Liten H...
Fredag …

… och vi är fredagslyckliga …

Så klart.

Fredagslycklig.

Ett uttryck lilla H myntat. Ett av alla. Oavsett hur trött hon är när klockan ringer 06:15 på fredag morgon vaknar hon som ett solsken. Och är fredagslycklig.

Bara för att.

Och det smittar. Oerhört. Och jag är så tacksam för det. Också. Som hon tillför och berikar, lilla H.

Tillför och berikar som mina andra barn tänker jag. Som alla barn. Igen vandrar tankarna iväg till alla dem som inte anser att alla borde finnas. Som inte anser att alla har en plats här på jorden. Så fattiga de är.

Så rik jag är.

Verkligen rik …

♥️

… tack vare alla mina barn …

Som en …
(null)

 
… födelsedag …
Idag.
 
 
21 februari.
En dag alla i Hedvigs närhet känner extra tacksamhet. Tacksamhet över att vi faktiskt har henne kvar. Har henne hos oss.
 
Idag är det sexton år sedan de fantastiska läkarna räddade livet på vår lilla älskade Hedvig. Sexton år sedan de lagade hennes yttepyttelilla, jordgubbsstora hjärta.
 
Inga ord räcker till för att beskriva den tacksamhet vi känner. Inga.
 
Oron? Ångesten?
Om den kan du läsa om fyra veckor då boken Jag behöver Hedvig släpps.
 
 
 
Älskar dig Hedvig …
 
❤️
 
 
… utan dig. Inget …
Boken är …
(null)

… tryckt …
Klar.
Jo.
Det är sant.
Jag kan inte förstå det.
Men på tryckeriet ligger de nu klara.
Min bok i massor av exemplar.
Snart får jag hålla min bok i mina händer.
Varsamt öppna och läsa den som en bok. Inte bara som ett manus på datorn. 
Idag är det 31 dagar kvar till boksläpp.
Trettioen dagar. 
Stort.
Både Hedvig och jag går omkring som två mallgrodor här hemma.

Jag hoppas du vill läsa …

♥️


Jag behöver Hedvig …
Julen 2020 …
(null)

… blev annorlunda …
Men fin.
Vi åkte till fjällen.
För att fira födelsedag och jul.
Hos en son ochsvärdotter letade sig Covid in i huset och de blev kvar hemma. Ledsamt. Så glad för alla möjligheter att ändå ses digitalt.
För Hedvig var väntan på tomten lång. Som alla andra år. Till slut kom han ändå. Långt bort på den snötäckta marken stannade tomten, blickade upp mot vårt fönster och vinkade. Åh, som hon hoppade jämfota av glädje. Som hon rusade mot ytterdörren. 
På coronasäkert avstånd ställde tomten ner sin säck, småpratade lite och for sedan vidare.  Hedvig delade ut innehållet i säcken och var lycklig över varje klapp. 
Lyckligast ändå över dockan hon fick. Hon, som knappt aldrig lekt med dockor, visste inte riktigt var hon skulle göra av sin glädje över denna underbara lilla docka. En docka som likt Hedvig har bruna ögon och brunt hår. Och som likt Hedvig har
Downs syndrom.
Ömt vårdar hon ”lilla Hedvig”.
Bär, vyssjar, pussar, kramar, stoppar om och håller om.  Fint.

Så viktigt för alla att kunna spegla sig …

♥️



… måtte olika alltid få finnas, för allas skull …




(null)

Mellis på stranden …

(null)

… stod det i dagens lucka …
Vindstilla.
En smörgås.
Med ost och julskinka.
Och mjölk.
Kaffe.
Vi pratar.
Älskar dessa lugna stunder av samtal.
Idag pratar vi om julen.
Om önskelistan.
Den är lång. As usual.
Högst upp står en docka.
Inte vilken som helst. Men en docka som har Downs syndrom. Hon har googlat. Hon som aldrig lekt särskilt mycket med dockor.
– Ja’ önskar mig gärna en docka som har Downs syndrom som jag’.

– Jaha? En docka?

– Ja.
Med Downs syndrom.

– Så klart.
Har du sett någon?

– Japp!
Ja’ har googlat. Och skickat den till dig.
Det finns flera, ja’ önskar den med bruna ögon som ja’.

– Fint.
Tycker du att den ser ut som du?

– Mmm …
Den är så söt mamma!

– Precis som du.

– Verkligen.

– OM nu tomten kommer med den, du vet …

– Ja’ veeeeet!
Man kan inte få allt man önskar sig.
Men man kan få något allafall.

– Precis.
Men OM nu tomten kommer med en docka till dig, vad ska hon få heta då?

– Va’?!

– Dockan.
Vad ska hon få heta om du får en?

– Hedvig.
Så klart.

– Hedvig?
Som du?

– Ja.
Vi har ju Downs syndrom båda två vet du väl.
Lilla gumman.
Det här handlar inte om dockan i sig.
Det här handlar om samhörighet och behovet av att ha någon att spegla sig i. Så klart. Plötsligt svävade mina tankar bort från önskelistan och till hur samhället ser ut. Hur blir det om fler och fler väljs bort? Då finns snart inte många att spegla
sig i. Får vi ens göra så mot varandra? Jag tycker inte det.
 Så glad att "hela gänget" i hennes klass har just Downs syndrom.

Så klart vi snackar med tomten…

♥️



… se’n kan man ju inte få allt som sagt …
Grattis Hedvig …

(null)

… 16 år …
Och ljuvlig.
Så ljuvlig.
Varm. Kärleksfull. Nyfiken.
Snäll. Rolig. Busig.
Hjälpsam.
Insiktsfull. Klok.
Artig. Trevlig.
Glad. Generös.Fundersam.
Min.
Min solstråle.
Min läromästare.
Inga ord i världen kan beskriva min oändliga kärlek till dig. Jag vet att jag delar den med resten av din familj.
Nyss var du en liten plutt. 
Nu är du en gymnasietjej.
16 år.
Som alltid väcker din födelsedag en miljon känslor inom mig. Mest av allt är jag lycklig.
Lycklig för att just du kom till just mig.
Dagen idag har du längtat efter i ungefär och exakt 364 dagar.
Nu är den här.
Jag hoppas den blir precis så magisk som du föreställt dig. Precis så som du vill.
Med guld och glitter. Paket och tårta.
Och bästa vänner på poolparty.

Du är värd exakt allt i hela världen …

❤️


Som jag älskar dig …

Hon ändå…

(null)

… hon har gått ut grundskolan…
Fina. Kloka.
Som fick ett extra utspring av sin fantastiska skola. För att dagen skulle bli så glädjerik som hon hoppats i flera år. För att det alternativa utspringet med föräldrar och syskon på zoom inte kändes på "riktigt". För att det kändes förtvivlat.
Därför fick hon ett extra.
Ett på zoom med halva släkten som åskadare. Sedan ett genom en bakdörr till oss. Mamma, pappa, bröder och svägerska. Jo, de är ju faktiskt svägerskor, Ludvigs flickvän och Hedvig. Det låter vuxet.
Så mycket glädje.
Så mycket kärlek.
 
Coronaanpassad mottagning på det. 
Med bästa släkt och bästa vänner.
– Så många vänner jag har som kom och som tycker om mig…
Så sade hon då de gått hem.
Stor dag.
Känslosam dag.
Ni som förstår, ni förstår.

Lilla gumman…

❤️


… lycklig att du är lycklig…
Himmel…

(null)

… och pannkaka…
Hur gick det till?
Imorgon går hon ut nian.
Grundskolan är slut.
Nyss var hon nyfödd och jag hade ingen aning om hur "allt" skulle gå. Om vad hon skulle kunna lära sig och inte.
Nu är vi här.
Snart 16 år senare.
Och livet är så bra.
Inte anade jag att hon skulle läsa och skriva.
Prata engelska och forska om rymden.
Inte anade jag då att hon och jag skulle resa till storasyster i Tanzania – som volontärer. 
Inte heller anade jag att hon skulle simma som en fisk, älska norska tvilling-pop-killar och drömma om att få arbeta som kyrkogårdsvaktmästare.
I själva verket anade jag ingenting.
Jag var mest rädd.
Och orolig.
För vad?
Undrar jag idag.
Hon klarar det mesta med bravur, annat med hjälp och ytterligare annat inte alls. 
Precis som vi alla andra. 
Du, jag och alla andra.

Tänk att just jag får vara just din mamma…

❤️


… stolt så att jag spricker…
20 grader varmt…

(null)

… och studiedag…
Lovely.
Vi packade picknickkorgen och satte oss på en klippa. Åt, småpratade, spelade, skrattade och mös. Hon på sitt bästa humör. Som om solens strålar lyser upp hela henne inifrån och ut. Och mig också.
Senare tog vi en cykeltur.
Till torget. För att köpa glass.
Knas med glass på onsdag tyckte hon, och skrattade åt det också. 
Med varsin stor  – enormt stor – mjukglass i handen satte vi oss på en bänk. Fortsatte prata och skratta och mysa.
Allt i en enda röra.
Som vanligt.
Så blir hon tystare och tystare. Blicken går ner i knät istället för upp mot den klarblå himlen. Hennes blick når inte ens mina ögon.
Jag frågar vad hon funderar på men får inget svar. Tysta mumsar vi på glassen. Den härliga känslan är lite som bortblåst. Det knyter sig i magen och jag frågar igen vad hon funderar på. Underläppen börjar darra och ögonen tåras.
– Ja’ vill inte att barnen ska titta på mig hela tiden. Ja’ vill bara äta min glass mamma…
Torget är fullt av barn.
Barn som hoppar och skuttar.
Barn som äter glass med sina föräldrar.
Barn som tittar.
Jag ser det först nu.
Innan jag hinner svara säger hon:
– När folk tittar för länge mamma, då börjar mitt hjärta gråta…
Åh…
Som mitt hjärta brast i gråt där och då.
Jag pussar bort de tårar som är på väg att rinna över. Som för att hejda dem.
Samtidigt viskar jag att jag vill att hon struntar i att folk tittar. Att hon sträcker på sig och visar hela världen hur underbar hon är. Att hon är den finaste, snällaste, vackraste och bästa jag vet. Jag viskar att det kanske är just därför
de tittar. För att hon är så ljuvlig. 
– Nej.
De tittar för att jag har Downs syndrom mamma.

– Ja.
Kan man inte vara vara den bästa i hela världen om man har Downs syndrom då?

– Jo. Förstås.
Du är snäll mamma.
Mitt hjärta börjar ändå gråta…
Fan, fan, fan för denna så orättvisa värld.
Det enda jag vill är att hon, just hon och alla andra, ska få vara, leva och verka på denna jord utan att mätas med andra.
Jämt och ideligen.
När hennes hjärta gråter…
❤️



… gråter mitt hjärta också …


23 år idag…

(null)

… och en av de bästa jag vet…
Grattis älskade Ludde Lurv.

I dina bruna ögon förlorade jag mig i samma sekund din blick mötte min.
För dig finns jag alltid.

Det finns så mycket jag vill säga dig.
Så mycket gott jag önskar dig.
Jag kan sammanfatta det med allt.
Jag önskar dig verkligen ALLT.
ALLT.

23 år sedan.
Varje dag sedan dess har du både förgyllt och berikat mitt liv. 23 år går så fort. Alla år går fort. Ta vara på varje dag lilla du. Se varje dag som din. Varje dag är din och en möjlighet att göra precis det du vill. Och också förändra precis det du vill. Till vad du vill.
Så… ta vara på dina dagar.

Du investerar i dig själv genom att gå dina egna vägar. Jag är glad för det. Glad och stolt. Jag vet att det kostar dig en del. 
Inte alla förstår.

Skit i det.
Alla behöver inte förstå dina val.
De är dina och du äger dem.
Önskar jag hade haft hälften av den förmågan.

 Varje dag jag lever tror jag på dig.
Du är god, snäll, empatisk, lojal, rättvis.
Du står upp för dem som behöver det. 
Utan tvekan. 

Som mamma kan jag ösa ur mig superlativ utan att vara ett dugg blyg. Jag vet. Men jag får. Som mamma får man det. Du är i mina ögon den finaste, vackraste, snällaste, godaste unga mannen på denna jord. Det skulle helt enkelt finnas fler som du.

Du är tillbaka i Sverige och tids nog lever du din dröm. I know. Jag vet det. 
För att du är ”så’n”.

Du har också jordens absolut finaste och klokaste flickvän. Jag är glad för det. För din skull mest. Så klart. Men också för vår skull. 
Fin är hon. Den bästa för dig.
Kom ihåg lilla Ludde Lurv, att jag älskar dig i så länge jag lever. Jag står alltid står bakom de beslut du fattar och att jag finns för dig när du behöver mig – och även när du inte alls tycker att du behöver mig. Replängds avstånd.
Och så.
 
Var rädd om dig. 
Alltid. 
Gå din egen väg.
Alltid.
 
 
 
 
Grattis fina, älskade Ludvig, på din dag!

❤️
 

 
Jag älskar dig…