Liten H...
Första advent…
 
 
 
 
 
 
 
… och jag känner mig andaktsfull…
Jo, det är sant.
 
Jag vet inte varför. Men jag gör det.
Det är mågot alldeles speciellt att tända första ljuset.
Något speciellt och något förväntansfullt.
Att plocka fram de där speciella änglarna som jag har, och som var och en betyder något på sitt alldeles särskilda vis. I år har jag fått hitta nya ställen till dem alla. Det är första advent i ett nytt hus.
Var och en har jag omsorgsfullt placerat ut så att jag skall se dem från lite olika hörn här i huset.
 
 
 
Så har vi henne då.
Min alldeles särskilda, speciella och lite olika ängel.
Som jag tokälskar av tusen skäl och lika många anledningar.
Som jav skrivit om många gånger tidigare och som därför inte behöver någon närmare förklaring.
Hon står på sin vanliga plats.
Fast på ett nytt köksbord, i ett nytt hus.
Men ändå på just sin egen plats. 
Där hon hör hemma och kan ses av oss alla mest hela tiden.
 
Annars har vi en första advent med en febrig liten H.
En första advent där vi missade adventsmyset hos syster/moster/svägerska, men där vi ändå paltade på oss och tog en kort promenad längs havet. För att få lite frisk luft i den febriga lilla kroppen.
Den febriga lilla kroppen som kastade några stenar i havet, vände sitt ansikte mot solen en stund, hälsade på nya grannar Tore och Britt och sedan ville hjälpa sin pappa med ljusslingor men inte riktigt orkade och istället ville gå in. Så fick det bli. Mycket sjukdom i den lilla kroppen nu, kan mamman och pappan tycka. Ingen är van vid att just lilla H är sjuk då det annars händer så sällan.
 
 
❤️
 
Men en fin, lugn och skön första advent, det har vi…
 
En fredag…
 

 
 
… som känns bättre än torsdagen…
Och taxi hem.
 
Taxi hem är stort och efterlängtat.
Det är ganska nytt för lilla H.
Och det är faktiskt bra malligt.
I alla fall om man är tio år och tycker att man kan allting själv.
 
Helst vill man bara bli avsläppt och knalla in i huset själv.
Utan att mamman möter. Det skulle ju i och för sig gå bra. Att ta sina grejer, kliva ur taxin, önska trevlig helg, säga hej då och gå in. Men tänk om mamman av någon outgrundlig anledning inte skulle vara hemma? Om något hade hänt? Och lilla H stod här själv, utan telefon och alldeles nära havet. Det går bort helt enkelt. Var sak har sin tid tänker mamman.
 
Hem kom hon i alla fall.
Till dukat mellisbord dessutom.
Mamman skummade mjölk till sitt kaffe och Hedvig ville också ha skummad mjölk. Kall. Mamman som bara skummar varm mjölk tog fram instruktionsboken och lärde sig skumma den kall i maskinen.
 
Lilla H fick sitt glas med kall varm skummad mjölk.
Mitt i själva drickrörelsen stannade hon upp, vände ansiktet åt andra hållet med örat ner i glaset, sedan lyssnade hon.
Och lyssnade. Och lyssnade.
 
Den kalla, varma skummade mjölken liksom bubblade ovh fräste. Ett jättekul ljud faktiskt. Så där som bara skum kan låta.
 
Så Hedvig fortsatte att lyssna.
Hon lyssnade så länge att den skummade mjölken inte längre var skummad. Mamman frågade då om hon inte tänkte dricka upp mjölken?
 
 
– Nä tack, ja’ tar äppeljos istället…
 
❤️
En sådan torsdag…

… som idag…
När jag känt mig lite less.
Less i allmänhet och helt utan anledning. Lite less på huvudvärk, lite less på skolan, lite less på plumpa uttalanden och ja, lite less på allt och inget egentligen.
En sådan torsdag är det bra fint att hämta lilla fröken gos, komma i extremt god till till simskolan och säga ja till hennes önskan om fika i den faktiskt hyfsat sunkiga cafeterian.
Alltihop med ”less” försvann i ett huj…
❤️
Tid är fint…
Om man som jag…
 
… älskar hjärtan…
I alla fasoner.
 
Så är det fint att ha nära som förser en med just hjärtan.
Hemma har vi hjärtan högt och lågt. Helt enkelt för att jag inte kan motstå dem.
Några kan jag motstå, men de flesta inte.
Några hjärtan är skapade av jordens tre finaste barn.
Några är köpta av samma barn.
 
Några hjärtan är köpta av pappan i huset.
Han är inte jättemycket för att pyssla om jag ska vara ärlig.
 
Några är köpta av vänner som vet vad hjärtan betyder för mig.
 
Så ibland får jag ett hjärta funnet av lilla H.
Hon finner hjärtan lite här och var, när vi andra bara hastar på.
I somras fann hon ett hjärta av moln. Det gav hon till mig.
Häromdagen fick jag ett nytt.
Jag fick ett hjärta av en vattenpöl.
 
 
– Titta mamma! Ett hjärta!
Ett hjärta till dej! Av en vattenpöl!
De´ betyder att ja´ älskar dej!
Förstår du?!
 
 
 
 
Alltså, den där lilla gullungen…
 
 
Det kom en tidning…
… med posten idag…
 
Tidningen var till Hedvig.
En tidning där jag gästbloggade för ett tag sedan och som då frågade Hedvig när hon känner sig fri.
Fri – ett ord inte helt lätt att förklara.
Jag försökte så gott jag kunde och sedan fick hon frågan.
Hedvig svarade utförligt. Hon kom liksom på mer och mer vartefter hon funderade.
 

Jag känner mig fri när jag är ledig.

Och när jag spelar fotboll, leker killerball och klättrar i klätterställningen. Jag är glad när jag är med mina kompisar.

Det är roligt när jag kan göra saker utan mamma och pappa. För jag är stor nu. Då kan jag vara med min storasyster Ebba eller med min stora kompis Johanna. Johanna är min egen kompis och vi går på bio, leker och en gång hade vi pizza- och muffinsfest. Snart ska vi göra överraskningsfest för hennes pojkvän John.

   Ibland spelar jag Little big planet med min storebror Ludde. Då känner jag mig stor! Och så kan jag ta bilder med min iPad och lägga ut på instagram med Ebba. Det är roligt. Det är roligt att göra saker med mamma och pappa också. Jag brukar laga mat med mamma och basta med pappa. Och åka båt. Vi har en båt. Jag vill inte åka fort, bara lagom.  Med mamma tränar jag också. Vi springer tillsammans. Det är jobbigt men kul.

   Jag är mest glad och jag älskar när alla är glada.  Och snäll är jag också. Jag hjälper till mycket och då blir andra glada.

När man är glad kan man göra allting.

 

En söndagseftermiddag…

… som denna…
Förvandlas vårt kök.
Från vanligt kök med lagande-av-söndag-middag-stuket till restaurang.
Typ en riktig restaurang med meny och allt. Fast med bara en rätt att välja på. 
För vad skulle hända om där stod flera rätter, fast bara en har lagats?! Tänk om pappan skulle välja ”fel”! Hur skulle det bli då?
– Katastrof! 
Men få inte panik!
Vi skriver bara ”Köttgryta med potatis”…
❤️
Så säger lilla H…
Hon har det…
… dubbelt…
Lilla H.
Det där med ordning och reda.
Eller kanske trippelt.
Från mamman, från pappan och från sig själv genom sitt behov av att strukturera vardagen. Ordningssinnet är på topp.
Ibland som en belastning, men oftast med en extrem nöjdhetsfaktor – hos mamman, hos pappan och hos lilla H.
Man får ordna det för sig helt enkelt!
Som när pappan fixar ordning och reda vid grovköksingången, mamman jublar och visar lilla H vart man tar på och av skorna så att det inte blir sand och grus överallt. Då undrar lilla H om vi kan göra en gräns, så att man kommer ihåg liksom. 
Så klart vi kan göra en gräns.
En gräns av silvertejp blir perfa!
Lilla H tycker inte riktigt att det räcker utan vill skriva på gränsen/silvertejpen. 
Hon skriver:
TA AV SKOrnA
❤️
Så nu vet vi alla vart vi ska ta av skorna…
En dag då vi…
… kunde ana solen …
En kort stund, men ändå.
När solen lyser är det lätt att fyllas av energi, man får liksom lust att göra saker. Som att baka en sockerkaka och ge till snickarna som bygger huset bredvid vårt, och som att ta sparkcykeln till en lekplats vi aldrig tidigare varit på. På lekplatsen fanns ett piratskepp som vi åkte till London med. Sedan åkte vi till Viktor i Norge. Åtta hajar cirkulerade kring oss och vi fick verkligen akta oss för att trilla i sandlådehavet.
Vi fick också för oss att grilla korv och baka chokladbollar. Mamman bakade och  lilla H tittade på.
Hon älskar inte att bli kladdig… 
❤️
Som om mamman gör det…
Dagen efter att storebror…
 
… stukats lite…
I debatten jag skrev om.
 
Då åkte han till Universeum med skolan.
De skulle se en utställning om istiden.
 
Jag vet inte riktigt om han tyckte det kändes jobbigt att träffa den ivriga debattören.
Egentligen tror jag inte det. Det är inte Ludvig liksom. Han kan sträcka på sig och stå upp för sig och de han håller av. Det har han alltid kunnat. Jag ser det som en beundransvärd egenskap.
Det var nog i ärlighetens namn mest jag som tyckte det kändes lite olustigt.
Jag var nog lite orolig att den vackra storebrorssjälen skulle få sig ytterligare en törn.
Så blev det inte.
 
Istället blev det så att Ludde knallade in i den tokdyra butiken på Universeum, trillade rakt på en mjukisrocka (är det ens ett ord förresten?) och köpte den. Han köpte den till lilla H. Tokdyr.
Han köpte den för att lilla H är så fascinerad av plattfiskar.
För att hon klappat just en rocka för länge, länge sedan och fortfarande pratar om det.
Storebror ryckte lite på axlarna så som bara han kan göra och sade:
 
 
– Så köpte jag den lite för vad som hände igår.
Jag tyckte att Hedvig skulle få en rocka. Jag vill att hon ska vara glad…
 
 
Lilla H var ju lyckligt ovetande om vad som sagts dagen innan, men jag kan precis förstå Luddes känsla.
Någon slags känsla av att man vill göra dubbelt gott för de som gör ont på något vis.
Jag vet inte hur jag ska förklara.
 
Så tror – och hoppas jag – att Ludde köpte den tokdyra rockan till sin älskade lillasyster lite grann för sin egen skull också. Jag tror att han behövde göra det just då och jag är glad, inte bara för Hedvigs skull, utan även för Luddes skull att han köpte den och fick lov att ge bort den.
 
En rocka proppfull av storebrorskärlek…
 
 
 
En rocka som gjorde gott i den vackra storebrorssjälen…
 
Det nya hemmet…
… börjar ta form…
Ordning och reda är ledorden.
Dels för att pappan och jag båda är vän av ordning. Men också för att underlätta lilla H:s vardag. Hon, liksom alla andra, växer av att kunna själv, av att hjälpa till.
Som det där med att sortera tvätten.
Tidigare hade vi en tvättkorg.
Nu har vi en variant med tre korgar.
Min tanke med den var att det skulle underlätta betydligt för den som får för sig att sätta igång en tvätt. Istället för att först vräka ut den alltid fulla tvättkorgens innehåll på golvet, för att sedan sortera kläderna, så skulle momentet sortering redan vara klart. Finemang liksom.
Men så är det det där med att komma ihåg vilken tvätt som ska i vilken korg. Och är det lite svårt och man kanske råkar lägga fel, då är det så lätt att bli ledsen och känna att man inte kan. Det behöver ingen, och i vår familj allra minst lilla H.
Det tog några dagar att inse att det som underlättar lite för delar av familjen, försvårade för någon annan.
Det var ju inte meningen.
Så nu har vi fixat det.
Med halsfluss och penicillin som sällskap har vi skrivit, laminerat och fixat lite för att göra vardagen lite lättare, och därmed lite roligare.
Någon sorterar tvätt som aldrig förr…
❤️
Och hon gör det med ett leende,…
En sådan där sjukdag…
 
… där välmåendet svängt…
Hit och dit.
 
Ingen frukost alls i den lilla kroppen. Bara lite juice.
Robotar på film, liggandes i mammans knä.
Även om anledningen är hög feber, kan jag inte låta bli att tycka att det är lite mysigt.
Den där lilla loppan vi har, som aldrig riktigt varit en knähund, utom då hon har feber. 
Den lilla febriga kroppen, liksom ihoprullad i mitt knä. Inte bara en film, utan två. På raken. 
Robotar och Lilla kycklingen.
Det är lite som julafton för lilla H att packa upp alla flyttkartonger.
Hon hittar så mycket kul!
Som alla filmer till exempel.
 
En önskan om pannkakor till lunch dök otippat upp.
Lilla H som inte gillar pannkakor.
Glad över att hon ens var sugen på något att äta något alls, stekte jag pannkakor.
Ludde blev glad på kuppen, och Ebba har en efterlängtad pannkaksmatlåda att ta med till jobbet imorgon.
Lilla H, hon tog en tugga – som hon spottade ut – och åt sedan två knäckebrödsmackor istället, innan hon sjönk ihop i soffan igen. Febern steg och halsen tjocknade.
 
Lite energi uppbådades då hon reste sig för att prova arbetarbrallorna jag sydde en ny linning till.
Arbetarbrallor – likadana som pappan har – är ett måste då man vill hjälpa till att greja och fixa. Men, om linningen är för trång och alldeles stum, går det faktiskt inte att trycka in en liten barnmage där och tro att något grejande och fixande ska bli gjort. Knapp och dragkedja är dessutom ganska svårt att trixa med. Den hårda linningen klipptes bort och en mjuk, skön mudd syddes fast. Bara att dra på och av. 
Lycklig liten H ville då bli frisk ännu snabbare så att hon kan greja med sin pappa.
 
Ett skumbad senare steg febern ännu mer och lilla loppan slutade helt att dricka.
Rösten tjocknade ytterligare och efter middagen åkte vi till doktorn.
I receptionen fick jag ta på min mormors märkvärdiga min.
Jag har kommit på att jag gör det ibland.
Tar på min mormor Ruts beskäftiga min.
Jag gör det när jag vill ha något gjort. Och det funkar!
 
Sköterskan i receptionen ville inte alls ta emot Hedvig.
Hon menade att ”det är sådant som går nu” och inget att söka läkare för.
Jag förklarade – utan Rutminen – att Hedvig har hög feber, kan inte svälja, har slutat dricka, har väldigt ont och, vad viktigast är, inte är den som gnäller. När hon säger att hon har ont, då har hon ont.
Men nja… sköterskan höll inte med mig utan tyckte vi kunde avvakta.
Så tyckte hon fast vi stod där, i ett extremt jättetomt väntrum.
Då plockade jag på mig den. Den beskäftiga Rutminen, och förklarade att vi inte tänkte gå någonstans innan någon hade tittat i min dotters hals. Punkt slut.
 
Det är möjligt att jag hörde en suck från sköterskan, eller så dramatiserar jag. 
Hur som helst sade hon att hon själv väl kunde titta i halsen i alla fall då.
Det gjorde hon. Eller, hon försökte. Hedvig kunde nämligen inte öppna munnen så mycket som önskades. 
Tempen togs. Med en muntermometer. En sådan som ska ligga under tungan.
Den har jag gett upp här hemma. Hedvig snor nämligen runt den så att den hamnar tungan istället – och har därmed aldrig feber. Jag upplyste sköterskan om det men hon trodde det gick bra.
 
Ut med tempen och den visade 36,7.
Fast, för tjugo minuter sedan hade Hedvig 39 i temp, menade jag.
Men inte nu, menade sköterskan.
 
– Då får du nog känna på Hedvigs panna och hämta en doktor!
Sade jag. Eller om det kanske var mormor Rut.
 
In kom den supertrevliga läkaren.
Han bad Hedvig gapa och hon gapade. Stort. Som en krokodil.
 
– Oj! Oj!
Sade läkaren.
 
Och tyckte inte att ett halsprov var nödvändigt.
Han, som enligt honom själv, aldrig skriver ut penicillin mot halsfluss utan ett halsprov, gjorde det utan att blinka.
Stum av beundran över Hedvigs tålamod och goda humör, smärtan till trots, förklarade han för henne att det är väldigt viktigt att ta sin medicin så att hon blir frisk fort. Han förklarade också att hon måste dricka mycket. 
Hedvig sken som en sol och tyckte sig ha en ny vän i doktor Mikael.
 
Sköterskan, som överhört dialogen, kom med en mycket vacker ring som hon gav till Hedvig.
Hedvig berättade att hon tänker ha den – också – då hon gifter sig med Emil i Stenungsunds kapell.
 
❤️
 
 
På vägen hem undrade Hedvig om doktor Mikael kanske vill komma på bröllopet…
Någon liten krake…

…har feber…
Mycket feber.
Den alltid så tappra och tåliga lilla H gråter krokodiltårar och ber mamman pressa apelsiner som hon brukar göra när lilla H är sjuk. 
Mamman skyndar att pressa apelsiner.
Hon pressar tre. Lilla H dricker men tycker inte att det är tillräckligt kallt. Mamman skyndar att ställa in glaset i kylen. Så att det blir tillräckligt kallt.
Lilla H nickar och säger att hon kan dricka om en stund. När det är lagom kallt.
Alvedon delas och sväljs.
Lilla H gråter lite till.
Det är synd om lilla H och hon tycker om att höra att vi tycker synd om henne som har så rysligt mycket feber.
Stapplande tar hon sin kudde, med Messi på, tårarna rinner och hon säger:
– Ja’ mår bättre nu…
Ja’ går in till Ludde och spelar FIFA nu…
❤️
Nu spelar de FIFA.
Lilla H nedbäddad i Luddes säng…
Ett händelserikt dygn…
 
… med lite av varje som ingrediens…
Livet, helt enkelt.
 
Fotboll i stora staden. Sammandrag.
Fyra taggade lag som under några timmar spelade på blodigt allvar.
Med tonvis av glädje. Lika mycket glädje för motståndarlagen när matchen gick deras väg.
Det tycker jag är imponerande! Att man kan jubla lika mycket när laget man möter gör något bra.
 
Så bästa före detta grannarna på det!
Som ville åka med och heja på. Som tyckte att glädjen var något otroligt fantastiskt.
Extra kul att få vara medaljmallig när man har egen hejarklack med sig!
Att sedan få åka med bästa hejarklacken hem och leka några timmar när mamman ville se storasysters handbollsmatch – det slår alla medaljer i världen.
 
Mamman möter storebror, som också är lillebror, och ser matchen.
En match där vi var många som förfärades över de fula och stundom mycket elaka ord som smattrade ur munnarna på motståndarlagets tränare och föräldrar. Jag har sett många matcher men aldrig varit med om maken. Tänk om man bara kunde låta domaren döma, tränaren coacha och publiken heja på.
Så mycket trevligare det hade varit då.
Storvinst åt dotterns lag och jag kom på mig själv med att tänka att det var lite extra bra med tanke på den dåliga stämning som ”de andra” skapade på läktaren.
 
Efter en natt som blev märklig med orolig liten H med feber och ont i magen, där vi 05:20 mötte Ebba i badrummet – hon kom hem från fest medan jag vandrade som ett lik och undrade om inte denna besvärliga natt snart kunde vara slut – sitter jag nu i soffan bredvid sjuk liten Hedvig.
Feber och illamående, men alltid så tapper.
Hon som är sjuk klappar mig på kinden och säger att jag är gullig.
Fast hon är sjuk och faktiskt mår ganska dåligt.
 
Lilla solstrålen…
 
❤️
 
 
Storasyster sover ännu…
 
Att åka till sjukhuset…
 
 
… kan vara riktigt trevligt…
Om det visar sig att ”allt” är bra.
 
Eller i alla fall okej.
Och man själv varit väldigt nervös fast man vägrat låtsas om det.
Och ännu mer om det bjuds på överraskningar som bio och popcorn i entrén för alla sjuka barn, deras syskon och alla oroliga föräldrar. Svensk sjukvård när den är som bäst tänker jag. Alla gånger vi är där så känner vi oss så otroligt väl omhändertagna. Allihop. Lilla H, syskon, mamman och pappan.
 
Efter besök på Jordhammars herrgård med fritids, lunch på restaurang och besök i stall susade vi till Drottning Silvias barnsjukhus för kontroll av hjärtat. I god tid, i all sin da’r, så att Hedvig hinner leka i det gigantiska piratskeppet som stått i entrén i evigheters evigheter. Så ett välkomnande på hjärtavdelningen som gör mig varm i hjärtat. Sköterskor som minns Hedvig vid namn, ny kardiolog (alltid lite osäkert) som är lika underbar som de andra. Den nya heter Håkan och inte Anders, vilket förbryllar Hedvig först. Håkan vann våra hjärtan och tog sig all tid i världen att prata med Hedvig. Mer med Hedvig än med oss. Det är bra. 
 
Så säger Håkan att Hedvigs hjärta, och även blodtryck, ser bra ut. Utifrån de förutsättningar som råder. Mamman och pappan andas ut. Det känns som domedagen. Den där stunden då vi väntar på att kardiologen ska berätta vad han sett. Idag gick det bra!
 
När vi är klara  och kliver ut i korridoren möter vi Anders. 
Anders, den kardiolog vi haft tidigare. Han pratar i telefon men skiner upp som en sol och ber oss vänta ett ögonblick. Hedvig suckar. Att vänta är inte populärt. Men det är ju Anders.
Så lägger Anders på luren och skiner som en ännu större sol och säger att han bara vill hälsa. Han frågar hur Hedvig mår och berättar att han tänkt på henne så sent som igår.
 
Så kommer sköterskan och frågar om Hedvig vill ha (ytterligare en) hjärtekatt eller något annat hjärtegosedjur. Det vill Hedvig. Hon väljer en hjärteråtta som får heta Ella och som också får bli kompis med de hjärtekatterna Hedvig redan har. Gemensamt för dem och och Hedvig är att de alla har lagat sina små hjärtan. Det kan man se på ärren.
 
Glada traskar vi denna fredag ifrån sjukhuset, Hedvig med en strut popcorn i handen.
Vilken lycka!
 
Att vi sedan susade till Ikea och Hedvig fick äta på restaurang en gång till gör inte fredagen sämre. På Ikea kan man också bädda ner sin lilla hjärteråtta i diverse olika mysiga sängar.
 
❤️
 
 
Det blev en bra fredag idag…
 
 
 
 
 
 
 
  
 
 
  
Årets eldsjäl…
 
… är en fin utmärkelse…
För hårt slitande tränare.
 
Tillika pappor.
SIF, fotbollsföreningen där lilla H och hennes små polare tränar idogt, har haft säsongsavslutning.
En avslutning på Stenungsbaden med pompa och ståt.
 

Årets Eldsjäl

Ledarna i Allstar Knatte, med motiveringen:

Ni är fantastiska med Era ungdomar!

 

 

 

SIF Allstar Knattes tränare tackar, tar emot och sträcker lite extra på sig…

Om att designa…
 … sitt barn…
Det handlade debatten om.
 
Om en påhittad debatt. Men ändå.
En debatt som blottade tankar jag helst inte vill tro finns.
En debatt som skapade ledsenhet och sårade en vacker storebrorssjäl.
 
Kommer vi i framtiden att kunna designa våra blivande barn?
Vill vi ens det?
Kryssa i och bocka av egenskaper som blivande föräldrar kan tänkas tycka vara passande.
Vart kommer det leda?
Frågor som debatterades idag.
 
Kanske kan ni ana åt vilket håll debatten gick?
Mm, helt riktigt.
Den gick åt en eventuell strävan efter ett elitisktiskt samhälle.
Ett samhälle där inte alla har rätt att vara.
Kanske kan ni också ana vilken grupp som lyftes fram som icke önskvärda?
Vilken grupp människor som fick representera dem som inte passar in.
Människor med Downs syndrom.
Någon lyfte fram. Inte alla.
 
Det räcker med att en enda människa uttrycker en önskan om ett elitistiskt samhälle.
Ett samhälle där människor med Downs syndrom inte är önskvärda.
Kan man då designa sitt blivande barn till att födas utan Downs syndrom så hjälper man i själva verket dem.
Dessutom kostar de ju samhället pengar.
Sade någon.
 
Som sagt, det räcker att en enda människa på fullt allvar, i en påhittad debatt på en gymnasieskola, uttrycker dessa åsikter för att en vacker storebrorssjäl ska gå i tusen bitar. 
 
Storebror som sitter med sina anteckningar framför sig, sina stolpar till en helt annan debatt.
Han har vänt på pappret i väntan på sin tur.
Där, på pappret, ser han hur hans lillasyster har klottrat sitt namn.
Det gjorde hon igår kväll, när hon ville hjälpa sin storebror med förberedelserna inför debatten.
Då brister det lite för storebror.
Han kommer där och då till insikt om att det faktiskt finns människor som anser att hans älskade lillasyster inte borde få finnas.
Att ”man” skulle gjort henne en tjänst genom att aldrig låta hennes extra kromosom bli till.
Hon som älskar livet.
Ludvig som älskar henne.
 
Tack gode Gud för en lärare som för den ivriga debattören påtalade att det inte är människor med diverse funktionsuppsättnigar (jo, så kallar jag det) som är dumma, utan människor som inte ser det fina i att vara olika. Denna fantastiska lärare fångade upp storebror i en situation som denna.
Hon såg vad debatten gjorde med hans själ och hjärta, bad honom stanna en stund, frågade hur han mådde och kramade om en trasig liten 17-åring som älskar sin lillasyster…

 

Ju fler kromosomer, ju snällare värld… 

 

Så kom årets…
 
… skolfoto…
Och vi säger ”Åh…” och ”Oh…”.
 
Och tycker naturligtvis att Hedvig är så där fin som bara just hon kan vara.
Oavsett är årets skolfoto väldigt mycket Hedvig.
Ibland kan hon lägga sig till med någon högtidlig min eller något annat suspekt.
Så där så att det känns olikt och nästan som ett helt annat barn än det vi är vana vid.
 
Som alltid i skolfoto- och skolkatalogstider undrar jag vilken skola i landet som kommer att drabbas av ledsamheter. Jo, för så kan det vara om man går i särskola, alternativt har sitt barn i särskola. Då hoppar ofta en och annan kränkande skandal upp runt om i landet i samband med skolfotografering. Skandaler som att fotoföretagen säger att de valt att inte publicera bilder på särskoleklasser för att:
 
”Vissa av särskolans elever gör sig inte så bra på bild”
 
”De sitter inte still. De har inte styrsel utan de kan ju tippa åt vilket håll som helst”
 
 
. Fruktansvärt kränkande. Det vittnar om en horribel människosyn. Igen.
Hedvigs skolkatalog har inte kommit ännu. Men vi har beställt den.
Vi har beställt den för att Hedvig vill ha den. Så klart.
Hon älskar att titta i skolkatalogen.
 
Hon läser alla namn, berättar vilka barn hon känner, vilka barn hon brukar leka med och hon är väldigt stolt över att visa sin klass för alla hon känner. Det är hennes kompisar.
Hennes vardag.
 
Det finns en viss nervositet för att öppna den, det får jag erkänna…
 
 
 
Hur som helst är Hedvig finast i världen på sitt skolfoto.
Precis som alla andra barn…
 
Vissa dagar…
 

 
…lyckas man lite bättre…
Helt enkelt.
 
Som idag.
Efter att ha fått ett smärre frispel på lilla H:s taxichaufför kunde jag behålla mitt lugn resten av dagen. Nu lät det som att det krävdes ett frispel för återvinna något slags lugn. Så var det inte.
Hedvigs och mina morgnar här i huset är för det mesta lugna. Lugna, sköna och trevliga. Oftast.
 
Men där jag lyckades lite extra idag var hemma.
Och det handlar inte vare sig om bryt eller lugn.
Det handlar om tid.
 
Det mesta handlar om tid tänker jag.
Har man gott om tid, så lyckas man lite bättre.
Som att kunna hämta i tid och därmed kunna ha en trevlig dialog på väg hem. Som att göra läxor i ett alldeles tyst hus med bara lugnet närvarande. Som att laga torsk med äggsås och potatismos och både son och yngsta dotter jublar. Att sedan av HedvIg bli påmind om att vi nog kanske måste koka äpplemos, och faktisk känna att vi gör det. Vi gör det idag för att vi har tid och lust. Just idag.
 
Så gick mamman lite bananas och lovade en tallrik ljummet äpplemos till kvällsmat. Fast magen var så proppmätt och full av torsk, äggsås utan ägg och potatismos. Bara sådär. 
Så efter ett skumbad med lilla H i badkaret, mamman på golvet bredvid och tända ljus, åt vi kvällsmat. Fast vi var så proppmätta.
 
Hedvig berättar att hon ska bli dykare när hon blir stor.
En som dyker efter krabbor och räkor. Kanske dyker hon också efter en fisk. Så att vi kan äta krabbor, räkor och fisk till middag.
 
Bamses äventyr till god-natt-saga.
Massor av pussar och kramar.
 
 
Jag lyckades helt enkelt vara en mamma med massor av tid…
 
❤️
 
 
En sådan mamma jag vill vara…
Vi ska spela…
 

 
… memory…
En inte helt lätt match.
 
Hon vinner ofta, lilla H.
Jag förklarar att denna gången ska ord matchas mot bild.
Ser att ordet schimpans är med och frågar om Hedvig vet vad det är.
 
 
– Neeej…
 
– Det är en sorts apa. Man kan säga att det är ett annat ord bara…
 
– Fast nej! Monkey är ett annat om mamma…
 
❤️
 
 
1-0 till Hedvig. Igen…