Liten H...
Mer platt kött…
 
… till folket…
I alla fall om lilla H får bestämma. Platt kött, det är vad de flesta av oss kallar för stek. Hedvig kallar det för platt kött.
Efter ha varit på söndagmiddag hos mormor och morfar, serverats söndagsstek, potatis, sås och gele eller lingon, vilket man vill, ätit tre (!!!) portioner och sedan fått ett mindre bryt när mamman och pappan vågade vägra en fjärde portion – då är man ändå så himla mätt och nöjd och glad att man somnar ganska fort och av bara farten.
 
Stek är ju kött och skivorna är för all del platta, så kanske är det ännu ett av hennes klokord tänker jag. Varför krångla till det? 
Någon här i huset har definitivt…
… tappat sina öron…
Någon här i huset vägrar konsekvent att göra som man ber henne. Jo, för det är en hon. Den är den minsta varianten av familjen som har tappat sina öron. Vi kan kalla henne lilla H. Eller Hedvig för den delen. Den här lilla öronlösa, men ack så ljuvliga, varelsen håller på att driva sin mor till vansinne. Den nästan-vansinniga-mamman tänker att det är en väldig tur att hon mitt i sin öronlöshet är så god så man bara vill äta upp henne. Annars vet man inte hur det hade slutat tänker den nästan-vansinniga-mamman…
Lördag idag. Kanske veckans skönaste dag?! Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att fredag eller lördag är den skönaste dagen. Lördag morgon, och det är i alla fall veckans absolut skönaste morgon. Inte så att pappan och jag får någon sovmorgon att tala om, men ändå. Strax före sju slog den öronlösa lilla loppan upp sina vackra, bruna, mandelformade ögon. Efter nio år har jag fortfarande svårt att hänga med i den absoluta klarvakenhet hon visar på en gång. Men jag försöker. Idag försökte jag genom att be henne gå in i sitt rum, hämta sin snuttefilt och sedan krypa tillbaka ner i vår sängvärme. Alltså, egentligen vet jag inte varför jag ens försöker, men hoppet är väl det sista som överger en?! Jag vet ju, jag vet helt säkert, att hon absolut inte kommer att somna om igen. Det sker liksom inte, men ändå envisas jag med att försöka.
Den öronlösa lilla H gick in i sitt rum, satte på sina glasögon, drog igång flipperspelet och fixade lite viktiga grejer i största allmänhet. I något slags tillstånd mellan sömn och vakenhet hörde sedan pappan och jag tassande steg. När vi hör tassande steg får vi skärpa till oss, pappan och jag. Så mycket har vi lärt oss på nio år. Vi skärpte till oss och lagom som vi tittade mot sovrumsdörren såg vi henne. Lill-Stina i pyjamas, rufsigt hår, glasögonen på sned, med ett lyckligt leende på läpparna och gårdagens popcornskål i famnen!
Snabbt, väldigt snabbt, kröp hon sedan upp i sängen, bad pappan att sätta på Bolibompa och konstaterade sedan att det här nästan var som på bio. Därefter bad den öronlösa sin mamma att hämta en mugg varm mjölk till henne och kanske en kopp kaffe till mamman själv. Varken mamman eller pappan tillhör det öronlösa släktet så Bolibompa kom på och varm mjölk och nybryggt kaffe hämtades.
Sedan följde några timmar med frukost, bullbak och allmänt i pyjamas-strosande-lördagsmys. Storebror åt varma bullar och mjölk till frukost och mamman kände sig som en mycket snäll mamma. Lilla H var plötsligt inte öronlös längre, och tillvaron när alla i familjen använder öronen till vad de är till för är väldigt behaglig. Någonstans innan lunch trillade öronen plötsligt av igen, men då hade den nästan-vansinniga-mamman hämtat lite energi under ”öron-timmen” och hade ändå hyfsat tålamod. Dock undrade hon lite hur det skulle gå att åka till ”torget” men en öronlös liten dotter…
Den nästan-vansinniga-mamman laddade för katastrof men där gick hon bet. Öronen, och därmed trevligheten, satt på under samtliga ärenden på torget. Hedvig och den inte fullt-lika-nästan-vansinniga-mamman kände sig lyckliga båda två över att lilla H knäppt dragkedjan på sin rosa jacka ”alles hälv”. Herre Gud, det är stort att plötsligt knäppa sin dragkedja själv! Vid sista anhalten på torget, Coop, skyndade Hedvig in i butiken och rakt fram till den korg med frukt butiken bjuder alla barn på. Den inte-fullt-lika-nästan-vansinniga-mamman drog en lättnadens suck och tänkte att det är himla bra med den där fruktkorgen. Då vet åtminstone just denna mamman vart hon har sitt yngsta barn. Just denna mamman plockar den frukt hon skall ha och ser sedan lilla H stå bakom en ung man och fnissa hysteriskt. Jag, som är just denna mamman, misstänkte först att Hedvig sagt något galet tokigt och kanske oförskämt till den unga mannen, men när jag tecknade åt henne att komma tecknade hon tillbaka till mig och bad mig vara tyst, hemlis på gång…
Då kändes det med ens ännu värre inom mig! En hemlis som lilla H har fixat, förmodligen helt utan den unga mannens vetskap, kan verkligen vara vad som helst. Så smög lilla H fram till mig och viskade att hon minsann klistrat den lilla klisterlappen från äpplet hon smaskade på, på den unga mannens jacka! Jag slängde ett snabbt öga på hans jacka, konstaterade att där faktiskt satt en klisterlapp från ett äpple och bestämde mig snabbt för att blunda för det tokiga i det hela. Allt för att slippa vara med om att öronen trillar av just där, just då. Så jag viskar tillbaka till lilla H att det var riktigt tokigt och roligt och galet och underfundigt men att man faktiskt egentligen inte får göra så. Sedan smög vi iväg, tillsammans, på Coop…
Vi satte oss i bilen och öronen trillade av. Under ilsken tystnad körde jag hem. Jo, det går att vara ilsket tyst. Jag vet, för jag har blivit något av en expert på just det. Den ilskna tystnade hade effekt, idag i alla fall, och väl hemma satt öronen där de skulle igen. Lite fotboll på gräsmattan, lite plock av päron i trädgården och ingefärsinläggning av de samma, en cykeltur till mormor och morfar, lite klappande på en black dog och ett ”Hej då blacka doggen….” senare trillade öronen av igen och den nästan-vansinniga-mamman och förmodligen nästan-lika-vansinniga-pappan undrar hur länge, exakt hur länge, det är kvar tills denna öronlösa, men ack så ljuvliga, lilla varelse tänker somna ikväll…
 
 
Äldsta dottern susar snart iväg på fest och i ett mycket svagt ögonblick kände den nästan-vansinniga-mamman en stark lust att hänga på – för att liksom komma undan öronlösheten. Fast det vill ju varken mamman eller äldsta dottern så…
 
25 meter och några hopp…
 
… kan göra en silverfisk…
Och en sprillans ny märkessköld också för den delen.
– Ja´ tal en blue sådan…
svarade Hedvig på frågan om hon ville ha en röd eller en blå märkessköld.
Vi har ”ett gäng” märken sedan tidigare att fylla på med. Men det här märket, silverfisken, är liksom mer på riktigt. Det är en milstolpe lilla H nått. En milstolpe jag inte för mitt liv trodde att hon skulle nå nu. Inte än. Kanske till våren, men inte redan nu.
Hon gjorde det igen – överraskade oss med råge!
 
 
The sky is the limit…
En torsdagmorgon…
 
… när den är som bäst…
 
En glad liten H, som inte ens fick ett bryt då det visade sig att Mariotröjan inte var ren just idag.
Tre glada tonåringar på morgonkvisten. Det hör inte till vanligheterna. Inte så att de brukar vara särskilt sura, de är de inte. Men jag skulle ta i om jag sade att de brukade vara just glada. Idag var de glada, babblade med både lillasyster, mig och varandra. En tonåring strök plötsligt en skjorta – helt självmant – och jag hörde mig själv utbrista:
 
– Stryker du?!?!
 
Glad liten H har susat iväg i taxi.
Glada och fina tonåringar har susat iväg på cykel.
Själv har jag precis satt på en kopp kaffe till och tänker mig snart susa till bokmässan.
 
 
En torsdagmorgon när den är som allra bäst…
– Mamma!!!!!!
 
– De sittel en spindel däl!!!!
– Oj då! Vart?
– Däääääl!!!! På väggen!!!
– Jaha, det är en långben Hedvig! Den är inte farlig!
– Ta bort den!!!
– Njaaa… vi kan fråga Ludde om han kan ta bort den?
– Ja! Ja´ älskal inte revben…
 
Och här sitter lilla H…
… och väntar på match…
Den ena fotbollsträningen efter den andra är sig lik. Varje gång sätter sig lilla H och väntar på att matchen skall starta. Värmöppningen (som hon envisas med att kalla uppvärmningen för) går bra, den är kul. Att få springa runt hela plan, kanske ta ledningen, för att i nästa stund kasta sig ner i det kalla gräset och göra ungefär trehundrafyrtiotvå (om du frågar Hedvig) armhävningar och minst lika många sit-ups, det går bra.
Men sedan…
När det är dags för lite teknik. Ni vet, dribbla mellan koner, lägga en straff, träna passningar och så vidare. Då går det inte så bra längre. Eller, bra går det egentligen. Det är sällan hon får sina tokbryt redan här numer och då går det ju bra, i mina ögon i alla fall. Ungefär när träningen är slut, då kommer bryten. Men när värmöppningen är klar och lagkamraterna tränar på allt det där som lilla H tycker är aptrist – då går hon helt sonika och sätter sig.
Hon sätter sig i det våta, jättekalla gräset, tar en klunk vatten eller två, hänger lite vid sidan av planen och så. När jag frågar om hon inte ska gå ut på plan och vara med, svarar hon rappt:
– Nä tack, de äl bla! Ja´ väntal på matchen istället…
 
 
Så så får det bli! Ingen har hittills lyckats ändra på det…
Ja, nu är det dags igen tänker jag…
 
… dags för mamman att känna sig så där omättligt stolt som bara mammor och pappor kan…
Det är mycket man plötsligt bara kan när man blir mamma. Saker man inte visste att man ens var kapabel till. Ogenerad stolthet är bara en i raden av färdigheter man som nybliven förälder plötsligt behärskar till fullo.
Den där lilla H som vi har i vårt hus, hon överraskar och överträffar mest hela tiden tycker jag. Vi applåderar färdigheter och spricker nästan varje gång av stolthet.
Idag har hon simmat 25 meter!!!
Eller ”hela bassängen” som hon själv väljer att uttrycka det. 25 meter!!! Jag är stum av beundrad och sprickfärdig av stolthet. Från att i flera år bara simmat under ytan – det är inte så bara det heller faktiskt – lyckades Hedvig innan sommaren med att simma kanske… fem meter. Med huvudet ovanför vattenytan, märk väl. Att sedan tillbringa sommaren på en strand och där vada ut i vattnet för att simma in, det ger ju inte så många meter om jag skall vara ärlig. Det är roligt och det är övning, absolut. Men det ger inga fem meter.
Min inställning var att vi efter sommaruppehållet på simskolan får börja om och tänka fem meter som ett mål (igen) inom en inte alltför avlägsen framtid. Tji fick jag, och det tar jag så gärna. Efter att några torsdagar simmat sisådär 10-12 meter tog hon idag hela bassängen. 25 meter!!! Känn på den…
 
 
25 meter…
Idag var jag ledig från skolan…

… och följaktligen lilla H från fritids…

För några dagar sedan berättade jag för henne att jag skulle hämta henne redan efter skolan som idag. Hedvig blev jätteglad och föreslog genast att vi skulle gå på café. Jag, liksom lilla H, tillhör skaran som älskar att fika och det gärna på café, så jag var inte sen att lova ett cafébesök denna måndag.Jag hade tänkt mig ett annat café än det vi gick till, men Hedvig var bestämd och det var ju ändå hennes förslag, det här med cafébesöket.

Väl där fann vi att det sedan en vecka tillbaka var nya ägare. Spännande kan tyckas. Jag tyckte tvärtom. Särskilt efter att ha beställt en latte blivit serverad vanligt kaffe, och eftersom jag inte ville påpeka det istället hällde mjölk i mitt vanliga kaffe och såg att läskiga klumpar av sur mjölk fördelade sig i kaffemuggen…

Då ville jag påpeka, och jag gjorde det. Då fick jag min latte också förresten. För Hedvig var besöket toppen, allt räddas liksom av en chokladboll och en Festis – då kan inget gå fel. Lycklig liten fika-Hedvig bredvid vid en varför-gick-vi-till-detta-caféet-mamma blev ändå en mysig stund.

Hedvig var i sitt esse och pratade med allt och alla. Det kan bli väldigt trevligt då hon är på det humöret, och det kan bli väldigt… tja… pinsamt. Hon säger verkligen vad hon tänker och tycker vilket jag oftast väljer att se som en styrka. Svårt dock att se det som en avundsvärd styrka när hon helt sonika kallar ung tjej i kön för kamel. När jag inser vad hon faktiskt sagt är det försent för att hosta, harkla sig eller något annat som skulle kunna göra det svårt för kamel-tjejen att höra vad Hedvig nyss sagt. Istället tittar jag strängt på Hedvig och säger att så får man faktiskt inte säga, det är inte så roligt försöker jag förklara.

-Inte lolit?! Nähä! Ja´ tyckel hon sel ut som en kamel alla fall…

Jag tyckte nog inte att hon såg ut som en kamel om jag ska vara ärlig. Jag svarade inte. Jag låtsades som om jag inte hörde henne, rotade lite i väskan och såg förmodligen ansträngt upptagen ut med just mitt rotande.

När vi nästan fikat klart kommer mannen från kassan fram till oss, han som en stund tidigare glömt att jag beställde latte. Han frågar om det smakade bra och jo, han är ganska blank i ansiktet. I pannan liksom, så där som man kan vara om man är stressad, varm eller något annat. Jag ser hur Hedvig snabbt sväljer sin chokladboll för att kunna prata och jag känner nej, nej, neeeej….

– Äl du svetti´ ellel..?

Mannen hör inte riktigt vad hon säger, jag ler mot honom och säger att visst, det smakade bra. Jättebra till och med. Jag säger det samtidigt som jag försöker få Hedvig att dricka lite Festis och liksom bara vara tyst. Men nej, det går inte…

Ja´ tyckel du sel svetti´ ut! Hal du tlänat ellel…? 

 

Det fanns inget hål att sjunka igenom på det här caféet heller

 

Hon är så himla påhittig…
… vår lilla H…
Hon har en fantasi jag själv bara kan drömma om. Hon hittar på miljoners triljoners bus dagarna i ända, men hon hittar också på så mycket klokt. Har hon ingen kompis så hittar hon på en låtsaskompis. Vet hon inte vad hon skall leka kan det hända att hon hittar på en helt ny lek.
En sommar för många år sedan, kanske sex år sedan, tultade hon omkring här i huset en varm sommardag med flugsmällan i högsta hugg. Som av en händelse låg där en ballong framför henne. Hon plockade upp den, galen i ballonger som alla barn tänker jag. Hon lade ner sin flugsmälla och kastade med ballongen medan hon skrattade så mycket att skrattet nästan fastnade i halsen. Plötsligt tittar hon på ballong, sedan på flugsmällan och sedan på mig. Jag riktigt ser hur det lyser ur ögonen; hon hade en idé! Fumligt plockade hon upp flugsmällan samtidigt som hon hade ballongen i handen. En inte helt lätt sak faktiskt, inte om man är liten.
Hon kastade ballongen högt upp i luften och gick sedan all in för att försöka hålla ballongen kvar i luften med hjälp av flugsmällan. Allt detta medan skrattet bubblade ur henne. Jag glömmer aldrig synen! Jag minns till och med vad hon hade på sig den gången…
Det dröjde inte länge förrän Hedvig hämtade en flugsmälla till som hon gav mig. Sedan stod vi där, bollandes ballongen oss emellan. Vad vi skrattade!
Den här av-Hedvig-påhittade-leken leker vi så fort vi har en ballong här i huset. Idag var en sådan dag. Hedvig fick en rosa ballong av ”granne-Patrik” idag och direkt åkte flugsmällorna fram.
Efter att ha lekt och lekt och lekt i hur många år som helst måste jag erkänna att det finns lekar jag tröttnat på. Ja, det finns till och med lekar jag avskyr – fy, får man ens säga så som mamma…? Men den här ballongleken, den är liksom fortfarande galet rolig!
 
 
Kanske är det för att skrattet bubblar så ur lilla H…?
Ibland finner jag inga ord…
 
… då händer det att jag går i däck…
Då stryker jag mitt yngsta lilla hjärta över hennes mjuka kind och undrar hur det skall gå för henne i stora vida världen…
Ibland känns det så hopplöst. Som om förändring inte är möjlig.
Jag vill inte tro att förändring inte är möjlig. Jag vill inte tro att människor strävar åt fel håll. Jag vill heller inte tro att människor är inskränkta, cyniska och rädda. Rädda framförallt kanske? Rädda för det okända…
Hur kan man vara rädd för det okända undrar jag? Hur kan man inte vara nyfiken och vilja lära sig mer om det okända? Det okända kan vara så vackert…
 
Idag läste jag en artikel som gjorde mig illamående. En artikel skriven i juli i år förvisso, men jag tvivlar på att människan ifråga har ändrat sin syn på värdet av livet. Jag tvivlar på att hon ens vill försöka inse det vackra i det okända. Spontant tänkte jag då jag läset att hon skulle komma hit. Hon skulle minsann komma hit och spendera en dag eller två tillsammans med vackra, fina, snälla, goda och genomkloka lilla H. När jag tänkte lite till undrar jag om hon skulle förstå ens då?
”Handikappade bör inte få födas” skriver hon… Det vrider sig i hela mig. Som en kramp inuti mig, en kramp som inte vill släppa taget och den gör så ont.
Som om det inte var nog trillade jag idag över ännu en fruktansvärd artikel. Lägg särkilt märke till orden:
– Vi bör eftersträva utjämning av intellektuella och emotmotionella färdigheter. Då får vi ett mer jämlikt samhälle. Individen får mer handlingsutrymme och kommer att styras av sina positiva önskningar istället för av fysiska begränsningar.
Jag tycker att människor är fria att tänka och tycka vad det vill, men när det kommer till elitistisk utsortering då tycker jag banne mig att man får skärpa till sig och inse att vi alla är människor som lever på denna jord. Människor som alla har lika stor rätt att leva här på jorden.
En god vän skrev till mig idag:
 
Aftonbladet 1 jan 2045. ”Den allmänna abortlagstiftningen ålägger i år följande att abortera för att optimera såväl balans i samhället som effektivitet. Följande: Foster med diagnos om IQ under 120, diagnostiserad längd under 175 för män 170 för kvinnor, Brunögda. Misstänkta syn eller hörselfel är direktkvalificerad abort”. Vem vet var vi hamnar om vi inte reagerar…
 
 
Jag undrar också vart vi hamnar om vi inte reagerar…