Liten H...
Jag tränar på konsten att…
 
… göra annat fast huvudet är fullt av oro…
Magen också för den delen.
 
Igår tränade jag så infernaliskt på just detta att jag både dammade, dammsög, lekte i snön i flera timmar, åkte skridskor, lagade lunch, lagade middag, tog ett bad och ja, sedan tog det stopp. Men jag gjorde det. Jag höll mig sysselsatt och jag gjorde det med bravur om jag får säga det själv. 
 
Oron handlade om lilla Ebba som for kors och tvärs till Danmark, till Island och till Boston.
Själva resandet var inte källan till oro. Ebbas kluvenhet och ledsenhet var källan.
Så stor, och ändå så liten, susande hon iväg med tårarna rinnandes…
 
Men så kom sms:et i natt.
Hon hade landat i Boston och två bästa vänner twittrade om att de mötte efterlängtade Ebba med massor av kärlek. Lugnet infann sig i både huvud och mage. Hon är på plats, hon har det härligt och hon har ätit sig mätt på cheesecake på Cheesecake factory.
 
Gott så.
 
❤️
Nu har hon åkt…
 
 
… mitt älskade lilla hjärta…
På sitt livs äventyr.
 
Så stor är hon nu.
Så stor att hon susar till USA och därefter vidare till Sydney.
Till sistnämnda ort alldeles själv.
Jag är full av beundran för allt mod hon samlat på sig.
För att hon gör resan trots motgångar av olika slag i reseplaneringen under hösten.
Hon gör resan som hon drömt om, som hon planerat och som hon har längtat efter. 
Bästa kompisen ansluter en månad senare.
 
Ett tårfyllt avsked på perrongen imorse.
En liten Ebba som aldrig varit så långt borta själv, och som aldrig varit ifrån oss så länge och som vi heller aldrig varit ifrån så länge. Spännande, roligt, oroligt och nervöst.
MEN mest av allt så otroligt glädjande att hon faktiskt har denna möjlighet, och att hon tar chansen.
 
Jag kan inte nog säga hur glad jag är för hennes skull.
Jag kan inte heller för många gånger säga hur orolig jag är.
 
Lilla Ebba, var rädd om dig ute i stora vida världen.
Du kommer få massor av nya vänner, bli rik på upplevelser och få minnen för resten av livet!
 
❤️
 
 
Jag älskar dig…
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Julen är…
 
… högtiden jag är mest kluven till…
Mer för varje år.
 
Å’ ena sidan älskar jag julen.
Å’ andra sidan grubblar jag mer än någonsin.
Jag grubblar på hur andra har det. De som har det svårt.
Barn vars föräldrar inte har råd med detta hysteriska överflöd.
Jag grubblar också på just de föräldrarna som inte har råd.
 
Jag tänker på de barn vars föräldrar dricker för mycket alkohol. 
Genom någon som står/stod mig nära vet jag att högtider är alldeles extra svåra att ”sköta” om man faktiskt har problem med alkohol. Fast man vill sköta sig. Och man lovar. Lovar att den här gången blir det annorlunda.
Jag vet hur det känns att som barn bli besviken på just de löftena.
Jag hade, och har, dock en fin mamma som fixade och ordnade de bästa jularna.
Även om pappa inte riktigt kunde hålla vad han lovade.
Alla har inte en sådan mamma. Dem tänker jag på.
 
Jag tänker också mycket på alla vackra, fina människor som tvingats fly sina hemländer. De som nu befinner sig på en flyktingförläggning i kalla Sverige, och som inte alls varken kan fira jul som de vill, eller ge sina barn den jul de önskar.
 
Jag tänker på alla hemlösa människor och på de som tvingas tigga utanför Ica eller någon annanstans också för den delen.
 
Jag skulle vilja bjuda hem dem alla.
Hem till oss, till vårt hem, där stearinljusen är tända, kylen är fylld och där vi lufsar runt i raggsockor och tycker att vi har det lugnt, tryggt och skönt. Det är alla värda.
 
Jag känner en stor tacksamhet över min fina familj…
 
❤️
 
 
Var rädda om varandra…
Tänk att…
 
… tomten kom i år också…
Fast vi har flyttat.
 
Han hittade hit ändå.
Han var snäll, fin och trind och pratade skånska.
Han delade ut klappar till stora och små. Mest till små.
Drömmen om de tre saker lilla H mest av allt hade önskat sig förverkligade han. Tomten.
Det var en otroligt söt och rolig skrattapa, en ganska vidrig hund som rapar och fiser som jag vet inte vad, och det var en härmapa. Den sistnämnda blir alldeles särskilt rolig om den får lom att härma skrattapan. Den lilla rackaren som skrattar så att han trillar omkull.
 
Vi skrattar också åt den lilla glädjespridaren…
 
❤️
 
 
Alla borde ha en skrattapa…
 
 
En riktigt…

God Jul önskar jag er.
En lugn och stämningsfull sådan.

Med nära och kära, god mat och massor av snällhet.
Inte bara snällhet för att tomten ska komma, men genuin snällhet för att man måste vara rädda om varandra. Alltid.

Lilla H är en enorm behållning här hemma idag. Ja, dagarna fram tills idag också. Den här väntan liksom. Hon är så förväntansfull och hennes pirr i magen smittar av sig på oss alla. Igår deklarerade hon att ”Julen, det är grejen!”. Ungefär som att julen är meningen med allt. Och precis så kan det kännas den här tiden. Särskilt om man är barn.

Hedvig har slagit in julklappar för glatta livet, och kanske får just jag något av henne, kanske inte. Hon är ytterst bestämd med vem som ska få vad och man kan inte ta något för givet. Det är viktigt att få känna glädje i att ge. Det har jag lagt mig vinn om med alla mina tre barn – och i det har jag lyckats. Till fina kompis-Johanna har Hedvog gjort ett pepparkakshus med extremt mycket snö på. Vi lämnade det igår och någon var oerhört stolt då hon räckte över det.

Som alltid går mina tankar till de som har det svårt.
Till de som inte har nära och kära, till de som inte får känna gemenskap och inte heller får smaka den goda julmaten. 
Till de som inte ens har tak över huvudet.

Jag skulle vilja öppna min dörr för dem alla…

❤️


Njut av dagen och var rädda om varandra…


Vi klär julgranen…
 
… spelar julmusik, dricker glögg och julmust…
Det är lika mysigt varje år.
 
Lilla H blir allra mest förtjust över den ”Mackdånaldsjulgranssak” som hon prompt ville ha i granen förra året och som nu återfanns i jullådan. ”Mackdånaldsjulgranssaken” har genom att pryda vår julgran för andra året i rad blivit en tradition i vårt hem.
 
En märklig tradition kan tyckas.
Inte så julig…
 
❤️
 
 
Men vi gillar’n…
Igår hade jag…
 
… födelsedag …
Ytterligare ett år har passerat.
 
Som tur är.
Det ska vara lite magiskt att fylla år kan jag tycka.
Som när man var liten och gick omkring och kände sig speciell hela dagen.
Riktigt så är det inte längre. Det är lite synd ändå.
Det är ju en härlig känsla det där med att känna sig lite extra speciell, om så bara för en dag.
Jag önskar ofta att jag hade kvar barnens lite magiska inställning till ditten och datten, men den har vuxit botrött någonstans i vuxenlivet. Synd.
 
Hur som helst väcktes jag av skönsång och med kaffe, rosor och paket.
Av barnen den mest underbara lyckohäst från Nepal.
Hästen i sig är helt galet fin, och jag har en sedan tidigare i annan storlek.
Det som värmer mest är dock att barnen lagt märke till hur mycket jag tycker om den andra och verkligen tänkt på just mig när de hittade den här. Jag vet att det är Ludde som noterat allt detta hos mig, och också han som hittat den här hästen. Han har fått systrarna att lita på hans magkänsla och även om ingen av dem förstår hur glad jag är för den, så är jag det.
Jätteglad!
 Jag har placerat min nya lilla lyckohäst så att jag kan se den mest hela tiden.
 
Pyssel.
Pyssel ifrån barnen är också bland det bästa.
Ebba och Ludde har inte pysslat på flera år, så klart, de är ju stora nu, men i år minsann.
Ebba var med Hedvig i skolan i tisdags. En pysseldag. Så då hade minsann både Hedvig och Ebba pysslat till sin mammas födelsedag. Samtidigt som jag fick ett skrattanfall blev jag också varm inombords.
De där två liksom…
 
Lilla H hade också skrivit en dikt.
Snabbt, alldeles själv, på morgonkvisten innan skönsången.
 
 
Grattis mamma
önskar fån
Ebba
Hedvig 
Ludde
 
Så löd dikten.
Diktad allena vid sitt skrivbord, i arla morgonstund.
 
Rörd mamma…
 
❤️
 
 
Måtte alla mammor och pappor ta vara på sina barn…
 
 
 
 
Det där med…
 
… kärlek…
Det är en fin grej.
 
Att få tycka om, och vara omtyckt.
Alla människors rätt tänker jag. Stora som små.
 
I förrgår ritade Hedvig en teckning som hon också skrev några väl valda ord på.
Det var till Emil, förklarade hon samtidigt som hon hämtade ett kuvert. Vidare berättade hon att hon tänkte smyga ner det i Emils ryggsäck följande dag. Tanken var att han skulle hitta det först då han kom hem.
 
 
– Då blir Emil lycklig o kan visa den för sin mamma o pappa o Erica!
 
 
Lycklig blev han, Emil, föremålet för Hedvigs omvälvande känslor.
Så lycklig som bilden ovan visar.
 
 
På teckningen fanns ”en pumpa som det kommer massa blod på”…
 
❤️
 
 
Mer kärlek åt folket…
Levande julkrubba…
 
…utomhus i minusgrader…
Vackert och stämningsfullt.
 
Med säkert hundra marschaller, en åsna, två kameler, ett antal får, tre vise män, en ängel, kung Herodes, Josef, Maria och lilla Jesusbarnet. Och en kör, och lite annat smått och gott.
 
Tre lotter köpte hon, lilla H, och tre vinster vann hon.
Valet föll på en liten rund broderad tavla (eller platta som hon själv kallar det), en liten ängel samt en papperstomte. En platt papperstomte.
Udda val av vinster kan jag tycka som hoppades att hon skulle välja saker som hembakt tunnbröd, hemkokt kola och kanske något vackert dekorerat pepparkakshjärta.
Men, det var ju Hedvig som vann och som då måste få välja.
 
Hon, vårt lilla Jesusfrälsta flickebarn, hon såg samma skådespel förra veckan med skolan och var lika fascinerad då som tidigare år. Aningen besviken över att Jesusbarnet inte var en riktig bebis ikväll, utan en docka. Jag förklarade att man nog inte kan ha en pytteliten levande bebis utomhus på det viset när det är så kallt. Förra veckan var julkrubban inne i en varm kyrka. Men i alla fall kunde de lagt en kudde under huvudet på Jesusbarnet, tyckte Hedvig. De hade glömt ge honom en kudde, upplyste hon mig om. Många gånger.
 
I bilen på väg hem pratade vi, igen, om det faktum att Jesusbarnet är pytteliten vid jul, men lika stor som pappa vid påsk. Det är inte helt lätt att få grepp om tänker jag.
Men hon är intresserad, och frågar mycket mer än vad jag kan svara på.
Och hon snappar upp en hel del, det märks.
Som när vi var hemma igen, och fortfarande pratade om Jesus, då säger Hedvig:
 
Du, den där sista midda’n han åt, den var inte rolig för honom!!!
Han fick aldri’ mer äta mat!
 
 
❤️
 
 
Hon drar det…
 
… till sin spets…
Lilla H.
 
Det där med att kunna själv.
Till och med då jag smyger in för att pussa på henne innan jag själv lägger mig, och ser henne ligga upp och ner. Som Pippi Långstrump med fötterna på huvudkudden.
 
Försiktigt vänder jag på henne, för att kunna stoppa om henne täcket. Utan att ens titta upp mumlar hon:
 
– Va’ håller du på me’?
Ja’ kan sssccchhhälv…
 
❤️
 
 
Pussunge…
Jag tror det går i skov…
 
… det där när barnen växer…
På alla vis.
 
Både på längden och utvecklingsmässigt.
Lilla H har blivit väldigt stor det senaste året.
Stor som i självständighet, som i att kunna själv.
Inte bara vilja kunna, så som yngre barn vill och tror sig kunna.
Nej, hon kan faktiskt också en himla massa nya saker.
Som alltid känns det så plötsligt.
Fast det naturligtvis inte alls skett plötsligt, utan smugit sig på som de mesta andra saker.
 
Det senaste lilla H plötsligt vill göra i tid och otid och alldeles själv är att duscha.
Sedan vi flyttade och äntligen har badkar igen har hon badat nästan varje dag. Ibland två gånger om dagen.
Så någon kväll tyckte jag att det blev för sent för ett bad, och föreslog en lite snabbare dusch istället. Hedvig påminde mig då om att jag faktiskt sagt att det är dags att börja träna på att duscha och tvätta håret själv. Duschen är egentligen inget problem att klara själv. Men håret.
 
Det midjelånga vackra håret som skall blötas, tvättas, sköljas ur, bli fullt av balsam för att sedan sköljas ur en gång till. Det är ett hyfsat svårt moment att klara själv. Men Hedvig började träna. Det var ett par veckor sedan. I helgen som var har hon duschat både en och två gånger per dag. Inte för att hon måste, men för att hon vill. Jag har varit på utsidan glasväggen och påmint henne om vilken flaska som innehåller schampo och vilken som innehåller balsam. Jag har fått trycka ut både schampo och balsam när flaskorna varit nästan tomma. Och jag har också fått påminna om att man faktiskt inte behöver en halv flaska schampo vid varje tvätt, utan snarare en klick likt en femkronas storlek. I Hedvigs värld kan visst en femkrona ha olika storlek beroende på hur mycket schampo hon får ur flaskan just den gången.
 
Så idag, så där strax efter klockan fem, frågade jag om hon ville hjälpa mig att laga middag.
Hon tittade en stund på falukorven som låg på diskbänken, funderade lite, men bestämde sig sedan:
 
 
– Äh! Får man duscha istället?
 
– Nu? Vi ska ju laga mat.
 
– Äh! Du kan laga mat, ja´ kan duscha. Får man det?
 
– Visst får du. Själv då eller?
 
– Japp!
 
 
En ganska god stund senare dök hon upp i köket.
Iförd pyjamas och med borstat hår.
Kräm på kinderna och nytvättade glasögon.
 
 
 – Ja´ bosssccchhhtade tänderna också!
Så att jag inte smakar korv. Så tog jag ett hårspänne.
Tycker du ja´ är fin?
 
 
 
Jag tycker att hon är finfin minsann…
Klockan 06:22…
 

 
… reser sig lilla H upp i sängen…
Yrvaken.
 
 
– Mamma! Vet du va´?!
 
– Nej, vad då?
 
– Ida´ ska Ebba följa me´ mej till skoooooolan!!!!
 
 
Dialogen åtföljs av ett smittsamt fnitter.
Som Hedvig har väntat på denna dag.
Ebbas lediga dag, och hon väljer att spendera den med lillasyster i skolan.
Och får återigen äta skolmat. Skolmat som aldrig någonsin lockat Ebba.
Men som i gengäld alltid tilltalat lilla H. Hon slänger sig på appen vid frukostbordet för att kolla vad det blir för lunch i skolan samma dag. Nästan alltid jublar hon. Om det inte är pannkakor eller risgrynsgröt.
 
Klockan 07:00 stegade Hedvig in i Ebbas rum för att väcka henne.
Det gjorde hon. Väckte henne alltså. Med orden:
 
 
– Ebba! Vakna! De´ blir fisk å´ rullsås å´ potatis å´ grööööna ärtoooor ida´!
Älskar du de´?
 
 
 
 
Det gör Ebba inte, men hon älskar lilla H och kommer njuta lika mycket som henne av skoldagen idag…
 
Jul på Liseberg…
 
… bröder med tjocka rumpor…
Och annat smått och gott.
 
Som ett ”vunnet” magiskt trollspö i fiskedammen, som tröst för utebliven mjölkchoklad.
Och ponnykarusellen och andra roliga saker med syster yster.
Mammas kompis Madeleine och prat om hennes lillebror som lilla H är nyfiken på.
En ilsken utsträckt tunga här och några svordomar där.
Lite mat i magen och energin och positivismen kom ifatt.
 
Nya tag, nya attraktioner, nya nitlotter.
Flera underbara kaniner, både gröna och vita.
Sagoslottet tillsammans med coola bröder, lilla H i mitten.
Efter avklarad tur stånkade hon mödosamt ur vagnen:
 
 
– De´ gick bra mamma!
Men de´ var trångt! De har så sssccchhhocka rumpor Ludde o Gustav!
 
 
 
 
Jag tror mer det handlade om mysfaktor, att faktiskt sitta inklämd mellan de två bästa bröderna…
 
 
 
Det där med…

… att vänta och vänta…
Pirret i magen.
När man först lussat för sin pappa, och sedan vill lussa för Ebba och Ludde. Men de sover och sover och mamman säger att man måste vänta och vänta.
Det blir en kompromiss i tid och halv nio kan man få skrida in med ljus i hår, skönsång, lussekatter och pepparkakor. 
Det där med syskon… 
❤️
… och sötaste Lucian i världen…
En fin och stämningsfull…
 
… lucia önskar jag er…
En lugn sådan.
 
Finns ens en sådan dag så här när inpå jul?
Utan stress och hets men med massor av lussekatter, pepparkakor, julmust och glögg.
 
Försök åtminstone.
 
 
Ta det lugnt, njut…
 
 
1 år
 
2 år
 
3 år
 
4 år
 
5 år
 
6 år
 
7 år
 
8 år
 
9 år
Det gör lite ont…
 
… när människor inte tror på lilla H…
Det gör väldigt ont.
 
Det är min lilla flicka vi pratar om. Som kan mycket.
Hon kan saker som andra kan, och hon kan saker ingen annan kan.
För hon är unik, särskild och speciell. Precis som du, och precis som jag.
 
Ibland blir jag ledsen så att jag gråter när människor inte tror henne om att kunna särskilt mycket.
Jag blir också ledsen, och lite stött å´ Hedvigs vägnar, när människor blir förvånade över att hon faktiskt kan så mycket. Vad trodde de liksom?
 
Ibland går jag sönder lite inombords när jag tänker på hur lilla H känner när inte så många tror på hennes kapacitet och potential. Eller, hur hon kommer att känna snarare. Än tror Hedvig sig själv om allt. Hon har ett självförtroende och en självkänsla som jag aldrig ens har varit i närheten av. Som jag kan vara avundsjuk på.
Imorse såg vi Leo Messi på ett nyhetsinslag på tv. Då sade Hedvig:
 
 
– Mamma! Messi du vet, han är lika bra som ja´!!!
 
 
Ibland varken gråter jag eller går sönder. Jo, går sönder en smula det gör jag nog ändå. Det får jag erkänna.
Men jag gråter inte alltid. Ibland sträcker jag nämligen på mig. Jag sträcker på mig så att det räcker för både lilal H och mig själv, medan jag tänker Ha, där fick de! Inte skäms jag för att jag tänker så heller.
 
I tisdags var en sådan dag där jag sträckte på mig så att jag nästan nådde himlen.
Då var vi bjudna på julfest till Hedvigs klass. Alla dessa vackra, fina och duktiga barn – jag sträcker på mig för dem allihop. Lilla H som en liten vacker lucia tillsammans med två andra lika vackra lucior. A utklädd till tomte bjöd föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar på ett Rörispass i äkta Friskisanda. Vi hade så roligt!
Innan fikat med otroliga mängder hembakt bjöds vi på en utställning av samtliga elevers arbete under det gångna året. Och det var nu jag sträckte på mig så mycket att jag inte ens trodde det var möjligt.
 
Lilla H har diktat om en svamp.
Hon har broderat ett en tavla med rim.
Hon har skrivit om sin närmiljö, förr och nu. Alltså orten där vi bor.
Hon har haft både foto och rörlig bild. Gjort presentationer av dessa som heter duga.
Och på det främmande och spännande språket engelska har hon skrivit en presentation av sig själv:
 
 
Hello
My namn is Hedvig
I m 10 years old
I live in Stenungsund
Kåkenäs
 
 
Jag sträcker på mig ännu en gång. Lite till.
Och med illa dold förtjusning ger jag en rejäl knäpp på näsan till alla som inte tror på lilla H.
Eller på alla andra unika, särskilda, speciella och kunniga människor i världen.
 
 
 
Jag jobbar flitigt på att Hedvig ska få behålla både självförtroende och självkänsla.
Med väldigt många…

… och väldigt långa…
Sjukdagar.
Börjar det bli svårt att roa varandra.
Vi gör så gott vi kan ändå.
Hon är tapper lilla H. Håller modet uppe.
Trots att hon är så infernaliskt ledsen över att inte kunna gå till skolan. Jag beundrar henne. Igen beundrar jag henne.
Pepparkakshuset är klart.
Det var kul en liten stund.
Nu är degen till lussekatterna på jäsning.
Det ska också bli ganska kul att baka lussekatter.
Men mest av allt laddar lilla H, och därmed vi andra, inför klassens julfest ikväll. Den ska vi bara inte missa. Oavsett vad som sker.
❤️
Vi laddar med julmusik och muntert småprat…
När liten är ledsen…

… över att inte få gå till skolan…
När alla andra får.
Då fixar storasyster ett efterlängtat snapchatkonto till lillasyster.
Lillasyster som länge knallat omkring med sin telefon, avsedd för spel, stannat till och liksom ”fryst” sig själv i någon märklig pose i några sekunder. Ni vet, den märkliga pose som bara snapchatanvändare kan till fullo.
Hedvig har bestämt hävdat att hon snapchattar, trots att hon inte haft ett sådant konto. Men nu så!
Det betyder att storasyster även fixade ett sådant konto till mamman som ju inte vill missa dessa högst märkliga bilder.
Så snapchattas det här i huset.
Mamman har bara fått en, men tror att Ebba, Ludde, Johanna och kusiner är överösta med bilder och filmer vid det här laget. 
❤️
– Äntligen snapchat, suckar lilla H lyckligt…
En så förfärligt…
 

 
…ledsam helg…
Särskilt för lilla H.
 
Halsfluss och feber är tillbaka. Med råge.
Nytt läkarbesök. Denna gång med obehagligt halsprov och utan doktor Mikael.
Men väl med fantastisk sköterska och lika fantastisk annan doktor, med stora varma händer sade Hedvig som tyckte om när han kupade sina händer om hennes febriga kinder, samtidigt som han talade så vänligt med henne.
 
Tappra lilla Hedvig sväljer stora kapslar med penicillin samtidigt som en och annan tår rinner över att ha missat fotbollscupen igår och FUB:s julfest idag. Julfesten där massor av god julmat serveras, där man kan ta lotter och vinna roliga grejer, där vackraste luciatåget förgyller och tomten som kommer som pricken över i:et. Detta är också julfesten där bästis-Emil alltid är.
 
 
– Ja’ kommer aldri’ att få träffa Emil igen!
Å’ sssccchhhorta har han säkert på sig ida’!
 
Vi bedyrar att hon visst träffar Emil igen. Redan på tisdag faktiskt, på skolans julfest. 
Det kan ju hända att han har skjorta på sig även då, peppar vi.
Och på tisdag får Hedvig själv vara Lucia, peppar vi vidare.
 
Så var det det här med tomten då. 
Vad ska tomten göra med Hedvigs paket då hon är sjuk, undrar lilla H.
Jo, det blev så att tomten tIttade förbi här i eftermiddags, då vi hade strömavbrott.
I mörkret hade han lämnat ett brev och en julklapp till Hedvig. 
Eftersom hon är sjuk och inte var på julfesten.
 
Tomten alltså…
Han vet hur en slipsten ska dras…
 
❤️
 
 
Ett brev, en julklapp, tre baddockor och ett sms från fröken som säger att de längtar efter lilla H har satt guldkant på vår annars ganska trista söndag…