Liten H...
Liksom…

… nu är det så nära…
Med nycklarna i handen.
Champagnen är på kylning.
Lilla H vill fira med prinsesstårta.
Så klart vi firar med tårta.
Imorgon.
Bland 200 flyttkartonger vi inte längre minns vad de innehåller.
Förmodligen blir middagen diverse take-away-food för familjens olika smaker. 
Trötta, men lyckliga…
❤️
Imorgon är vi i hamn.., 
Efter 49 dagar i båt…

… och 77 dagar i stuga…
Är det äntligen dags.
Imorgon.
Då öppnar vi dörren till vårt sedan länge efterlängtade hus. Vid havet. Som en dröm som går i uppfyllelse. 
Imorgon kommer flyttfirman med hela vårt magasinerade hem. Jag kommer knappt ihåg vad vi packat ner.
Spännande.
❤️
Som pricken över i tog Hedvig guldfisken idag…
Hon är inte så…

… läskig, lilla H…
Mer ursöt.

Men är det Halloweendisco på fritids så är det. Och vill man bara vara ruskigt läskig innan, och inte när det väl kommer till kritan, så kan man ju välja att bara vara just ursöt.
Utan teaterblod, vampyrtänder och påklistrade sår och ärr.

❤️


Ursöt…
Höstlovets sista…

… lediga dag…
Och vi har hängt med Anna.

Anna.
Vår tidigare granne.
En av fyra bästa i deras familj.
Deras familj består nämligen av fyra.
Fyra bästa.
Ja, plus två finfina hundar också.
Hundar får man inte glömma när det kommer till hundfamiljer. Så mycket vet jag. Så många hundfamiljer har vi i vår närhet.

Men idag hängde vi alltså med Anna. Lilla H och jag. Alldeles pirrigt i magen kändes det imorse och sällan har det gått i ett sådant rasande tempo för Hedvig att göra sig iordning. Själv. Helt själv.
Klä på sig, bädda sängen, borsta tänderna, kräm på kinderna…

Allt medan jag diskade efter frukosten.
Som vi för övrigt åt framför tv:n tittandes på Nils Karlsson Pyssling. Igen. Vi har blivit helt försoffade detta höstlov. 

Så hämtade vi bästa Anna, gav henne en försenad födelsedagspresent och så fick Hedvig ett paket! Fast hon inte alla fyllt år, men för att bästa familjen varit i Barcelona och gått bananas i Barcelonashopen!
Sååå cool t-shirt att lilla H höll på att svimma, ända tills jag lovade henne att få ha den på imorgon. Och ännu fler Barcelonaprylar till sitt nya rum. Liksom!

Vi bowlade och Hedvig lyckades med en strike på sitt första kast. Jo, för Hedvig kastar klotet. Verkligen kastar. Och bara två gånger kastade hon klotet helt utanför banan så att vi fick hämta tålmodig personal. Vi hade så roligt!

Tänk, om två dagar när vi har flyttat, då bor vi hyfsat nära bästa familjen igen. Så nära att man kan leka ganska ofta igen. Det är en av alla de saker som blir så bra med flytten…

❤️


Två dagar…
Någons Messirum…

… börjar ta form…
Och hon är lycklig.
Tisdag kväll.
Imorgon då vi vaknar har vi bara två dagar kvar i stugan.
Två dagar! Hisnande!
På fredag går flyttlasset.
Då fyller vi just detta rum med mer Messi och mer Barcelona.
Hon är lycklig…
❤️
Lilla fotbolls-Hedvig…
En första…

… höstlovsdag …
Och det regnar på tvären.
Ganska skönt ändå.
Det är inte så mycket som förpliktigar en sådan dag.
Dem dagarna behöver man då och då. 
Att vakna strax innan pappan åker till jobbet och då bli serverade kaffe och kall ”varm mjölk” på sängen – det är en bra början på dagen. Därefter frukost framför tv:n och Nils Karlsson Pyssling.
Lilla H tycker att jag borde kunna virka en en liten pyssling till henne, helst en riktig. Jag tycker nog också att jag borde kunna virka en pyssling, fast kanske inte en levande ändå. Och så behöver jag ett litet pysslingmönster. Om någon händelsevis ”sitter på” ett sådant får man gärna dela med sig till mig.
Sedan knallade vi omkring i pyjamas några timmar till.
Kokade äpplemos av äpplen vi fått av Brittavännen. Åt lite äpplemos. Fikade lite när Ludde åt frukost, och ja, vi bara gjorde ingenting alls mer än det vi hade lust med. 
En sväng till biblioteket som är ett ord lite svårt att säga. Jag berättade för Hedvig att man ju kan säga ”bibblan” istället och lilla H skrattade högt för att bibblan är så lätt att säga. Jag kan inte sluta grubbla på varför jag inte lärt henne det tidigare…
Molekylverksta’n, stugan, popcorn och mer Nils Karlsson pyssling under den regniga, blåsiga eftermiddagen.
Jag säger lite i förbigående att snart är det Fars dag och Hedvig säger att hon tycker vi skall köpa en hund till pappan.
En hund som rapar och fiser…
❤️
Detta barn…
En söndag där vi…

… pysslar med lite av varje…
Det bästa.
En dotter som jobbar hela dagen.
En son som intagit horisontalläge och njuter av höstlov.
En pappa som fixar det sista i båten som står på land.
En mamma som packar igen, och förundras över att just packning känns kul efter allt packande och stuvande som varit sedan i juni.
En liten H som duschar, målar naglar och toklängtar efter eftermiddagens disco hos bästis-Emil.
Den lilla H som köpt paket och målat en fin teckning till. En teckning föreställande Emil och Hedvig hoppandes i en lövhög. Löven plockade hon redan igår. Till bästis-Emil. Det här med att gå på disco till kärleken kräver sin planering minsann.
Och om man med stor omsorg valt paketets innehåll själv, är man så klart spänd på att få bort det.
❤️
För den delen tänker Hedvig dansa brakedance på discot…
En synnerligen bra fredag…

… har vi här i huset…
Synnerligen bra.
Med artikelskrivande som flöt.
Med annan text som också flöt på.
Flöt på så bra att mamman hann träna vilket gör mamman lite extra glad. Med mycket glad liten H som ville fika efter skolan. Helst på café istället för i stugan.
Mamman och lilla H gick på café.
Kaffe, Festis och chokladboll – check.
Med munnen full av chokladboll berättar Hedivig att de firat bästis-Emil idag. De har ätit glass, sjungit och dansat.
– Vi dansade rock. Hårdrock!

– Jaha… Hur dansar man hårdrock…?

– Ja’, ja’ dansade bleikdäns och Emil, han dansade tango med fröken Åsa! 
❤️
Någon försökte minsann…

… smuggla med sig sin mobil…
Denna fredagsmorgon.

Skyldig, väldigt skyldig, såg denne någon ut då hon sakta skred ner för trappan imorse. Med händerna bakom ryggen.


– Vad har du bakom ryggen Hedvig?

– Inget. Typ…

– Får jag se?

– Nä, de får du inte.

– Men, är det din mobil?

– Ja, men du får inte se.

– Du får inte ha den i skolan.

– Jo, det får jag.

– Nej, det får du inte. 
Du har till och med skrivit på papper om det. Till rektorn.

– Va’!? Har ja’?! 

– Ja, det har du.

– Men ja’ kan ha den i taxin alla fall…

– Fast nej, för då kommer den ju med till skolan.
Du får ha din mobil i skolan när du blir äldre.

– Mäh! Typist…

❤️
En onsdag när mamman…
 

 
… känner sig mer än lovligt stressad…
Då finns lilla H med allt sitt lugn.
 
Mamman, som inte riktigt längre vet hur hon ska sno ihop skola, läxor, vardag, familj, flytt och ja, livet helt enkelt, hade huvudvärk redan då hon vaknade en onsdag som denna. Koppen kaffe i mörkret tillsammans med lilla H och hennes kalla ”varm mjölk” trollade inte ens bort huvudvärken. Denna bästa stund på dagen. Inte för att hon är morgonpigg, mamman. Inte ett dugg och helt tvärtom egentligen. Men man måste ju gå upp. Gå upp i tid så att det blir ordning och reda på dagen. Att då först smyga upp och hämta kaffe och kall varm mjölk och sedan krypa tillbaka i sängvärmen en stund, det är verkligen det bästa.
 
Ibland är lilla H tyst denna stund.
Dricker sin mjök och vilar sedan på min arm.
Ibland somnar hon om. Ibland vaknar duracellen i henne omedelbart bums.
I morse berättade hon för mig att hon minsann är döpt i Jörlanda kyrka. Ifall jag inte visste det.
Hon berättade också att det var väldigt synd om Jesus som först åt mat med många av sina vänner och sedan blev uppspikad på korset. I händerna. Inte i fötterna. Blod kom det också. Om jag ville veta.
 
Hedvig var i kyrkan igår.
Familjen är inte särskilt kyrkligt aktiva av sig. Men lilla H är.
Igår började Solstrålarna igen. En trevlig liten grupp fantastiska små barn med ledare utöver det vanliga.
Solstrålarna träffas varannan tisdag och är nog väldigt bra för Hedvig som är otroligt fascinerad av Jesus.
Och korset. Och blodet.
 
Efter den lugna stunden med andligt inslag fick vi ta tag i oss själva och sätta fart.
Pappan hade flugit till huvudstaden. Ludde for iväg med bussen. Hedvig med taxin och jag med bilen. Ebba hade en välbehövd sovmorgon. Allt i sin ordning.
 
Hem från skolan, stressad över redovisningar och inlämningsuppgifter.
En snabbis in på Ica och sedan till fritids för att hämta lilla H, stressa hem och fixa middag, för att åka på fotbollsträning, för att åka hem, duscha, fixa kvällsmat, natta, göra läxor…
 
Men, det är då det händer. Lugnet infinner sig.
Det infinner sig när jag hämtar den där lilla skruttan.
Hon som avskyr att skynda sig. Hon som så väl behöver sin tid. Sin tid som hon också får.
Lilla H som lugnt och sakligt återger sin dag. Ingen träslöjd för Martin som bor i träslöjdssalen var sjuk idag också. Och lunchen som var så god och som bestod av bland annat lammfärsbiffar som är så himla svårt att säga. Och mellis där Hedvig valde att bara ta en halv smörgås eftersom hon skulle äta middag tidigt för att vara mätt i magen då hon skulle träna fotboll. En halv smörgås med prickig korv. Sedan kallar hon Ludvig för popnäsa och ingen vet vad det är. Inte Hedvig heller. Någon konstig grej. Typ. Det är svaret hon kan komma på, där och då. Det svaret funkar utmärkt tänker vi och lurar lite till på vad en popnäsa är.
 
Så där håller hon på, Hedvig.
I ett alldeles lagom lugnt tempo och av stress syns inget.
Det kunde varit så att jag själv blev ännu mer stressad då, men så blir det inte.
Hos mig infinner sig ett lugn och en känsla av att allt löser sig på något vis.
Sådan är jag inte annars. Inte ett dugg.
 
Nu sitter jag här, klockan är ganska mycket och jag har inte börjat med min läxa ännu.
Snart kommer Ebba hem från träningen och då ska vi dricka te, Ebba, Ludde och jag. Och äta lite ost och kex. och göra lite läxa. Och dricka lite mer te. Och prata lite. Och äta några kex till. Och hänga en tvätt. Och sedan göra färdigt läxan, prata med pappan i huvudstaden, gäspa och gå och lägga oss. 
 
Det ordnar sig nog, en onsdag som denna också…
 
 
 
Lilla H, min egen mindfulnessupplevelse…
Ikväll gjorde jag…
 
… en kupp…
Som gjorde mig vettskrämd.
 
För att bryta den tämligen-trista-leken-killerball-som-jag-leker (nej, jag menar kör: man kör killerball, man leker det inte, mycket viktigt) -flera-gånger-varje-dag-typ så frågade jag Hedvig om vi inte skulle ta en kvällspromenad innan det var dags att lägga sig. Med ficklampor och så.
 
Hedvig var på. Så klart.
Hon rotade fram en ficklampa till sig och en pannlampa till mig.
Så frågade hon pappan om han inte skulle gå med. Pappan skulle dock diska färdigt och sedan ta hand om miljoners triljoners grejer från båten som idag har hamnat på land. Jag slängde ett öga ut och såg att det var rackarns mörkt – jag är väldigt mörkrädd. Jag var så på vippen att be pappan gå med oss ut.
 
Men så, äh!
Herre Gud, vad kan hända liksom. Med två ficklampor dessutom.
Vi traskade iväg lilla H och jag. Det var riktigt kul. I alla fall så länge vi var kvar på gårdsplanen, och även en bit ner på grusvägen. Så ville Hedvig traska in i kohagen och till det höga berget. Där var väldigt, väldigt mörkt. Så mörkt att mörkret bara skrattade åt ficklampan och pannlampan. Förmodligen skrattade mörkret även åt mamman som svalde hårt och ännu mer önskade att pappan gått med.
 
Vi bor på landet, verkligen på landet, i elva dagar till bor vi verkligen på landet.
För er som aldrig bott på landet vill jag tala om att det är så mörkt, så mörkt. Och tyst.
Så där läskigt tyst att man hör varenda knäpp och knyst runt omkring en. Det knäpper ganska mycket en mörk kväll som denna, det har jag lärt mig ikväll.
 
På något vis lyckades jag avstyra själva promenaden in i kohagen och fram till bergskanten. 
På något vis lyckades jag även få lilla H att lova att vi bara skulle gå på grusvägen. Mitt på. Långt ifrån kanterna. Jag lyckades inte få henne att hålla mig i handen, trots att jag propsade på det. Jag hade gett mycket för att få hålla hennes varma, trygga lilla hand i min där vi gick tillsammans i mörkret. Men icke. Hedvig förstod inte vitsen med det alls. 
 
 
– Är du rrrrädd ellerrrrr?
 
– Va´?! Jag? Njaee, rädd skulle jag kanske inte säga, men jag tycker nog att det är lite läskigt ändå. Vi kanske skulle gå hemåt igen?
 
– Mäh! Lys me´ pannlampan! Ja´ vill inte gå hem! Ja´ vill se ugglor och en varg. Se´n går vi hem.
 
– Jaha…
 
 
Det sista sagt med extremt liten röst av verkligen urfeg mörkrädd mamma.
Vi såg ingen uggla, inte heller någon varg.
Vi såg en skalbagge som gick bananas då Hedvig satte ficklampan tre millimeter ovanför dess rygg.
Vi tror också att vi såg några fladdermöss. Osäkert men troligtvis. 
 
Så vi gick hem.
Hedvig väldigt sur över bristen på ugglor och varg här på landet.
Mamman med skyndsamma steg och med hjärtat i halsgropen.
Och, inte att förglömma, ett löfte till sig själv om att inte alls gå på hastigt påkomna kvällspromenader i mörkret.
Särskilt inte på landet…
 
 
 
Pappan skrattade gott åt min lite skärrade blick då vi kom in…
 
 
 
 
 
 
En charter för…
 
… myrorna…
Kan det vara något?
 
En blåsig och regnig söndag hade vi i stugan.
Så himla tråkigt att bara sitta inne så på eftermiddagen trotsade vi vädret och tog en promenad.
En promenad i tokblåst och höstregn.
Motigt att bestämma sig för att gå ut. Javisst.
Men så härligt ändå, när man väl är ute.
 
Att hoppa över vattenpölar, och i dem också för den delen.
Att ropa på och leta efter kossorna – helt utan att hitta en enda av dem.
Att kolla in krokarna som sitter på den höga klippa där klättrare försätter mitt hjärta i halsgropen var och varannan dag. Att stå nedanför samma höga klippa och försöka få de största vattendropparna att träffa mitt i huvudet.
Det är bra kul ändå.
 
Så hittade vi en myrstack. En myrstack utan myror.
Lilla H undrade vart dem var någonstans, och jag sade att jag tror att de är ”inomhus”. Att de är långt inne i stacken och grejar och fejar inför vintern. Det trodde inte Hedvig.
 
 
– Nej, ja´ vet mamma! De har åkt till Turkiet o solar o badar. Allihop.
 
 
 
Känner mig lite avis på dessa små charterresenärer…
Det där med att ha…
 
… en egen kompis…
Oslagbart!
 
Att med bästa Johanna få planera och fixa överraskningskalas för hennes pojkvän John. Liksom…
 
När man då ritar en födelsedagsteckning och måste lära sig rita hjärtan för att man kommer på att man älskar just John.
Älskar honom så mycket att man måste rita en teckning till med himmel, sol, bläckfisk, boj, hav, krabba, sand och någon obestämd text på…
 
Att få baka chokladbollar och rulltårta och äta tacopaj och bara få känna sig så omtyckt av hela Johannas familj. Och stor.
 
Utan sin mamma och pappa…
 
❤️
 
 
Jag säger det igen: alla borde ha en Johanna…
 
 
En annorlunda…
 
 
…fredag…
Och orolig.
 
Ytterligare en dag på akuten med väldig dålig son.
Oroligt och så otroligt ledsamt att inte kunna hjälpa när smärtan är olidlig. Känslan av att man som förälder vill hjälpa och skydda mot allt tror jag finns där hela livet.
 
Medan vi befann oss inom sjukhusets kala, vita väggar med en klocka som tickade högre än någon jag tidigare hört, var lilla H på skolutflykt. Med matsäck och allt. Matsäck är signum för en riktig utflykt enligt Hedvig. Och en sådan var det alltså igår.
 
Utflykt till ortens idrottsanläggning med simhall, bowling och diverse sporthallar. Dagen bjöd, förutom matsäck, även på bowling vilket ju är jättekul. Dock var det mest spännande rundvandringen i anläggningen, med ”guide”. Lilla H och hennes kompisar fick gå ner i källaren och där kunde man kika in i simbassängen genom fönster!
 
 
 
– Vet du ja’ såg?! ja’ såg en mämischokropp mamma! En mämischokropp som badade! Mämischokroppen fladdrade i vattnet!
 
❤️
 
 
För all framtid kommer jag nu att undra om min människokropp fladdrar när jag simmat… 
Tänk om varje namnsdag…
 
… vore som Hedvigs…
Vilken lycka!
 
När träslöjden i skolan är inställd och klassen istället bakar Hedvigs favoritmuffins, ställer en flagga vid hennes plats och namnsdagsfikar medan regnet öser ner utanför.
Det är lycka!
 
När man kommer hem från skolan och det har kommit ett brev med posten.
Ett brev ifrån en kär bloggläsare som gjort ett armband i Barcelonas färger till Hedvig.
Det är lycka!
 
När pappan kommer hem från jobbet med ett fint grattiskort från sin kollega.
Det är lycka igen!
 
Att bli så där väldigt uppvaktad fast det liksom bara är namnsdag.
Det är så roligt att man kan gå omkring och le mest hela tiden.
Det gör Hedvig idag.
 
Ler…
 
 
 
    
 
 
Någon har…
… namnsdag idag…
Hedvig.
Jag är uppvuxen med att få ett litet paket av min mamma varje namnsdag, så jag har fortsatt att ge mina barn ett litet paket på deras namnsdagar. 
Det vet ju Hedvig så klart om och var igår mycket bestämd med att hon ville att paketet skulle ligga bredvid frukosttallriken. Ett ganska lätt önskemål att tillmötesgå tänker jag.
Lika bestämd var hon strax efter klockan sex imorse, att hon ville öppna sitt paket i sängen. Som varje morgon gick jag ner för att hämta kaffe till mig och ”kall varm mjölk” till Hedvig. Och så paketet då. Paketen rättare sagt, eftersom det denna gången var två paket.
Den underbara filmen Nils Karlsson Pyssling som lilla H av någon anledning aldrig sett, och ett paket Barcelonaplåster. Eftersom hon nästan är mer rädd för plåster än för blod, men ibland kan tvingas sätta på ett plåster, så kanske just ett coolt sådant rädda situationen lite, lite i alla fall..
❤️
Dessutom har det kommit ett spännande kuvert med posten…
Hedvig är…

… härmapa …
Och en mycket god sådan. 
Idag slog det mig att det kanske är just därför allt tar så otroligt lång tid när man susar runt i affärer med lilla H. Hon måste helt enkelt stanna upp och härma varenda skylt och varenda skyltdocka hon ser. Och det är många vill jag lova. Inne i butiker, i skyltfönster, utanför butiker…
Dessutom spelas musik i flera butiker och då måste lilla H stanna upp och dansa lite,ä. Vicka på rumpan, snurra, mima och så. Sådana där viktiga grejer ni vet. Då tar det tid.
Så kan någon stanna upp och säga att Hedvig är så söt och gullig där hon står och dansar. Då får mamman förklara varför denne någon tyckte så, och hon kan få förklara det många gånger. Bara för att alltid komma till slutsatsen stt lilla H håller helt med om att hon är finast i världen…
❤️
Viktiga grejer tar tid helt enkelt…
Hon är arg och…
 

 
… och hon klampar i trappan…
Hon gapar samtidigt som hon klampar.
 
– Ja´ vill inte haaaaaaaaaa spaghetti i ssscchhöttfärsssccchhsås!
Ja´ ääääääskarrrrr inte deeeee!
 
Jag vet ju det, men Herre Gud liksom!
Det är mat, vanlig mat, inte stark mat och man äter den mat man blir serverad.
Ibland får man välja sin strider. Man får lura och klura lite innan man presenterar det som kan skapa världskrig.
Ibland funkar det. Ibland funkar det inte.
 
Igår gick det hem.
Det arga lilla flickebarnet stampade och klampade så att jag trodde golvet i stugan skulle gå sönder.
Hon var så arg och sur och tvär och ilsk för att hon visste vad det skulle bli för middag. Och kanske också för att hon just igår hade bestämt sig för att spaghetti och köttfärssås, det tänker hon minsann ställa till ett himla liv om.
 
Mamman förekom.
Hon skrev Hedvig med stora feta ketchupbokstäver på tallriken, innan det arga flickebarnet klampade in i köket.
In kom hon, med buller och bång. Sur som ättika. Arg som ett bi.
Den lilla rumpan satte hon hårt ner på kökssoffan samtidgt som hon plutade ilsket med munnen.
Lika arg var hon då hon tittade upp en aning för att skjuta ifrån sig tallriken med bestämd hand.
 
Så såg hon!
Sitt namn i ketchup.
Alldeles för mycket ketchup dessutom.
På en nanosekund förbyttes ilskan mot lycka och spjuveraktigt fnitter.
 
Sällan har spaghetti och köttfärssås smakat så gott…
 
 
 
Fast älskar´t, det gör hon inte…
 
 
 
Hon driver en av Sveriges…
 

 
… största bloggar…
Isabella Löwengrip.
 
Det står så på hennes blogg.
Jag kan inte någonting om henne, och jag är definitivt inte i hennes målgrupp.
Men så mycket vet jag, att det förmodligen är sant det som står.
Att hon driver en av Sveriges största bloggar.
 
Med det följer att förmodligen är en mycket stor förebild för, framför allt, unga tjejer.
Det är ju fantastiskt på många sätt och vis. Alla behöver vi förebilder, och kanske speciellt i unga år.
Bra förebilder behöver vi. Eftersom jag inte kan någonting om Isabella Löwengrip kan jag inte avgöra om hon är en bra förebild eller inte. Men jag får liksom för mig att hon är det.
 
Så skriver hon om KUB-test.
Någon frågar och Isabella svarar.
Hon svarar eftersom hon själv har gjort ett KUB-test då hon är gravid.
Isabella Löwengrip är 24 år. Snart 24 år.
 
Nu är det inte så att hon skriver något helt galet om detta.
Jag vill inte hacka på henne alls. 
Men det som sker i samhället skrämmer mig.
Det som utvecklingen av fosterdiagnostik leder till, det skrämmer mig något alldeles oerhört. Nämligen det faktum att just Downs syndrom om och om igen pekas ut som det värsta som kan hända, som den diagnosen vi alla bör leta efter och frukta. Isabella Löwengrips text om KUB-test blir för mig ett slags kvitto på att den ökade jakten – hetsjakten – efter Downs syndrom verkar få den effekt som många tycks vilja uppnå.
Downs syndrom är inte önskvärt…
 
Isabella Löwengrip skriver inte att hon hade valt bort sitt barn om det visat sig att det bar på en extra kromosom. Hon skriver om förberedelser, om att man inte kan garanteras ett barn utan avvikelser, om att det låter hårt när hon skriver om det…
 
Hon skriver också:
 
 
”…för mig är det viktigt att ta reda på så mycket som möjligt innan. Oavsett om det är kön eller down syndrom.”
 
 
Och det är vid dessa ord polletten trillar ner.
Debatten träffar många unga blivande mödrar precis som det verkar vara tänkt.
Utöver kön, diskuteras Downs syndrom.
Downs syndrom och i princip nästan bara Downs syndrom.
Hennes ord fungerar som ett kvitto…
 
Utan att egentligen ha skrivit något helt uppåt väggarna, och förmodligen helt utan att tänka på det, har Isabella Löwengrip för många, många unga tjejer deklarerat att kön och Downs syndrom är vad man som blivande mamma kan behöva förbereda sig på…
 
 
 
… och därmed använda fosterdiagnostiken till…