Liten H...
Kan det vara så…

… att koden är på väg att knäckas…?

För ett par veckor sedan kunde lilla H plötsligt läsa några ord med tre bokstäver!
Konsten att ljuda har hon kunnat länge men hon har inte fått ihop ord mer än på två bokstäver, plötsligt blev det tre bokstäver. Åh, så mallig och lycklig jag känner mig för detta!

Varför?

Ja, men… med storasyskonen har det varit så givet (eller i alla fall har jag tagit för givet) att de knäcker koden, lär sig ljuda och sedan lär sig läsa. Med lilla H är det annorlunda… bokstäver kan hon, ljuda kan hon, men när knäcker hon koden till själva läsningen…? Nej, jag vet att det inte är så viktigt när och jag vet att hon kommer att kunna läsa, så småningom….

Men just därför att jag vet detta har jag inga sådana förväntningar på henne – ännu.
Och just på grund av detta vägrar jag lägga ribban för lågt, vi lägger den hellre högt och ser om det funkar, funkar det inte, ja då sänker vi ribban lite…
Jag tror på det, att lägga ribban högt – oavsett extra kromosom eller inte!

Igår kväll hände ännu en sådan, i mina ögon, helt fantastisk ”grej”!

Då lilla H badade frågade jag vad vi skulle läsa för godnattsaga – fast jag visste svaret!

– Bamse å pilalana…

Sist lilla H var sjuk fick hon en ny Bamsetidning av sin pappa och där finns en berättelse om ”Bamse och de mystiska pilarna”. Jättfin berättelse, verkligen, som Bamse alltid presenterar men det är så otroligt tröttsamt att läsa samma saga om och om igen, kväll efter kväll, vecka efter vecka… Så jag tog mig helt sonika friheten att föreslå att vi kanske eventuellt kunde läsa en annan saga – detta fast jag vet att det är som att beställa en konflikt!

Då säger ljuvliga lilla H:

– Ja, de göl vi mamma, vi läsel Glodan blil glad!!!!

– Jaaa, det gör vi Hedvig, vi läser Grodan blir glad, det var länge sedan!

Efter dusch och lite kvällsmat ber jag lilla H att gå och bädda upp sin säng och ta fram boken vi skall läsa. Hon hoppar glatt in i sitt rum och jag hör hon grejar och fixar – sedan blir det tyst! Mycket tyst!

Sedan hör jag snabba små fotsteg och en liten H som springer ut till mig i köket och ropar:

– Mamma!!!! Glodan hetel Max!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

– Heter Grodan Max?

– Jaaaa, den hetel Max, kolla!!!

Så sträcker hon fram den rosa boken ”Grodan blir glad” och visar tydligt författarens namn – och jo, han heter Max!!! Aldrig att jag tänkt på det tidigare men visst heter han Max!

Jag får erkänna att jag blev stum!
Nu har Hedvig en bästa kompis sedan några månaders ålder som heter Max så kanske är det ”bara” ordbilden Max hon läser – men jag vet inte… Jag har inte noterat att hon läst Max som ordbild innan så jag tror nog ändå att hon för sig själv suttit och ljudat och fått ihop bokstäverna till Max!

Mallig är jag…

groda

Mästarnas mästare…

… kan man tycka att vi ägnat oss åt under den soliga påskhelgen!

Mästarnas mästare i grenar såsom:

fiske i plaskpool
bad i plaskpool
dunka i plaskpool
(dunka är lilla H:s sammanslagning av orden dyka och sjunka)
glassätning
crocket
kubb
blåsa såpbubblor
jaga såpbubblor
hopp på studsmatta

Med andra ord har vi lekt otroligt mycket under påsken!
Mer aktiverad lek än annars så att säga. Det soliga, varma vädret har verkligen inbjudit till utelek – vilket jag tycker är väldigt mycket roligare än innelek. Jag är jättetrött på många innelekar om jag skall vara ärlig…

Lilla H har styrt och ställ, arrangerat och engagerat och både hon och jag har njutit av varenda sekund!
Många lediga dagar i rad har annars tenderat att urarta, att bli ledsamma istället för roliga, att bli till ett ok, en börda, istället för att bli just lediga…

De dagarna brukar kunna spegla olikheter och orättvisor på ett sätt som gör att det är lätt att hamna i en känslomässig svacka…

Men inte de fyra lediga dagarna i påsk!
De dagarna var fyllda av skratt, bus, sol, pussar, kramar, stoj, lek, kompromisser, gos, kärlek, värme – de var helt enkelt fyllda av det jag vill att våra dagar skall vara fyllda av…

     

    
 

sport

 

Kompisar är bra att ha…

… för liten och för stor!

I fredags åkte vi en tur till Tanumstrand för att hälsa på goda vänner som låg där med sin båt över påskhelgen.
Sist vi skulle hälsa på dem blev lilla H sjuk och vi fick ställa in resan, till allas vår besvikelse! Men nu så, nu skulle det bli av och lilla H räknade dagarna förra veckan och längtade efter fredagen och fina, fina Viktor!

Då vi kom på bryggan kom Viktor springande och vi fick stora kramen direkt!
Viktor skyndade sig att presentera Hedvig för den kompis han lekte med då vi kom, han presenterade Hedvig som sin ”kjereste”…

Hedvig och Viktor lekte i båten, på bryggan, på restaurangen… de lekte och lekte och inget kan värma mitt hjärta mer! Ja, de var naturligtvis lite osams också men inte av några allvarliga anledningar och tårar och ilska försvann lika fort som de uppstod.

Hedvig fick köra gummibåten ”fort, fort” och noterade inte ens att hon fick lite hjälp att styra av Viktors pappa!

Vid planerat restaurangbesök i Grebbestad senare under kvällen uppstod ett smärre – men ganska typiskt – ”problem”; Lilla H ville prompt ha köttbullar, potatismos, sås och lingon medan Viktor prompt ville ha pizza…

Lät som en omöjlig kombination i våra ögon men vi letade och letade längs restaurangerna på bryggan och tro det eller ej men till slut hittade vi en som kunde erbjuda båda dessa rätter!

Total lycka hos två små barn – lyckliga barn ger lyckliga föräldrar…

        

          

kompis

Äggjakt i trädgården

Inför årets påskafton var lilla H otroligt bestämd med att hon skulle gå på äggjakt i trädgården.
Något jag förstått att många ägnar sig åt medan påskharen hela min uppväxt kommit under natten, smugit in till mig och tyst, tyst lagt ett härligt påskägg bredvid min kudde. Ett påskägg som fått mina ögon att tindra på morgonen! Följaktligen har påskharen fortsatt på samma sätt med mina barn, fortsatt att smyga in under natten för att placera ett påskägg intill deras kudde… och så har deras ögon tindrat…

Det har även fungerat utmärkt med Hedvig, tills i år…
Jag misstänker att Lotta på Bråkmakargatan har ett finger med i spelet!
Några dagar innan påskafton i år förde jag ämnet på tal vid middagsbordet varvid Ludvig bestämt hävdade att han inte ville delta i någon äggjakt! Han ville definitivt att påskharen skulle bete sig som han alltid gjort under Ludvigs alla andra påskaftnar.

Så blev det då tudelade sysslor för påskharen på vår adress!
Han fick smyga in under natten och placera ett påskägg vid makens och sonens respektive kudde (redan två dagar tidigare hade påskharen gjort en insats för Ebba som åkte till Danmark på cup) och han fick gömma ett påskägg i trädgården till liten H som så gärna ville gå på äggjakt.

På påskafton tog vi med oss morgonkaffet ut i solen, slog oss ner på altanen och ropade på Hedvig som jag tror nästan hade glömt av den stundande äggjakten. Hon klev ut på altanen, öppnade munnen för att berätta något men hejdade sig, satte först handen för munnen för att sedan utbrista:

– Oh!!! Titta! Ett påskägg! Till mig! Tack snälla påskharen!!!

Och ja, under päronträdet framför lekstugan låg ett stort påskägg!
Inte så väl gömt kanske men ändå! Lilla H formligen rusade dit och slet åt sig påskägget och rusade tillbaka till altanen – som om någon tänkt ta ägget ifrån henne och som om jakten var på blodigt allvar!

Vad ägget innehöll?

Några små chokladkaniner och en ”Stal Wåls gubbe”!
Hedvig hade tidigare samma vecka tydligt upplyst mig:

– Mamma! Ja´ hal ingen Stal Wåls glej! Ingen Stal Wåls alls hal ja´…

Lite senare på dagen var det dags att vara påskkärring i området!

– Utan plickal o fläknal o utan löda sindel…

Det brukar på något vis för det mesta bli som lilla H vill och så även denna gång!
Hon var en liten påskkärring utan prickar, fräknar och röda kinder och det gick ju bra.
Likt förra året fick jag tydliga instruktioner om att stå kvar på gatan då hon stegade fram till grannarnas dörrar, ringde på och lite nervöst stod och väntade på att de skulle öppna.
När dörren öppnades tog Hedvig fram ett egenhändigt gjort påskkort och viskade ett blygt:

– Glad Påsk…

Hon tog sedan lika blygt emot mängder av godis och stoppade i sin lilla påskpåse.
Så mycket godis att påsen till slut gick sönder!

De skulle bara veta att lilla H knappt äter något godis – men mallig var hon då hon stegade hem igen efter sin runda som jordens sötaste lilla påskkärring…

      

ägg

Eftermiddagen blev ”musig”, rolig och…

… lite tokig!

Med andra ord så som de flesta dagarna brukar vara här i huset!
Ja, ilska förekommer i hög grad alltsom oftast också här i huset, främst ifrån lilla H:s håll men inte idag faktiskt!
Tack och lov tänker jag och sparar sådana dagar med extra mycket värme i hjärtat.

Jag hade lovat Hedvig att vi idag efter dagis äntligen skulle placera ut äggskal, kycklingar och hönor i det nu flera centimeter höga gräset. Sagt och gjort!
Hedvig valde två äggskalsbitar och placerade ut dem. Sedan frågade hon:

– Göla me dom då?
och pekade på de små kycklingarna och hönorna.

Jag tog en höna och ställde den inne i ägget och förklarade att så kan man ju göra.
Då tog lilla H alla de tre pyttesmå kycklingarna och lade i ett ägg, sedan – med stor precision – lade hon även dit en höna.

– Oj, sade jag, vad trångt det blir för dem! Skall de ligga där allihop, i samma ägg…?

– Jaa, ja´ tyckel de! Små kycklingbebisar vill ha sin mamma! Föstål du…?!

Men så klart!
Kycklingar behöver ju sin mamma och jo, jag förstod ju det, nu när hon sade det! Det var inte så jag tänkte ur mitt perspektiv men är det något jag lärt mig av lilla H så är det att hennes slutsatser sett ur hennes perspektiv ofta är så mycket bättre!

Vi fortsatte att påskpynta tillsammans. Fjädrar i körsbärtsträdet på baksidan, allt möjligt i påskriset inomhus, vi hängde upp en fin ”prydnad” lilla H hade med sig från dagis idag etc.

Jag ställde en märklig (och egentligen ganska ful) höna jag har sedan länge på bänken vid tv:n. Hönan är av porslin och man kan lyfta av övre halvan på den och lägga godis i den undre halvan.
Fylld med chokladägg stod den där när Hedvig skuttade in i rummet och jag var lite osäker på om hon, när hon såg den, skulle komma ihåg att den förra året var full av choklad. Men jodå, hon skuttade först förbi den, hejdade sig sedan och sade för sig själv:

– Åh! Titta!

Så liksom smög hon fram, lyfte på övre delen av hönan, såg alla färgglada chokladägg och sedan tjoade hon:

– Mamma! Titta! Goooodis! De äl kval alla hokladäggen!!!

Mmm… kanske är de inte kvar sedan förra året men i alla fall, Hedvig kom ihåg!!! Hon är en stor tjej nu!

Vi har ritat lite och plötsligt ville Hedvig skriva!
Det är bonus! Det är verkligen bonus!
Jag tror att hon ibland tycker att jag tjatar om bokstäver hit och dit och att det kan vara orsaken till att hon inte alls alltid vill skriva en bokstav när jag vill att hon skall göra det…?

Hur som helst frågade jag vad hon ville skriva.

– Apjil vill ja´ skliva….

– April? Ja, men då skriver vi april…

Och hon gjorde det!
Ja, jag bokstaverade naturligtvis men hon skrev APRIL tydligt och fint!

Finalen på vår ”musiga”, roliga och tokiga dag kom vid läggdags.
Efter saga, småprat och gos en stund i sängen sade jag god natt precis som jag brukar.
Till svar fick jag:

– Go´ natt gamla säring… (käring)

          

kyckling

Positiv… oftast…

… och envis… jämt…

Att baka tillhör helt klart lilla H:s favoritsysslor.
Toppen tycker både Ebba, Ludde och jag som alla tre tycker om att baka.

Hur det än är med allt bakande blir det ofta så här i huset att vi har ett antal favoritkakor, favortimuffins eller vad det nu må vara och så alternerar vi mellan dem.

I veckan som gick fick Ebba för sig att vi skulle prova att baka hallon-macarons!

Kul idé!
Det krävdes en del förberedelse, det är inte per automatik man (vi) har ingredienser till just macarons hemma om man skulle få för sig att baka sådana.
Söndag förmiddag tog vi oss i alla fall an uppgiften och Hedvig deltog med liv och lust.
Vi malde mandel, vi vispade maräng, vi gjorde smörkräm med hallon i, vi provsmakade mycket, ofta och gärna!

Efter låååååång tid var våra hallon-macarons äntligen klara!

Dags att sammankalla familjen och bjuda på extraordinär smarrig fika.
Vi hade tidigare funderat över om lilla H verkligen skulle kunna tänka sig att smaka?!
Macarons är ju nytt och inte något hon smakat tidigare, men man vet ju aldrig… särskilt inte med den lilla fröken.

Vad händer?
Jo, lilla H kommer springande, hoppar upp på stolen och tycker att de rosa små läckerheterna är så fina.
Jag säger varsågod och ber henne att ta en macaron.

– Nej tack, de äl bla… ja´ tal en hokladmuffins istället!

– Men… vi har ingen chokladmuffins…

– Nähä, då tal ja´ en glass istället! Va´ musit vi hal…

kaka

När jag var liten…

… sådde min mamma och jag prydnadsgräs till påsk.

Jag minns hur spännande jag tyckte det var att se gräset gro och växa.

När gräset sedan vuxit sig några cm högt lagom till påsk placerade vi ut lite äggskal och några fina kycklingar i gräset. Gulligt påskpyssel som jag fortsatt att göra med mina barn och jag får för mig att de uppskattar det lika mycket som jag gjorde. I alla fall gjorde Ebba och Ludde det när de var små, nu vet jag inte riktigt om de reflekterar så mycket över just prydnadsgräset till påsk…?

Jag minns att lilla H förra året tyckte det var roligt och att hon då placerade ut så mycket äggskal och kycklingar att man knappt såg gräset! Jag tänker mig att jag i år kanske välja mängd äggskal och antal kycklingar innan jag låter henne placera ut dem?!

För några dagar sedan sade jag till Hedvig att vi skulle så gräs varvid hon tjoade till Ebba:

– Ebba, kom, hynda dig, vi skall så påsk!!!

Jag försökte förklara att det inte är själva påsken man sår utan gräs att ställa kycklingar i för att ha det fint till påsk. Morgonen därpå vaknade Hedvig och gick nästan som radiostyrd till köksbordet för att titta om det kommit upp något gräs (trodde jag).

Yrvaken och rufsig i håret som ett litet troll stod hon och tittade en stund, sedan frågade hon:

– Kommel kycklingalna eller…?!

gräs

Söndagen bjöd på…

… fantastiskt vackert – och varmt – väder vilket ledde till vårkänslor hos både stora och små!

Jag undrar vad det är med våren som gör att man drabbas av lust att röja, städa, plocka, göra fint, ja, vårstäda helt enkelt! Man måste inte vårstäda inne, det går lika bra att vårstäda ute, det är känslan som är det viktiga.

En härlig energi tycks svepa över varenda människa när sol och värme äntligen anländer!

Så även mig, så även lilla H och i söndags vårstädade vi lekstugan!
Varenda pinal, allt ifrån spis, stolar och bord till minsta lilla kaffekopp åkte ut på gräsmattan i ett huj.
När lekstugan gapade tom tog lilla H och jag varsin kvast och sopade ut gamla torkade löv och döda flugor.

– Musit (mysigt) vi hal!
utbrast Hedvig plötsligt när vi sopade som mest – och det hade vi ju, musit…
Att sopa tillsammans är förmodligen underskattat!

Med stor iver tog sig sedan Hedvig an allt porslin och diskade och diskade, sköljde och torkade tills allt blänkte som nytt. Tillsammans kånkade vi in allt i lekstugan igen och där doftade det Ajax!

Vi toppade det hela med att inta lunchen i lekstugan!

– Så toki´ du äl mamma…

         

lunch

Hon har varit här!!!

Högt älskad moster har varit här!

Äntligen!

Lekt, busat, pussats, kramats, pratats – fantastiska Lena!

Åh, vad jag önskar att hon bodde närmre!
Det hade lilla H behövt – och det hade jag behövt…

Någon sade till mig att om hon bott närmre hade det kanske inte varit samma sak dem emellan…
Men det hade det!
Jag bara vet det, för de två, lilla H och moster Lena, de ”connectade” (jo, jag har tonåringar hemma så jag uttrycker mig så… ) första gången de sågs – tveklöst!

Det är stor kärlek dem emellan!

Lilla H har ett stort hjärta och tycker om många, hon älskar många, men inte så som hon älskar moster Lena!

Lycklig för det är jag…

älska

Åh vilken toppenlördag!!!

Lilla H har haft två små kompisar hemma!!!

Precis lika ledsen och sorgsen som jag känner mig när Hedvig inte har någon att leka med, att springa runt i området med, att cykla med, att hoppa studsmatta med etc precis lika toklycklig blir jag då hon har roligt!

I lördags, helt apropå, ringde fina Jelena till mig och sade att hon och hennes barn stod på lekplatsen i vårt område och väntade på oss! Jag blev jätteglad, plockade snabbt ihop oss efter lunchen och sade till lilla H att:

– Filippa och Leonard är på lekplatsen och vill leka med dig!!!

Som vanligt då något sker spontant blev reaktionen ifrån Hedvigs sida:

– Neeej, ja´ vill inte….

– Men jo! Det är ju jätteroligt! Kom så tar vi på kläderna!!!

– Äl de på lekplatsen nu???

– Ja, precis!

– Tätteloligt! Vi måste hynda oss mamma!!!

Hon är alltså inte särskilt svårövertalad mitt yngsta lilla hjärta, bara hon får protestera lite per automatik först – och det kan hon ju få, när det inte blir en större scen än så!

Vi hade ”tätteloligt” och ”tättemysigt” allihop!
Hedvig, Filippa och Leonard hoppade studsmatta för det vilda och jag njöt – verkligen njöt – av att även vår studsmatta nu var ”full av barn”, skratt och stoj!

De lekte i lekstugan, de spelade fotboll och vi fikade i solen!

En underbar lördag för både lilla H och hennes mamma…

      

leka

Onsdag var en händelserik dag…

… och en bra sådan!

Lilla H och de andra av hennes små dagiskompisar som skall börja skolan i höst får göra mycket spännande under våren! Det är nog härligt att känna sig stor kan jag tänka!

I onsdags fick de blivande skolbarnen åka buss till bowlinghallen för att bowla!

Wow!

Bara att åka buss är ganska spännande om man som lilla H endast har gjort det ett fåtal gånger.

Jag hämtade följaktligen en glädjestrålande liten H på dagis, i-dag-boken fullproppad med roliga foton ifrån buss och bowling, resultatet ifrån bowlingen hängde vid Hedvigs fack och även det var hon så mallig över.
Inte för att jag tror att hon kan tyda så mycket av det – men jag kan! Och jag gläds!

Lilla H hade inte alls lägst poäng!!!

Jag vet inte om jag omedvetet hade tänkt att hon skulle ha lägst poäng…? Nej, jag vet inte riktigt, men jag hade nog inte blivit förvånad ändå, om det varit så. Hon är förvisso stark som en oxe så klotets tyngd är inget problem i sig, men ändå… kanske lite mer klumpig motoriskt och så än de andra barnen…?

I alla fall blev jag varm i hjärtat när jag såg att hon inte hade lägst poäng!
Varm i hjärtat och mallig…
Och nej, jag tror inte att glädjen hos mig beror på vinnarskallen i mig utan mer på en äkta genuin kärlek till mitt yngsta lilla hjärta…

Som grädden på moset var det avslutning i badgruppen senare på eftermiddagen.
Diplom delades ut och det bjöds på saft och kaka.
Jag är osäker på vem som var mest mallig då vi kom hem till övriga familjen med bowlingresultat och diplom.

Lilla H eller jag…?

       

buss

Upp som en sol…

… och ner som en pannkaka!

Igår slog den till igen… sorgen… ledsenheten… känslan av orättvisa…

Efter en underbart mysig helg hos bästa ”LenaMoaLars” åkte jag käpprätt ner i kromosomdeppen när vi kom hem.
Som alltid var jag totalt oförberedd – som om det någonsin går att förbereda sig – men i alla fall.
Den är hård, den är skoningslös, den är tuff, den är ledsam, den känns lite orättvis och jag vill inte veta av den…

Vi tillbringade helgen på landet, i mina barns paradis på jorden, hos min ena syster med familj.

Där finns skratt, lek och bus
där finns en hund, två hundar, tre hundar
där finns en katt, två katter, tre katter
där finns granskog
där finns grusvägar
där finns en sjö

Men mest av allt finns det plats att bara vara!
Det är underbart hos dem och jag njöt av att bli ompysslad, lillasyster som jag är.

Vi kom hem sent igår eftermiddag, det är också skönt – att komma hem!
Det som först slog både mig och barnen då vi klev ur bilen var hur varmt det var, hur våren verkligen var här, på riktigt liksom. Vi kommenterade det och stod en stund och njöt av solens varma strålar.

Ja, lilla H stod inte still och njöt precis!
Hon rusade in in huset ivrig att få leka i sitt rum.
En liten stund senare kom jag in och såg att hon gått ut på baksidan.

Det var då den slog till!
Som ett slag i magen och med ens kände jag hur strupen snördes samman.

Nu är det vår…
Med våren följer att barnen kommer ut ur sina hus och leker vilt i trädgårdarna – tillsammans
Hedvig leker också gärna vilt i trädgården – fast oftast ensam…
I grannträdgården hoppade säkert fem, sex barn på den nyuppsatta studsmattan – lilla H stod vid vår häck, tittade på de andra barnen… och ville vara med…

Jag vet ärligt talat inte hur jag skall stå ut med detta…?
Att mitt lilla, lilla hjärta oftare och oftare är ensam, utan små kompisar…
HUR skall jag kunna tackla det när hjärtat går sönder varje gång det blir så tydligt.

Kan hon inte vara med då?
Jo, det kan hon.

Får hon inte vara med då?
Jo, det tror jag att hon får, lilla H är omtyckt ♥

Men jag får inte vara med!
De andra barnen vill inte ha en mamma med i leken, eller ens bredvid leken.
Det kan jag förstå.
De är ju ”stora” och behöver inte ha en mamma med.
Men Hedvig behöver ha någon med sig…

De andra barnen har inte staket runt sina trädgårdar.
De andra barnen tänker och handlar snabbt.
De andra barnen växlar lekar snabbt, snabbare än lilla H.
De andra barnen kan springa bort till lekplatsen, cykla runt området, springa till kojan i skogen…

Lilla H kan allt detta, men inte ensam…

Hedvigs pappa skyndade sig att lova henne igår att vi också skulle sätta upp vår studsmatta.
Då blev lilla H ”tätteglad”!!!

Det har vi gjort, tillsammans, efter middagen idag.
Lilla H har hoppat och hoppat tillsammans med Ludde, det värmer i hjärtat.

Jag vet att vi andra i familjen också kommer att få hoppa som tokar i vår och sommar – det är faktiskt inte så roligt att hoppa ensam, det kan jag förstå.
Särskilt inte då de andra studsmattorna i området är fulla av barn..

Hur känns det då för lilla underbara H att jämt vara ensam när de andra leker tillsammans…?

Jag vet inte…
Men jag kan föreställa mig och när jag föreställer mig det känns det som om någon tar struptag på mig samtidigt som denne någon kramar sönder mitt hjärta…

april

En milstolpe till…

… passerad…

Nej, inte passerad faktsikt, men vi är väldigt nära nu…
Ibland är vi till och med framme och nosar på den, milstolpen!

Som igår, då vi plötsligt befann oss framme vid milstolpen och som vanligt förstod jag ingenting!
Hur gick det här till?
Jag kan ju förstå att min enträgenhet att jämt, jämt ljuda bokstäver, visa lilla H hur ljuden blir till ord etc har ett finger med i spelet men ändå…

Hedvig är ganska ofta avig då det kommer till vissa saker hon ”bör” lära sig. Jag tror hon känner att jag lagt ribban lite högt och då slår hon bakut – men hon är nyfiken som tur är och över ilskan segrar nyfikenheten!!!
Eftersom hon då är lite avig (milt sagt) tänker jag ibland att ”vad sjutton, hon kommer aldrig lära sig det här…” – då känner jag mig lite ledsen…

Men, plötsligt händer det!
Hon bara kan och hela jag svämmar över av glädje!

Igår tog fram Hedvigs ordbilder för ja, jag vet inte vilken gång i ordningen. Hon såg vad jag tog fram och hela hennes kropp vände ut och in på sig i ilska och hon utbrast:

– Neeej, ja´ vill inte…

– Nej, fast jag vill. Du kan ju göra något annat…
sade jag.

Så tog jag fram ordbilderna, jag ljudade högt, jag läste orden högt och låtsades helt enkelt att jag hade ”tätteloligt” med korten. Jag ljudade långa ord, jag ljudade korta ord och till slut frågade lilla H:

– Hålle du på meee…?!

Jag förklarade att jag lekte lite med ordbilderna och frågade om hon kanske ville vara med? Lika avig som hon nyss varit lika positiv blev hon plötsligt och ville inget hellre än att vara med. Jag tog först fram ordbilderna med orden ”mamma” och ”pappa”. Dem har hon kunnat länge, hon ljudar dem inte ens för hon ser dem just som en ordbild och känner igen dem.

Eftersom vi inte använt ordbilderna särskilt ofta så tog jag en chansning och plockade fram kort med ord innehållande tre bokstäver.
(Ord med två bokstäver har jag tidigare sett att hon ljudat, lyssnat och fått ihop till ett ord)

Döm om min förvåning när den lilla skruttan högt ljudade:

S  O  L

och sedan tittade på mig och sade:

– Sol stål det mamma!

Jag tänkte att det måste vara en lyckträff, gav henne massor av beröm och tog sedan fram ett kort till. Då gör hon likadant, ljudar:

 
O  S  T

– Ost stål det…

Ja, men då så! Vi tog ett kort till och hon ljudade:

H  U  S

– Hus stål det…

Sedan ville Hedvig inte mer utan gick ifrån.

Kvar satt en snopen mamma, en lycklig mamma, en stolt mamma, en mamma som vill basunera ut för hela världen att hennes lilla flicka, med sina 6 1/2 år och med sin extra lilla underbara kromosom kan läsa ord med tre bokstäver!!!

För mig är det helt otroligt….

     


läsa

Underbar kommentar…

… av lilla H häromdagen!

En sådan kommentar som får en att brista ut i skratt ni vet!

Vi satt uppkrupna i soffan och slötittade lite på tv tillsammans.
Febrig liten H hade sovit på dagen vilket gjorde att hon var uppe senare än vanligt och då hävdar vi bestämt här i familjen att Emil, Pippi, Toy Story, Bamse och alla andra faktiskt gått och lagt sig för att sova – då är det ”vanlig” tv som gäller och inte barnfilmer.

På skärmen dyker en kvinna upp som har armarna fulla av slingriga tatueringar i svart och rött varvid lilla H utbrister:

– Titta mamma! Vilka fina tapetel hon hal på almalna…

tv

En chokladkaka kan vara lösningen…

… på en halvtrist, förvisso feberfri men trist dag!

Vi hade en halvtrist, feberfri men hängig och trist dag igår, lilla H och jag.
Ja, jag har ju inte varit sjuk så jag var inte hängig men jag hade trist. Det hade vi båda.
Det blir trist att vara hemma, inne, inte ha ork att leka och spela spel. När man ändå bestämmer sig för att försöka orka leka blir det med ens ännu tristare då man känner att det inte funkar riktigt ännu.

Precis så hade Hedvig det igår!
Viljan att leka fanns där men orken fanns där inte…

Då bakade vi en chokladkaka!
Chokladkaka kan vara som balsam för själen…

Cykelutflykten med dagis missade hon och när hon i måndags kom på det blev hon ledsen…
Jag gladdes inombords åt reaktionen!
Det låter ju inte klokt men det gjorde jag.
Inte åt att hon missade cykelutflykten naturligtvis men åt hennes reaktion.
Jag har inte sett den reaktionen i sådant sammanhang tidigare.

Hedvig har nog mer reagerat rationellt och konstaterat att hon missat händelsen på grund av t ex att hon är sjuk eller vad nu orsaken kan vara. I måndags frågade hon mig om cykelutflykten och jag förklarade att hon inte kan vara med på den när hon är sjuk. Då tittade lilla H på mig och stora tårar började rinna medan hon hulkade fram:

– Ja´ ville cykla med mina kompisal mamma… ja´ ville de´…

Åh, det skar lite i hjärtat och jag skyndade mig att lova att vi själva gör en cykelutflykt så fort hon är frisk.
Men att hon tänkte på det viset, att hon tänkte ytterligare ett led, att hon kände efter och att hon visade vad hon tänkte/tyckte/kände om att missa den efterlängtade cykelutflykten – det gladde mig!

Det vittnar om klokhet och det vittnar om eftertanke!

Hon är bäst lilla H…

baka

Att vara sjuk är tråkigt…

… men har helt klart sina fördelar!

Man får ligga i soffan med kudde och täcke och titta på film hela dagen!
Man får äta hur många glassar man vill!
Man får dricka hur mycket saft man vill!
Man får sova på dagen om man vill
vilket per automatik gör att man får vara uppe hur länge (nästan) man vill på kvällen!

Man kan utnyttja det faktum att man är sjuk
och säga att man faktiskt inte orkar hämta Woody som ligger 1 1/2 meter bort, inte Emil-dockorna heller förresten…
Man kan säga att man inte måste äta mat för att man är sjuk, man klarar ju sig länge på glass…
Man kan säga att man plötsligt är frisk (med 39,2 i temp!!!) för att man inte vill ta medicin…
Man kan säga att man är frisk när man vill gå ut och flyga drake som grannbarnen gör,
eller när man vill plaska i de roliga vattenpölarna…
Man kan säga att man igen är ”tättehiuk” (jättesjuk) när man plötsligt måste duscha…

Fast mest av allt är det nog tråkigt ändå att vara sjuk…

Vi andra i familjen gör vårt yttersta för att pigga upp lilla H men ingen av oss vet hur vi skall toppa Ebbas söndagskreativitet!!!

 I söndags, efter inköp av nya löparskor till Ebba, kom vi hem och liten febrig H låg och sov i soffan.
Så liten och feberrosig var hon och både Ebba och jag överväldigades av en stor och innerlig värme i hjärtat. Sådär som man gör mest hela tiden när man tittar på sina barn…
Ebba plockar upp sina nya skor och med en tom skokartong i handen får hon plötsligt ett infall att göra en bur till ”lilla pojken”.

”Lilla pojken” är en ”mamster” (hamster) nyligen inköpt till Hedvigs stora förtjusning. Ja, det är en leksaksmamster alltså och hon har själv sparat pengar till den.

Ebba utbrast något om att ”det hinner jag säkert göra innan hon vaknar och då blir hon nog jätteglad!”
Visst blir hon jätteglad menade jag och blev själv jätteglad över att Ebba ens tänkte tanken på att göra en mamsterbur istället för att gå ut springa en runda i sina nya skor. Överhuvudtaget blev jag glad att hon ens ville göra en sådan sak till lilla H. En 16-åring kan ju naturligtvis ha tusen mycket viktigare saker för sig än att göra en mamsterbur!

Jag tror att Ebba tog sig lite vatten över huvudet!
Projektet som hon trodde skulle vara klart på tja, tio minuter – på sin höjd en kvart – växte och utvecklades i tanken till något mer avancerat än vad som säkert var tänkt.
Det blev fint papper att klä in kartongen och det fina pappret skulle inte vikas i kanterna utan skäras så att det passade kartongen precis – bara det tog tid!
Sedan blev det ett glittrigt tyg ifrån mina tyggömmor att klä innerväggarna med – limma, limma, limma.
Därefter blev det ulligt tyg ifrån tyggömmorna till botten, sandfärgat för att det skulle likna spån.
Också det skulle limmas fast för att liten H inte skulle kunna demolera buren så lätt.

En matskål fattades!

Efter lite rotande i Hedvigs dockskåp hittade Ebba något som vi tror har varit en plaskpool till dockorna i docksskåpet – nu är det en skål för mamstermat!
Mat ja, ”lilla pojken” måste ju ha mat så klart – leta, rota och till sist fick det bli några russin i skålen.

Till sist var det dags för mamstern att flytta in i sin bur!

Buren blev jättefin och ”lilla pojken” såg ut att trivas!
Vi var lika spända och förväntansfulla både Ebba och jag när Ebba skulle ge den till lilla H!

– Åh, tänk vad glad hon kommer att bli, sade vi båda två.

Ebba ropade på Hedvig, sade att hon skulle få en present, att Ebba gjort något till henne och en liten febrig, trött och rödrosig liten H kom ut till oss i köket, satte sig på sin stol och väntade på sin överraskning.
Ebba ställde ner buren på bordet framför Hedvig och vi väntade oss ett stort leende…

… leendet uteblev…

Istället möttes vi av en liten H som lojt tittade ner i buren, mumlade:

– Tack Ebba…

för att sedan lunka tillbaka till soffan och somna om!

Snopna stod vi kvar, den fina kreativa Ebba och jag, och kunde inte annat än att brista ut i gapskratt!
Med drygt 39,2 i temp var lilla H förlåten och lite senare på kvällen visade hon äkta och tacksam glädje över ”lilla pojkens” bur som Ebba slitit med i minst en timme.
Nu bärs buren med ”lilla pojken” runt i huset, där lilla H är – där är ”lilla pojken” och hans bur…

– Tack Ebba…

göra/tillverka