Liten H...
Är det nu som det…
 
… stora vemodet…
Rullar in?
 
Nej.
Kanske inte riktigt så.
Men aningen vemodigt känns det ändå.
Jag var inte helt beredd på känslan om jag ska vara ärlig.
Det skulle ju bli så här. Dagen skulle ju komma. Det visste jag ju.
 
I måndags sköljde det över mig, vemodet.
Jag var inte beredd. Jag tycker inte riktigt om att inte vara beredd.
När fina kollegor och chefer uppvaktade mig med tårta, paket och fina ord.
Fina, varma och tacksamma ord som jag väljer att bära med mig.
Väljer att se som mina.
 
Det blev liksom som på riktigt först då.
Jag bad mig själv att skärpa mig minst tio gånger under denna stund.
Jag tänkte på att jag ändå hade två dagar kvar att arbeta. Två hela dagar.
Sitta där med en klump i halsen när jag hade två hela dagar kvar.
Skärp dig sade jag till mig själv.
 
Så kom dagen idag.
När det tog slut på riktigt. Punkt liksom. För lång tid.
Utlasad. Det är inget man är av med i handvändning.
 
Idag.
Hastigt in på favvokaféet i morse för att köpa en kaffe med mig till redaktionen.
Två av de fina bakom disken som blir glada när jag kommer, de trodde att jag redan hade slutat.
Är det din sista dag? Vad ska du göra sedan? Kommer du in när du kommer till stan?
Många frågor. Klent och vilset svar på fråga två. 
 
 
– Vi bjuder på kaffet idag!
hojtar den ena.
 
– Å´ en lussebulle till det!
hojtar den andra.
 
 
Tänk ändå, att jag på något vis gjort ett avtryck hos dem.
Jag som känner mig som ingen. Som tycker att jag är en beige fläck på väggen.
Glad för kaffet, glad för lussekatten. Väldigt glad för gesten.
Och framförallt glad för att jag är någon för dem.
 
Mer idag.
Fix och trix med morgondgens tidning.
En tanke om att nej, jag är inte med på morgonmötet imorgon då vi bläddrar bland de nytryckta bladen.
Hur blev den? Hur gjorde vi här? Tänkte vi rätt? Kan vi göra bättre? Vad har vi till nästa nummer?
Och så det där med att rensa, slänga och plocka ihop sina saker.
Mer vemodigt än väntat också det.
 
Lunch med närmsta kollegor.
Som alltid skratt blandat med allvar.
Jag gillar det med dem. Det finns många nyanser i vårt kackel.
Paket igen. Och jag blir rörd, berörd och tårögd.
Te, mörk choklad och doftljus. I cellofan.
En hjälp på traven för att hitta lugnet.
 
Det där eftersträvansvärda lugnet jag tycks ånga förbi mest hela tiden.
Någonstans finns det och kanske finns det tid för mig att hitta det på riktigt.
Kanske är det så att det kommer något gott av detta? Att jag blir rackarns kreativ och tänker nytt?
Gör nytt? Gör det jag tänkt så länge? Gör det jag egentligen inte vågar?
Kanske 2017 mitt Pippi Långstrump-år där jag bara gör vad som faller mig in.
 
 
Jo, så får det nog bli…
 
 
 
Pippi Långstrump och jag. Typ.
 
Hedvig har tur…
 
… och vi också…
Då. Så klart.
 
Hon har så bra pedagoger och lärare runt sig.
Och har alltid haft. Tycker hon. Tycker vi.
Vuxna som lägger sig vinn om att se varje barn.
Vuxna som förstår vikten av kommunikation, att den måste vara mycket och ärlig.
Som vet att ord, bilder, sms och kontaktboksskrivande kan lugna oroliga föräldrar.
 
De där sms:en som kommer då och då från både klassrum och fritids.
De är ett välkommet avbrott under arbetsdagen och de betyder så mycket.
De gör att det känns som att man är med på något vis, och de gör att man har möjlighet att föra något på tal när man ses på eftermiddagen och som annars kanske och eventuellt hade fallit i glömska.
 
Nyss fick jag veta att Hedvig fått ”vara vikarie” en stund och då haft högläsning för sina klasskompisar.
Härligt! Hon tycker mycket om att läsa och läser ofta, gärna och mycket.
 
Ännu härligare kan nästa sms ha varit.
 
 
”Det underbara var att när Hedvig läst färdigt så ville A också läsa… på svenska… för första gången!
Så egentligen borde Hedvig få en riktigt fet lön för sin insats som inspiratör!!! ♥”
 
 
 
Tänk vad vi alla kan göra för varandra…
 
 
 
Alla…
Nu är de klara…

 

 

… alla 24 påsarna…
Till adventskalendern.

Så spännande.
Nästan så att jag blir alldeles pirrig fast det är jag som slagit in de tjugofyra paketen.

Himmel, tänk när alla våra barn hade paketkalender. Oj, vad jag slog in pyttesmå paket. Tjugofyra paket gånger fyra barn.
Himmel. Säger jag igen.

Men så mysigt…

❤️

Barndom…

Så kom det…

 

 

…sent omsider…
Skolfotot.

Så stor tjej vi har, slår det mig.
Lilla H har blivit lilla stora H och ingen är lyckligare för det än den lilla stora själv.

Flera gånger varje dag bekräftar och bedyrar vi att hon är en stor tjej, och alldeles lagom och perfekt som hon är. Hon ler lika lyckligt och lika malligt varje gång.
Och hon håller med.

Hedvig är omättligt stolt över sig själv och jag hoppas att ingen någonsin tar känslan ifrån henne. Några har naggat hennes stolta känsla i kanten genom åren, men vi har lyckats reparera.
Hittills.

Varje gång det händer blir jag rasande samtidigt som jag helt går sönder.
Fler skulle vara som Hedvig. Hon älskar människor för allt gott de gör och säger. Hon älskar inte när folk säger och gör dumma saker. Men hon kan ändå tycka om det som är gott hos den som inte alltid är god.

För att Hedvig ser människan.
Hon ser människan och hon respekterar människan precis som den är. Inte på grund hur någon ser ut eller vad någon klarar av.

– Alla är bra på olika saker…

Säger lilla H.

 

Lilla stora fina och genomkloka H…

❤️

Som snart når ned med tårna i golvet från köksstolen. Snart…

Det är så lite…
 
… som kan göra en lördag…
Som pricken över i:et.
 
En lördag som är lugn.
Jag älskar lugn. Jag har kommit på det. 
Jag behöver lugn. Det har jag också kommit på.
Lugn behöver inte vara samma sak som att ligga platt ner och titta i taket.
Eller att sitta i favvofåtöljen och läsa boken man aldrig blir klar med.
Lugn kan vara att göra som man vill.
Att se det lilla i det stora.
 
Som att äta långfrukost med familjen.
Som att baka lussekatter med yngsta hjärtat.
Som att grannen J kommer in, norpar en lussekatt och säger att han och fru C finns där.
Finns där om jag vill och behöver. Det är fint. Det är värdefullt.
Lugn är också att veta att om tre veckor är hon hemma.
 
H.E.M.M.A
 
Älskade lilla Ebba!
Som är i Tanzania sedan månader tillbaka.
Som gör skillnad överallt och vart hon går.
Som slösar med sin kärlek överallt och vart hon går. 
Det finns ett lugn i att hon snart är hemma.
Det finns också ett lugn i att hon är där hon är och har gjort och gör precis det hon vill göra.
En bra lördag kort och gott.
 
Men så händer det.
Jag får en kommentar på bloggen. 
En sådan som gör mig alldeles jätteglad.
Som blir pricken över i:et på min redan fina lördag.
 
Tack Karin…
 
 
 
 
Dagligt lyckopiller?! Jag?!
Dina ord betyder mer än du anar…
Vi bakar lussekatter…
 
… eller lussebullar som hon säger…
”För det är ju inga katter precis.”
 
Så säger hon.
Min egen lilla bagare.
Vi bakar hur katter, bullar, ormar och sniglar hur som helst.
Och som vanligt tycker jag att just hennes blir de allra finaste.
Så fina att jag inte vet hur vi ska kunna äta upp dem.
 
Till och med ett hjärta bakade hon. Ser ni? Längst upp till höger.
 
– Ett hjärta till dej mamma…
säger mitt yngsta lilla hjärta.
 
Hon som alltid hittar och ser hjärtan överallt och som alltid ger dem till mig.
Just hennes lussekatter, förlåt lussebullar skulle min pappa konditorn sett.
Jag tror att även han hade tyckt att just hennes är de allra finaste.
 
 
 
Det ligger något rofyllt i att baka ändå…
 
 
 
Snart ska vi provsmaka…
 
 
 
 
 
Advent…
 
… kan vara den bästa tiden…
Särskilt första advent.
 
Vi tummar på ”reglerna” i år.
Gör advent redan idag. En fredag.
Inte i morgon som vi brukar. Imorgon och på eftermiddagen brukar vi.
I år får vi inte till det imorgon. Det går bra idag också.
 
Först känns det lite jobbigt. Tycker jag.
Fram med kartongen, stjärnorna, stakarna. Puh.
Men så fylls jag ändå av ett lugn. Det räcker att öppna lådan.
 
Lite julmusik i bakgrunden.
Lite glögg att sippa på. 
Nya ljus är inköpta.
 
Doften av hyacinter omringar mig.
Doften av apelsiner och clementiner likaså.
 
Jag plockar upp min mörkhyade lilla ängel, klädd i silverskrud.
Jag köpte henne till advent, samma år som älskade lilla H hade kommit till oss.
Hon stod där, ängeln, på en julmarknad och liksom talade till mig.
Hon sade att olika är bra, olika är fint, olika behövs.
Hon sade också att vi får slåss tillsammans.
Minsann.
 
Visst muttrar pappan i bakgrunden.
Och häver ur sig en och annan svordom över stjärnan i sovrummet.
Men det är okej. Det är helt okej. För det är som det brukar vara.
Som det liksom ska vara.
Lugnet finns där ändå.
 
Jag vet inte när jag kände ett lugn senast. Eller ens anade?
Det var kanske förra advent? Nej. så kan det inte vara. Kanske senaste semestern?
Jo, så var det nog. Jag känner samma lugn vid semester som vid advent.
Det blir en tid att vara.
 
Annars har just jag inte känt av just så mycket lugn i år. Och inte heller på längre tid än så.
Det är så mycket som hänt. Så mycket som uppdagats. Kommit i ljuset.
Som vi är många om att behöva deala med. Ta hand om. Hantera.
Fast det knappt går. Jag har känt mig så ensam.
Fast jag inte är ensam.
 
Så lugnet jag känner idag är välkommet.
Mycket välkommet.
 
 
 
Välkommen advent…
 
 
 
Välkommen lugn…
Och här ligger vi och…
… äter körsbärstomater…
I badet.

Eller gjorde.

För några timmar sedan.
Det är så mörkt och ruggigt ute och behovet av lugn är stort.
Hos liten som hos stor.
 
Hon tycks ha övergett duschen för badet.
Badet då vi släcker ner, tänder ljus och låter skummet stiga långt över badkarskanten.
Hon vill ha en flaska kallt bubbelvatten bredvid sig.
Den lilla.
 
Då hon vid middagen idag deklarerade att hon ville bada ikväll igen bad hon också om lite godsaker.
Godsaker, undrade jag förvånat. Vad för godsaker? Bubbelvatten?
 
 
– Äh, kom igen mamma!
Du kan ge mig lite gott?
Kakor å´ popcorn´ å´ godis och sån´t.
 
 
– Haha, nej.
Det är bara onsdag idag.
Bubbelvatten blir det.
 
 
– Mäh, snälla….?
 
– Nej. Du kan få några tomater.
(sade jag på skoj eftersom det stod en skål tomater på bordet)
 
 
– Okej. Tomater blir det!
 
 
Och tomater blev det.
Vi badade båda två. Tillsammans.
Och delade på en flaska bubbelvatten och en skål tomater.
 
 
Hepp.
 
 
 
Lugnet infinner sig lätt i badet… 
 
 
 
När äldsta dotterns hjärta…
 
…svämmar över av kärlek…
Långt borta i Tanzania.
 
Svämmar över då hon möter lilla Ezekiel, fem år, som nog har en extra liten kromosom.
Vars mamma är så orolig för sin älskade pojkes skull.
 
Då bestämmer hon sig för att träffa mamman.
Berätta allt hon kan om Downs syndrom och om sin lillasyster.
Hon bestämmer sig också för att betala så att Ezekiel och hans mamma kan åka till en läkare i en stad en bit därifrån. En läkare som är berest och som visst kan lite grann om just Downs syndrom.
 
 
– Ingenting kostar någonting här mamma.
Inte för oss…
 
 
Hon frågar om vi kan vara som faddrar för Ezekiel.
Och hjälpa honom och hans mamma när det behövs.
Kanske behöver han medicin, kanske något hjälpmedel.
Kanske behöver hans mamma kunskap. Vad vet jag?
Jag vet att vi ska hjälpa Ezekiel.
 
 
 
Jag vet att mitt hjärta svämmar över över Ebbas engagemang…
 
 
 
Jag vet att Ebba gör skillnad vart hon går…
Plötsligt…

 

 

… händer det…
Igen.

Liten blir stor.
Och väljer annorlunda.
Väljer bort chokladboll.
Väljer bort prinsessbakelse.

Till det utlovade och extremt välförtjänta cafébesöket efter väldigt oroande spruta och nästan lika oroande stick i fingret, väljer hon bort och väljer nytt.

– Ja’ funderar på om ja’ ska ta en oståskinksmörgås ja’…

– Öh, okej… Är du säker på det?

– Absolut.

Och hon ber dem göra iordning en ljus sådan samtidigt som hon förklarar att hon inte älskar grovt bröd så mycket.

Hon…

❤️

Ett särdeles trevligt fikasälkskap…

Julmusik, pepparkaksbak och…
 
… ett särdeles gott humör…
Lördag.
 
Ledag lördag.
En bra dag i veckan.
Särskilt om man har precis ingenting inbokat.
 
Den lilla vaknar och surar lite utanför mammans och pappans sovrumsdörr. Demonstrativt.
Mamman och pappan säger god morgon med sina allra lenaste röster, ber henne komma in.
Ber henne krypa ner under det varma täcket. 
 
Men nej. Hon är stor nu.
Och hon är sur för att mamman varje kväll ber henne att komma in och säga god morgon då hon vaknar.
Hon tycker inte att hon behöver. Mamman tycker att hon vill ha koll. För har man en liten en som vaknar och känner sig särdeles stor kan vad som helst ske i huset. Den som tänker att hon är alldeles särdeles stor kan få för sig att koka ägg eller sätta på kaffe. Eller värma lite mjölk i micron och kanske slänga ihop några scones. Eller varför inte steka lite ägg och bacon? Det vill säga allt som oftast sker här i huset på lördagmorgnar.
Fast då med en vaken vuxen. Skulle den eventuellt särdeles stora få för sig att göra detta själv så vill mamman och pappan inte ens tänka tanken fullt ut. 
Faktiskt.
 
Så hon surar.
För att hon är ombedd att säga god morgon.
Så har vi det. Nästan varje ledig morgon minsann.
Men så när man sagt god morgon och den lilla sura muttrar att hon vill gå ner och mamman och pappan säger att gör det lilla hjärtat, vi kommer snart och fixar kaffe och mjölk – ja, då är det sura som helt bortblåst.
Det är ju inte att hon inte får. Det är att vi vill vara vakna när det sker.
 
Ner knallar hon.
Ut knallar hon. Till brevlådan.
Sliter med tidning och gårdagens kvarglömda post i vinden.
In kommer hon. Upp kommer hon. Kall av morgonluften, glad av det självpåtagna uppdraget.
Kryper ner i sängen, mitt emellan, delar ut tidning till pappan och order till mamman.
 
 
– Fixa kaffe och mjölk tack!
 
 
Mamma utför order.
Kommer upp igen, kryper ner hos pappan och den lilla.
Vi läser tidning, spelar iPad, dricker mjölk, dricker kaffe och tittar på nyhetsmorgon. 
Vår lördag har börjat.
 
Så bakar vi pepparkakor. Vi gjorde degen igår.
Vi bakar en stund idag, och vi kommer baka korta stunder många gånger till innan jul.
Det är därför vi börjar i tid. För att mamman vet att själva tanken om bakandet är roligare än själva stunden.
Eller, kanske inte roligare men i alla fall är den längre. Bakstunderna med lilla H tenderar att bli relativt korta.
 
Vi har julmusik på.
Samma julmusik som min egen första LP med julmusik. 
Är det inte konstigt? Att det är den, och bara den, som hon vill höra.
Genom alla julbak, allt julgodisstök och allt pyntande – och dessutom hela julen.
Vi pratar om LP:n med Agnetha och Linda. Vi pratar Agnetha Fältskog och förmodligen 70-tal.
 
Så vi har kavlat, tryckt, gräddat och ätit pepparkakor. Allt medan vi lyssnade på Agnetha och Linda. 
Jag har, som alltid då jag bakar pepparkakor, tänkt extra mycket på min pappa.
Min pappa konditorn, perfektionisten, som gjorde de absolut godaste pepparkakorna i världen.
Lövtunna, gyllenbruna och i hundratal. fantastiskt goda var pappas pepparkakor.
Kvar finns numer bara receptet.
 
Varje år skulle vi baka dem tillsammasna.
Varje år slutade i katastrof. Han, perfektionisten, stod inte ut med barnet.
Barnet som pressade för hårt med kaveln, som inte fick degen tillräcklig tunn och som dessutom inte tryckte ut pepparkaksformarna tillräckligt nära varandra på den för tjockt utkavlade degen. Himmel, då går ju deg till spillo. Eller tid i alla fall, eftersom den degen behövde kavlas ut igen och det tar tid.
Barnet, det var jag.
 
Lite av en besvikelse varje år får jag erkänna.
Varje år såg jag fram emot pepparkaksbaket med pappa.
Varje år tänkte jag att jag skulle ha bakat med mamma istället.
Men nu var det med pappa jag gjorde det.
Och han var med mig i tankarna idag.
 
Så när lilla H kavlar och det kryper i mig f– jo, för det gör det – för att jag ser att degen ännu är för tjock, så berömmer jag. Tänker att exakt hur fel kan det bli? Egentligen. För vems skull bakar vi? För barnets skull tänker jag. Hon, lilla H – barnet -, trycker ut dem för tätt, lägger dem på plåten för tätt. Men för att hon har en tanke.
 
 
– Ja´ vill ha en parad mamma.
De ska hålla handen. Det är så mysigt att hålla handen.
 
 
 
Så säger barnet…
 
 
 
Och pepparkakorna blev supergoda – sneda, vinda och lite för tjocka…
Det var visst fantastiskt…
 
 
… på Konserthuset…
Minsann.
 
Det lät högt.
Nästan för högt men inte för högt.
Eller inte alls högt beroende på vem av mamman och pappan som frågade.
Och någon trillade ner från scenen och det var på riktigt och Hedvig blev förskräckt.
När mamman frågade. När pappan frågade var det inte ett dugg på riktigt utan mest på skoj och faktiskt extremt roligt. Så sade hon. Vårt lilla yrväder som dagen till ära gjort sig så fin. Så fin att både fröken A och fröken I kommenterat det väldigt röda läppstiften som så vackert förgyllde den smultronröda munnen.
 
 
– För så kan det vara att vara stor mamma.
Att A och I tycker ja´ är fin i läppfiftet.
 
 
Kompis P ville åka hem. Tyckte inte att Konserthuset var något för honom. Alls.
Hedvig älskade det och tyckte verkligen att hon hörde hemma just där.
Med alla instrument, tant Blomma och den otroligt, fantastiskt vackra musiken.
Just så beskrev hon den. Otroligt, fantastiskt vacker musik.
 
Den sena lunchen i skolan, långt efter att alla andra hade ätit, var också ett spännande inslag idag.
Potatisgratäng med tacofärs minsann. Hedvig älskar inte potatisgratäng. I morse sade jag att hon kan tänka att det är som potatis med vit sås. Det tycker hon om. Jaha, tyckte hon och sade att hon skulle prova.
Men i alla fall var tacofärsen god idag.
 
 
– Som tacos mamma!
 
– Vad bra!. Var potatisgratängen god då?
 
– Ja jättegod! Jag smakade inte.
 
 
 
Älskade lilla knasboll…
 
 
 
Som nu njuter fredag i bastun med pappan…
Fredagsfin, extrafin…
 
… parfymfin, läppstiftsfin, konserthusfin…
Alltid fin.
 
Ord som hon slänger sig med en fredagsmorgon framför spegeln.
Idag skall hon och hennes klass få åka till Konserthuset i Göteborg.
Med buss men utan matsäck. Spännande, pirrigt och vuxet och viktigt.
Tycker hon.
 
Så vuxet och viktigt att hon idag ville ha både smink och parfym.
Det som annars inte är så himla viktigt. Jo, att ha, men inte att använda.
 
Så med sammetstunika, hästsvans med fiskbensfläta, rouge, ögonskugga, rött läppstift (som mamman diskret försökte torka bort en hel del av) och parfym gav hon sig av.
Den lilla, i taxin på väg till skolan för vidare färd till stora staden.
 
 
– Ja´ önskar ni kunde följa me´ mej, du och pappa…
 
– Mm, du får berätta när du kommer hem hur konserten var.
 
– Ja. Men ja´ menar ja´önskar ni kunde följa me´ mej och se hur lycklig ja´ är på konserthuset…
 
 
 
Sade hon som aldrig tidigare varit där.
Kanske har hon en föraning om hur underbart det kommer att bli?
 
 
Hon, den lilla fina…
 
 
 
Med rött läppstift och allt…
Jag fick en påminnelse…
 
… av Facebook…
Ett minne.
 
Man kan tycka vad man vill om Facebook. Själv tycker jag mycket.
Jag har Facebook som säkert större delen av landets befolkning.
Ibland bra, ibland roligt, ibland jobbigt, ibland löjligt.
En salig blandning tycker jag.
 
Men så får man små påminnelser.
Facebook vill dela ett minne som du själv har delat för länge sedan.
Oftast ignorerar jag dessa minnen. Och delar inte.
Men i helgen fick jag ett sådant förslag och fastnade.
 
Mest för att jag älskar bilden på storebror och lillasyster.
Jag minns precis var bilden är tagen. På kajen i Lysekils gästhamn.
Vi var på väg till en restaurang och de där två fina gick och höll varandra i handen.
Småpratade om livet, ditten och datten och säkert för dem alldeles jätteviktiga saker. 
De två. Hand i hand. Tokälskar varandra.
Storebror och lillasyster.
 
Det var ett två år gammalt blogginlägg som Facebook tyckte jag skulle dela.
Jag läste inlägget och blev med ens både ledsen, sorgsen, arg och lite galen.
Så där som man kan bli när man vet vad man vill åstadkomma men inte vet hur.
Och vad man än gör tycks det gå i snigelfart. Ibland känns det till och med som att det går bakåt.
Inte ens två steg fram och ett bak, utan bara bakåt. Baklänges. Åt fel håll.
 
När ingenting man gör tycks räcka och man inte har tålamod att vänta i hundra miljoner år på att förändring ska ske. Rom byggdes inte på en dag och sån´t skitsnack – det hör inte hemma i den här debatten. Hör inte hemma alls. För något måste ske. Inställning och attityd måste förändras. Det blir fel i hela samhället annars.
Det är fel i hela samhället och så kan vi inte ha det.
 
Det enda, absolut enda, som hänt på de två år som gått sedan jag skrev inlägget, är att storebror och lillasyster har blivit två år äldre. Inget annat. Ingen förändring i vare sig inställning eller attityd som speglas i samhället. 
 
 
Med ens knöt det sig i magen…
 
 
 
Hur ska det bli? Hur ska det gå?
Den här pappan…
 
… firar vi idag…
Fint.
 
Omsorgsfullt ritad teckning. Och detaljerad.
Mycket kärlek nedlagt i den. Grönt papper. Grön penna.
Förutom ett hjärta som målades med rött.
För att hon älskar sin pappa.
 
Vi bakade en tårta, lilla H och jag. Med hemkokt vaniljkräm i. Och hallonsylt.
Hedvig imponerades av mammans gamla kunskaper i ett göra en ros av marsipan.
Mamman fick berätta om sin pappa. Han som var konditor en gång för länge, länge sedan.
Som var helt omöjlig att baka tillsammans med, perfektionist som han var.
Men han lärde mig att göra marsipanrosor.
 
Hedvig har inte mycket tålamod att skryta med.
Inte alls faktiskt. Så marsipanrosen blev klumpig och skev och vind.
Men Hedvig tyckte den var fin. Och hon kände sig stolt och pirrig och mallig och allt.
Och ”pappa” skrev hon själv. Också det omsorgsfullt och med triljoners ton kärlek i varje bokstav.
 
 
Älskade pappan…
 
 
 
Idag är det din dag…
 
 
Idag firar jag…
 
… min pappa…
I minnet.
 
I hjärtat.
Min pappa som inte längre finns i livet.
Som lämnade jorden för 12 1/2 år sedan.
Som väntade så på lilla H, men missade henne med 8 veckor.
Det är synd. De två hade älskat varandra högt. De hade haft kul tillsammans.
 
Mycket kännetecknade min pappa.
Humor var en av egenskaperna jag väljer att minnas.
Men så var han sjuk. Jag undrar mycket hur hans liv hade varit om han inte varit så sjuk.
Jag undrar mycket hur han hade varit om han inte varit så sjuk. Som pappa, men också som människa.
Jag undrar också mycket hur han hade sett på mitt liv idag, vad han hade tyckt om mitt liv?
Om hur det är och om hur det har blivit. Hade jag delgett honom mina tankar?
Det vet jag inte.
 
Jag tänker ofta på min pappa.
Varje dag på något vis och i något sammanhang.
Huset där han bodde är jämnat med marken. Där är en stor parkering idag.
Jag åker förbi ”huset” varje dag. Glada minnen. Ledsamma minnen. Ångestladdade minnen.
Men i alla fall minnen. Mina minnen.
 
Fars dag och idag tänker jag extra mycket på min pappa.
Min pappa som velat så mycket annat med sitt liv än hur det blev.
Men hur som haver min pappa. Med egenskaper som drev mig till vansinne.
Men också med egenskaper som fick mig att skratta ofta, mycket och högt. 
 
 
Lilla pappa…
 
 
 
Min pappa…
 
 
 
 
 
 
Den här…
 
… står överst på önskelistan…
Eller näst.
 
Överst står så klart en bebis. Igen.
En riktig levande bebis så att Hedvig äntligen och verkligen fick bli storasyster.
Mamman och pappan undrar i hur många år en bebis ska stå överst på önskelistan.
Beppes stora exeperimentlåda känns mer hanterligt på något vis.
 
Knappt kunde hon släppa lådan i butiken idag.
Fast hon visste, fast hon vet, att hon vackert får hoppas att tomten uppfattat önskningen.
Inget gap och skrik och tjat och gnat. Sådan är hon inte, lilla H.
 
Hon är mer sådan att hon pussar och kramar på lådan.
Och högt uttalar lovord om att en dag, ”en dag Beppe så kommer vi att expritera ihop”.
. slut
 
 
 
 
Och i ärlighetens namn är det inte så svårt att fylla en önskelista…
 
 
 
Vare sig man är liten eller stor…
Nu kommer hon…
 
… snart hem…
Med taxi.
 
Det är stort.
Det kan vara dagens viktigaste händelse.
 
Mellis är förberett.
Helt enligt önskemål från tidig frukoststund.
 
 
– Kan ja´ få tacobröd me´ smör å´ mildost?
Å´ en chokladboll? Ja´ såg i kylen…
 
 
Välkommen fredag…
 
 
 
Veckans bästa dag…
I denna snoriga…
 
… och trötta november…
Är det lite motigt.
 
Ibland.
Tycker jag.
Särskilt på morgnarna.
Efter år av nätter med alltför lite sömn.
Och nu är det så mörkt, så svart, när klockan ringer.
 
Gäspande äter jag frukost. 
Frukost med miljoner nyttigheter som får mig att må bra.
Som gör mig stark och förhoppningsvis lite pigg ändå, vill jag tro.
 
Jag sköter mig.
Förutom sömnen då.
Men annars sköter jag mig.
Äter bra och oftast nyttigt. Tränar mig stark.
Det knakar och värker här och där i novembertrötta kroppen.
Jag väljer att inte låtsas om det. Inte så mycket i alla fall.
 
På plats på jobbet, på redaktionen, går allt i högt tempo.
Jag gillar det. Jag trivs. Men får påminna mig om att andas lite lugnare.
Jag får påminna mig om att äta lunch i lugn och ro, inte i en hast vid skrivbordet.
 
Så en extra motig måndag som denna blir jag plötsligt pigg och alldeles särdeles glad.
Jag får ett sms av lilla H. Nej, hinner jag tänka, nu mår hon dåligt…
 
Den lilla som nyser och snorar.
Men som inte har feber, som inte har ont i varken huvud eller hals och som verkligen och inte alls ser något behov av att vara hemma från skolan och vila som mamman och pappan funderade över igår kväll. Verkligen inte.
 
Men hon mår inte dåligt.
Hon vill bara berätta att hon bakat pizzamuffins på hemkunskapen.
Lilla hjärtat mitt. Som gjorde hela min måndag gladare och ljusare. Bara så där.
 
Stolt visade hon mig de tre pizzamuffinsarna hon hade med sig i en påse i ryggan.
Stolt bjöd hon på en pizzamuffins efter det att jag hade tränat.
 
 
Ett sms, en kopp te och en pizzamuffins…
 
 
 
Så ofantligt mycket kärlek…
 
Är det av någon…
 
… anledning jag ska lära mig yoga…
Är det för lilla H.
 
Jag vet. Man ska lära sig för sin egen skull.
Men när jag hittills i mitt liv inte har lyckats lära mig att uppskatta yoga, så undrar man ju.
Är det ens någon idé?! Det kan ju inte vara för alla. 
 
Även om flöden i sociala medier får det att verka som att yoga är det enda rätta.
För alla. Själv blir jag otroligt stressad av dessa in- och utandningar.
Stressad av det lugna tempot. Galet. 
Och det lite andliga på det.
 
MEN, jag vill också hitta mitt inre lugn.
Jag vill också andas lugnt, eller andas överhuvudtaget i vardagsstressen.
Men yoga… Alltså, jag har inte blivit fast.
Även om jag tror att det kanske skulle vara bra.
 
Men så är det den här lilla livsnjutaren vi har.
Hon som gärna och ofta ägnar sig åt livsmys.
Livsmys i stort och i smått.
Mest i smått.
 
Jag vill vara som hon.
Åh, vad jag önskar att jag vore som hon.
 
Som igår då vi checkade in på ett hotell och det första hon gör är att fråga efter sin säng.
Med ett förtjust skutt hoppar hon upp i den, installerar sig med alla sina viktiga saker så som iPad, iPhone, lurar, Woody, filt och delfin. Installerar sig, kan inte sluta le och småskratta. Tänder lampan, gottar ner sig och intar en yogapose. En pose jag inte hinner fånga på bild för att hon är så upptagen av att vara överallt och upp och ner och hit och dit, men framför allt här och nu.
 
 
 
Så är det av någon anledning jag ska ge yoga en chans till i mitt liv så är det för lilla H.
 
 
 
 
 
Eventuellt fastnar jag någon gång…