt, är att jag lite, lite plötsligt kan koppla av. Jag behöver inte kolla varje steg hon tar, vår företagssamma lilla flicka. Överraskad känner jag mig.
Stunden är kommen då det lilla småbarnet har lämnat oss.
 
Det stora barnet innebär inte mindre oro. Inte ett dugg.
Men det innebär en helt annan oro. En oro vi inte hunnit bli så förfärligt trötta på ännu.
Det stora barnet röjer runt i köket och vill överraska med att koka ägg och sätta på kaffe.
Lyckas hon få på spisen, vilket mycket väl kan hända då hon är extremt finurlig, kan konsekvenserna bli stora. Farliga. Så nej, oron är inte mindre. Men bara det att oron bytt fokus gör att jag kunde fylla på lite energi. Ny oro, nya utmaningar tänker jag som för att peppa mig själv. Löste vi all annan oro, löser vi väl detta tänker jag. Och fortsätter att skydda och säkert överbeskydda. Fast på nytt vis.
 
 
Lilla hjärtat som bara överraskar hela tiden…
 
 
 
 
Vilken tur att vi har just lilla H…
 
 
Jag tror kanske inte jag…
… behöver avslöja…
Favoritlaget.
 
Hon gör det så bra själv. 
Med rumsinredning, lakan, badlakan, mobilskal, gympapåse, teckningar, kepsar och nu med ny rygga, står hon stadigt i sin fasta övertygelse om att Barca med sin Messi är the one and only that matters. Liverpool kan ibland få vara med på ett hörn. Ett litet hörn.
 
När lilla H i full mundering imorse klev in i taxin, skrattade chauffören hjärtligt. Fortfarande leendes undrade han om hon egentligen skulle få åka med honom vara favoritlag är Real Madrid.
 
 
– Äh! Madrid?!
Sssccchhhärp dej!!!  
 
 
❤️
 
 
Hedvig + Barca = sant
Det är så tydligt…
 

 
… dessa dagar…
Ingen kan undgå.
 
Om man nu vill undgå.
Om man mot all förmodan vill blunda för verkligheten.
 
Jag pratar om flyktingkatastrofen.
Om oron för vad som ska hända med våra medmänniskor.
Oron för de som är långt bort, som i tv-rutan och som på bilderna i dagstidningarna.
Men också om oron vi har för våra nära och kära.
 
Ibland kan det kännas enklare att hjälpa dem vi inte känner, men vars öden träffar våra hjärtan.
Det är enkelt att skänka pengar i bössor och via sms. Det är enkelt att ge en slant eller lite mat till tiggaren.
Vi gillar när företag skänker pengar till hjälporganisationer. Det är konkret. Något att ta på.
Det företag familjens pappa arbetar på skänkte igår en miljon kronor till Läkare utan gränser.
Det är fint. Det är behjärtansvärt.
Då känner jag att det finns hopp
 
Människor vill i grunden hjälpa.
Visst finns det undantag, men det stora flertalet vill hjälpa.
Det stora flertalet känner ansvar och omsorg.
Så vill jag tro. Jag vägrar tro annat.
 
Men hur gör man när man vill hjälpa någon nära?
När det inte finns en bössa. När det inte handlar om pengar och hjälporganisationer.
När oron är stor och tar över. När det handlar om att stötta, om förståelse, välvilja och omsorg.
När kärleken är så stor, större än allt, men inte räcker för att läka och lindra.
När det handlar om att man skulle kunna gå över lik för att hjälpa.
Men inte vet hur.
Vad gör man då?
 
 
Mer än säger att man älskar, villkorslöst…
 
 
 
Alltid har gjort och alltid kommer att göra.
Oavsett vad…
 
 
 
 
Astrid Lindgrens Värld…
 
… levererar…
Som alltid.
 
Dessa fantastiska skådespelare, stora och små, som får alla barn att känna att det är ”på riktigt”. Som alla en gång frågade lilla H vad hon heter, för att sedan  komma ihåg det hela dagen, var vi än mötte dem. Som när lilla Ida i Katthult säger att hon minns Hedvig från förra året, och hon svarar att hon minns Ida också. I Katthult äter Hedvig glass när hon pratar med Emil, Ida och Alfred. Ida undrar om det är gott. 
 
 
– Mycke’ tycker ja’!
 
– Vad är det för smak?
 
– Vanilj.
 
– Gott! Hur smakar vanilj?
 
– Som… som glass tycker ja’!
 
 
Aldred brister ut i gapskratt och säger att det var det bästa svar han hört på länge. Hedvig håller med.
 
Karlsson på taket tog vår väska ur skrindan så honom fick vi jaga och tillrättavisa. Någon liten en hytte med sitt lilla lillfinger och bad honom så barskt hon kunde att lämna tillbaka väskan.
 
Mellan shower och regnskurar är hela parken full av möjligheter till roliga upptåg. Man kan gå på styltor, gå en trixig inte-nudda-marken-bana, äta köttbullar, potatismos, gräddsås och lingon, titta på djur, springa ut och in i små hus, äta glass, sticka ut huvudet i olika hål och plötsligt se ut som en av Astrid Lindgrens karaktärer och… listan kan göras hur lång som helst. 
 
 
En mycket trött och mycket lycklig Hedvig kände sig nöjd med dagen som varit så trevlig, som hon själv uttryckte sig.
 
 
Vanilj…
 
❤️
 
 
Smakar som glass…
 
 
Jag har hört …
 

… ett av de vackraste orden idag…

Längekram.
 
Viska det en gång.
Eller säg det högt.
Det talar för sig själv.
Längekram…
 
Det är precis vad man behöver emellanåt.
En längekram. En lång varm kram av någon man tycker om.
Få saker gör så gott som en längekram tänker jag nu när jag funnit ordet.
 
Kanske är man ledsen.
Eller bara lite nedstämd och fundersam.
Kanske får man ingen rätsida på allt och ingenting.
Inte vet vad man ska göra eller hur man ska bete sig eller ta sig till.
Att då få en längekram. Jag tror att alla behöver en då och då.
 
 
Fler längekramar åt folket…
 
 
 
Längekram…
 
 
När mamman plötsligt…

… arbetar sex timmar…
På en dag.
Istället för åtta.
Då hinner hon så fasligt mycket.
Eller så var det helt enkelt två timmars energi som ”blev över” och gjorde tisdagseftermiddagen så rolig och så mysig.
Mamman vet inte, men det känns gott inut, det vet hon.
Hon kom till fritids för att hämta sitt lilla barn.
Barnet var inte sist kvar utan spelade brännboll i idrottshallen med ett helt gäng andra barn och ungdomar. Barnet såg inte sin mamma och mamman lutade sig lugnt mot väggen för att kika på matchen. Jo, för mamman hade inte hjärtat i halsgropen idag då hon klev in på fritids. Mamman kände sig lugn där hon stod lutad mot väggen. Hennes lilla barn greppade racket och fick in en fullträff. Så pass att hon varvade. Nära mamman sprang hon, men med blicken stadigt fäst vid brännaren samtidigt som hon sprang fort, fort, såg hon inte mamman. Mamman applåderade.
När barnet för andra gången som mamman ser, greppar racket och igen får en fullträff och varvar ytterligare en gång, då tjoade mamman högt – men barnet såg inte. Hon var så upptagen av matchen, sina kompisar och de härliga fritidsledarna.
Mamman njöt av det också.
Barnet och mamman kramades och pussades.
Svängde sedan in på Icas parkering för att handla några småsaker. Tid fanns att prata om olika varor, var de kommer ifrån, vad de används till och varför vissa köper det och andra något annat.
Det glada lilla barnet frågade om de kanske kunde göra äpplemos idag. De hann ju inte igår då fotbollsträning stod på schemat. Mamman svarar att det kan de.
Mamman och barnet skär äpplen i klyftor för det vilda. De kokar och en ljuvlig doft sprider sig i hela huset. Doften av äpplen, av höst. Känslan av att vi faktiskt har tid sprider sig också. Det är det bästa med hela eftermiddagen. Att de har tid.
De hinner också sy lite.
Eller laga rättare sagt. Laga och lägga upp.
Tillsammans fixar och syr de.
Sådant som väntat i flera veckor.
Visst finns det kvällar, visst finns det helger.
Men på kvällarna finns inte orken, och på helgen finns inte alltid lusten. Och finns lusten krockar den med så mycket annat man har lust att göra.
De gör den fantastiskt goda ost- och broccolisoppan som barnet bett om i flera dagar. Barnet hoppade jämfota av lycka då hon fick veta att de idag skulle äta favoritsoppan. Mamman blev lycklig för att barnet var så lyckligt. Och hon åt, barnet. Oj, vad hon åt.
Lika mycket som mamman. Eller lite mer.
Med gott bröd till.

Men äpplemoset!
Hur skulle de göra med äpplemoset, undrade det proppmätta lilla barnet? Det kändes snopet att inte orka äta en tallrik nykokt äpplemos när det nu faktiskt fanns. Mamman föreslog att barnet kunde ta en liten tallrik till kvällsmat när soppan och bröder sjunkit undan lite. Det lilla barnet som annars inte äter kvällsmat annat än efter träning kände sig först förbryllad, men tyckte ändå att mammans ide var en god sådan och nappade på den.

Det proppmätta vackra lilla flickebarnet somnade med sin lilla hand i mammans. Och mamman tänker att hon ska bära med sig allt det fina från tisdagseftermiddagen och fortsätta att känna sig tillfreds. 
Oavsett vad tänker hon känna sig tillfreds.
Hon väljer det.
Tid är  lösningen på mycket…

❤️


Tid, soppa, äpplemos, tillfreds…