Liten H...
Mer platt kött…
 
… till folket…
I alla fall om lilla H får bestämma. Platt kött, det är vad de flesta av oss kallar för stek. Hedvig kallar det för platt kött.
Efter ha varit på söndagmiddag hos mormor och morfar, serverats söndagsstek, potatis, sås och gele eller lingon, vilket man vill, ätit tre (!!!) portioner och sedan fått ett mindre bryt när mamman och pappan vågade vägra en fjärde portion – då är man ändå så himla mätt och nöjd och glad att man somnar ganska fort och av bara farten.
 
Stek är ju kött och skivorna är för all del platta, så kanske är det ännu ett av hennes klokord tänker jag. Varför krångla till det? 
Någon här i huset har definitivt…
… tappat sina öron…
Någon här i huset vägrar konsekvent att göra som man ber henne. Jo, för det är en hon. Den är den minsta varianten av familjen som har tappat sina öron. Vi kan kalla henne lilla H. Eller Hedvig för den delen. Den här lilla öronlösa, men ack så ljuvliga, varelsen håller på att driva sin mor till vansinne. Den nästan-vansinniga-mamman tänker att det är en väldig tur att hon mitt i sin öronlöshet är så god så man bara vill äta upp henne. Annars vet man inte hur det hade slutat tänker den nästan-vansinniga-mamman…
Lördag idag. Kanske veckans skönaste dag?! Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att fredag eller lördag är den skönaste dagen. Lördag morgon, och det är i alla fall veckans absolut skönaste morgon. Inte så att pappan och jag får någon sovmorgon att tala om, men ändå. Strax före sju slog den öronlösa lilla loppan upp sina vackra, bruna, mandelformade ögon. Efter nio år har jag fortfarande svårt att hänga med i den absoluta klarvakenhet hon visar på en gång. Men jag försöker. Idag försökte jag genom att be henne gå in i sitt rum, hämta sin snuttefilt och sedan krypa tillbaka ner i vår sängvärme. Alltså, egentligen vet jag inte varför jag ens försöker, men hoppet är väl det sista som överger en?! Jag vet ju, jag vet helt säkert, att hon absolut inte kommer att somna om igen. Det sker liksom inte, men ändå envisas jag med att försöka.
Den öronlösa lilla H gick in i sitt rum, satte på sina glasögon, drog igång flipperspelet och fixade lite viktiga grejer i största allmänhet. I något slags tillstånd mellan sömn och vakenhet hörde sedan pappan och jag tassande steg. När vi hör tassande steg får vi skärpa till oss, pappan och jag. Så mycket har vi lärt oss på nio år. Vi skärpte till oss och lagom som vi tittade mot sovrumsdörren såg vi henne. Lill-Stina i pyjamas, rufsigt hår, glasögonen på sned, med ett lyckligt leende på läpparna och gårdagens popcornskål i famnen!
Snabbt, väldigt snabbt, kröp hon sedan upp i sängen, bad pappan att sätta på Bolibompa och konstaterade sedan att det här nästan var som på bio. Därefter bad den öronlösa sin mamma att hämta en mugg varm mjölk till henne och kanske en kopp kaffe till mamman själv. Varken mamman eller pappan tillhör det öronlösa släktet så Bolibompa kom på och varm mjölk och nybryggt kaffe hämtades.
Sedan följde några timmar med frukost, bullbak och allmänt i pyjamas-strosande-lördagsmys. Storebror åt varma bullar och mjölk till frukost och mamman kände sig som en mycket snäll mamma. Lilla H var plötsligt inte öronlös längre, och tillvaron när alla i familjen använder öronen till vad de är till för är väldigt behaglig. Någonstans innan lunch trillade öronen plötsligt av igen, men då hade den nästan-vansinniga-mamman hämtat lite energi under ”öron-timmen” och hade ändå hyfsat tålamod. Dock undrade hon lite hur det skulle gå att åka till ”torget” men en öronlös liten dotter…
Den nästan-vansinniga-mamman laddade för katastrof men där gick hon bet. Öronen, och därmed trevligheten, satt på under samtliga ärenden på torget. Hedvig och den inte fullt-lika-nästan-vansinniga-mamman kände sig lyckliga båda två över att lilla H knäppt dragkedjan på sin rosa jacka ”alles hälv”. Herre Gud, det är stort att plötsligt knäppa sin dragkedja själv! Vid sista anhalten på torget, Coop, skyndade Hedvig in i butiken och rakt fram till den korg med frukt butiken bjuder alla barn på. Den inte-fullt-lika-nästan-vansinniga-mamman drog en lättnadens suck och tänkte att det är himla bra med den där fruktkorgen. Då vet åtminstone just denna mamman vart hon har sitt yngsta barn. Just denna mamman plockar den frukt hon skall ha och ser sedan lilla H stå bakom en ung man och fnissa hysteriskt. Jag, som är just denna mamman, misstänkte först att Hedvig sagt något galet tokigt och kanske oförskämt till den unga mannen, men när jag tecknade åt henne att komma tecknade hon tillbaka till mig och bad mig vara tyst, hemlis på gång…
Då kändes det med ens ännu värre inom mig! En hemlis som lilla H har fixat, förmodligen helt utan den unga mannens vetskap, kan verkligen vara vad som helst. Så smög lilla H fram till mig och viskade att hon minsann klistrat den lilla klisterlappen från äpplet hon smaskade på, på den unga mannens jacka! Jag slängde ett snabbt öga på hans jacka, konstaterade att där faktiskt satt en klisterlapp från ett äpple och bestämde mig snabbt för att blunda för det tokiga i det hela. Allt för att slippa vara med om att öronen trillar av just där, just då. Så jag viskar tillbaka till lilla H att det var riktigt tokigt och roligt och galet och underfundigt men att man faktiskt egentligen inte får göra så. Sedan smög vi iväg, tillsammans, på Coop…
Vi satte oss i bilen och öronen trillade av. Under ilsken tystnad körde jag hem. Jo, det går att vara ilsket tyst. Jag vet, för jag har blivit något av en expert på just det. Den ilskna tystnade hade effekt, idag i alla fall, och väl hemma satt öronen där de skulle igen. Lite fotboll på gräsmattan, lite plock av päron i trädgården och ingefärsinläggning av de samma, en cykeltur till mormor och morfar, lite klappande på en black dog och ett ”Hej då blacka doggen….” senare trillade öronen av igen och den nästan-vansinniga-mamman och förmodligen nästan-lika-vansinniga-pappan undrar hur länge, exakt hur länge, det är kvar tills denna öronlösa, men ack så ljuvliga, lilla varelse tänker somna ikväll…
 
 
Äldsta dottern susar snart iväg på fest och i ett mycket svagt ögonblick kände den nästan-vansinniga-mamman en stark lust att hänga på – för att liksom komma undan öronlösheten. Fast det vill ju varken mamman eller äldsta dottern så…
 
25 meter och några hopp…
 
… kan göra en silverfisk…
Och en sprillans ny märkessköld också för den delen.
– Ja´ tal en blue sådan…
svarade Hedvig på frågan om hon ville ha en röd eller en blå märkessköld.
Vi har ”ett gäng” märken sedan tidigare att fylla på med. Men det här märket, silverfisken, är liksom mer på riktigt. Det är en milstolpe lilla H nått. En milstolpe jag inte för mitt liv trodde att hon skulle nå nu. Inte än. Kanske till våren, men inte redan nu.
Hon gjorde det igen – överraskade oss med råge!
 
 
The sky is the limit…
En torsdagmorgon…
 
… när den är som bäst…
 
En glad liten H, som inte ens fick ett bryt då det visade sig att Mariotröjan inte var ren just idag.
Tre glada tonåringar på morgonkvisten. Det hör inte till vanligheterna. Inte så att de brukar vara särskilt sura, de är de inte. Men jag skulle ta i om jag sade att de brukade vara just glada. Idag var de glada, babblade med både lillasyster, mig och varandra. En tonåring strök plötsligt en skjorta – helt självmant – och jag hörde mig själv utbrista:
 
– Stryker du?!?!
 
Glad liten H har susat iväg i taxi.
Glada och fina tonåringar har susat iväg på cykel.
Själv har jag precis satt på en kopp kaffe till och tänker mig snart susa till bokmässan.
 
 
En torsdagmorgon när den är som allra bäst…
– Mamma!!!!!!
 
– De sittel en spindel däl!!!!
– Oj då! Vart?
– Däääääl!!!! På väggen!!!
– Jaha, det är en långben Hedvig! Den är inte farlig!
– Ta bort den!!!
– Njaaa… vi kan fråga Ludde om han kan ta bort den?
– Ja! Ja´ älskal inte revben…
 
Och här sitter lilla H…
… och väntar på match…
Den ena fotbollsträningen efter den andra är sig lik. Varje gång sätter sig lilla H och väntar på att matchen skall starta. Värmöppningen (som hon envisas med att kalla uppvärmningen för) går bra, den är kul. Att få springa runt hela plan, kanske ta ledningen, för att i nästa stund kasta sig ner i det kalla gräset och göra ungefär trehundrafyrtiotvå (om du frågar Hedvig) armhävningar och minst lika många sit-ups, det går bra.
Men sedan…
När det är dags för lite teknik. Ni vet, dribbla mellan koner, lägga en straff, träna passningar och så vidare. Då går det inte så bra längre. Eller, bra går det egentligen. Det är sällan hon får sina tokbryt redan här numer och då går det ju bra, i mina ögon i alla fall. Ungefär när träningen är slut, då kommer bryten. Men när värmöppningen är klar och lagkamraterna tränar på allt det där som lilla H tycker är aptrist – då går hon helt sonika och sätter sig.
Hon sätter sig i det våta, jättekalla gräset, tar en klunk vatten eller två, hänger lite vid sidan av planen och så. När jag frågar om hon inte ska gå ut på plan och vara med, svarar hon rappt:
– Nä tack, de äl bla! Ja´ väntal på matchen istället…
 
 
Så så får det bli! Ingen har hittills lyckats ändra på det…
Ja, nu är det dags igen tänker jag…
 
… dags för mamman att känna sig så där omättligt stolt som bara mammor och pappor kan…
Det är mycket man plötsligt bara kan när man blir mamma. Saker man inte visste att man ens var kapabel till. Ogenerad stolthet är bara en i raden av färdigheter man som nybliven förälder plötsligt behärskar till fullo.
Den där lilla H som vi har i vårt hus, hon överraskar och överträffar mest hela tiden tycker jag. Vi applåderar färdigheter och spricker nästan varje gång av stolthet.
Idag har hon simmat 25 meter!!!
Eller ”hela bassängen” som hon själv väljer att uttrycka det. 25 meter!!! Jag är stum av beundrad och sprickfärdig av stolthet. Från att i flera år bara simmat under ytan – det är inte så bara det heller faktiskt – lyckades Hedvig innan sommaren med att simma kanske… fem meter. Med huvudet ovanför vattenytan, märk väl. Att sedan tillbringa sommaren på en strand och där vada ut i vattnet för att simma in, det ger ju inte så många meter om jag skall vara ärlig. Det är roligt och det är övning, absolut. Men det ger inga fem meter.
Min inställning var att vi efter sommaruppehållet på simskolan får börja om och tänka fem meter som ett mål (igen) inom en inte alltför avlägsen framtid. Tji fick jag, och det tar jag så gärna. Efter att några torsdagar simmat sisådär 10-12 meter tog hon idag hela bassängen. 25 meter!!! Känn på den…
 
 
25 meter…
Idag var jag ledig från skolan…

… och följaktligen lilla H från fritids…

För några dagar sedan berättade jag för henne att jag skulle hämta henne redan efter skolan som idag. Hedvig blev jätteglad och föreslog genast att vi skulle gå på café. Jag, liksom lilla H, tillhör skaran som älskar att fika och det gärna på café, så jag var inte sen att lova ett cafébesök denna måndag.Jag hade tänkt mig ett annat café än det vi gick till, men Hedvig var bestämd och det var ju ändå hennes förslag, det här med cafébesöket.

Väl där fann vi att det sedan en vecka tillbaka var nya ägare. Spännande kan tyckas. Jag tyckte tvärtom. Särskilt efter att ha beställt en latte blivit serverad vanligt kaffe, och eftersom jag inte ville påpeka det istället hällde mjölk i mitt vanliga kaffe och såg att läskiga klumpar av sur mjölk fördelade sig i kaffemuggen…

Då ville jag påpeka, och jag gjorde det. Då fick jag min latte också förresten. För Hedvig var besöket toppen, allt räddas liksom av en chokladboll och en Festis – då kan inget gå fel. Lycklig liten fika-Hedvig bredvid vid en varför-gick-vi-till-detta-caféet-mamma blev ändå en mysig stund.

Hedvig var i sitt esse och pratade med allt och alla. Det kan bli väldigt trevligt då hon är på det humöret, och det kan bli väldigt… tja… pinsamt. Hon säger verkligen vad hon tänker och tycker vilket jag oftast väljer att se som en styrka. Svårt dock att se det som en avundsvärd styrka när hon helt sonika kallar ung tjej i kön för kamel. När jag inser vad hon faktiskt sagt är det försent för att hosta, harkla sig eller något annat som skulle kunna göra det svårt för kamel-tjejen att höra vad Hedvig nyss sagt. Istället tittar jag strängt på Hedvig och säger att så får man faktiskt inte säga, det är inte så roligt försöker jag förklara.

-Inte lolit?! Nähä! Ja´ tyckel hon sel ut som en kamel alla fall…

Jag tyckte nog inte att hon såg ut som en kamel om jag ska vara ärlig. Jag svarade inte. Jag låtsades som om jag inte hörde henne, rotade lite i väskan och såg förmodligen ansträngt upptagen ut med just mitt rotande.

När vi nästan fikat klart kommer mannen från kassan fram till oss, han som en stund tidigare glömt att jag beställde latte. Han frågar om det smakade bra och jo, han är ganska blank i ansiktet. I pannan liksom, så där som man kan vara om man är stressad, varm eller något annat. Jag ser hur Hedvig snabbt sväljer sin chokladboll för att kunna prata och jag känner nej, nej, neeeej….

– Äl du svetti´ ellel..?

Mannen hör inte riktigt vad hon säger, jag ler mot honom och säger att visst, det smakade bra. Jättebra till och med. Jag säger det samtidigt som jag försöker få Hedvig att dricka lite Festis och liksom bara vara tyst. Men nej, det går inte…

Ja´ tyckel du sel svetti´ ut! Hal du tlänat ellel…? 

 

Det fanns inget hål att sjunka igenom på det här caféet heller

 

Hon är så himla påhittig…
… vår lilla H…
Hon har en fantasi jag själv bara kan drömma om. Hon hittar på miljoners triljoners bus dagarna i ända, men hon hittar också på så mycket klokt. Har hon ingen kompis så hittar hon på en låtsaskompis. Vet hon inte vad hon skall leka kan det hända att hon hittar på en helt ny lek.
En sommar för många år sedan, kanske sex år sedan, tultade hon omkring här i huset en varm sommardag med flugsmällan i högsta hugg. Som av en händelse låg där en ballong framför henne. Hon plockade upp den, galen i ballonger som alla barn tänker jag. Hon lade ner sin flugsmälla och kastade med ballongen medan hon skrattade så mycket att skrattet nästan fastnade i halsen. Plötsligt tittar hon på ballong, sedan på flugsmällan och sedan på mig. Jag riktigt ser hur det lyser ur ögonen; hon hade en idé! Fumligt plockade hon upp flugsmällan samtidigt som hon hade ballongen i handen. En inte helt lätt sak faktiskt, inte om man är liten.
Hon kastade ballongen högt upp i luften och gick sedan all in för att försöka hålla ballongen kvar i luften med hjälp av flugsmällan. Allt detta medan skrattet bubblade ur henne. Jag glömmer aldrig synen! Jag minns till och med vad hon hade på sig den gången…
Det dröjde inte länge förrän Hedvig hämtade en flugsmälla till som hon gav mig. Sedan stod vi där, bollandes ballongen oss emellan. Vad vi skrattade!
Den här av-Hedvig-påhittade-leken leker vi så fort vi har en ballong här i huset. Idag var en sådan dag. Hedvig fick en rosa ballong av ”granne-Patrik” idag och direkt åkte flugsmällorna fram.
Efter att ha lekt och lekt och lekt i hur många år som helst måste jag erkänna att det finns lekar jag tröttnat på. Ja, det finns till och med lekar jag avskyr – fy, får man ens säga så som mamma…? Men den här ballongleken, den är liksom fortfarande galet rolig!
 
 
Kanske är det för att skrattet bubblar så ur lilla H…?
Ibland finner jag inga ord…
 
… då händer det att jag går i däck…
Då stryker jag mitt yngsta lilla hjärta över hennes mjuka kind och undrar hur det skall gå för henne i stora vida världen…
Ibland känns det så hopplöst. Som om förändring inte är möjlig.
Jag vill inte tro att förändring inte är möjlig. Jag vill inte tro att människor strävar åt fel håll. Jag vill heller inte tro att människor är inskränkta, cyniska och rädda. Rädda framförallt kanske? Rädda för det okända…
Hur kan man vara rädd för det okända undrar jag? Hur kan man inte vara nyfiken och vilja lära sig mer om det okända? Det okända kan vara så vackert…
 
Idag läste jag en artikel som gjorde mig illamående. En artikel skriven i juli i år förvisso, men jag tvivlar på att människan ifråga har ändrat sin syn på värdet av livet. Jag tvivlar på att hon ens vill försöka inse det vackra i det okända. Spontant tänkte jag då jag läset att hon skulle komma hit. Hon skulle minsann komma hit och spendera en dag eller två tillsammans med vackra, fina, snälla, goda och genomkloka lilla H. När jag tänkte lite till undrar jag om hon skulle förstå ens då?
”Handikappade bör inte få födas” skriver hon… Det vrider sig i hela mig. Som en kramp inuti mig, en kramp som inte vill släppa taget och den gör så ont.
Som om det inte var nog trillade jag idag över ännu en fruktansvärd artikel. Lägg särkilt märke till orden:
– Vi bör eftersträva utjämning av intellektuella och emotmotionella färdigheter. Då får vi ett mer jämlikt samhälle. Individen får mer handlingsutrymme och kommer att styras av sina positiva önskningar istället för av fysiska begränsningar.
Jag tycker att människor är fria att tänka och tycka vad det vill, men när det kommer till elitistisk utsortering då tycker jag banne mig att man får skärpa till sig och inse att vi alla är människor som lever på denna jord. Människor som alla har lika stor rätt att leva här på jorden.
En god vän skrev till mig idag:
 
Aftonbladet 1 jan 2045. ”Den allmänna abortlagstiftningen ålägger i år följande att abortera för att optimera såväl balans i samhället som effektivitet. Följande: Foster med diagnos om IQ under 120, diagnostiserad längd under 175 för män 170 för kvinnor, Brunögda. Misstänkta syn eller hörselfel är direktkvalificerad abort”. Vem vet var vi hamnar om vi inte reagerar…
 
 
Jag undrar också vart vi hamnar om vi inte reagerar…
Det där med att använda begrepp…
 
… kan vara lite knepigt om man man bara är nio år…
Det är liksom så mycket man ska lära sig och så mycket man ska få kläm på.
Det är lätt att blanda ihop både ord och begrepp – och därefter skapa nya. Lilla H blandar ihop då och då. En lång period blev glasögon till lösögon – som för övrigt är ett fantastiskt bra och sant ord.
Hon har också svårt att få till det där med dyka, sjunka och drunkna. När Hedvig tänker sig att dyka säger hon helt enkelt att hon vill dunkna. Likaså om hon vill att vi skall titta när hon sjunker under ytan en stund. Och drunkna, ja, det vill man ju inte men det kan hända att man känner att man vill säga att man faktiskt är rädd för att drunkna – då blir det dunkna som kommer över hennes små läppar.
Likaså blandar hon ihop begreppen ihjäl och rejält. Jag, som fryser mest hela tiden, slänger nog ur mig då och då att det känns som om jag ska frysa ihjäl. Ordet rejält använder jag mig också av då och då, om än kanske inte så ofta i konversationen med Hedvig. Men säkert i konversationer med andra, då hennes små öron ivrigt lyssnar. När Hedvig så vill tala om att hon faktiskt nästan fryser ihjäl säger hon:
– Åh Helle Gud, ja´ flysel ihjält…
Alla dessa små missförstånd i ordens djungel ger upphov till många varma leenden här i huset. Inte alltid är det lätt att förklara ordens rätta sammanhang heller, men det ger sig nog med tiden.
Ikväll då Hedvig skulle lägga sig var hon så trött, så trött. Det är inte ofta hon erkänner det, det ska sägas, men ikväll så. Samtidigt var hon lite törstig och inte kan man somna utan vatten om man är törstig. Jag bad henne att inte dricka alltför mycket ”så du inte kissar ner dig i natt…”. Jag vet inte ens varför jag sade det eftersom det i princip aldrig händer. Men sade det gjorde jag. En kort stund senare satt hon i sängen och hade svårt att hålla sig vaken.
 
– Helle Gud! Ja´ äl så tlött så ja´ nästan sovel nel mej…
 
 
Jag som har så svårt att sova kanske skulle pröva det, att bli så trött att jag sover ner mig…?
 
Medan de stora, fina barnen…
 
… suckar, stånkar och stönar över alla sina läxor och inlämningar jublar lilla H över sina…
Det är så olika över tid, det där med läxor. När man inte är så himla många år gammal är läxa bland det roligaste som finns. Det är stort, viktigt och man anstränger sig för att lösa sina uppgifter på bästa sätt. Har man däremot hunnit bli några år äldre kan det hända att lusten till läxor försvunnit helt. Istället har läxorna blivit till ok, många gånger med lite prestationsångest.
Jag försöker hjälpa, stötta och peppa på de olika  de olika barnen behöver. Just peppning och motivation behöver inte lilla H mycket av då det kommer till läxor. Henne får vi istället bromsa så att hon inte gör klart hela sin veckoläxa redan på måndagen.
 
 
Jag njuter av hennes iver och hennes glädje då hon läser högt, räknar och skriver…
Med munnen full av grillkorv…
 
 
… förlänger vi sommaren…
Fredag, vi har landat i båten, vi njuter. Vi njuter av solen och värmen som ger sig till känna trots att hösten är i antågande. Kanske njuter vi av olika saker och på olika vis. 
Lilla H njuter t ex gärna genom att proppa munnen full av två kalla grillkorvar – direkt ifrån paketet – doppade i ketchup och till det en flaska saft. Likadant varje gång vi kommer till båten. Rutiner och vanor till för att följas om du frågar Hedvig.
Pappan njuter av havet, saltet och en kall öl. Mamman njuter av havet, saltet, solen och ett glas skumpa.
 
Olika är bra…
 
   
Vi har en ny situation…
 

 
… här i huset…
Nämligen den att mamman inte alltid är hemma först, hemma mest etc. Med det följer att mamman inte längre alltid hinner handla, tvätta, städa och laga mat. Inte ensam i alla fall. Mamman är borta hela dagarna nu. Mamman har börjat plugga och mamman tycker det är galet kul.
En omställning blir det, för alla och envar. Jag vet inte vem som har det jobbigast med det, egentligen. Ibland tänker jag att det är Ebba och Ludde som får ta mer ansvar än tidigare. Rättare sagt får de ta det ansvar som är överenskommet, egentligen, men som det tummas på. Ibland tänker jag att det är lilla H som har det jobbigast då hon nu får lite längre dagar på fritids och inte ser sin mamma riktigt lika mycket längre. Å´ andra sidan älskar hon fritids och blir ofta galen på sin mamma så kanske hon inte har det så jobbigt ändå. Sedan tänker jag att det kanske är jobbigast för pappan som plötsligt får svänga in på Ica och storhandla en dag efter jobbet, eller kanske plötsligt laga mat till hela familjen fast han ogillar det mycket och inte anser sig vara särskilt duktig på det. Men, handlar han själv köper han många goda saker och maten han lagar blir alltid god så kanske han inte har det så jobbigt han heller. Nej, jobbigast är det kanske ändå för mamman…?
Mamman som brukar ha stenkoll på middagsmat, tvätt, handling, städning, utflyktsmåltider, gympapåsar… you name it. Det är inte så att hon har tappat kollen, nej då. Men plötsligt finner hon sig själv packa en gympapåse klockan  23.14 för att sedan hänga en tvätt klockan 23.32 och slutligen sätta på en ny tvätt vid sisådär klockan 23.43. Den sistnämnda hänger hon morgonen därpå, ungefär klockan 06.17…
Så här tycks veckorna vara här i huset numer. Mamman klagar inte, inte egentligen. Det är så fantastikt roligt att gå i skolan och äntligen läsa det man vill. Mycket energi kommer av det som är roligt, så veckorna kommer nog att passera med hyfsad koll ändå här i huset. Vi är ju många som kan hjälpas åt.
I eftermiddags blev det dock lite knepigt för mamman. Hon skyndade sig att bli klar med en uppgift i skolan, för att inte ligga efter imorgon. Imorgon skall mamman och pappan på möte med rektorn varför mamman kommer att komma senare till skolan. Nåväl, hon skyndade sig och kunde gå lite tidigare än vad som var tänkt. Hastade ut till bilen och körde i racerfart till posten för att hämta körkortet hon förnyat. Hon tittade på klockan och insåg att om hon lägger i en turboväxel hinner hon helghandla på Ica innan den avtalade tiden på Synsam.
Tack Gud för turboväxeln som gjorde att mamman sladdade med kundvagnen i gångarna på Ica, ivrigt rafsande i hyllorna. Effektiv som få vid bandet i kassan och vips så befann hon sig på parkeringen där hon liksom hystade ner kassarna i bagaget. Vidare mot Synsam och jo, hon hann i tid dit också. En effektiv optiker gjorde att besöket var avklarat på 20 minuter. Under dessa 20 minuter hann mamman också fråga hur vi skall göra med lilla H:s glasögon som plötsligt tycks ha för korta skalmar. En beställning på nya skalmar fixades på två röda sekunder.
In i bilen och tjoff så var mamman hemma. Hon packade upp de fyra matkassarna, samtidigt som hon småpratade med Ludde om hur hans dag varit. Torktumlaren tömdes, tvätten hängdes och ny sattes på. Nej förresten, en ny tvätt sattes inte på. Mamman kom nämligen i sista stund ihåg att lilla H:s handduk och baddräkt går i den röda kulörten varför hon väntade med den tvätten. Hedvig var på simskola med pappan och tvätten fick sättas på då de kommit hem, tänkte mamman.
Efter detta lagade mamman middag, en enkel sådan förvisso. Samtidigt som hon lagade mat och dukade gick hon även ut till trädgårdslandet för att se hur stora gurkorna blivit. Hon konstaterade att de blivit groteskt stora, sms:ade sin mamma och bad henne göra något gott av dem. Mammans mamma är nämligen en hejare på att lägga in gurka.
Sedan tog det stopp! Ingen Hedvig hemma och mamman visste inte vad hon skulle göra med denna oväntade lilla stund av ensamhet. Jo, Ludde var hemma men han befann sig en våning upp, online och med headset på. Hyfsat okontaktbar. Mamman som njuter av ensamhet, egentligen, stod handfallen. Hon visste inte vad hon skulle göra av sig. Förstrött tog hon lokalblaskan och satte sig vid köksbordet och bläddrade. Bläddrade, inte läste. För inombords kände hon sig lite förvirrad. Himmel och plättar, lilla H och mamman är ju snudd på alltid tillsammans. Särskilt när de är hemma. Men nu var mamman hemma och inte lilla H.
Ett lugn infann sig i mammans kropp först när bilen med pappan och lycklig Hedvig svängde upp på garageinfarten.
Ordningen var återställd…
 
 
Av fotot från simhallen att döma ser i alla fall Hedvig ut att njuta…
– Hedvig…
 
… idag kommer Obama till Sverige…
– Vem äl de´?!
– Han är president i USA. USA är ett stort land.
– Jaha…
– Så… USA:s president kommer till Sverige idag…
– Kommel han hit? Till mej?
– Njae… han kommer till Stockholm.
– Valföl inte till mej?! Han kan filma på iPaden med mej! Han fål de…
 
 
Tänk om Obama satt i vår soffa och filmade med Hedvigs iPad…
Så där galet och…
… ända-in-i-Norden-lycklig kan man bli…
… för en enda liten t-hirt…
Särskilt om man har en liten kompis Felix som hade en så fantastiskt, otroligt,genomcool t-shirt på sig en dag då vi sågs. Och ännu mer in-i-Norden-lycklig blir man om man är en liten H som bestämt säger till mamman och pappan att en så´n vill hon ha – och de nappar på idén!
När så t-shirten med Mario dimper ner i brevlådan en sen måndagseftermiddag hoppar liten H jämfota av lycka. Att sedan på tisdagsmorgonen få kränga av sig pyjamasen för att dra på sit den fantastiskt, otroligt, genomcoola t-shirten – då har glädjen inga gränser.
 
 
Lilla lyckliga H…
 
 
Söndagsdisco…
 
… is da shit…
13 barn som lite småblygt sitter i ring när paketen öppnas, för att sedan kasta sig ut på dansgolvet och dansa sig genomsvettiga till en salig blandning av musik. Alla låtar önskade och tillagda på Hedvigs-disco-Spotify-lista av lilla jubilaren själv.
13 barn som sedan, med mössa nedragen över ögonen, försöker sätta knorr på grisen. Alla dessa barn gav sig sedan återigen i kast med musiken.
13 dansanta vrålhungriga barn slår sig sedan ner vid bordet, dricker litervis med saft och slukar en, två, tre och någon till och med fyra korvar. Som för att fylla på energi liksom.
13 återigen danssugna barn intar dansgolvet än en gång. Snurrar, hoppar, vickar på rumpan och skrattar. Framför allt skrattar alla de 13 barnen. De föräldrar som finns på kalaset mår som bäst i själ och hjärta när de tittar på 13 lyckliga barn.
13 lyckliga och ännu mer svettiga barn jublar när glassen serveras med smarriga och galet onyttiga tillbehör såsom strössel, chokladsås, kolasås och minimarsmallows.
12 skrattande barn sjunger Ja må hon leva så det rungar i lokalen.
1 liten tjej står upp på stolen, njuter av skönsång och av att vara dagens lilla jubilar.
Den lilla tjejen fattar tag i handen som sträcks ut mot henne. Handen är Emils och Hedvig ler och blåser ut alla de nio brinnande ljusen i ett andetag.
 
Hurra, hurra, hurra HURRAAAAAA….
 
 
En liten tjej somnade som en stock igår kväll…
 
 
       
 
   
 
      
 
 
Klockan tre…
 

… smäller det…
Då blir det tidernas disco, anordnat av nyblivna nioåringen och med viss hjälp av mamman, pappan och syrran.
 
Hedvig är laddad till max och mycket tid har lagts på att ordna Spotifylistan.
Mycket tid har också lagts på planeringen av kalaset; presentöppningen som ska ske med hjälp av Snurra flaskan, maten som enligt önskemål blir korv med bröd, leken Knorren på grisen, glassen, godispåsarna och sist men inte minst discodansen
 
 
Vi hoppas att det är nöjda och svettiga barn som traskar hem från discot ikväll…