Liten H...
Vetare och nycklare och…

… och andra grejer…
Viktiga grejer.
Sådana grejer som upptar våra tankar.
Som att Hedvig ideligen vill låsa och låsa upp alla dörrar. För att hon minsann vill bli ”nycklare” då hon blir stor.
Eller som när polishelikoptern snurrar flitigt ovanför våra huvuden och Hedvig tror att de letar efter en tjuv.
– Om de hittar tjuven, å’ han har stulit exempel pengar, då kastar polisen tjuven rakt i finkan!

– Det gör dem nog. Vad duktig du är som vet att man inte får stjäla pengar.

– Man får inte stjäla pengar eller någonting!

– Precis! Du vet så mycket Hedvig!

– Ja.
När ja’ blir stor, då, då ska ja’ bli vetare…


❤️


Älskade, kloka lilla vetare…
När de möts igen…

… springer de fram och kramas…
Lilla H och servitören.
Servitören från härom kvällen som inte kunde sluta skoja med lilla H. Inte heller kunde han sluta stryka henne lver huvudet.
Han som bad gatumusikanterna att komma och spela just för Hedvig. Framför Hedvig. Helt ovetandes om att hon ogillar höga ljud, att hon faktiskt är jätterädd för höga ljud. 
Servitören såg, och lika snabbt som han kallat musikanterna till sig bad han dem tystna och gå därifrån. Allt medan tusen ursäkter på olika språk strömmade från hans mun.
Servitören berättade att hans lillebror har Downs syndrom. Att hans lillebror, som idag är 28 år, är den bästa människan på jorden. Han ber oss vara mycket rädda om lilla H.
Så möttes de igen.
Några dagar senare.
Han sträckte ut armarna. 
Hedvig rusade fram och in i famnen.
En kram, ett möte vi aldrig glömmer…

❤️


Kärlek worldwide…
Att hon…
 
… den lilla vackra…
Är så mycket av allt.
 
Ibland är det svårt att förstå.
Ofta är det galet svårt att hänga med.
Det svänger fort, livet med lilla H.
 
Lika ljuvlig, underbar, mjuk och go’ som hon är, lika ilsk, tvär och sur kan hon vara. Det händer från den ena till den andra sekunden.
Vi hänger inte alltid med.
 
Hon kan svära som jag bara hört min egen far svära.
Hon kan stirra ilsket och stint så att de annars så vackra bruna ögonen blir svarta av vrede.
Hon kan spotta ur sig elakheter så att man baxnar. Eller blir stum. Eller både och. Hon kan konsten att provocera som ingen annan. Så där så att mamman tror att hon ska tappa förståndet. Helt och fullt.
 
Men så kan hon dofta länge på en ros.
Stråla med hela lilla brunbrända ansiktet och be varenda kotte som passerar att faktiskt stanna och dofta. Bara för att doften är så underbar att hon vill att alla andra också ska få njuta.
 
Så kan hon leta och leta efter mjölkchoklad i en affär där allt står på ett annat språk. Fråga vad ”mjölk” egentligen heter här och nu, och sedan leta vidare. Hoppa jämfota av glädje när hon hittar just mjölkchoklad, så där så att man för en sekund tror att hela butiken ska hoppa ikapp med henne. Genom att hitta sin efterlängtade mjölkchoklad får hon hela butiken att le ikapp med henne. Det är bara hon som kan lyckas med det.
 
 
Lilla H, med skills som ingen annan…
 
❤️
 
 
Vi får nog lära oss att hänga med i svängarna helt enkelt…
Hon har svar på tal…
 
… den lilla Loppan…
Man blir stum.
 
 
– Nu har jag sagt till dig trehundra gånger mamma, att jag vill ha min telefon!
 
– Oj, har du sagt det sååå många gånger?
 
– Ja! Annars blir du utan mat!!!
 
– Oj!!!
 
– Ja, så är det här i världen!!!
 
❤️
 
Det där med…
… gazpacho…
Mmm.
 
Vi lägger till en iskall gazpacho på listan över lilla H:s favoriträtter.
När de nu inte verkar ha broccolisoppa här. Inte ens kan de trolla fram det när Hedvig blir värsta internationell och säger:
 
 
– Hellu, ja’ vill beschtälle en broccolischuppetack!
 
 
Men så dök den där gazpachon upp.
För att mamman beställde. Och soppfantasten ville smaka.
 På så vis hamnade den på listan över favoriträtter och mamman klurar över vilket recept som kan vara godast om man vill göra egen gazpacho en dag då man är sugen på just det.
 
Lilla H, en sann gourmet…
 
 
❤️
 
 
 
 
Å’ hon läser å’ läser….
… å’ läser…
Bamse.
Bamses äventyr närmare bestämt.
Innan frukost, efter frukost, på stranden, i bilen, vid poolen, som god-natt-saga…
Överallt läser hon, lilla H.
Vi lyssnar glatt, om och om igen.
Och vi känner hur stoltheten nästan stiger oss åt huvudet när vi hör alla olika karaktärers röster hon gestaltar med en inlevelse värd en inträdesbiljett till Dramaten.
Kan inte låta bli att tänka på Hedvigs fina fröken Å som jag vet också skulle spruckit av stolhet. När skolan börjar och lilla H börjar femte klass får hon ta del av kakan.
Åh, nu skröt jag bra mycket om mitt lilla barn…
❤️
Men det är väl ändå en förälders rättighet tönkeg jag. Att skryta lite nu och då…
 

Tänk att man kan vara…
… någon annanstans än hemma…
Och ändå hitta det man vill ha.
Helst.
Som köttbullar.
Köttbullar lilla H hoppats på vid varje restaurangbesök – men inte funnit.
Annat gott har hon hittat på menyerna, det är inte det. Men avsaknaden av köttbullar har varit påtaglig.
Lilla H har ätit en vuxenportion av stark Chili con carne. Hon åt och åt och åt. Servitrisen blev så imponerad att hon bjöd Hedvig på glass. Hon bjöd även storebror på glass med orden ”You’re always a child you know…”, och mammahjärtat värmdes.
Lilla H har också ätit ”krulligt kött” som liknade ett hjärta i formen.
Det krulliga köttet var i själva verket panerad schnitzel och var formad åt något man skulle kunna likna vid ett hjärta. Typ. Hedvig liksom jag hittar hjärtan överallt, men den här gången fick jag anstränga mig ganska ordentligt.
Men köttbullarna.
Morgnarna har saknaden efter dem varit som störst. Korv har vi stekt. Korven har också ätits kylskåpskall. Men vad är väl en korv eller två mot ett gäng köttbullar?
Men nu så.
På Lidl hittades de och till middag intogs de. Någon mumsade, njöt och avslutade middagen med orden:
– Får man sssccchhhöttbullar till frukost?!

❤️
Det bor en liten tjuv…
… i lilla H…
Eller spjuver.
Hon är en norpare.
Och provsmakare.
I ett kör hittar vi mat med små bett tagna. Snopet.
Ibland är lilla H den skyldiga, ibland någon annan. Om man frågar Hedvig. Vi andra har svårt att se att någon annan av oss springer omkring och hugger ett bett här och ett bett här. Fast man vet ju aldrig förstås. När Ebba var i Australien och bett var tagna på osten, då var det ändå Ebba som huggit bett. Minsann.

Ibland erkänner Hedvig.
Ogenerat. Eloge till henne.
Som när hon tillsammans med Ludde gjorde smoothie med vattenmelon i. Då kunde hon helt enkelt inte låta bli att ta sig ett bett när Luddde vände ryggen till.
Eller som när det står en skål med kalla kokta färskpotatisar på bänken.
Då är frestelsen för stor och lilla H hugger in.
❤️
Kanske mer som en livsnjutare än en tjuv ändå…


Och där dök hon upp…

 
… i tv-rutan…
Vår lilla H.
 
Rörda över alla barn och deras glädje, lycka och framsteg.
Tacksamma för alla fantastiska ledare som med sitt engagemang och sitt enorma tålamod låter varje enskilt barn utvecklas och växa i självkänsla.
 
Kronprinsessan Viktorias fond gör skillnad…
 
❤️
 
 
Vi vet…
 
 
http://www.svtplay.se/video/1348741/kronprinsessan-victorias-fond/avsnitt-1
När man fått egna…

… smultronplantor…
Av moster Anette.
En tidig vårdag.
Då blir väntan lång.
Lång och spännande.
Väntan på det första röda smultronet.
Imorse fanns det där.
Det första, alldeles egna, smultronet.
Som lilla H fått av moster Anette.
Smultronet intogs till frukost.
Trädgårdslycka…

❤️


Odlarlycka…


En färskpotatis…

… full av kärlek…
Från lilla H.
Lilla H som hittar hjärtan överallt.
Hjärtan hon ger till mamman för att mamman älskar hjärtan.
Med glitter i ögonen sträcker hon fram sina hjärtan, med ord som:
– Titta mamma!
Ett hjärta till dej, för du älskar hjärtan och jag älskar dej…


❤️


Kärlek…
Alltså…
 
… hon har blivit större…
Äldre.
 
Det slår mig då och då.
Inte bara i dagar och år, utan också i förstånd och insikt.
Som alla barn. Så klart.
Fast ändå inte. Lite mer långsamt liksom. 
Då blir det så tydligt.
Klivet framåt.
 
Igår.
Då susade äldsta hjärtat, yngsta hjärtat och jag till Kolmården.
Mellanhjärtat var hemma och ”genomled” riskettan. Pappan var hemma på jour. Sjöräddningsjour.
Egentligen var det inte Kolmårdens zoo & djurpark som var grejen.
Det var Bamses värld.
 
Bamses värld som lilla H sett tv-reklam om hela våren.
Som hon så gärna velat åka till.
Som hon själv (jo, det är sant) googlat upp och läst på om.
Mamman och pappan har tagit det hela med en klackspark och med en tanke om att ”det går över”. 
 
Det gick inte över. 
Hedig har googlat och googlat, läst på och läst på ännu mer.
Så vi åkte.
Igår.
 
Klockan sex susade vi iväg, frukost i bilen och pirr i magen.
Hedvig bara älskar sådana upptåg.
Vaken sedan klockan fem och hela vägen dit.
Efter långt köande för biljetter gick vi direkt till Bamses värld.
Åkte Skalmans bilar men inget mer eftersom lilla H tyckte de andra attraktionerna verkade livsfarliga.
Vi stod i en lång, lång kö för att krama Bamse och Lille Skutt. Två gånger.
Jag tror minsann det var värt varenda sekund.
 
Så teater.
Bamse och tårttjuven.
Teatern som för vissa var dagens höjdpunkt.
Där Reinhard Räv minsann stal en tårta.
Med en sensmoral om att man blir snäll om man får vara med
Och att alla minsann ska få vara med.
Att ondska och illvilja kan övervinnas med välvilja.
Gott.
 
Dags för sälshow och lilla H ber på vägen dit om att få popcorn.
Jag svarar att visst får du det OM det finns. 
Jag är inte säker för jag ser bara glass, godis och kaffe.
 
– Joo, det finns!
Ja’ har sett på internet! Brevid sälshoooowen!
 
Och visst fanns det popcorn!
Bredvid sälshowen! 
Precis som hon sade.
Imponerad.
 
Vi åkte linbana.
Vi satt på första parkett på delfinshowen.
Och vi gick rakt förbi alla gigantiska köer.
Jo, för det var gigantiska köer.
Vid 14-tiden stängde parken.
13 000 besökare och rekord.
Inga fler besökare fick komma in.
 
Men, vi gick som sagt förbi alla köer.
Jag är, efter snart elva år, inte helt bekväm med det men det är så det funkar.
Är man i behov av ledsagare så är slippa-stå-i-alla-långa-köer en av fördelarna.
För en annan nästan 11-åring kan man förklara att vill du åka/göra detta så får vi stå en timme i kö. Då kan en annan nästan 11-åring välja. Är det värt det eller inte? 
Med lilla H går det inte.
Hon fixar inte köer av den digniteten.
Hon bryter ihop och allt det roliga blir ledsamt.
 
Men inte igår.
Inte på Kolmården.
Här kunde vi kliva förbi.
Få tillträde till allt roligt innan tårar och frustration tog överhand.
Alltså, Hedvig vet inget annat men Ebba och jag var alldeles tagna av tacksamhet.
 
 En av höjdpunkterna för mig var när någon plötsligt står framför mig med armarna utbredda och tjuter av lycka!
Där stod plötsligt, fina, fina Anna med familj.
Som jag inte sett på flera år.
Som jag, utan att känna henne särskilt väl, tycker så himla mycket om! 
Så stod hon där. 
Med famnen öppen.
 
De hade åkt från Uppsala och vi från Stenungsund. 
Hennes lilla fina, vackra, livskraftiga och allra bästa Stella! 
Som vi pratar om och tänker på mest hela tiden. 
De var där.
 När vi var där.
Liksom.
 
Men så var det där med stora lilla H.
Som blivit så himla stor.
Som inte en enda gång under dagen sprang ifrån oss.
Fast hon brukar just det. Springa ifrån.
Inte för att vara dum, eller ens för att just sticka.
Mest för att hon blir ivrig.
Men inte igår.
 
Hon har blivit stor.
Visst hoppade hon jämfota av lycka.
Men hon hejdade sig, pekade och berättade vad hon ville springa till.
Så att vi kunde springa med.
 
Många gånger under dagen stannade hon upp. Tittade Ebba och/eller mig i ögonen och sade saker som:
 
 
– De’ här är faktiskt en väääälig’ rolig da’!
 
och:
 
 
– Det här är bästa dagen ja’ vet!
 
och en himla massa andra fina och för mammahjärtat värmande saker.
 
 
Hon har blivit stor minsann…
 
❤️
 
 
Lilla H…
Och när vi avslutat..,

… vår middag…
Går hon dit.
Till grannpojken.
Som spelar fotboll med sin pappa och sina farbröder. Hon står bredvid och tittar. Vågar inte riktigt fråga. 
Men så ser en morbror.
De frågar om hon vill vara med.
Om hon vill vara målvakt.
Om hon vill!
Hon vill, hon kan och hon briljerar.
Fotboll, det kan hon minsann, lilla H.
Vi iakttar och njuter… 
❤️
Njuter av att lilla H får vara med…
Ledig fredag…

… och igen är jag så tacksam…
Och glad.
Över att just vi har de bästa grannarna.
Att det är självklart att hjälpas åt.
Att en mamma tar med sig sina flickor och lilla H till frisören. För att hon har klipptid efter just lilla H.
Hedvig växte en decimeter av att få åka till Tess och klippa håret – utan mamma eller pappa.
Vi bjuds alla på nybakta bullar som en annan mamma gjort. Ljuvligt goda. 
Jag är också glad över att ha hela huset fullt av barn när en mamma åker till Ica och en annan mamma åker till Apoteket. 
Vi skär och hackar sex olika frukter och lägger i sex olika skålar. Alla barnen och jag. Jag får veta att en liten vill bli fäktare när han blir stor, fast hans mamma vill nog inte det tror han. För då kan det hända att man dödar någon och det vill verkligen inte hans mamma.  Fick jag också veta. En annan liten vrickar foten och vill bli kramad och pussad på. En tredje liten kan minsann använda ganska stora knivar numer. Och hacka alla sorters frukter. Och Hedvig bestämmer sig för att bli barnvaktare när hon blir stor.
Så dyker plötsligt grannpojken i sommarhuset upp. Han vill gärna spela fotboll med Hedvig eftersom hon är så bra på det. I hans trädgård. Grannpojken berättar att han ska vara i sitt sommarhus alla dagar hela sommaren utom på tisdag. Då fyller han år och ska ha kalas hemma i stan.
Tillsammans traskar grannpojken och lilla H till hans trädgård och därifrån hörs nu bara skratt och ljudet som uppstår när små sommarfötter träffar fotbollen.
Tacksam är ordet…
❤️
Och glad…
Semester en dag…

… för tidigt…
Men ändå, en hel dag.
Den börjar imorgon.
Efter en missad frukost.
Jag glömde äta frukost!
Efter go’lunch med fin vän i solen.
Jo, vi satt den extremt varma solen och åt. Jag älskar’t!
Efter en lite nervös men bra arbetsvecka.
Efter bra överlämnande av jobb.
Så pustar jag ut.
Dricker ett glas rosé med äldsta dottern som ”ska ut”. Grillar med resten av familjen. Har studsmattan full av barn, skratt, stoj, lite osämja, några tårar och skratt igen.
Går med yngsta till havet för ett dopp.
Doppar mig inte. I.N.T.E
Lovar stt försöka doppa mig imorgon.
Sköna torsdag…

❤️


Hej vila, lathet, lugn & ro..,