Liten H...
När man vill ha det…
 
… som ”alla” andra…
Men ändå på sitt sätt.
 
Hon vill ha mat till frukost.
Mat som i mat. Inte mat som i frukostmat.
Favvofrukosten är köttbullar, potatismos, gräddsås och lingon.
Näst efter det smäller nog tacos högst.
Ovan frukost kommer ganska långt ner på skalan.
Men ändå.
 
Det vänder sig lite i magen på oss andra när den tunga matdoften ångar ut från micron i arla morgonstund. Men så är det viktigt att man får det som man vill ha det tycker jag. I den mån man kan så klart. Att få lite rester till frukost är verkligen inte för mycket begärt. Dessutom säkert mer energirikt än en smörgås och lite fruktyoughurt.
 
Men eftersom det är mat hon vill ha, vill hon ha det som de andra. Som pappan. Som Ebba. De har matlådor med sig till jobbet snudd på varje dag. Det är hon lite avis på, lilla H. Men kanske allra mest avis på att deras smarriga matlådor står där i kylen, med tejp på locket. Tejpen som mamman kluddrat dit på vems matlåda det är. Och ett hjärta. Det obligatoriska hjärtat som jag gör mest överallt till dem jag älskar så högt. 
 
Att tejpen sitter där på deras matlådor är mest för att de ska ta rätt.
Det har hänt att Ebba fått med sig pappans, i hennes tycke, gigantiska portion.
Det har också hänt att pappan fått med sig Ebbas, i hans tycke, yttepyttiga portion.
Det blir ju dumt. Den ena orkar inte äta upp. Den andra blir inte mätt.
Därav tejpen.
 
Så kommer hon på att hon kan göra sig en matlåda.
Eller åtminstone en frukosttallrik. Av vad som blir kvar av middagen.
En briljant idé tycker hon som lassar på makaroner på tallriken. Ber mig skiva falukorv som hon bara äter ”kall och inte stekt”. Dem lägger vi i en särskild skål för de får under inga omständigheter slinka med in i micron.
Och sedan:
 
 
– Tejpen mamma! Skriv på min tejp!
Jag vill inte ta fel mat till frukost.
Och glöm inte hjärtat mamma!
 
 
 
Så jag skriver på tejpen…
 
 
 
I tejpen bor lyckan…
Jag sitter i soffan…
 
 
… bredvid min helt vanliga lilla flicka…
Som har Downs syndrom.
 
Det är måndag och vi tittar på Lotta på Liseberg.
Hedvig älskar programmet och tillsammans bänkar vi oss i soffan.
Tillsammans med varsin kvällsmacka, en ”kopp kall varm mjölk” och en kopp te.
 
Så får hon syn på dem.
Två tjejer i publiken, med glasögon som hon har.
Två tjejer som har Downs syndrom.
 
Lilla H skiner upp. Ler som bara hon kan.
Blir ivrig och ur henne rinner en flod av ord som beskriver hur hon känner då hon ser andra människor som har Downs syndrom precis som hon själv har. Jag blir varm inombords. Tårögd och tacksam.
 
Orden sitter kvar hos mig och dagen efter frågar jag om hon igen har lust att beskriva hur det känns.
Hon har lust att berätta igen. Om känslan av två helt vanliga flickor med Downs syndrom.
 
 
 
Lilla älskade hjärtat…
 
 
 
 
… du gör mig så rik…
Vi tog…
 
… en löptur…
I solen.
 
Jag ville springa, Hedvig ville följa med.
Av bara farten höll jag på att säga nej. Jag hade ju längtat så. Längtat efter en lång löptur i eget tempo. Jag hann hejda mig. Hann tänka om och tänka rätt. Hann svälja min tveksamhet och i positiv anda svara ”Självklart!”.
 
Självkvart ska vi springa tillsammans.
Det ska vi göra alla gånger hon vill. Jag älskar ju tillsammans. Jo, det gör jag. Alla gånger utom när det kommer till löpning om jag ska vara ärlig. Men en runda med lilla älskade hjärtat innan min egen runda, det har vi gjort många gånger och det ger så mycket. Det är bästa peppen för mig. Det lyckliga lilla ansiktet som strålar ikapp med solen, som vinkar glatt när hon springer hem och jag springer vidare. Som ger mig high five samtidigt som hon säger ”Spring fort nu mamma, och ha så roli’t!”.
 
 Tillsammans sprang vi 600 meter åt ena hållet och 600 meter tillbaka. 1,2 kilometer. Utan att stanna. Jag är imponerad. Från djupet av mitt hjärta imponerad. Den lilla kroppen med lagat hjärta och lite för högt blodtryck.
 
Duktig. Positiv. Och envis.
 
Det slår mig att den där envisheten hon bär på och som då och då driver mig till vansinne – den är en bra-att-ha-grej ändå. Hon har ärvt den av mig, det vågar jag påstå, och jag vet vart envishet kan ta en. Bara man vill, bara man bestämmer sig. Punkt. 
 
Lyckliga landade vi i soffan. Nyduschade. Trötta. Nöjda. Men mest av allt lyckliga. Tillsammans är det bästa. 
 
 
 
Lycklig ända in i drömmarnas värld, lilla hjärtat…
 
❤️
 
 
… känns rättvist att just hon är lycklig…
Vi är på café…
 
… och hon snackar lite med Gud…
Amen.
 
Hon äter chokladboll och dricker Festis.
Jag äter en extremt god smörgås och dricker en latte. Vi pratar om ditten och datten i allmänhet och om livet i synnerhet. Om midsommar och om vänner här och i Tanzania. Minns de oss nu? Får vi ses igen? Vi pratar om lilla fina hunden S som inte längre finns hos mosters familj. Som blev gammal och inte orkade mer. Om sorgen kring det och om hundar kommer till himlen eller inte. Jag sade att hur det är det vet ingen, att det viktiga är att man tror det man vill tro.
 
Jag går på toaletten och säger att lilla H måste sitta kvar. Att hon inte får gå ut på gatan själv. Hon lovar. 
 
Först ser jag henne inte.
Hon stod inte kvar på samma plats som när jag gick.
Så ser jag henne. Aningen ihopsjunken. Framåtlutad. Hennes små händer är knäppta och läpparna rör sig. Hon mumlar något, tyst, tyst. Ber du? undrar jag.
 
 
– Äh! Ja’ pratar lite med Gud bara…
 
– Vad pratar du med honom om då…?
 
– Om S och så.
Ja’ sa’ att Gud ska vara snäll med S för han är en snäll hund. Gud få se till att han har det bra sa’ ja’.
 
– Okej… svarar Gud dig…?
 
– Ja. Inne i mitt huvud svarar han…
 
 
 
 
Hon finner sina egna vägar…
 
❤️
 
 
… familjens lilla kyrkliga… 
 
 
Midsommarafton…
 
… kom och gick…
Fint.
 
Mysigt.
Gott. Gemytligt. Jordgubbigt. Gräddigt. Kransigt.
Småregnigt. Pyttelite sol. Kallt. Som sig bör på något vis.
 
Sill-lunch ute.
Nåja, halva lunchen utomhus. Sedan fick vi bära in bordet. Men ändå. Intentionen och viljan fanns.
 
Dans kring midsommarstången.
Också den fick avbrytas. Regn. Men kul ändå.
 
Midsommarafton och alla är glada. Små och stora.
Vi är duktiga på denna dagen här i vårt land. Vi är duktiga på att fira just denna dag.
Midsommarafton.
 
Kanske midsommarafton kunde vara Sveriges nationaldag? Frågan läste jag i en tidning igår. Och ja, varför inte? Det är en dag vi uppskattar och som för de flesta blir fin och bra oavsett hur vi firar den.
 
 
 
Midsommarafton & små grodorna…
 
❤️
 
 
… jag tycker om dagen..
Det är fint…
 
… med kompisar…
Lyx.
 
Kompisar är en ”bra-att-ha-grej” som ingen vill vara utan. Som ingen ska behöva vara utan. Som inte kostar något och som man kan ha flera av, även om en nära räcker långt.
 
Hedvig har många kompisar i sitt liv. Äntligen.
Även om hon aldrig varit utan helt och hållet ser jag att kompisarna blivit fler. Eller, kanske är de inte fler utan mer så att hon och hennes kompisar blivit äldre och både kan och vill hitta på saker tillsammans. De pratar på skype, snapchat och messenger. De ringer Facetime och bestämmer grejer som vi föräldrar inte har en aning om och som vi kanske inte alltid håller med om. Men ändå. Det är som sig bör och det är rättvist.
 
 
Väldigt rättvist…
 
❤️
 
 
Tillsammans är bra…
”Det var en gång…
 
… en Barcelona(spelare) som hette Messi
Leo Messo, en fotbollsspelare.
Han var väldigt bra på att finta.
Bror till Naseem.
Argentina kommer han ifrån.
29 år är Messi.”
 
Av Hedvig
 
 
Fantastiska Google …
 
 
 
 
… ännu mer fantastiska lilla H…
 
Tänk om jag hade vetat…
 
 
 
 
 
… att hon en vacker dag skulle forska om delfinen…
Stort.
 
Jag läser, igen fritt tolkat då jag vet hur hon ”låter” då hon läser och pratar:
 
 
”Delfinen har en bröstfena. En delfin kan bli två meter lång och väga 80 kg.
Delfinernas ögon är små. Delfinen är ett däggdjur som lever i havet och
hajar är de djur som är farliga mot delfinen”
 
Hedvig
Marcus & Martinus
 
 
 
 
 
Lilla hjärtat…
 
 
 
Över dig är jag så stolt… 
 
 
Jag läser…
 
… hennes stories…
Njuter. 
 
Det bor en liten berättare i henne. Minsann.
Fritt ”läst” – eftersom jag hör hur hon låter då hon läser, eftersom jag vet att hon läser alla småord fast hon ibland missar att skriva dem – så läser jag:
 
 
”Det var en gång en flicka som var uppfinnare, av experiment. Flickan som hette Hedvig. Jag älskar experiment med vatten och is. Uppfinnaren som skulle göra (experiment) till Anette, Naseem, Gerd, Maria, Pontus, Ella, Sara och Cissi och Ahmad.”
 
Av Hedvig.
 
 
 
Läser och ler…
 
❤️
 
 
Njuter…
Jag önskar att alla barn…
 

 

… hade Hedvigs fröken…

Underbar.
 
Att få avsluta terminen och sjätte klass med att få en ros, en guldmedalj och vackra ord från sin ”fröken” hon håller så kär. Som vi alla håller så kär. 
 
Tänk att bli sedd och bekräftad för den man är, för allt man gjort och för allt man uppnått.
Istället för tvärtom.
 
 
 
Den blomstertid nu kommer…
 
 
… med lust och fägring stor…
Och inte frös vi.
 
När hade vi senast en skolavslutning där vi inte frös? Halvt ihjäl.
Eller fick ha hela kalaset inomhus. Barn, pedagoger, föräldrar och släkt. Flera hundra i en trång matsal.
På Ludvigs student förra året höll vi på att försmäkta av värme. Det är sant. Det ska inte glömmas. Jag njöt. Men jag vågar påstå att jag frusit halvt ihjäl på Hedvigs samtliga skolavslutningar.
Utom idag. 20 grader och sol.
 
Glada barn. Lyckliga barn. Stolta barn.
Lika glada, lyckliga och stolta pedagoger och lärare.
Lilla H torkade en tår då fina fröken M – igen – lyfte varje liten stor elev med visdomsord så vackra och så sanna om var och en av de vackra små barnen. Hon var inte ledsen sade hon, ”Bara rörd…”. Och vem var inte rörd?
 
Det var vi nog alla lite till mans. Tänker jag.
I klassrummet där vi bjöds på tårta och alla barn fick varsin guldmedalj. Då var jag rörd.
På skolgården där klass efter klass gick upp på scenen och sjöng den ena vackra sången efter den andra. Då var jag rörd. Och Hedvig som traskade med sin tja, kan man kalla det fadder-klass, upp på scenen och sjöng Havet är djupt. Så självklart, enkelt och stolt gjorde hon det. En i gänget liksom. En känsla vi inte är helt bortskämda med.  Då var jag rörd igen. Ögonen blinkade frenetiskt och halsen svalde och svalde.
 
Så blickade jag ut över hela havet av barn som satt på gräsmattan.
I alla åldrar, hudfärger och likheter och olikheter. Där satt de tillsammans. På filten bredvid Hedvig satt två fina, vackra pojkar som kommit till oss, till vårt land, som flyktingar ifrån sina älskade hemländer när nu bara är krig, fara och elände. Tänk ändå, även om de hellre skulle vilja vara i sitt hemland, att de satt där på en filt och var omgärdade av så mycket glädje och kärlek och stolthet. Jag hoppas de känner sig välkomna och omhändertagna. Jag hoppas det av hela mitt hjärta. 
 
Så sprang niorna ut.
Wow! Nu snackar vi stora grejer.
Hedvig har fem kompisar som idag gick ut nian.
En ros till dem var att hänga runt halsen, applåder, musik och hejarop när de sprang ut. En och en.
Glädje, lycka, förväntan och så denna känsla vi som stod där delade. Klumpen i halsen. Vi är alla stolta och glada å´ varandras vägnar. Vi är alla överens om att olika är fint och att alla förtjänar att få uppskattas och älskas precis som man är.
 
 
 
Rörd, som sagt…
 
 
 
… och stolt…
Det vankas…
 
… skolavslutning…
Stort.
 
Och känslosamt.
Jag har alltid tyckt att skolavslutningar är känslosamma.
Fina, vackra, stämningsfulla och… just känslosamma.
 
Imorgon går lilla H ut sjätte klass. Sexan. Årskurs sex.
Kalla det vad man vill. Hon lämnar mellanstadiet.
Stort.
 
Som så många gånger sedan lilla H kom till oss tänker jag att det hade varit bra om jag visste mer då om hur det skulle bli framöver. Om hur livet skulle vara då hon går ut sexan till exempel.
 
Tänk om jag vetat att när hon går ut sexan då har hon koll på alla världsdelar, fjärilens utveckling från larvstadiet, stenåldern, stjärnsystemet och mycket mer. Tänk om jag då vetat att när hon går ut sexan, den här lilla underbara, då pratar hon för det vilda, långa fina meningar. Om jag vetat att hon skulle kunna många engelska ord och dessutom kunna säga enkla fraser på swahili.
 
Tänk om jag vetat att hon då hon går ut sexan använder hon sig av både facebook, instagram och snapchat. Och att hon blir som allra gladast då hon ”pratar” med en av hennes tja… man kan nog kalla det ”kärlekar” – F – som bor i en by utanför Bumilayinga i Tanzania. Hur det glittrar i hennes ögon då han skriver till henne.
 
Tänk om jag då vetat att hon skulle vara omgiven av kompisar, om än att hon saknar en del, att hon skulle briljera på fotbollsplanen och simma längd efter längd på simträningen. Tänk om jag då vetat att hon och jag skulle göra vårt livs resa tillsammans. Ända bort till Afrika. Och att vi fick dela den med Ebba.
 
 
 
Tänk om jag vetat då…
 
 
 
Och nu går hon ut sexan… lilla hjärtat…
Regnig söndag…
 
… trötta…
Så trötta.
 
Tröttna av alla möjliga orsaker.
Tidning till pappan, kaffe till mamman och mjölk till lilla H. I sängen. Nyhetsmorgon. IPad.
En söndagsmorgon av bästa sort. En söndagsmorgon som den oftast brukar vara hemma hos oss.
Regnet öser ner och det kunde det ju faktiskt låta bli med tycker jag. Var är sommaren? Var är värmen?
 
Till frukost önskar den lilla ”plockmat”.
 
 
– Okej… vad vill du ha för plockmat?
 
 – Vet inte…
 
– Vet du inte…?
 
– Nä. Bestäm du. Gör något gott tack.
 
 
Så jag gjorde en tallrik med plockmat.
Köttbullar, salami, parmaskinka, gurka och tomat. Och ketchup.
Så bra plockmat, sade hon. Och åt. Hon tog sig en ostskiva också.
 
Den utlovade cykelturen till lekparken uteblev. Regnet öser ner.
Kanske skulle vi spela spel istället? Eller poppa popcorn och titta på film?
 
 
– Heller så tränar vi med appen å´ sedan badar vi fotbad?!
 
 
Vilken bra ide!
Vi tränade ”med appen”. Två omgångar.
Svetten rann, vattenflaskorna tömdes och vi kände oss båda ganska nöjda.
Så badade vi fotbad. Länge och varmt. Med skum och med badkulor.
Filade och smorde. De små fötterna blev lena och fina.
Imorgon ska tånaglarna få lack på sig. Det vankas skolavslutning.
Och skor med öppen tå.
 
 
 
Liten håller på att bli stor…
 
 
Emellanåt…
Här hänger hon…
 
 
 
… rakt upp och ner…
Funderar.
 
Funderar gör hon mest hela tiden.
Kanske finns det i generna – hon har en mamma som pappan tror kommer grubbla ihjäl sig en vacker dag – eller så beror funderandet på tonårshormoner. Eller både och eller ingetdera. Jag vet inte. Jag vet att hon funderar. Mycket och ofta.
 
Inte alltid funderar hon på allvarliga saker. Eller ens stora.
Funderingarna kan var små. Pyttesmå rentav. Men ändå funderingar som kräver sina svar.
 
Inte alltid kan vi ge svar.
Men alltid kan vi tänka till och resonera om saken.
 
Ibland har hon svaren inom sig själv och vi häpnar över hennes klokskap.
Ibland har någon av oss andra svaren och lyckas förmedla dem på ett begripligt sätt.
Ibland har ingen av oss svaren och vi hamnar alla i fundersamhet.
 
Då kan det hända att mamman efter någon timme eller någon dag kommit fram till någon variant av slutsats som hon då vill ta upp med lilla H. Nästan alltid händer det då att lilla H själv har släppt ”hela alltet” och inte ens är intresserad av de eventuella svaren mamman kommit på. Lika snopet känns det varje gång. Och lika avis känner jag mig varje gång. Så befriande om jag var mer som hon. Som funderar på det som är här och nu, men som snabbt släpper de envisa funderingarna för att låta något nytt och förhoppningsvis roligare ta plats.
 
 
 
Lilla älskade H…
 
 
 
… mitt livs läromästare…
46 år och…
 
… 165 dagar…
Gammal.
 
Då gjorde jag det.
Jag gjorde det jag drömt om att göra i många, många år.
Jag gjorde det jag tänkt att göra i många, många år.
 
Att drömma och tänka ger dock inte resultat.
Uppfyller inga mål.
 
Så jag anmälde mig.
Till Stockholm Marathon.
My God vad nervös jag har varit sedan dess.
Jag berättade det bara för pappan och barnen.
 
Så fick jag en bok av en god vän.
En bok om löpning för kvinnor. En fantastisk bok med träningsprogram och allt. Den kunde inte kommit mer lägligt fast hon ingen visste. Så jag tränade flitigt. Följde programmet. 
Åkte till Tanzania och bröt hela träningsprogrammet.
Hoppade på det igen då jag kom hem, skippade helt enkelt de tre veckorna vi var borta.
Fick en taskig infektion i foten och kunde träna halvdant. Men så är jag envis. Och i hyfsat god grundkondition.
 
Dagen D nämade sig och jag fick allt svårare att prata om dagen.
Jag har hellre låtsats som ingenting och tränat efter hälsa och förmåga.
 
Så kom dagen.
Igår.
 
Galet nervös under förmiddagen. Svårt att fokusera.
Pappan och lilla H åkte till Gröna Lund. Jag andades, peppade mig själv, kissade ungefär tvåhundra gånger och stegade sedan iväg. En härlig stämning och gemenskap mötte mig redan utanför hotelldörren. Alla löpare lika förväntansfulla. Lika nervösa. Lika peppande och stöttande. ”Det går bra det här.” och ”Bara man tar sig runt.” Och så.
 
För mig handlade det inte om att bara ta sig runt. Jag funkar inte så. Fick jag bara vara skadefri visste jag väl att jag skulle ta mig runt. Nej, för mig handlar det om  tid. Jag kan inte sluta mäta mig med mig själv. Dumt, jag vet. Men i vissa lägen bra. För mig handlade det också om att klara 42,195 km utan skador. Att bryta ett efterlängtat Marathon hade för mig varit en mardröm.
Mardröm.
 
Men jag behövde inte bryta. Jag klarade det. Och på en tid jag är nöjd med.
Och jag mådde bra hela vägen. Även om benen efter 35 km var som stumma pinnar och varje litet gupp i asfalten som ett oöverstigligt berg, så mådde jag bra. De vita strecken i gatan vid övergångsställen och mittlinjer fick mig att känna det som om benen skulle vika sig om jag var tvungen att ”kliva upp” på dem. Istället fick jag parera så att jag slapp dessa i mina ögon där och då snudd på gigantiska nivåskillnader. Det gäller att hitta strategier. 
 
Så kom Stockholms Stadion.
Äntligen såg jag Stockholms Stadion.
Och då kunde jag öka lite hör och häpna.
Kroppen är fascinerande och helt fantastisk när det gäller ändå.
Inne på Stadion är det 195 meter kvar. 195. Galet långt där och då. Men det gick att öka lite till.
Väl i mål möttes jag av pappan och lilla H, pussar och kramar och en röd ros.
 
Svulten, svulten, darrig av för lågt energiintag gjorde jag en Hedvig på restaurangen senare på kvällen. Jag åt en gigantisk portion köttbullar, potatismos, gräddsås, råröda lingon och inlagd gurka á la min mormor. Hedvig fnissade åt min beställning och servitrisen gillade att jag tryckte i mig ”mat” och inte en ”fjompig sallad” efter lopp som detta. Pappan försökte få mig att äta upp alla tretton köttbullar. Det gick inte. Men nio försvann ner i gapet.
 
 
Hög på endorfiner…
 
 
 
… jag kommer le dygnet runt i minst en vecka…
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hjärtan korsar min väg…
 
… mest hela tiden…
Älskar dem.
 
Varför hjärtan betyder så mycket för mig vet jag inte.
Jag vet bara att de gör det.
 
Jag vet också att jag ser dem på de mest underliga ställen. Man ser dem om man vill tänker jag. Som när jag en solig torsdag som igår äter min lunch utomhus. Ensam och i tystnad. En stund att andas på, det som jag är så innerligt usel på. Att stanna upp, andas och reflektera. Usel, verkligen. 
 
Men så gjorde jag det ändå. Andades.
Vände mitt ansikte mot solen, blundade, njöt av varje tugga av ljuvlig lunch.
Jag öppnade ögonen och lät dem vila på marken framför mig – och där låg det.
Det pyttelilla bruna lövet format som ett hjärta.
 
Någon hade inte sett det, andra hade borstat undan det.
Jag blev varm inombords och kunde inte se mig mätt.
Knasigt och knäppt, jag vet. Men i alla fall.
 
 
Hjärtan ger mig lugn…
 
❤️
 
 
… ser dem som symbol för livet…