Första advent…
 
 
 
 
 
 
 
… och jag känner mig andaktsfull…
Jo, det är sant.
 
Jag vet inte varför. Men jag gör det.
Det är mågot alldeles speciellt att tända första ljuset.
Något speciellt och något förväntansfullt.
Att plocka fram de där speciella änglarna som jag har, och som var och en betyder något på sitt alldeles särskilda vis. I år har jag fått hitta nya ställen till dem alla. Det är första advent i ett nytt hus.
Var och en har jag omsorgsfullt placerat ut så att jag skall se dem från lite olika hörn här i huset.
 
 
 
Så har vi henne då.
Min alldeles särskilda, speciella och lite olika ängel.
Som jag tokälskar av tusen skäl och lika många anledningar.
Som jav skrivit om många gånger tidigare och som därför inte behöver någon närmare förklaring.
Hon står på sin vanliga plats.
Fast på ett nytt köksbord, i ett nytt hus.
Men ändå på just sin egen plats. 
Där hon hör hemma och kan ses av oss alla mest hela tiden.
 
Annars har vi en första advent med en febrig liten H.
En första advent där vi missade adventsmyset hos syster/moster/svägerska, men där vi ändå paltade på oss och tog en kort promenad längs havet. För att få lite frisk luft i den febriga lilla kroppen.
Den febriga lilla kroppen som kastade några stenar i havet, vände sitt ansikte mot solen en stund, hälsade på nya grannar Tore och Britt och sedan ville hjälpa sin pappa med ljusslingor men inte riktigt orkade och istället ville gå in. Så fick det bli. Mycket sjukdom i den lilla kroppen nu, kan mamman och pappan tycka. Ingen är van vid att just lilla H är sjuk då det annars händer så sällan.
 
 
❤️
 
Men en fin, lugn och skön första advent, det har vi…