Liten H...
Hennes skolväska…

(null)

… den älskade…
Med Marcus & Martinus på.
Axelremsväskan. 13-årspresenten.
Den haltar lite.
Kardborrebanden på locket fäster inte riktigt längre. Mitt i morgonbestyren uttrycker jag visst och tydligen en oro över att viktiga ting som till exempel en iPhone eventuellt skulle kunna trilla ur om man inte stänger ordentligt.
Hon nappar på detta.
Ordentligt nappar hon på min oro.
– Du! Du mamma!
På Jollyroom.se kan man köpa en ny!

– En ny?

– Ja!
En ny Marcus & Martinus väska.

– Okej…?
Men vill du ha en ny? Du gillar ju den du har…

– Ja, men den är svincool!
Den på Jollyroom.se

– Okej…
Du kan väl visa mig i helgen?

– Ja!!!
Jag kan länken.

– Vad bra!
Du kan ju önska dig den i julklapp?

– Jaaaa!!!!
Familjens yngsta stjärna går ut till taxin.
Åker till skolan.
Lite road står jag kvar. 
Ler åt hennes iver.
Exakt åtta minuter efter att hon satt sig i taxin kommer sms:en. I plural. Ett med en länk till den tydligen hett efterlängtade ryggan. Ett med en uppmaning om att köpa den.
Igen känner jag mig road.
Road, tacksam och lite lättad över hennes företagsamhet. På vissa områden mindre, på andra områden mer. Heja Hedvig!
Hon ser om sitt hus…

❤️


… bra där Hedvig…






(PS. Det kan hända att den 
nu är beställd… DS.)
Vi bannlyser …
(null)
 
… simultankapaciteten …
Gör om och gör rätt.
 
Livet.
Livet måste väl ändå vara det viktigaste vi har. Livet som pågår.
Som jag är livrädd att liksom missa. För att det går för fort.
 
Hedvig är expert på livet. På riktigt expert.
Hon vet hur hon vill ha det och vad hon behöver, precis som de flesta av oss.
Skillnaden är att hon också lever som hon bör. Om hon får bestämma själv.

Inte alltid kan hon bestämma själv.
När ekorrhjulet vi andra förtvivlat springer i rullar på för snabbt.
Då kan hon inte bestämma takten. Då ger hon upp.
Vill ingenting. Tappar lusten. Blir ledsen.
Så kan vi inte ha det.
 
Så nu ändrar vi i vårt liv. Radikalt.
Vi gör om och gör rätt.
 
Letar oss tillbaka till tiden vi så väl behöver.
Till samtalen som stärker inifrån. Som liksom tröstar själen.
 
Samtalen som handlar om allt ifrån varför man inte får äta hur många köttbullar man vill,  till hur orättvist det kan kännas att man har Downs syndrom när inte alla andra har det. Eller om hur det nästan känns som om man ska gå sönder när man drabbas av mammalängtan fast man är i skolan. Och om hur roligt det är att få komma hem efter skolan och ingen är hemma. Att få fixa mellis själv, ställa in i diskmaskinen och torka av bordet efter sig. Lättsamma samtal blandas med djupa samtal.
Samtal kräver svar och svar kräver tid.
 
Vi bannlyser simultankapaciteten och lär oss att bara göra en sak i taget.
Man måste faktiskt inte städa handfatet och plocka dammråttor samtidigt som man kissar.
Det går ju bra att kissa i lugn och ro och därefter – eventuellt – städa ur handfatet. Inte heller måste man knäböja flera gånger och plocka upp dammtussar bara för att man förflyttar sig från ett rum till ett annat. Eller torka ur kylen lite grann varje gång man öppnar det för att ta fram något att äta.  Med åren har jag, liksom de flesta andra, utvecklat en simultankapacitet som är fantastisk. ”Klarar att ha många bollar i luften” och sånt.
Men är det ens något att skryta med?
Nej. Jag tror inte det.
 
I livet vi närmar oss gör vi som Hedvig och Alfons Åberg, vi tar en sak i taget.
Än är vi inte där, men jag tillåter mig att försöka falla in i lugnet.
 
 
 
Tiden…
 
 
 
… kanske är det den som tröstar själen…
 
Jag hoppar…
(null)

… och vet inte riktigt var jag landar…
Eller jo.
Jag tror – och hoppas – att jag landar i Jessicaland. Det är ett land där jag trivs, där jag är tillfreds och där jag har tid för dem jag älskar och för det jag älskar.
I Jessicaland är tiden central.
Tid att göra gott för andra, tid att göra gott för sig själv. Tid att göra det man vill när man vill. I Jessicaland är pengar, status och materiella ting sekundärt. Det är inte det som räknas i slutändan. I Jessicaland är tid, omsorg och kärlek primärt.
Punkt.
Eller som min fantastiska, underbara och extremt älskvärda vän Britta sade:

"Jag har hört att Jessicaland är ett bra ställe, där gillar man olika, det är fyllt av värme och kärlek (precis landets namngivare) 😍, där får många idéer och blommor blomma. Ett toppenställe helt enkelt!💕 "



Så jag hoppar som sagt…

❤️


… jag hoppar högt och hoppas jag landar i Jessicaland…
Hon sår ett frö…
 
 … vi skördar frukten…
Som alltid.
 
Tanken slår mig när jag plockar de tre första solmogna tomaterna som sakteliga mognat på hennes späda och rangliga planta, som från början var ett frö. Det slår mig att det här är så mycket Hedvig. Var helst hon går i världen sår hon små frön,
tankar, hos människor som passerar hennes väg.
 De allra flesta tar lärdom av hennes väsen, av hennes miljoner klokord och av hennes aldrig sinande vänlighet. De flesta skördar frukten av det frö hon sått.
 
Inte alla har den gåvan.
Den är sällsam.
 
Hedvig är sällsam.
Hon är en gåva.
 
En sällsam gåva som behöver stöttas, pushas och handskas varsamt med.
Hon behöver vattnas likt en planta – då blommar hon som mest.
Tid och engagemang bär frukt.
 
 
 
Den goda frukten njuter vi av…

❤️
 
 
… frukten du skänker oss…
 
 
 
Lille herr S…
(null)

 
… unik på sitt sätt…
Speciell.
 
Som alla vi andra.
Men med ytterligare en dimension.
En dimension som många av oss saknar. Ändå  är det vissa av oss utan den ytterligare dimensionen som har mage att våga påstå att vissa av oss på denna jord inte bör få födas. Inte bör få finnas till. Jo, sant. Vissa tycker så. 
Det är de fattiga som tycker så. De som inte förstått vitsen med livet. Som inte ser att olika berikar. Stackars dem.
 
Lille herr S är en av Hedvigs äldsta små polare. Han är så omtyckt av oss alla. Han bor på Sveriges sjunde största ö, ganska nära oss. Lille herr S har i alla år gått i skolan nära sig. En så kallad ”vanlig” skola. Vad är ens vanlig?  En skola för alla heter det ju. Men det är det  där med bindestrecket, med ”sär”…
 
Hur som helst så har lille herr S gått i en klass där han varit – och är – så älskad. Som kompis, som klasskamrat, som elev och som just lille herr S. Men så kom dagen det av kärlek och omtanke bestämdes att det nog ändå kanske var dags att lille herr S skulle byta skola och klass och börja i lilla H:s skola. Ångest och vemod och tacksamhet och kärlek i en enda stor känslomässig röra. Bästa kompis flickebarnet E höll ett tal till lille herr S som hon fick avbryta för att tårarna strömmade.
Stort. Mäktigt. Fint.
 
Olika är fint. 
 
Lille herr S bytte klass och skola.
Är mer än välkommen och trivs gott.
Han har det fint. Men han är saknad.
 
Den gamla klassen har det säkert också bra. Men tomt. Så tomt att när fröken ordnar en läsutmaning är det lille herr S klassen önskar.
 
Utmaningen ligger i 20 000 lästa sidor.
När klassen tillsammans läst tjugotusen sidor ska det firas. Med vad? Popcorn? Glass? Film? Alltihop?
 Nej.
 
När klassen tillsammans har läst 20 000 sidor vill de inte ha något av ovan. Då vill de att lille herr S ska komma och hälsa på.
Lilla herr S är deras belöning.
Deras hjärtans längtan.
 
 
 
Fina, älskade och särskilda (utan bindestreck) lille herr S…
 
❤️
 
 
Sade jag att olika berikar…?
 
 
Det är valtider…
 

Ebba. Storasyster. Hedvigs förebild i ALLT. Nu även hennes politiska förebild.
 
… och Hedvig hänger med…
Så gott hon kan.
 
Hon kan namnen på många partiledare, om än inte namnen på partierna.
Hon vet inte heller vad respektive parti riktigt står för, och jag kan inte låta bli att tänka att vi är många som inte riktigt får grepp om vad Sveriges olika partier står för. Egentligen. Det är bra luddigt både här och var när frågeställningar bryts ner för att var och en av oss vill ha svar.
 
Hedvig känner till Stefan Löfven. Vet att han är Sveriges statsminister.
Hon vet också att Sverige kanske får en ny statsminister efter valet.
Hedvig blir glad då Stefan Löfven dyker upp i tv-rutan.
Hon tycker att han ser snäll ut.
 
Hedvig vet också vem Ulf Kristersson är.
Att han har tre söta döttrar och att han är bra duktig på simhopp.
Hon har också sett honom äta äpplepaj i sin trädgård tillsammans med Jenny och Steffo.
Också Ulf Kristersson ser snäll ut tycker Hedvig.
”Han ler och ser så snäll ut tycker ja´”.
 
 Så vet hon vem Jimmie Åkesson är.
Han verkar inte så trevlig säger hon – ”Han ser ofta arg ut”.
Hon använder samma ord om Jimmie Åkesson som hon gör om Donald Trump.
Fast om den sistnämnda lägger hon till att det är bra tur att han bor i USA och inte i Sverige.
 
Ungefär där trodde jag att Hedvigs politiska kunskaper tog slut.
Varför jag trodde det vet jag egentligen inte. Hon tittar ju på nyheter med oss varje dag, är intresserad och kommenterar det mesta. Kanske fastnar hon inte alltid för samma saker som vi gör, men hennes iakttagelser är inte mindre viktiga för det. De kommer utifrån hennes världsbild och kräver sina svar.
 
Att de arbetar med valet i skolan vet vi. Jag tycker det är toppen.
En dag ska även Hedvig lägga sin röst på ett parti som strävar efter göra gott i världen, som strävar efter att inkludera och välkomna alla människor. Som vill hjälpa och inte stjälpa.
Då är det bra om hon har ett hum om vilka partier som vill henne väl.
 
 
– Ja´ ska redovisa om Ebba Busch i skolan.
 
– Jaha. Spännande. Inför klassen?
 
– Ja. Ja´ valde Ebba Busch.
 
– Du valde Ebba Bush Thor. Spännande.
 
– Ja.
 
– Vet du vilket parti hon är partiledare för?
 
– Nej.
 
– Kristdemokraterna heter partiet.
 
– Just de´.
 
– Hur tänkte du när du valde just Ebba Busch Thor?
 
– Ja… att ja´ har en syster som heter Ebba ju…
 
– Du är söt Hedvig.
 
– Ja, de´ är ja´ väl.
 
 
 
 
Kanske politik inte behöver vara mer komplicerat än så…
 
 ❤️
 
 
… ibland är jag avis på hennes världsbild…