Liten H...
Tretton år…
 
… och hon är på ”gården”…
Stort.
 
Extra stort just nu då vi anar en plötslig osäkerhet att göra och prova nytt. Kanske inbillar vi oss, kanske inte. Det är nackdelen med hela tiden vara observant, att man kan inbilla sig saker i sin otroliga rädsla att missa något då förmågan att förmedla det man känner inte alltid är helt självklar. Osäkerheten känner vi inte igen, men så ändrar man sig under livets gång – det gör vi alla.
 
Kanske har det med de känsliga tonåren att göra?
Kanske har det med ingenting alls att göra?
Jag vet inte. Men jag anar ett motstånd. 
 
Så ringer finfina bästis Emil.
 
 
– Henke å’ jag är på väg nu, vill du följa med?
 
 
Det vill hon gärna!
Hon avslutar leken med kompis Tuva, säger att hon ska till gården och att Tuva gärna får följa med när hon också har fyllt tretton år. Det vill Tuva.
 
Hedvig hämtar sin mobil, får 20 kronor och undrar vad hon ska med dem till. Jag säger att hon får handla i caféet, att Emil och Henke får visa henne hur de brukar göra. Hon tycker det är konstigt att man kan få köpa fika på en onsdag.
 
 
– De’ var konsti’t å’ lite busi’t mamma!
Men trevli’t tycker ja’…
 
 
Storebror med flickvän körde till ”gården”.
Jag känner mig tårögd och fånigt lycklig.
 
 
 
Malligt…
 
❤️
 
 
Så mycket roligt med att vara tretton år…
Klockan 23:04…
 

 
… kom messet…
Hon längtade.
 
Efter två lyckliga facetimesamtal kom ett tredje, mer dämpat. Pratade i oändlighet. Ville inte lägga på. När vi till slut lade på hade hon tårar i ögonen och rösten brast. Men hon lade på. Skulle sova.
 
En timme gick och vi tänkte att nu så, nu har hon somnat. Och när hon vaknar är det en ny dag, hon är pigg och allt känns roligt igen.
 
Men så kom raderna. 
Hon ville inte sova där, hon ville sova hemma.
Jag ringde lägerledarna och susade sedan iväg tio mil i natten. Hämtade en liten H som var lycklig över kvällen som varit rolig, men också lycklig över att få komma hem igen. Jag sade att vi kan åka tillbaka idag, vara med på utflykten som verkade så rolig och ja, kanske sade hon innan hon somnade i sin egen säng klockan två inatt. Imorse kändes det annorlunda. Hon gick direkt till sitt schema och plockade bort lägerlapparna. Hon provar gärna nästa gång istället sade hon.
 
 
– Ja’ gråt under täcket mamma…
 
 
Lilla gumman.
 
 
 
Det kommer fler läger tänker vi…
 
❤️
 
 
Och imorgon äter vi köttbullar, potatismos, sås och lingon. Som sagt. 
 
 
 
Med fniss som bubblar…
 
… i hela kroppen…
Susade hon iväg.
 
Herre Gud och himmel och plättar.
På sitt första helgläger.
Två nätter.
 
Fjärilar i magen och nervositet.
Lyckliga sockerdricksbubblor i hela kroppen.
 
 
– Ja’ är så stor nu mamma!
 
 
Så säger hon och slånger med sitt långa vackra hår.
 
Hon packar nattlampan, necessären med viktiga grejer. Bodyshoprodukter, boken om Marcus & Martinus, sussfilten och delfinen. Hon packar också kläder, popcorn och mjölkchoklad. Allt medan hon ömsom fnissar, ömsom kramar och pussar mig samtidigt som hon bedyrar mig sin kärlek, säger att hon kommer sakna oss. Vi säger samma sak tillbaka, säger att vi finns här och att vi hoppas och tror att hon kommer få jordens roligaste helg med djurpark, bowling och bus. Hon säger att hon inte kan basta med pappan idag. Och inte imorgon. Men på söndag. På söndag ska de basta de två.
Som de brukar.
 
 Några pussar, en hastig kram och sedan först in i bilen. I hörnet. Så klart. Hedvig älskar hörn.
 
Ett par mil därefter skickar hon en lycklig snap till storasyster. Det bådar gott.
 
 
Hon är lycklig, mallig, pirrig, nervös, orolig, stor och liten på en och samma gång. 
 
 
 
Stort med läger…
 
❤️
 
 
 
På söndag äter vi köttbullar, potatismos, gräddsås och lingon till middag…
 
 
 
 
 
Hon säger hej då…
 
… på sitt kärleksfulla vis…
Tiden är ogreppbar.
 
Ett år.
Hur långt är ett år?
Det undrar hon och jag svarar.
Svarar att det är hösten, vintern, våren och sommaren. Sedan har det gått ett år.
 
Oj, säger hon.
 
– Det känns länge.
Det känns som om jag kommer gråta.
 
Jag säger att man får gråta.
Att man kan längta och sakna så mycket att gråten kommer. Att det är okej. Att det ofta känns bättre när tårarna runnit en stund. Det är alltid okej att gråta om man  vill och behöver det. Säger jag.
 
Fina, fina Johanna reser idag.
Hon reser till Tanzania och alla hon älskar där.
I ett år har hon tänkt sig att bo med sina vänner.
Jag tycker det är fantastiskt.
 
Fantastiskt att hon följer sitt hjärta och gör det hon vill. Fler borde göra det. Följa sitt hjärta.
Här hemma blir det tomt.
Lilla H har svårt att greppa.
Ett år.
 
Hon skiner upp och säger glädjestrålande att vi ju kan åka och hälsa på någon dag. Jag menar att det är väldigt långt att resa för en dag eller två eller tre.
 
 
– Mäh!
Vi HAR ju åkt till Tanzania!
Vi kan åka igen mamma, ja’ lovar!
 
 
Hon skriver till Johanna.
Hon skriver också till Felisian som äger nästan hela hennes kärleksfulla hjärta. Och till Mama. Mama som fick en höna av oss och som hon valde att kalla för Hedda.
 
Tänk att vi har vänner på andra sidan jorden och som kommer bli glada över Hedvigs brev.
 
 
Johannas liv följer vi med spänning…
 
 
❤️
 
 
… ett år och det är okej att gråta…
Hon har…
 
… likadana ögon som jag…
Seendet.
 
Hon ser liksom jag hjärtan överallt.
Hjärtan som jag älskar för att… ja, varför egentligen? För att formen är vacker, för att de symboliserar kärlek och för att jag blir varm inombords då jag ser ett hjärta. Känner mig nog lite trygg. Kanske är det därför jag ser dem? Kanske mina ögon liksom letar hjärtan överallt? Omedvetet.
 
Hedvig gör likadant.
Letar efter dem, omedvetet.
Ser dem. Här och där, lite varstans och överallt.
Också hon blir lycklig då hon hittar ett hjärta.
Hon blir lycklig för att jag blir lycklig.
Hon blir lycklig över att kunna ge bort.
 
 
– Det är till dej mamma!
Som du älskar hjärtan…
 
 
 
Jag får alla hjärtan hon hittar…
 
 
❤️
 
 
Tänk att vi ser likadant…
Det är inte helt enkelt…
 

 
… att vara både stor och liten…
På samma gång.
 
Jag har nämnt det tidigare och håller fast vid det.
Det är tufft, svårt, ibland ledsamt och ibland bra.
 
Tufft, svårt och ledsamt de gånger hon inte kan, inte klarar eller inte helt förstår fast hon så innerligt gärna vill kunna, klara och förstå som många andra. Men också bra tänker jag, att hon genom att delvis ännu vara liten lyckas hålla kvar det allra mest härliga med litenheten. Tänker på den omedelbara glädjen, förmågan att känna sig lycklig för minsta lilla, förmågan att se det stora i det lilla och förmågan att fortfarande vara så enkelt klok, på ett barns okomplicerade vis. Och också bra för glädjen över att känna sig stor och lyckokänslan när allt ”går vägen”.
 
Någon sade till mig att det är lika för alla barn.
På den säger jag nej. Nej, det är inte alls likadant för alla barn. Jo, en kort period. Men den är, oftast, så kort och fylld av små segrar snudd på dagligdags att den tenderar att lyfta självkänslan snarare än att stjälpa den.
 
Det är svårt för henne.
Det är svårt för oss.
 
När är hon liten och när är hon stor?
I vilka situationer ska vi bete oss si och i vilka ska vi bete oss så? Jag vet inte. Ibland vet jag. Ibland har jag ingen aning. Ibland gör jag rätt. Ibland gör jag fel.
Svårt. Tufft. Ledsamt.
Jag vill henne ju så väl.
 
Kanske är det bara att köra på?
Köra på fast på ett varsamt vis.
Köra på utan att du dra på.
 
Kanske ska vi bara blanda Bamse med Kamratposten, Astrid Lindgren med Marcus & Martinus, lekland med spabad och Lekia med Bodyshop, hej vilt liksom?Tillgodose alla hennes behov.
 
Så får det kanske bli.
Eller fortsätta rättare sagt.
Det kan tyckas enkelt men det är det inte.
Rätt som det är och ganska mycket i ett kör trampar jag i klaveret. Och det gör ont i mammahjärtat. För jag ser att det blir förvirrat och ibland svårt för henne.
 
 
Hon, som jag är så rädd om…
 
❤️
 
 
… och som är både stor och liten på samma gång…
 
Fredag idag…
 
 
… och lilla H åker taxi hem…
Idag var pappan hemma.
 
På väg hem i taxin skickar hon ett sms till den av oss som är hemma. Kan vara dagens bästa sms. Det brukar stå att hon är på väg hem, eller att hon är i taxin. Och ”puss ❤️”.
Alltid ”puss ❤️”.
 
Idag kom ett sms till pappan.
Ett låååååååångt sms.
 
För vissa är detta inte en stor grej.
För oss är det stort. Jättestort.
Vissa förstår inte hur stort.
Andra förstår precis.
 
Det är så stort för att inget är självklart.
Det är så stort för att inget kan tas för givet.
 
Och jag tillåter mig att malla mig å’ Hedvigs vägnar.
Jag tillåter mig att vara stolt och igen tycka att just hon är så himla fantastisk och så himla bra.
 
Hon har koll på vem som är hemma (om än att grannpappan fick ett taxi-sms med mig häromdagen – det var dock inte av misstag utan högst medvetet eftersom Lilla H tycker så himla mycket om honom).
Hon messar och pussar och skickar hjärtan.
Hon talar om vart skåpet ska stå och försäkrar sig om hon faktiskt får spela Minecraft när de har ätit mellis tillsammans.
 
 
Hon kommer att gå långt den lilla…
 
❤️
 
 
… det vet jag…
 
 
Hämtar på fritids…
 
… med huvudvärk…
Trist.
 
Hedvig ser, som alltid, att någon är på tok.
Jag förklarar att det bara är lite huvudvärk.
 
 
– Har du ont i huvudet?
 
– Ja, lite grann har jag allt ont…
 
– Stackars…
Kanske du får ta en huvevärkstablett?
 
– Ja, kanske ska jag göra det när vi kommer hem.
 
– Ja, de’ tycker ja’!
Då blir du bra i skallen mamma.
Nog i alla fall… tror ja’…
 
 
❤️
 
 
Kloka lilla Hedvig…