Liten H...
Som balsam…
 
… för själen…
Havet.
 
Det är ändå de små tingen som får en att må bra. Inifrån. De är de små tingen som gör att man känner sig rik.
 
Som kaffe och tidning i sängen en morgon som denna. Mamman och pappan med lilla H emellan sig. Hon med en kopp varm mjölk och sin iPad. Småfnissandes för att det är så mysigt.
 
Långfrukost med ännu mera kaffe, ägg och nybakta scones. Lilla H valde ett glas juice och åtta köttbullar.
Med ketchup.
 
Fotboll bland den nedklippta vassen på stranden. Solen som värmer så vi måste ta av både mössa och vantar. Och vi känner oss lyckliga för det. Lilla H fnissar igen.
 
Lilla H blir svettig av allt spelande och vill gå in en stund. Mamman kan inte förmå sig att gå in och väljer en promemad längs havet. Ensam. Inte en själ i sikte. Tyst. Så när som på ett försiktigt knakande från isen i strandkanten. Till mammans glädje har nya ostronskal spolats iland. Mamman är galen i dessa vackra ostronskal. Pappan förstår inte vad hon ska med alla skal till. Hon vill bara ha dem. 
 
Kanske är det lugnet som infinner sig just när hon plockar dem som är det bästa? Att gå där och plocka, det ena vackrare än det andra, fundera på livet som varit och livet som är. Njuta.
 
 
Då känner sig mamman rik… 
 
 
… rik på livet…
Om framtidsplaner…
 
… och sådana viktiga grejer…
Vid sjusnåret. 
 
 
 – Ja´ska bli kock när ja´blir stor. På Astrid Lindgrens Värld.
Då ska de interiiiuuua mej på nyhetsmorgon. Vill du titta på mig då?
 
– Självklart vill jag titta på dig då! 
 
– Och du, på Ikea ska ja´ jobba också. I restaurangen…
 
 
 
Så sade hon…
 
 
 
Hon som vet vad hon vill…
Idag känner vi oss…
 
… ödmjuka…
Tacksamma.
 
Idag är det elva år sedan ”de” räddade livet på yngsta lilla hjärtat.
Utan dem… Jag kan inte ens tänka tanken fullt ut.
 
Elva år sedan vi med skräck lämnade lilla H ifrån oss för hjärtoperation.
Elva år sedan vi med skräck väntade i timmar. Väntade på samtalet.
Och när det kom vågade jag inte svara. Pappan svarade.
Vi båda höll andan.
 
Vad skulle han säga?
Doktorn i andra änden.
Som just avslutat operationen.
 
Han sade att allt gått bra.
Att det gått som förväntat.
Att de nu skulle göra i ordning henne och ta henne till uppvak.
Vi var välkomna om en halvtimme. Eller en timme. Jag minns inte.
Jag minns inte eftersom jag var som i ett töcken. I ett töcken av skräck.
Livrädd.
 
När vi kom till uppvaket låg hon där. En liten, liten, yttepyttig bebis.
Och solen sken in genom fönstret och fick hennes svarta kalufs att glittra i solen.
Så fin, trots miljoner slangar. Annat än några veckor innan då vi också befunnit oss på uppvak.
Då efter en tarmoperation. Då var bilden annorlunda. Mer skrämmande. Mer otäck.
Då vek sig nästan benen under mig när jag närmade mig sängen med vår lilla bebis.
Den här gången såg jag solen. Såg hur den glittrade i hennes kalufs.
Tänkte att solen betyder något.
Att den betyder liv.
 
OCH ”de” hade satt upp en liten tofs i håret på lilla H.
Precis som hon brukade ha.
Om de anat vad den lilla tofsen betydde för oss där och då.
Eller så var det precis det de gjorde.
 
Vi hissar flaggan idag och firar livet.
Vi vet fortfarande inte hur vi ska tacka dem som räddade livet på vårt hjärta.
Inga ord är nog. Inga ord kan beskriva.
Men de vet nog.
 
De har sett våra tårar, vår oro, vår vånda, vår skräck.
De vet nog.
 
 
Lilla hjärtat…
 
 
 
Som vi älskar dig…
 
 
 
 
 
 
 
  
 
 
 
 
 
 
Nya glajjor…
 
… till lilla H…
Lycklig.
 
Just det är hon.
Lycklig.
 
Så där så att hon studsade och hoppade då vi gick ifrån butiken med de nya glajjorna på. 
 
Så där så att hon fnissade högt där vi gick, och sken som en sol.
 
Så där så att hon beställde en prinsessbakelse på konditoriet vi gick till med mormor strax efter.
 
 
Lycklig helt enkelt…
 
 
Nya glajjor som sagt…
 
När mamman slits sönder…

… av dåligt samvete…
Igen.
Över att lilla H fick vara på fritids hela lovet. Då rycker storasyster in.
Låter lilla H krypa ner i sängen, 06:39, på sin lediga dag. Myser, pussas, tittar på film. Äter frukost i sängen, busar med mjölkchoklad som frukostdessert. Fast det bara är fredag. Men sportlov.
Tar bussen några mil. Byter buss.
Går en promenad. Till bion.
Köper popcorn och Fanta.
Ser ”Alvin & gänget”.
Tar bussen igen.
Hedvig tycker det är som på Liseberg och skrattar och tjoar högt.
Kliver av vid Mc Donalds.
Stegar in på Mc Donalds.
Äter massor med mat och lilla H hamnar i samspråk med en kille hon tycker är ”svincool”. Han är typ 20 år. 
Tar bussen hem.
Känner sig lyckliga.
Att mamman möts av suckar och ganska fula ord från den yngsta när hon kommer från jobbet kan hon ta en dag som idag. Hon vet ju att lilla H och Ebba haft en särdeles superfin sportlovsdag…
Tack finaste Ebba…

❤️

Älskade barn…



Om att få saker…
 
…om bakfoten…
Men ändå ta hem poängen.
 
 
– Mamma, va’ e’ de’?
 
– Inget hjärtat, jag är bara lite trött…
 
– Men mamma, ge dig!
Du måste åka och jobba nu.
 
– Mmm…
 
– Varför måste du jobba?
 
– Man måste jobba för att få pengar.
 
– Ja. Har man inga pengar kommer polisen. Och dödar en.
 
– Polisen?! Dödar?!  Nej, nej, inte alls! 
Men utan pengar kan man inte köpa mat till exempel.
 
– Hm…
Men du mamma, utan pengar kan någon stjäla pengar och DÅ kommer polisen alla fall. Stjäla är ett brott!
 
 
Sant.
 
 
 
1 – 0 till lilla H, igen…
 
❤️
 
 
Bäst jag åker och jobbar…
 
Hon kan så mycket…
 
… lilla H…
Om det mesta.
 
Som om rymden.
Om planeter och ”aschtrider”.
Om Saturnus, Venus, Merkurius och flera andra.
 
Om vilka planeter som tillhör vilka banor.
Och vi andra har glömt hur rymden ser ut egentligen.
Så vi väljer att lita på hennes kunskaper och frågar mer och mer.
Och fascineras av hennes kunskaper.
 
Kanhända blir vi lite tveksamma till att det på en planet bor en Minecraftgubbe, hönor, en ko, grisar och en hund.
Kanhända känner vi oss också lite tveksamma till att det skulle vara varmt i rymden och att där finns hav och fjädrar.
 
 
Å´ andra sidan…
 
 
 
Vem skarvar inte lite emellanåt…?
 
Lycka en tisdagsmorgon…
 
… kan vara en urkopplad airbag…
Urkopplad.
 
Vi läser igen. På Ntf:s sida.
Pappan korrigerar mammans 140 centimeters gräns.
135 centimeter på bälteskudde i framsätet kan vara okej.
Om airbagen kopplas ur.
 
Så en tisdagsmorgon när ryggan är packad med all sköns godsaker inför heldagsutflykt med fritids, toppas den ivriga utflyktslyckan av att mamman går med på att koppla ur airbagen och låta lilla H sitta i framsätet. 
En fnissande färd minsann. Fnissandes och sjungandes Samir & Viktors ”Bada Nakna” rattade vi iväg.
 
När vi inte trodde att tisdagsmorgonlyckan kunde bli bättre upptäcker plötsligt lilla H att hon når golvet i bilen ”med platta fötter”. Med ett tjut utbrister hon:
 
 
– Ja´ når mamma! Ja´ når golvet med platta fötter!
Ja´ är stor nu! Herre Gud så lång ja´ är nu mamma!!!
 
 
Och det kan man ju tycka.
Jag fortsätter att tycka att hon är precis lagom lång.
I framsätet, i lilla bilen, på en bälteskudde fortsätter hon att fnissa och stampa med platta fötter mot golvet.
 
 
Lycka en solig tisdagsmorgon…
 
 
 
Utflykt, matsäck, urkopplad airbag, framsäte och platta fötter i golvet…
 
 
 
 
 
 
Så kom dagen..,

… hon väntat på…
I flera veckor.
Pirrigt, roligt och lite nervöst.
Vågar jag? undrar hon. 
Klart du vågar, säger vi och bedyrar att vi finns här, att vi väntar och längtar. 
Sedan klockan 11 har packningen varit klar. Snuttefilt och delfin, necessär med parfym till och med, pyjamas, onepiece, kläder till morgondagen, extrakläder ifall man spiller, Nils Karlsson Pyssling och Dumma Mej 2, ett nytt spel, telefon, laddare till den samma och mjölchoklad. Och en teckning föreställande Hedvig och Johanna och det står Puss I love you på den. Och paket.
Redo.
Sedan klockan 11.
Nu har hon åkt, fnittrandes.
Spännande, roligt och lite nervöst…

❤️

Hedvig hjärtar Johanna…
Den lilla skruttan…

… gick på kalas…
Själv.
Nyss.
I paljettkjol och glittrig Star Warströja.
Och glitterstrumpbyxor minsann.
– Liksom, svart glitter gillar ja’!
Men inte rosa och så. 
Kan man tänka sig eller fråga sig…


Tyst blev det. Tomt är det.
Det sker numer då och då.
Vi är inte vana men vi gläds.

Gläds å’ den lillas vägnar.
Oroas lite å’ den lillas vägnar.
Två hus bort. Hon gick själv.
Mamman messar andra mamman att nu går hon och kan du ha lite koll? Den andra mamman svarar att nu kom hon och hon är superglad och mamman har stenkoll. Det vet jag ju. Att hon har koll. Annars hade jag gått med. Ett par mindre lyckade kalas och ett riktigt fruktansvärt hemskt elakt kalas har satt sina spår. Hos mamman, pappan och syskonen. Lilla H tycks ha kommit över det. Tur är väl det. Elakheter kan man vara utan. De gör ont.

Så plötsligt ska vi äta middag utan lilla H. Hon går loss på tacos på kalaset och vi, vi går väl loss på lite hämtmat idag.

Som sagt, glad å’ stora lilla H:s vägnar.
Hon är så väl värd detta.
Glad över finfina grannar och grannbarn…

❤️


Så bra det blev efter flytt ändå…


Storasyster målar…

… de yttepyttiga små tårna.
Som knappt når golvet.
Hon målar dem i Barcas färger, helt enligt  önskemål. Hon målar dem och vi säger alla ”åh…” och ”ah…” och vi pratar alla om hur mycket bättre de små Barca-tårna faktiskt syns när de dinglar lite lagom, än om de nått golvet med platta fötter.
Lilla H håller med…

❤️
Förresten målade storasyster lillasysters fingernaglar också… 
Familjens lilla cooling…
 
… skriver dikter…
Minsann.
 
Drar på sig sin ”hashtagcool-mössa”, Star Wars tröjan och guldbrallorna.
Sedan diktas det på min ära.
Om grönt. Favvofärgen.
 
 
Grön och grönt
Gröna ögon som glittrar
Gröna duvor som kvittrar
 
Grön färg som rinner
Grönt papper som brinner
 
Gröna ballonger som smäller
Gröna hundar som skäller
 
Gröna gummisnoddar som trasslar
Gröna armband som rasslar
 
                    Hedvig, 11 år
 
 
 
 
Grattispussar & grattiskramar…
… till finaste Ebba idag…
21 år.
En kall vinterdag med klarblå himmel och strålande sol kom hon till oss. Till världen. Klockan 11:43. Och varje sekund därefter har hon förgyllt våra liv med sin blotta närvaro.
Det är en rikedom att få ha dig i mitt liv Ebba. En rikedom att få följa dig längs livets ibland brokiga stig. En rikedom att få vara din mamma, Jag känner mig stolt över dig och över lyxen att få vara just din mamma.


Njut av din dag gumman, det är du så väl värd…
❤️
Jag älskar dig mer än några ord kan beskriva…
Vi bowlade igår…

… lilla H och jag…
Kul.
Vi hängde på låset då bowlinghallen öppnade, med följd att vi hade hallen för oss själva en bra stund. Inte alls så bullrigt och stökigt som det annars kan vara. Men lika kul som alltid.
Hon kastar klotet så att man tror att golvet ska spricka mitt itu, lilla H. Tar sats, tar i, kastar och gör segergester. Någon gång hamnade klotet utanför banan, men lösningsfokuserad som hon är sprang hon snabbt efter hjälp. 
Själv konstaterar jag att jag är extremt ojämn i mitt spel. Strike på strike på strike – jo, det är sant – följdes av fem (!!!) gånger på raken utan att en enda kägla ramlade omkull. Ganska skönt då att hallen var snudd på tom. 
En timme senare fnissade vi lyckliga därifrån. Skrattade åt våra egna tokigheter och var helt överens om att vi var ganska duktiga ändå, båda två.
Skulle också vilja spela med staket…

❤️


… men Lilla H säger att jag vuxit ifrån den möjligheten…
När ens högsta dröm är…

… att nå golvet…
Med ”platta fötter”.
Och inte bara med tårna.
Tårna kan man lyckas med om man anstränger sig, liksom sjunker ner i stolen. Men tårna räknas inte. De räknas inte eftersom alla vi andra i familjen kan nå golvet med ”platta fötter”. Det hjälper inte att alla vi andra säger att lilla H är alldeles  lagom lång, och att det verkar vara toppen att kunna dingla med benen när man sitter rakt upp och ner.
Men nej, 134 centimeter Hedvig är lite ledsen över att hon inte når golvet med platta fötter. 
Inte heller räcker 134 centimeter Hedvig för att få sitta i framsätet. Som hon också längtar väldigt efter. Vi har varit wild and crazy och busat vad gäller just detta. Dock vid extremt enstaka tillfällen och vid extremt  korta sträckor.
Hela livets lösning tycks ligga i just 140 centimeter…

❤️


Jag undrar jag…
Lilla H med…
 
… den stora attityden…
Mäh!
 
Hon suckar.
Lilla H suckar och ondgör sig över mamman.
Som inte fattar, som är ganska ”b” emellanåt.
Tycker lilla H. Som faktiskt menar allvar. ”Hallå?!”
 
Lilla H med den stora attityden spelar Monopol och räknar pengar.
Köper plats för sina biljettluckor, passerar ”Gå”, drar chans-kort och inkasserar pengar.
Varannan mening sol, varannan mening attityd.
 
Mamman drog en lättnadens suck då den lilla vann.
Inte så att mamman skulle göra sig till och låta den lilla vinna. Aldrig!
Det har mamman på tok för mycket vinnarskalle för. Spelar man så spelar man.
Men hon vann. Den lilla. Mamman blev helt bankrutt och ja, det gladde dem båda.
 
Några minuter senare har den lillla duschat och smörjer därefter noga sina kinder.
Hon frågar om vi kan läsa en av alla triljoners dagböcker vi har sedan hon var liten.
Visst, tycker mamman, men frågar ändå om dem kanske inte kan läsa Alfons Åberg eller så.
Det var ju så länge sedan. Hon säger inte att hon är så galet trött på att bläddra i dessa dagböcker och läsa sina egna och dagisfröknarnas små anteckningar från varje dag. Det säger hon inte. Hon pratar bara om Alfons.
 
 
– Mäh! Nej saaaa jag. Vi läser från ja´ va´ liten.
 
– Okej, okej…
 
– Mäh! ”okej, okej…” prata ordentli´t som ja´!!!
 
 
 
 
Vi läste en av alla triljoners dagböcker…
 
 
En onsdag då vi får veta…
 
… att nu måste det utvidgas…
Stentet.
 
I aortabågen.
Det är för litet nu.
Kanske egentligen redan förra året.
Men nu definitivt. Det handlar bara om att bestämma sig.
Allt detta säger kardiologen till mig, medan jag fokuserar och lyssnar.
Jo, idag gjorde jag det. Fokuserade. På riktigt.
Annars brukar jag på något märkligt sätt överlåta den biten till pappan när vi är just där. 
Hos kardiologen på Drottning Silvias barnsjukhus – där har jag svårt att fokusera.
Det är som att jag tänker att om jag inte hör, då är allt som vanligt. Då rullar livet på utan oro.
En löjlig och högst naiv självbevarelsedrift, jag vet. Men så har det varit i 11 1/2 år.
Mamman som vill ha koll, järnkoll, slutar nästan att fungera hos kardiologen. Jag kikar på de fula gardinerna i rummet, undrar när de ska bytas. Visst borde de ta och måla om lite? Och herre Gud så slitna golven är. Typ.
Men idag, när pappan verkligen och absolut inte kunde vara med oss så hittade jag fokus.
 
Det här har vi vetat om att det kommer. Bara inte när.
Inga tecken på försämring har märkts det här året. Det har det gjort tidigare.
Men i takt med att lilla H växer så måste så klart stentet utvidgas.
Är man sju år och 107 centimeter kort och får ett pyttelitet stent inopererat, och man fyra och ett halvt år senare är 134 centimer lång har så klart allting i den lilla kroppen vuxit. Allt utom stentet.
 
Medan jag fokuserade, nickade, hummade och till och med log anade kardiologen paniken i mig. Jo, det tror jag. För utan att jag sade ett pip om min oro, utan att rösten sprack vid mina små kommenterar och helt utan att jag vred händerna som jag gör när jag blir orolig – så inflikade han gång på gång att det inte är särskilt bråttom, hon mår bra, blodtrycket är högt men inte alarmerande högt, men det är dags nu. Det sker inte imorgon, kanske inte ens i vår. Det blir kanske till hösten. Så lugn.
 
Så.
Igen får vi lita på dem bästa.
På dem som räddat livet på vårt yngsta lilla hjärta tidigare.
På dem som vi inte finner några ord inför. På dem som vi för alltid kommer att vara evigt tacksamma.
Paniken i mig har lagt sig. Kvar finns endast oron.
Den lever jag med, den lever jag i, den har blivit min vardag.
 
Obekymrade lilla H undrar mest om det är sant.
 
 
– Va´?! Är det sant? Verkligen? Är det för litet? På mig?
Får ja´ sovmedicin då? Och present när ja´ vaknar?
 
 
En önskan om ett besök på Mc Donald´s efter skola och fritids kändes som en bra sak att infria.
 
 
Så, vi litar på dem vi litar på allra mest, som finns där när vi behöver dem…
 
 
 
Kardiologerna…
Var kommer denna…
 
… attityd ifrån…
?
 
Jag förstår ingenting.
Ingen annan i familjen äger denna attityd.
Ibland driver den mig till vansinne. Ofta gör den det.
Jag försöker tänka att nja, jo, kanske är det bra ändå att just lilla H har attityd.
Kanske gör det att ingen kommer att trampa på henne, sätta sig på henne eller ens tala om vad hon ska göra.
Det Hedvig inte vill, det sker inte.
Inte på några villkor.
 
Samtidigt kan man inte traska runt i livet med en attityd som driver folk till vansinne.
Då lär man stöta på patrull. Det vill jag ju inte.
 
Men mitt i all sin attityd har hon ett hjärta av guld.
Och mitt i all attityd kan jag inte låta bli att le.
Inte alltid kan jag le där och då. 
Men sedan.
 
 
 – Hedvig, vill du ha kokt eller stekt korv?
 – *mummel, mummel*
– Vad sade du?
– Mäh! Ja´sa´ KOKT! Du kan väl intresseraaaaa dej!!!
 
 
 
 
Attityd, som sagt…
 
 
Det bästa med…
 
… hela helgen…
Tveklöst.
 
Det var tårtan hon gjorde. Storasyster.
Som hon proppade full med kärlek och bakade på jobbet.
Till lillasyster.
 
En förvånad men lycklig lillasyster som trodde att storasyster hade fattat fel.
Det var ju inte lillasysters födelsedag i lördags. Den är ju inte förrän i augusti och kanske storasyster inte visste det, tänkte lillasyster. Men storasyster visste. Hon ville bara överraska en vanlig lördag i sena januari.
Bara för att glädja.
 
Medan lillasyster proppade magen full med tre tårtbitar på raken satt mamman rörd och tittade på sina båda flickor. Storasyster och lillasyster. Mina fina flickor. 
 
Rörd över kärleken.
Rörd över att storasyster kan baka så fina tårtor.
Kanske hon alltid kan baka tårtor i familjen framöver?
Rörd också över att storasyster ser till att det finns tårta kvar till hennes lillebror som inte var med vid själva stora tårtätarracet – som för övrigt överlägset vanns av lillasyster. Det är inte många som slår henne på det inte.
 
 
Tänk, en hel tårta…
 
 
 
… full av kärlek…