När en gammal, sliten sovtisha…
 
… är källan till lycka…
Avis.
 
På sovtishan, visst.
En gammal, sliten och extremt mjuk bomullstisha är ljuvligt, gosigt och liksom som snällt mot hela kroppen. Dessutom verkar sådana gamla sovtishor dofta gott av bara farten. Men egentligen är det inte tishan i sig jag är avis på. Det är den där lyckan. Eller, den där förmågan att känna sig så in i Norden lycklig över minsta lilla. De flesta av oss har tappat den förmågan. Det har inte lilla H.
 
När storasyster packar och packar för att flytta och leva studentliv blir det högar av saker att ge bort till båda fina småsystrarna. Allt ifrån smycken till kläder och prydnadssaker. Det är då hon ser den. Tishan som hon så många morgnar och kvällar sett Ebba i. Och som hon älskar. Ebba frågar om Hedvig kanske vill ha den?
 
Det är då det händer.
Det är då hon blir så lycklig att hon inte vet var hon ska göra av alla känslor som bubblar och far runt i kroppen.
 
Lyckan blir till fniss som blir till gapskratt.
Hon rusar runt i huset för att visa mamman och pappan.
Hon ber oss dofta på den.
 
 
– Känn! Lukta!
Den luktar som Ebba som ja’ älskar!
Ja’ har slutat me’ pyjamaa nu faktis’t…
 
 
Och oj, så gott hon har sovit i flera nätter.
Tänk vad en ärvd gammal sovtisha från högt älskad syster kan göra. Kärlek. Punkt.
 
 
Den där förmågan…
 
❤️
 
 
… and who the hell is Louis Vittonn…