Liten H...
Jag vaknade till…
… ett fint reportage …
Idag.
Amelia i april.
Det har jag koll på.
Att reportaget eventuellt skulle dyka upp på Expressens webb visste jag också.
Men inte när detta eventuella skulle ske.
Eller ens om.
Fick veta av en god vän imorse.
Reportaget är fint och jag är glad.
Ser fram emot att se det i tryckt form i Amelia i april.
Nyfiken?
Läs här.
 
Hedvig?
 
❤️
 
 
Hon mallar sig massor. 
Boken…
… har kommit…
Till oss.
I måndags kom en kartong med ett antal böcker hem till oss. Vilken tur att Hedvig hade studiedag just den dagen och kunde vara med och ta emot dem. Glädjen då hon öppnade kartongen fick inte att ta miste på – film finns på instagram om du vill se och höra.
Lite senare samma dag torkade hon tårar.
– Ja’ är inte ledsen mamma. Bara rörd. 
Tänk att du behöver mig och älskar mig så mycket att du har skrivit en bok… 
Ytterligare lite senare signerade hon böcker till våra nära och kära.  Snart finns den i bokhandeln. Hisnande.
 
Lilla gumman…
 
♥️
 
… som jag älskar dig…
Som en …
(null)

 
… födelsedag …
Idag.
 
 
21 februari.
En dag alla i Hedvigs närhet känner extra tacksamhet. Tacksamhet över att vi faktiskt har henne kvar. Har henne hos oss.
 
Idag är det sexton år sedan de fantastiska läkarna räddade livet på vår lilla älskade Hedvig. Sexton år sedan de lagade hennes yttepyttelilla, jordgubbsstora hjärta.
 
Inga ord räcker till för att beskriva den tacksamhet vi känner. Inga.
 
Oron? Ångesten?
Om den kan du läsa om fyra veckor då boken Jag behöver Hedvig släpps.
 
 
 
Älskar dig Hedvig …
 
❤️
 
 
… utan dig. Inget …
Boken är …
(null)

… tryckt …
Klar.
Jo.
Det är sant.
Jag kan inte förstå det.
Men på tryckeriet ligger de nu klara.
Min bok i massor av exemplar.
Snart får jag hålla min bok i mina händer.
Varsamt öppna och läsa den som en bok. Inte bara som ett manus på datorn. 
Idag är det 31 dagar kvar till boksläpp.
Trettioen dagar. 
Stort.
Både Hedvig och jag går omkring som två mallgrodor här hemma.

Jag hoppas du vill läsa …

♥️


Jag behöver Hedvig …
Grattis finaste Ebba …
(null)

 
… säger jag och blir lite nostalgisk…
Jo. Så funkar jag.
 
Idag fyller hon 26 år.
Min lilla Ebba som kom och gjorde världen till en bättre plats och mig till en lyckligare människa.
 
Att få lov att vara mamma är en lyx. Ett förtroende att förvalta. Jag gör mitt bästa alla dagar, för att vara den mamma hon så väl förtjänar. Jag vill att hon ska känna att jag finns här för henne, alltid och avsett vad. 
 
 
Ebba.
Jag är så stolt och så glad över att få vara just din mamma. Du är fin, klok, genuin, empatisk, rolig, kärleksfull och … nej, superlativen räcker helt enkelt inte riktigt till för att beskriva dig på ett rättvist sätt. 
 
Jag hoppas att din födelsedag firas på bästa sätt med fina vänner i Köpenhamn. Lockdown till trots. 
Jag längtar efter dig ♥️
 
 
 
Jag finns här för dig. Alltid.
 
♥️
 
 
Grattis gumman …
 
 
 
 

 
 
 
PS. Det är inte i brist på fantasi jag har valt samma bild(er) som vid din förra födelsedag. Det är helt enkelt för att de speglar vem du är. DS.
 
Vilken härlig …
(null)

… photosession …
Idag.
Idag har vi haft en fotograf här.
Hon har fotat Hedvig och mig inför kommande reportage i Amelia.
Reportaget efter intervju med mig amgpende boken Jag behöver Hedvig som kommer ut den 21 mars. 
Pirrigt, ovant men väldigt roligt att ha en fotograf här hemma. Hedvig har känt sig som en fotomodell hela dagen – som jag gläds med henne. Som jag unnar henne. 
Imorgon kommer nästa fotograf. Hon ska ta pressbilder till förlaget. Vi laddar om och ser fram emot nästa photosession.
Kanske är vi mindre nervösa imorgon?
Skiter lite mer i hur håret ligger. Och så.
Vi får se. Helt enkelt.
Om femtio dagar kommer boken …
♥️
… Jag behöver Hedvig …
(null)

Fredagslycklig …
(null)

… ett nytt ord i min vokabulär …
Vackert.
Fredag och hon som älskar skolan messar frenetiskt med mig i taxin på väg hem. Berättar om hela sin härliga dag, om den fantastiska lunchen, om de fina kompisarna och om de bästa lärarna. 
Hon deklarerar att hennes dag varit fin och undrar om min dag också varit det. Hon ber om en smoothie till mellis och säger att jag är världens bästa när jag utlovar en hallonsmothie.
Dörren rycks upp och flickan med det soligaste ansikte jag vet dyker upp med orden:
– Är du fredagslycklig mamma?!
Det är ja’!!!
Var jag inte fredagslycklig innan blev jag det där och då. Älskade barn. Förlåt, ungdom.
 Fredagslycklig …
♥️


… fint ord ändå …
Gott Nytt År …
(null)

… önskar vi …
2021.
Det kan bara bli bättre tänker jag.
Som så många andra firade vi nyårsafton i hemmets lugna vrå. Trerätters middag, sällskapsspel och en skål på tolvslaget med utsikt över en himmel med färgsprakande fyrverkerier.
För mig blev det så tydligt just igår hur stor hon har blivit, vår Hedvig. Hon klär sig fin, sminkar sig och ber mig sätta upp hennes hår. Vill att jag lockar några slingor av hennes midjelånga hår.
Hon dukar och viker servetter som hon lärt sig i hemkunskapen. Uppskattar förrätt, varmrätt och dessert  och är för första gången i sitt liv inte hysteriskt rädd för fyrverkerier.
Och vilken partypingla hon är.
Uppe till 02 varav den sista timmen ägnades åt att "facetimea" med fin kompis.
Vardag för de flesta tonårsföräldrar, stort för oss. Ni som förstår, förstår.
2021 är året då boken Jag behöver Hedvig kommer ut. En stor händelse för både Hedvig och mig.  En händelse vi ser fram emot.
2021 är året då älskad storebror ska gifta sig. Det är hisnande spännande och roligt.
 
2021 är också året Hedvig fyller sjutton år.
En dag som är planerad sedan länge.
Det är så Hedvig "jobbar".

Så … Gott Nytt År …

♥️

… önskar Hedvig och jag … 
Julen 2020 …
(null)

… blev annorlunda …
Men fin.
Vi åkte till fjällen.
För att fira födelsedag och jul.
Hos en son ochsvärdotter letade sig Covid in i huset och de blev kvar hemma. Ledsamt. Så glad för alla möjligheter att ändå ses digitalt.
För Hedvig var väntan på tomten lång. Som alla andra år. Till slut kom han ändå. Långt bort på den snötäckta marken stannade tomten, blickade upp mot vårt fönster och vinkade. Åh, som hon hoppade jämfota av glädje. Som hon rusade mot ytterdörren. 
På coronasäkert avstånd ställde tomten ner sin säck, småpratade lite och for sedan vidare.  Hedvig delade ut innehållet i säcken och var lycklig över varje klapp. 
Lyckligast ändå över dockan hon fick. Hon, som knappt aldrig lekt med dockor, visste inte riktigt var hon skulle göra av sin glädje över denna underbara lilla docka. En docka som likt Hedvig har bruna ögon och brunt hår. Och som likt Hedvig har
Downs syndrom.
Ömt vårdar hon ”lilla Hedvig”.
Bär, vyssjar, pussar, kramar, stoppar om och håller om.  Fint.

Så viktigt för alla att kunna spegla sig …

♥️



… måtte olika alltid få finnas, för allas skull …




(null)

Mellis på stranden …

(null)

… stod det i dagens lucka …
Vindstilla.
En smörgås.
Med ost och julskinka.
Och mjölk.
Kaffe.
Vi pratar.
Älskar dessa lugna stunder av samtal.
Idag pratar vi om julen.
Om önskelistan.
Den är lång. As usual.
Högst upp står en docka.
Inte vilken som helst. Men en docka som har Downs syndrom. Hon har googlat. Hon som aldrig lekt särskilt mycket med dockor.
– Ja’ önskar mig gärna en docka som har Downs syndrom som jag’.

– Jaha? En docka?

– Ja.
Med Downs syndrom.

– Så klart.
Har du sett någon?

– Japp!
Ja’ har googlat. Och skickat den till dig.
Det finns flera, ja’ önskar den med bruna ögon som ja’.

– Fint.
Tycker du att den ser ut som du?

– Mmm …
Den är så söt mamma!

– Precis som du.

– Verkligen.

– OM nu tomten kommer med den, du vet …

– Ja’ veeeeet!
Man kan inte få allt man önskar sig.
Men man kan få något allafall.

– Precis.
Men OM nu tomten kommer med en docka till dig, vad ska hon få heta då?

– Va’?!

– Dockan.
Vad ska hon få heta om du får en?

– Hedvig.
Så klart.

– Hedvig?
Som du?

– Ja.
Vi har ju Downs syndrom båda två vet du väl.
Lilla gumman.
Det här handlar inte om dockan i sig.
Det här handlar om samhörighet och behovet av att ha någon att spegla sig i. Så klart. Plötsligt svävade mina tankar bort från önskelistan och till hur samhället ser ut. Hur blir det om fler och fler väljs bort? Då finns snart inte många att spegla
sig i. Får vi ens göra så mot varandra? Jag tycker inte det.
 Så glad att "hela gänget" i hennes klass har just Downs syndrom.

Så klart vi snackar med tomten…

♥️



… se’n kan man ju inte få allt som sagt …
Fredag …
(null)

… och vi kör online-disco …
Med Passalen.
Fantastiskt.
En "drink", salta pinnar, musik och härligt sällskap på Zoom. Vad mer behövs för att förgylla en fredag? Nada.
Nu övergår vi till pyjamas, räkor, popcorn och kanske lite glass.

Ha en fin fredag …

♥️


… det tänker vi ha …
Det fina med …

(null)

… att vara både stor och liten …
Förväntan.
Ni vet den där man hade som barn.
Ja, till viss del har jag den ännu. Om än aningen mer sansad.
Förväntan.
Men hon.
Hon har den som en liten. Ännu.
Studsar upp ur sängen på morgonen, innan klockan hunnit ringa, för att öppna en lucka. Eller två. För hon har två kalendrar plötsligt. En med paket och en med aktiviteter.
Lika glad för båda.
Vad det kostar är inte värdet för henne.
Prylar är inte det viktiga. 
Tillsammans är vad som är viktigt.
Alltid.
Igår kväll tog vi på pannlampor och gick en lååååång promenad i mörkret. Tittade på hur reflexer betedde sig då vi lyste på dem, lyste vägen för att se var vi skulle gå när vi traskade genom en skogsdunge, lyste på marken så att yttepyttiga
lånehunden kunde hitta finfina ställen att göra vad han skulle på. Allt medan vi ventilerade stora som små funderingar om livet. Och så.
Fint.
Ikväll ska vi måla julbilder.
Prata om Lars Lerin, dricka julmust och äta varsin pepparkaka. På en onsdag.  Minsann.


Tillsammans är grejen …

♥️


… och jag håller med …
Ingen ger mig …
(null)

… komplimanger som hon …
Ingen. 
Som när hon virvlar förbi mig här i huset, stannar upp vid min sida och ger mig en puss på ryggen.

– Åh! Tack. 
En puss, så mysigt …

– Du är underbar mamma …

– Åh! (Igen)
Tack gumman. Det är du också.

– Det är jag.

Under dialogen har hon virvlat vidare.
Kvar står jag. Lycklig. Ögonblicket sparar jag varsamt för att ta fram en annan dag när dialogen är av annan sort.
Den som spar hon har…

❤️


… tänk att jag får vara hennes mamma … 
Ärlighet …
(null)

… är hennes signum …
På riktigt.
Oftast bra.
Eller, egentligen är väl ärlighet alltid bra. Sätter inte ens frågetecken på det. Ibland är ärligheten bara så brutal, så oväntad och ibland nästan lite onödig. Ändå.
– Hedvig…

– Ja. Vad e’ de’?

– Kan inte du, snälla, bara pilla lite i mitt hår?

– Nej.

– Nej?

– The end.

– Men …?

– Punkt på den.
Brutalt ändå.
Håll med om det.

Älskar dig för din ärlighet Hedvig …

❤️


… låt ingen ta den ifrån dig …
Att tycka att ens mamma …
(null)

… är pinsam …
Är en tonårings rättighet.
Eventuellt.
För det mesta höjer hon mig till skyarna. Tycker att jag är snäll, fin och bra på en himla massa saker. Som att baka, laga mat, fixa mysiga och roliga grejer, för att inte tala om hur bra jag är på att ta hand om henne.
Så säger hon.
Men så kan det bli för mycket av det goda. Tydligen. Jag fattar det. Det är hennes rätt och allt sådant. Men snopet är det.
Som när vi är i badrummet.
Fixar oss. Borstar tänder. Borstar hår.
Då trallar vi tillsammans. Eller, trallar och trallar, vi sjunger, dansar och får skrattanfall. 
Hur ska en tonåringsmamma veta när reglerna har ändrats? Undrar jag. Inte ens en mamma är tankeläsare. Hör och häpna.
Därför gick jag loss häromkvällen. Som vanligt. Inledde med några sköna dansmoves, egenpåhittade ni vet, öppnade munnen för att ta ton – och då. BAM!
– Börjar du sjunga nu skrattar jag ihjäl mig.
Du är SÅÅÅ pinsam …
Jag stelnade. Frös fast.
Krånglade mig generad ur min konstiga kroppshållning, ställde mig rakt upp och ner och borstade tänderna. Tyst var jag också.
Hepp.
Dagen efter ändrades reglerna igen.
Tillbaka liksom. Ordningen är återställd.
Glad ändå för hennes "attityd". Väljer att se den som utvecklande för oss båda.

Fortfarande är jag dock bakgrundsbild på hennes telefon. 

❤️


Älskar henne för det. Också. 
Hon klev upp …
(null)

… imorse…
Med ett leende på läpparna.
Glad att det är söndag.
Att det äntligen är måndag imorogn.
Som hon har längtat. Ända sedan förra söndagen.
– Imorgon mamma, imorgon är det äntligen skola igen. Jag är så lycklig! 
Fina, lyckliga Hedvig …

❤️


… som jag beundrar och avundas din oförställda, ärliga, härliga glädje …
Jag har något att berätta …
(null)

 
… något stort …
Tycker jag.
 
En bok.
Jag har skrivit en bok. 
Det tog mig sexton år och en triljon tårar. 
Men nu så. Nu kommer den.
 
Hela sex förlag nappade på utgivning av boken. Min magkänsla – fast i hela kroppen – landade hos Parus förlag. Ett litet, personligt förlag med gott renommé. De förstod mig precis vilket var, är, viktigt för mig.
 
Den 21 mars kommer den ut.
På Internationelöa Downs syndrom-dagen.
Så klart. Som en fin gest gentemot Hedvig och alla andra vackra själar med Downsl.
 
Vad den handlar om?
Bjuder på baksidestexten så förstår du:
 
 
 
 
 
Lite så här…
(null)

… känner jag mig nu…
Som en fårskalle.
Bloggen är full av annonser.
Det är inte så jag vill ha det.
Inte.
Blogg.se har tagit bort möjligheten att blogga utan annonser. Domännamnet är mitt, men jag måste flytta det till någon annan "registrator".
Det är nu fårskallen tar över. 
Vart ska jag flytta den och hur ska jag få med mig allt innehåll?
Jag kämpar på för att klura ut och tills jag är på det klara med hur det ska gå till får ni leva med dessa fula, fula, jättefula annonser.
Jag är dessutom sprickfärdig av roligheter jag vill dela med mig av till er.


Jag klurar vidare…

❤️


… och tar tacksamt emot tips…
Ibland …

(null)

… känner jag mig så trött …
Ganska ofta.
Jag är usel på att sova.
Men just och ungefär vid den tiden Hedvig går och lägger sig, då skulle jag förmodligen kunna somna. Gissar jag. Sömntåget och så.
Jag kan knappt hålla mig vaken då vi läser en bok tillsammans. Verkligen aldrig.
Så när hon sitter där i sängen, innan sagan, med alla sina bestyr som är så viktiga att utföra i rätt ordning och varje kväll. 
Då passar jag på.
Ja, inte att sova så klart.
Men jag blundar. Jag tillåter mig att blunda.
Raklång, utsträckt i hennes säng, med händerna vilandes på magen.
Och jag blundar.
Jag känner att hon tittar på mig. 
Länge känner jag det.
Så stryker hon mig över kinden och säger på en utandning:
– Jaa … vila i frid du mamma …
Din lilla kropp behöver vila.
Jag tittar förvånat upp och möter hennes blick. Hon ler och frågar om jag vilat klart snart så att vi kan läsa.
Så läser vi.
Orden fick en annan innebörd.
Helt klart. 

Även en monolog kan bli en värdefull dialog …

❤️


… så många klokskaper i flickebarnet …
– Mamma …

(null)

… vi är ett helt gäng med Downs syndrom …
Säger hon.
Hon sitter i sängen och smörjer omsorgsfullt sina små fötter och händer.
Som hon gör varje kväll. 
Samtidigt som hon säger det spricker hela ansiktet upp i ett leende. "Mamma, vi är ett helt gäng med Downs syndrom …"
Jag undrar vad hon menar och hon tillägger:

– I klassen!
Vi har Downs syndrom allihop!
Och så är det ju. I nya klassen.
Jag har bara inte tänkt så.

– Hur känns det?
undrar jag.

– Jättebra!
Men vi är olika ändå.

– Så klart ni är.

– Men ändå lika.
Vi har Downs syndrom hela gänget.
Hon ler.

Kompisar. Gemenskap. Tillhörighet.

❤️


Det borde vara en mänsklig rättighet.