Liten H...
Som en påse…
 
… Gott & blandat…
Så’n är hon, lilla H.
 
Hon har allt man vill ha.
Hela hon är full av kärlek, bus, humor, ilska, glädje, funderingar, envishet, trots med mera, med mera.
 
Vi har hela den fantastiska godispåsen hos oss, och som extra lyx får vi njuta av den varje dag och inte bara på lördagar. Ibland plockar man go’bit efter go’bit, ibland får man den lite mer sura godisbiten. Det fina är att man tar den, sväljer den med hull och hår, och man gör det utan att blinka. Man gör det för man vet att nästa bit kan vara den ljuvligaste och godaste man vet.
 
 
Lilla stora H…
 
❤️
 
 
… som lördag hela veckan…
 
Jag undrar vad hon…
 
… önskar till middag…
Födelsedsgsmiddag.
 
Hon svarar att hon funderar på om vi ska gå till Harrys och äta födelsedagsmiddag. Jag håller med. Är det på Harrys hon vill äta sin födelsedagsmiddag så är det till Harrys vi går. Hedvig, Ludde, pappan och jag.
Hedvig klär sig fin i ny skjorta.
 
 
– Ja’ älskar skjortor ja’!
 
 
Så säger hon medan hon fixar sig och byter om. 
I skolan har hon blivit firad. Där har hon också bjudit på chokladbollar. I nya klassen, men också i den gamla klassen. Ja’ tycker så mycke” om dom allihop, säger hon med eftertryck. Pirrigt har det varit hela dagen lång.
 
Ja, hela dagen igår också, och många dagar innan dess har det förresten varit pirrigt i hela lilla H. Igår gick det inte att somna. Inte alls. Strax efter klockan elva kröp jag ner och lade mig bredvid. Pussade, höll handen och hon somnade. Jag tassade in till min säng, somnade. 
 
Vid två vaknade vi.
Då var den blivande jubilaren uppe.
Hon stod i mörkret i Ebbas rum, letade efter paket. Klämde på flera paket. Undrade trumpet när vi egentligen tänkte komma och sjunga för henne. Klockan sex kommer vi, lovade jag. Tillsammans somnade vi om.
 
Jag gick upp klockan fem, Hedvig vaknade halv sex.
Och klockan sex dundrade vi in och sjöng för henne. Inte undra på att hon var trött ikväll. Så trött att hon inte riktigt orkade konversera fast vi var på Harrys. Så trött att hon hellre tittade på ”Bästa vännen” på telefonen.
 
Så ringde moster, morbror & kusin.
Strax därefter ringde storebror.
Så malligt.
 
 
Så trött, så trött…
 
❤️
 
 
… men så lycklig…
Hurra för världens finaste…
 

 
… lilla Hedvig…
Tonåring idag.
 
Känslostormar som river runt i hela mig denna dag.
Som alla dina födelsedagar en alldeles speciell och känslosam dag. Tänk så lite vi visste. Tänk vilken resa du tar oss med på varje dag. Och tänk lilla älskade H, vad du lär oss om livet. Också det varje dag.
 
Vilka prövningar du utsatt oss för.
Så liten och så sjuk du var då du kom.
Så liten men så in i norden stark. 
Kämparglöd jag aldrig sett maken till.
Stum av beundran. Då som nu.
 
Tusen tack lilla älskade barn för att just du kom till just oss. Och för att du valde att stanna hos oss.
Nu har vi en liten tonåring i huset igen.
Lyckliga oss.
 
På din önskelista står en bebis, en nerf, turkosa kläder, andra turkosa grejer, ansiktskräm, smink och allt som har med Marcus & Martinus att göra. Inte alla önskningar blir tillgodosedda. Framförallt inte den som står högst upp på listan (en bebis). Men de flesta andra av dina önskningar prickar vi rätt på och som alltid är du så strålande lycklig för minsta lilla. Så där som bara du kan vara.
 
 
 
Grattis igen på din alldeles egna dag…
 
 
 
 
Kunde jag skulle jag ta ner hela världen till dig…
 
Jag vill springa…
 
… en sväng…
Hedvig vill springa med.
 
Solen skiner.
Så klart. Skolorna har ju börjat.
Med skolstart följer oftast fint väder.
Vi springer en sväng innan maten, säger jag.
Det gör vi, svarar hon.
 
Svängen vi springer är 1,2 kilometer.
Hon har gjort det förr och hon gör det igen.
Springer hela vägen under pepp och heja-rop från mig.
Jag följer hennes tempo.
 
Någon kanske tycker att 1,2 kilometer inte är så långt. Det är det kanske heller inte, för vissa. För andra är det tillräckligt långt.
 
Tillräckligt långt för att utmana sig själv.
Tillräckligt långt för att orka springa hela vägen.
Tillräckligt långt för att bli genomsvettig och ganska slut.
Tillräckligt långt för att endorfinerna ska flöda och tillräckligt långt för att känna sig lycklig, mallig, stolt och nöjd med sig själv och sin insats.
 
När vi passerar ”hemma” springer hon ända in i huset medan jag fortsätter min vanliga runda. I mitt tempo.
Den som gör mig glad och tillfreds.
 
 
Tillsammans är bra…
 
❤️
 
 
… bättre än bäst…
 
 
Vi slänger ihop…
 
… ett par pizzor…

Lilla H & jag.
 
En ”vanlig” och en kantarellvariant.
Det var i söndags förresten.
 
Vi bestämmer oss för att överraska pappan och bjuda honom på restaurang. En pizzarestaurang. Fast hemma. 
 
Lilla H tjoar och skrattar och tycker hela överraskningen är så himla spännande och så himla svår att hålla hemlig.
Men hon lyckas.
 
Och hon gör en fin meny.
En pizzarestaurangmeny.
Eftersom en sådan behövs.
 
En meny med inte så många rätter att välja emellan, vilket väl var tur eftersom vi bara hade gjort just pizzor. Dryckesmenyn var desto mer innehållsrik, och det efter att noga ha studerat kylskåpshyllornas innehåll.
 
 
 
Restaurangbesök är himla trevligt i alllmänhet…
 
❤️
 
 
… Hedvigs pizzarestaurang i synnerhet…
 
 
 
 
 
Roligt, spännande, stort och…
 
… lite vemodigt…
Men roligt.
 
Och spännande. Och stort.
Som sagt.
 
Precis som det ska vara.
 
Idag har hon flyttat in i sin första lägenhet.
Vi har burit, kånkat, spikat, skruvat.
Diskat, plockat, vikt kläder.
Skrattat, fnissat, gråtit.
Och ätit hämtpizza.
 
Ebba, hennes båda småsystrar, hennes pappa, Hedvigs pappa och jag. Vi har haft en härlig dag. En rolig dag.
I Ebbas lägenhet. I hennes egen lilla men så fina lägenhet. 
Stort.
 
Tårarna som bränt bakom ögonlocken då och då under dagen är egentligen inte ledsna tårar. Det är tårar fyllda till bredden av stolthet och kärlek. Tänk att hon är så stor nu, tänk att det är dags nu. Att hon liksom är lite flygfärdig.
Stort. Härligt. Vemodigt. Men stort. Och härligt.
 
Jag är så stolt över henne.
Över hennes empatiska inställning till människor som korsar hennes väg, över hennes fina sätt att se på livet, över hennes kloka livsval och hennes enorma välvilja.
Alltid liksom.
 
Jag är så glad över att hon kom till mig.
Över att just jag fick bli hennes mamma.
 
❤️
 
Der är en ynnest att ha fått se dig växa upp till den vackra, kloka och goda unga kvinna  du är idag Ebba. En lyx.
Att få vara mamma är lyx.
 
Med stolthet, kärlek och öppen famn ser jag fram emot att följa din fortsatta väg genom livet. På avstånd när du vill, nära när du vill. Mammahjärtat gör lite ont idag. Det gör det faktiskt. Ganska mycket om jag ska vara ärlig. Fast hur skulle det inte kunna göra det? Också det är som det ska vara tänker jag. Det är väl det som kallas livet?
 
Livet är ju så himla mycket.
Glädje, sorg, lycka, svårigheter och förtvivlan.
Skratt, flams, fniss och gråt.
 
Och oro.
Herre Gud, denna oron.
Jag höll på att glömma oron.
 
Men mest av allt är livet kärlek.
Med kärlek kommer man så långt.
Av kärlek blir man så rik.
Rik på livet.
 
 
 
Älskade Ebba, gå stolt genom livet och slösa med din kärlek så som du alltid gjort…
 
❤️
 
 
… jag älskar dig i oändlighet…
 
När en gammal, sliten sovtisha…
 
… är källan till lycka…
Avis.
 
På sovtishan, visst.
En gammal, sliten och extremt mjuk bomullstisha är ljuvligt, gosigt och liksom som snällt mot hela kroppen. Dessutom verkar sådana gamla sovtishor dofta gott av bara farten. Men egentligen är det inte tishan i sig jag är avis på. Det är den där lyckan. Eller, den där förmågan att känna sig så in i Norden lycklig över minsta lilla. De flesta av oss har tappat den förmågan. Det har inte lilla H.
 
När storasyster packar och packar för att flytta och leva studentliv blir det högar av saker att ge bort till båda fina småsystrarna. Allt ifrån smycken till kläder och prydnadssaker. Det är då hon ser den. Tishan som hon så många morgnar och kvällar sett Ebba i. Och som hon älskar. Ebba frågar om Hedvig kanske vill ha den?
 
Det är då det händer.
Det är då hon blir så lycklig att hon inte vet var hon ska göra av alla känslor som bubblar och far runt i kroppen.
 
Lyckan blir till fniss som blir till gapskratt.
Hon rusar runt i huset för att visa mamman och pappan.
Hon ber oss dofta på den.
 
 
– Känn! Lukta!
Den luktar som Ebba som ja’ älskar!
Ja’ har slutat me’ pyjamaa nu faktis’t…
 
 
Och oj, så gott hon har sovit i flera nätter.
Tänk vad en ärvd gammal sovtisha från högt älskad syster kan göra. Kärlek. Punkt.
 
 
Den där förmågan…
 
❤️
 
 
… and who the hell is Louis Vittonn…
Tänk att en vanlig torsdag…
 
… hitta ett paket i brevlådan…
Bara så där och apropå.
 
Lycka.
Så mycket lycka att hon tjoar högt vid brevlådan.  För att sedan springa nerför backen mot vårt hus, ivrigt viftandes med det tjocka kuvertet.
 
 
– Mamma! Till mej mamma!
Titta!!!
 
 
Det är så spännande att vi måste öppna det på direkten. Där och då, mitt på uppfarten.
Det är postat i Spanien.
 
Det är från goda vänner som nyss varit i Spanien. Från Ewa och resten av hennes fina familj. Ewa som Hedvig utsett till en av dem hon tycker särskilt mycket om. 
Familjen skickar, förutom klistermärken med Barcelonas emblem, kramar från ett soligt Spanien.
 
 
Torsdagslycka i ett kuvert…
 
❤️
 
 
… tack Ewa, Magnus, Hugo & Harry…
När man kommer hem…
 
… till den här stjärnan…
Och resten av finaste familjen.
 
Då kan man tro att man varit borta länge, länge.
Fast vi pratar ett dygn. Det är härligt att längta, precis som att vara efterlängtad.
 
Att mötas av pussar, kramar, röda rosor och bästa kärleksförklaringen.
 
 
 
”Mamma, ja´ har tänkt på dej, längtat efter dej å´ drömt om dej.
Ja´ drömde om ett hjärta som de´ stog mamma i. De´ gjorde ja´.
Ja´ ville du skulle komma hem när du var borta mamma.
Å´ när ja´ såg dej när du kom hem så pumpade mitt hjärta…”
 
 
 
 
 
Ingen kan beskriva känslor så självklart som hon…
 
 
 
… älskade lilla H …
När man är enda barnet…
 
… på fritids…
Efter fem veckors ledighet.
 
Då kan det kännas konstigt.
Tur då att denna någon har världens bästa pedagoger.
Pedagoger som aldrig tröttnar på att hitta på nya saker.
Pedagoger som också förstår betydelsen av att vila lite om man behöver.
 
En av dessa finfina pedagoger är Johanna.
Just det. Den Johanna. Hedvigs Johanna. Hedvigs stora kompis.
Lyx.
 
Imorgon ska de på utflykt.
De två. Till en lekplats i en annan stad.
Till en lekplats Hedvig ser storheten i, men kanske inte riktigt vi andra.
 
Vi gör matsäck.
Den vanliga med pasta penne, köttbullar, körsbärstomater, isbergssallad, gurka, majs och ketchup i en burk bredvid. Så där så att man kan dutta på sin ketchup själv efter behag. Eller för den delen doppa gaffeln djupt i burken för varje tugga man ska stoppa in i munnen.
 
Så kommer vi till chokladbollen. Den obligatoriska.
Pratar vi delicatoboll blir det en, pratar vi hemgjorda små kan man få två.
Hon ville ha hemgjorda. Den här gången. Det är inte alltid så.
 
 
– Ja´ vill gärna bjuda Johanna också!
Gör en burk till mej å´ en till Johanna.
Med tejp å´ namn å´ hjärta på mamma.
Tack.
 
 
 
Så klart jag gör…
 
 
 
… så klart två fina tjejer ska ha tejp mend namn och hjärta på…
Det är vid Nutellan…
 
… jag spricker…
Blinkar tårar.
 
Sant.
Mitt på Ica.
Löjligt, jag vet. Men det är så´n jag är.
 
Får ett infall när jag ska handla och tar två extra papperspåsar.
Två av våra tre stora flyttar hemifrån. Eller, den ena storebrodern har bott hemifrån länge. Ända sedan gymnasiet. Men inneboende, och i andra hand. Och så nu, nu har han fått en egen lägenhet. Första riktigt egna. Stort.
 
Så storasyster.
Som ska flytta ganska många mil.
Som ska plugga och som också fått sin första egna lägenhet.
28 kvadratmeter som genom fyra meters takhöjd ändå känns stor.
Det är hennes.
 
Vi susar till Ikea i flera omgångar.
Vi pratar om allt från den superfina guldiga osthyveln till hemförsäkringar.
Det är spännande. Stort. Kul. Allvarligt. Roligt. Nytt. Precis som det ska vara.
Ändå är det kluvet. Ändå skaver det lite.
Herre Gud, är vi redan här i livet?
Jag är inte riktigt där.
Alls.
 
Jo, på så sätt att jag tycker det är roligt också.
Men inte bara roligt.
 
I alla fall.
Jag kommer in på Ica.
Finner mig ta två extra papperspåsar som sagt.
En till Ebba, en till Gustav.
 
Dem fyller jag med tvättmedel, sköljmedel, diskmedel, kryddor, pasta, fryspåsar, O´boy i den ena och kakao i den andra. Jag plockar och tänker på hur dyrt det är med allt man ska köpa när man får ”eget hushålle” som Lotta på Bråkmakargatan sade. Jag tänker på dem båda och i ögonvrån noterar jag att jag passerar Nutellaburkarna. Nutella som vi ytterst, ytterst sällan haft hemma. Nutella som varit förbehållt hotellfrukostar. Då har Nutella varit okej. På hotell. Under semestern. Annars inte.
 
Jag hinner passera burkarna och tänka att nej, ”så´n skit” ska de nog inte ha.
Då flimrar minnesbilder förbi på min näthinna. Minnesbilder av dem som små. Med lintottiga kalufser, en och annan glugg i de små munnarna och de lyckliga soliga leendena från dem alla fyra som jag plockar fram i minnet allt som oftast. Det snörper till i halsen där jag går på Ica. Och det bränner bakom ögonlocken. Detta medan jag resolut vänder om och går tillbaka och plockar varsin burk Nutella till dem. Klart de ska ha Nutella, tänker jag ännu blinkandes tårar. Mina små. Stora. Klart de ska ha Nutella.
Punkt.
 
Det är så himla typiskt mig.
Att inte kunna skärpa till mig, samla ihop mig eller ens bete mig vuxet.
Oavsett var jag befinner mig.
 
Så tänker jag att den tredje stora, den andra storebrodern, lilla Ludde Lurv, också han har en fot utanför huset. Jag tänker också att det är en himla tur att han inte har boendet helt klart, då hade jag haft tre påsar att fylla och med det ännu fler tårar. Glädjetårar, nostalgitårar, sorgetårar – allt i en enda röra.
Det är nog bra att sprida ut det lite.
För mig.
 
Jag vet ju att jag snart går och plockar hans påse.
Jag vet det för att han så gärna vill flytta – precis som jag en gång ville.
Precis som det ska vara.
Ju. Punkt.
 
 
Tänk att jag föll på en Nutellaburk…
 
 
 
… hädanefter ska vi alltid ha Nutella hemma minsann…
Det där med lekland…
 
… är jag så innerligt trött på…
Jo. Sant.
 
Men det är bland det roligaste Hedvig vet.
Så det är på olika lekland vi hänger. Landet runt. Relativt ofta.
Det är inte så himla lätt det där med att vara både liten och stor.
Det är inte alltid lätt för omgivningen att hänga med, men heller inte så lätt inuti den lilla stora.
 
Men så tänker jag att vi väl kör lekland ett gäng år till.
Så länge hon vill och tycker att det är toppen. Det behöver inte vara svårare än så.
Får man en kompis med tillhör jag de föräldrarna som gärna sätter mig ner och iakttar. Klappar händer och gör tummen upp. Jo, jag erkänner. Behöver jag inte springa runt och klättra, hoppa och åka rutschkana så avstår jag gärna. Jag har gjort det tillräckligt. Men har hon ingen kompis med, ja då blir jag den tokroliga mamman som leker jage, klättrar högt och lågt och åker rutschkanor, hänger i bollhavet och massa annat tokigt. Fast jag inte vill. Verkligen inte vill. Inte längre. Men det är inte så mycket att fundera på. Man bara gör sådant som barnen vill och mår bra av. Så funkar föräldraskapet och det är inte mer med det.
Lyckliga barn ger en lycklig mamma.
 
Vissa besök i lekland är roligare än andra.
Precis som vissa gånger är mer trista än andra.
Igår provade vi ett för oss nytt lekland som vi tidigare bara åkt förbi.
Jämförelsevis var det inte bra alls. Litet, mörkt, halvdant och relativt ofräscht om du frågar mig.
Hedvig hade dock kul. En variant av klätternät var så slitet och slappt att det fick bli dagens utmaning. Snudd på omöjligt att ta sig upp med korta små ben men hon gjorde det. Två gånger på raken. Efter någon timmes försök lyckades hon och jag tror vi sken ikapp. Det är sannerligen en seger att klara av något man tycker är svårt, oavsett vad. Det är också en seger att kunna lägga suckar och dumma kommentarer åt sidan, att kunna ignorera andra kvicka och otåliga barn som av någon anledning bara måste få ur sig dumma saker. Igår kunde vi det lilla H och jag. I det slitna, slappa klätternätet i alla fall. Eloge till oss båda.
 
Men så kom vi till bollhavet.
Där kan det vara superkul, men det kan också sticka i hjärtat.
Som när flera barn leker bollkrig och lilla H vill vara med, försöker vara med och någon irriterat skriker ”Sluuuutaaaaaaaaa….” så fort hon kastar en boll. Det krockar lite för Hedvig som vi lärt att alla får vara med. Samtidigt som jag kan ha viss förståelse för att ett kompispar kanske vill ha bollkrig bara med varandra. Så då blev jag den tokroliga mamman igen och körde bollkrig med bara lilla H tills jag var helt slut och trots att jag inte alls tycker bollkrig är toppen.
 
Men när en av pojkarna som irriterat skrikit ”Sluuuutaaaaaaaaa……..” börjar viska med sin kompis, peka på Hedvig samtidigt som de båda tokstirrar på henne, då blev den tokroliga mamman plötsligt förvandlad till en lejoninna. Med hård blick, sträng röst och ett extremt ansträngt leende frågada jag de båda pojkarna vad de viskade om…
 
 
– Förlåt, men vad viskar ni om?
 
– Har inte du med att göra!
 
– Jo tänk att jag tror att jag har det.
Det känns som om ni viskar om oss och då bör vi kanske prata om det istället?
 
– Näää.
 
– Okej, ni vill inte berätta.
Men då kanske ni kan berätta för mig varför ni tittar så på min flicka?
Är det något ni undrar är det bättre om ni frågar…
 
 
Jag sade ovan med ett leende.
Ett ansträngt och hårt, jag erkänner, men ändå ett leende.
De båda pojkarna vägrade prata och fortsatte med sitt bollkrig.
Plötsligt for bollarna på både Hedvig och mig. Hedvig blev överlycklig och trodde att nu, nu fick hon vara med. Men nej. När hon kastade bollar tillbaka kom samma irriterade röst ”Mäh! Sluuuutaaaaaaaaa….”.
 
I det läget tänker jag att det är bra att man vet med sig att man måste sansa sig och att man faktiskt inte alltid kan säga ordagrant vad man tänker och tycker. Jag räknade till tio. Nej, förresten, det hann jag inte. Jag räknade nog till tre, sade sedan med mycket sträng och hård röst – och faktiskt helt utan leende – att nu fick de väl ändå skärpa sig. Bollhavet är till för alla och tänker de kasta bollar på oss så får de nog vara så kloka att de förstår att vi kastar tillbaka. Vad jag egentligen tänkte höll jag inne med och tänker heller inte skriva här.
 
De båda pojkarna pep iväg.
Inte med svansen mellan benen om nu någon trodde det, mer upproriskt och med hånande blickar.
 
Tom.
Ledsen och tom.
Det var precis vad jag kände mig där jag satt ensam kvar i bollhavet med min fina, fina lilla stora flicka som inget annat vill än att få vara med, att bli accepterad och omtyckt och som definitivt inte vill bli tittad på eller skrattad åt. Det känns så djävla orättvist om jag ska vara ärlig. Just igår gick jag sönder en smula å´ Hedvigs vägnar. Igen.
 
Ska det aldrig ta slut? Nej.
Det går återigen upp för mig att det här kommer Hedvig att vara utsatt för om och om igen, då och då, hela livet igenom. Inte hos de människor som lärt känna henne. Inte inom hennes eget sociala nätverk. De som känner Hedvig tycker om Hedvig. Men det är ju för sjutton en omöjlighet att enbart röra sig med människor man känner. Det kan ju ingen göra. Om någon inte tycker om mig eller pratar om mig, eller för den delen kanske viskar bakom min rygg, då beror det på något jag gjort eller inte gjort, på något jag sagt eller inte sagt. Men det beror aldrig enbart på att jag är jag. Jag är inte varken lik eller olik andra människor. Jag är jag och det funkar. Hedvig är inte heller varken lik eller olik andra människor. Hon är hon, men det funkar inte alltid hos andra människor.
 
Det gör ont och det sårar.
Kvar satt vi i bollhavet och jag skulle plötsligt förklara varför jag satt där med tårar i ögonen. Hur ska jag förklara det utan att såra  henne ännu mer? Det vet inte jag. Det kommer jag brottas med hela livet. För är det något jag vill är det att skydda henne från alla dessa elaka blickar och kommentarer som kommer från såväl stora som små runt omkring. Tänk om man kunde lagstifta om att föräldrar måste lära sina barn tolerans och respekt inför andra människor, oavsett hur man är. Det vet jag ju att man inte kan, men det känns som om det hade varit en början.
 
Och det där himla skalet jag inbillar mig att jag byggt upp under snart 13 års tid, det visar sig än en gång vara en bluff. Det hårda pansarskalet finns helt enkelt inte. Inte här hos mig i alla fall. Blickar och kommentarer träffar mig som projektiler och jag undrar hur många man kan ta innan man är söndertrasad? Förmodligen många då det handlar om det finaste man har. Förmodligen många. Kanske alla.
 
 
 
Lilla hjärtat…
 
 
 
… som är det finaste som finns…
Vi suger ut det mesta…
 
… av de sista semesterdagarna…
Njuter.
 
På olika vis.
Precis som sig bör.
 
Vi har en vana, eller ovana beroende på hur man ser på saken, att äta frukost i sängen de dagar pappan inte är hemma då det är frukostdags. Jag vet egentligen inte hur vi hamnat här, jag är ingen äta-frukost-i-sängen-människa. Egentligen. Jag ogillar kladd och smulor, jag gillar ordning och reda, servetter och rena fingrar. Jag älskar att dricka kaffe i sängen, gärna så fort jag slår upp ögonen. Men att äta frukost i sängen, det är egentligen inte vad jag tycker om. Eller var inte i alla fall. Med lilla H känns det plötsligt både mysigt, roligt, gosigt och härligt. Bara jag får borsta bort alla smulor ordentligt sedan. Och nej, jag går inte med på vare sig köttbullar med gräddsås och lingon eller tacos till frukost de dagarna. Inte heller korv stroganoff eller något annat matigt. Frukost-i-sängen-dagarna får det bli smörgås. Punkt.
 
Eller popcorn. Jo, det är sant.
Ja, inte popcorn till frukost, men som en liten side-order.
Hon, den lilla stora, hon är en mästare i att förhandla. Jag vet inte hur det går till men ofta, ofta blir det som hon vill. Som imorse. Då skulle nya brickbordet med plats för iPaden invigas. Det hade jag lovat igår. Pappan åkte tidigt hemifrån för att måla storasysters lägenhet och vi var själva hemma, lilla H och jag.
 
 
– Kan ja´ få köttbullar, sås å´ lingon?
 
– Inte om vi ska äta i sängen.
 
– Jo…?
 
– Nej. Du får det gärna men då äter vi vid köksbordet.
 
– Smörgås då? Två tack.
En med ost och en med mildost.
Tre pluttar mildost.
 
– Smörgås går bra. Och juice?
 
– Ja tack.
Å´ popcorn tack.
 
– Popcorn?
 
 – Ja.
 
– Inte till frukost Hedvig.
 
– Jo. De´ går bra. Ja´ vet de´.
De´ finns popcorn kvar från igår. På bänken.
Ja´ tar gärna popcorn också mamma…
 
 
Joråsåatt…
 
 
 
Lite popcorn en semesterfrukost gör kanske gott inombords...