Idag känner vi oss…
 
… ödmjuka…
Tacksamma.
 
Idag är det elva år sedan ”de” räddade livet på yngsta lilla hjärtat.
Utan dem… Jag kan inte ens tänka tanken fullt ut.
 
Elva år sedan vi med skräck lämnade lilla H ifrån oss för hjärtoperation.
Elva år sedan vi med skräck väntade i timmar. Väntade på samtalet.
Och när det kom vågade jag inte svara. Pappan svarade.
Vi båda höll andan.
 
Vad skulle han säga?
Doktorn i andra änden.
Som just avslutat operationen.
 
Han sade att allt gått bra.
Att det gått som förväntat.
Att de nu skulle göra i ordning henne och ta henne till uppvak.
Vi var välkomna om en halvtimme. Eller en timme. Jag minns inte.
Jag minns inte eftersom jag var som i ett töcken. I ett töcken av skräck.
Livrädd.
 
När vi kom till uppvaket låg hon där. En liten, liten, yttepyttig bebis.
Och solen sken in genom fönstret och fick hennes svarta kalufs att glittra i solen.
Så fin, trots miljoner slangar. Annat än några veckor innan då vi också befunnit oss på uppvak.
Då efter en tarmoperation. Då var bilden annorlunda. Mer skrämmande. Mer otäck.
Då vek sig nästan benen under mig när jag närmade mig sängen med vår lilla bebis.
Den här gången såg jag solen. Såg hur den glittrade i hennes kalufs.
Tänkte att solen betyder något.
Att den betyder liv.
 
OCH ”de” hade satt upp en liten tofs i håret på lilla H.
Precis som hon brukade ha.
Om de anat vad den lilla tofsen betydde för oss där och då.
Eller så var det precis det de gjorde.
 
Vi hissar flaggan idag och firar livet.
Vi vet fortfarande inte hur vi ska tacka dem som räddade livet på vårt hjärta.
Inga ord är nog. Inga ord kan beskriva.
Men de vet nog.
 
De har sett våra tårar, vår oro, vår vånda, vår skräck.
De vet nog.
 
 
Lilla hjärtat…
 
 
 
Som vi älskar dig…