Liten H...
Å ena sidan…

… å andra sidan…

Dessa grubblerier som aldrig lämnar mig ifred
Dessa grubblerier som inte gör mig ett dugg klokare
Dessa grubblerier som snart gör mig tokig

Å ena sidan älskar jag att vara tillsammans med lilla H…
Å andra sidan behöver hon vara mer med kompisar…

Å ena sidan tycker jag att jag leker och sysselsätter lilla H ganska mycket, mer än många faktiskt…
Å andra sidan vill lilla H ganska ofta hellre vara med kompisar…

Å ena sidan funderar jag lite på kortis…
Å andra sidan går jag sönder inombords när jag tänker mitt lilla hjärta i kombination med kortis..

Å ena sidan tänker jag att det är tur att kortis finns – för andra barn….
Å andra sidan ploppar ordet ”institution” upp i mitt huvud – det går absolut inte med mitt lilla barn…

Å ena sidan tänker jag avlösarfamilj – för att det inte känns ”institution”…
Å andra sidan blir det ju ”bara” ytterligare en familj ger och inte fler kompisar…

Jag försöker bena ut vad jag vill med lilla barns liv… det är svårt och det gör så ont, så ont!
Vad vill jag med hennes liv?
Jag vill allra, allra mest att hon skall få vara lycklig och trygg!
Lycka för Hedvig är bland annat att få vara med kompisar…

Kompisar har hon, kompisar finns – på dagis.
Kompisar finns i mina vänners barn.
Men aldrig, aldrig att lilla H själv kan välja att gå ut och leka med kompisar för att hon vill, här och nu.
Jag tillrättalägger tillfällen till lek med kompisar, ibland funkar det och ibland funkar det inte.
Tanken på att flytta ut i skogen och bo helt utan grannar slår mig så gott som dagligen då mitt lilla barn står i vår trädgård och kikar över häcken och in på grannens tomt.
Grannens tomt som oftast är full av lekande barn.
Barn som är stora nog att leka utan ett vakande öga ifrån sin mamma och pappa.
Grannens tom har inget staket…

Någon klok som jag pratar med då och då sade till mig att jag inte kan hålla på att gå sönder i ett kör.

– Vad finns det till slut kvar inombords? undrade hon.
– Du kan inte göra så mot dig själv…
– Du måste lära dig att förhålla dig till situationen…

Men hur förhåller man sig till att ens eget älskade lilla barn inte kan delta i leken när hon vill, varken på de andras eller sina egna villkor…?
Kan någon enda tala om för mig hur man förhåller sig till det?

Denna kloka någon sade till mig att finna ut vad jag helst vill för Hedvig, här och nu och inte om tre eller fem år.

– Vad jag helst vill är att hon får mer tid att leka med kompisar!

Svaret från mitt håll kom snabbt och tveklöst!
För precis så är det!

Jag hämtar Hedvig på dagis kl 15 fredag eftermiddag, i bästa fall hinner det gå en timme innan hon frågar om hon får gå dit igen. Och nej, det är inte som när andra barn inte vill gå hem från dagis etc, det här är annorlunda. Dagis är hennes enda möjlighet till spontan och egen vald lek tillsammans med kompisar!
Det är klart att hon vill tillbaka!
Det är en evighet kvar till måndag morgon!
Hur mycket roligt jag än försöker hitta på med henne så är det en evighet kvar till måndag!

Denna kloka någon frågade då varför jag har sådant enormt motstånd till kortis…?
Bara hon nämner det går jag sönder…
Hela jag slits i småbitar och det gör så fruktansvärt ont…

– Vad gör så ont Jessica? fortsätter kloka någon.

Jag tänker, jag försöker få fram ord, jag försöker formulera orden jag inte ens vill höra.
Till slut får jag fram dem, gråtandes, viskandes:

– Att lämna bort det finaste jag har… det gör så ont…

Kloka någon menar att jag inte skall se det som att jag lämnar bort utan att jag skall se det som att jag ger Hedvig något, nämligen en möjlighet att leka med andra små kompisar, leka utan mig, göra roliga-malliga-stora saker utan mig..

Kanske är det så?
Jag har ingen ångest över att lämna lilla H på dagis.
Jag känner heller ingen skuld över att lämna lilla H på dagis.
Det är ju det bästa hon vet!

Kloka någon frågar varför jag inte känner lika starkt motstånd till en avlösare, en familj som hittar på roliga saker med Hedvig då och då? Varför skulle det inte kännas som att lämna bort?

Jag har tänkt mycket på det, varför det är en sådan fruktansvärd känslomässig strid inom mig när jag snuddar vid tanken på kortis, men inte i närheten då jag funderar på avlösarfamilj.
Jag tror att det är så att jag med en annan familj skulle känna att jag ger Hedvig något, men jag ger även familjen något. Jag ger dem möjligheten att få låna en av de tre allra mest värdefulla sakerna jag har, nämligen ett av mina barn. Jag ger dem förmånen att få bli en del av Hedvigs liv!
Jag tycker om att ge!
Jag ger av mig själv och jag delar gärna med mig av allt gott jag har!

Kloka någon säger att en sådan familj kan vara underbar, men det är fortfarande ”bara” en familj och ger inte alls lilla H samma möjligheter till egna upptåg och lek med andra barn som t ex kortis.
Åh, mitt inre slår bakut igen!
Varför är det så svårt?
Varför gör det så ont?

Vill inte ha så här ont inom mig längre…

Kloka någon säger att kortis inte behöver vara en hel helg.
Kloka någon säger att det är mitt barn, jag bestämmer själv.
Kloka någon säger att lilla H kan få vara på kortis ett antal timmar en lördag.
Kloka någon säger att lilla H kan komma efter ett antal timmars lek och att hon då har massor att berätta för oss andra.

När kloka någon säger så känns det lite annorlunda – det gör inte riktigt fullt så ont…

Kortis några timmar en lördag och/eller en söndag i månaden skulle ju funka tänker jag.
Lilla H skulle förmodligen stortrivas och stortrivs hon så stortrivs jag.
Jag skulle kanske inte heller gå sönder fullt så mycket om jag bara lämnade henne några timmar.

Jag får nästan andnöd bara jag tänker tanken att lämna bort henne till kortis en helg, med övernattning…

Varför, varför, varför funkar jag så?
Är jag komplicerad eller högst ordinär som inte ens hanterar tanken?

Kloka någon frågade om hon skulle ansöka om timmar på kortis för Hedvig…?

Men neeeeeeeeeeeeej!
Inte nu!
Inte så snabbt!
Inte bara sådär!

Kloka någon föreslår ett besök på kortis för att jag skall få se att det är mysigt, att det inte är ”institution”.
Nja, nej, eller… jo, det gör vi, vi gör ett besök  för att se, för att känna in…

Kloka någon ringde häromdagen och sade att jag är välkommen på besök på tisdag.

– På tisdag?!
hör jag mig själv utbrista.

Klumpen i halsen kom som från ingenstans!
Jävla klump som bara dyker upp och täpper till hela andningen!

Kloka någon säger att jag inte får glömma att fina lilla H är mitt barn, att beslutet om och när och hur många timmar det eventuellt skulle vara aktuellt med kortis är mitt…

– Ingen annan bestämmer över ditt barn Jessica, fortsätter kloka någon.

Det är sant!
Det är en skön sanning!

Jag tänker att jag får fortsätta kippa efter andan försöka lära mig att förhålla mig till situationen, men det är så svårt…

Välkommen lilla Lisabeth!

I helgen har vi firat!

Vi har firat familjens pappa som fyllde år i fredags och vi har firat familjens mamma på mors dag idag.

Att fira är kul, oavsett man är liten eller stor!
För första året (tror jag) har lilla H kunnat vara tyst om paketens innehåll i flera dagar innan jubilaren har fått ta emot dem. I onsdags kom hon hem med en jättefin bil hon snickrat och målat på dagis. Hon förklarade att pappa skulle få den då han fyller år! Sagt och gjort, vi slog in den fina röda bilen och jag förklarade att det är en hemlis, att vi inte får berätta för pappa etc.

I fredags morse vaknade Hedvig tidigt, väckte sina syskon och var alldeles pirrig då vi dukade födelsedagsbrickan. Hon bar stolt sitt paket med den lilla röda bilen och hon sjöng ”Ja, må han leva…” med hög stämma!

– Varseboood!
sa hon och överlämnade sitt paket till sin pappa.
Hon fortsatte sedan:

– De äl en bil ja´ hal gjort till dej! Med hjul och lampol och så…

Hemlisen var alltså avslöjad innan paketet hade öppnats – men det gör ju ingenting, hon hade faktiskt burit på sin hemlis i flera dagar! En fin teckning hade hon också gjort, med en sol, gräs, en flygande Hedvig, en rutschkana och gungor…

    

Allra mest snopen och allra mest glad tror jag att familjens pappa blev över de stora barnens kreativa present!
Han fick ett häfte med hemgjorda presentcheckar som han kan lösa in närhelst han får lust till det!
Där fanns checkar som ger barnvakt en kväll (villkor; att han spenderar kvällen med sin hustru), där fanns checkar han kan lösa in för att slippa plocka av efter middagen, torka bordet, torka spisen etc. (Alla ni som känner Erik vet ju hur mycket han torkar och gnor så för honom gissar jag att just en sådan check är en befrielse som heter duga), där fanns också checkar som mot inlösen bjuder på favoritdesserten chokladpudding och checkar som utlovar en varm bastu då han kommer hem från jobbet, i denna check ingår även öl på kylning…

Vilken present!

Med sig från dagis i onsdags hade lilla H även en söt liten docka som hon sågat, sandpapprat, målat och pärlat halsband till etc.

– Den fål du mamma, på mors da´!
sade hon, i onsdags…

Jag fick emelleritd slå in den själv (om än att hon slog in den en gång till idag, nytt papper utanpå det jag hade slagit in…)  och sedan bad jag Hedvig att gömma den tills idag. Hon funderade länge och lade den sedan helt sonika mitt på golvet och ansåg att den var väl gömd ♥

Idag då jag uppvaktades med paket – många paket fick jag – kunde lilla H inte hålla sig längre utan avslöjade innan jag öppnat paketet att det innehöll en fin docka! Dockan är jättesöt, verkligen, och jag funderade lite på vad den skulle heta. De senaste åren har dockorna hetat namn som börjar på ”F”, t ex Flora, Fia och Fanny.
Detta för att lilla H för ett par år sedan hade svårt att hitta f-ljudet i munnen.
Det har hon inte svårt för längre och därför klurade jag lite på vad den här söta lilla dockan skulle kunna tänkas få för namn. Jag tänkte kanske ”Charlotte”, ”Charlotta” eller något annat på samma ljud men frågade Hedvig vad dockan heter, hon kanske redan hade tänkt  ut något…?

– Lisabeth!!!
svarade lilla H blixtsnabbt.

Jag får erkänna att jag inte själv hade tänkt mig just Lisabeth, men ok…
…nu heter hon Lisabeth och hon är så söt där hon pryder sin plats i fönstret.

Jag är så glad för lilla Lisabeth men allra gladast över att just jag har de allra finaste barnen i världen…

     

   

mors dag

Vilken lördag!!!

En regntung lördag förbyttes till en rolig lördag!!!

Lilla fröken Filippas mamma ringde och frågade om lilla fröken Filippa fick komma och leka?
Om hon fick komma och leka?!?!
Så klart lilla fröken Filippa fick komma och leka!

Ingen blev gladare än jag!
Inget gör mig så varm och lycklig ända in i själen som när någon längtar efter att leka med lilla H!

När lilla fröken Filippa först kom blev lilla H lite ”blug” (blyg) och ville inte alls leka tillsammans
Då känner jag mig lite stressad och medlar, lockar, bönar, ber…
Stressad för att jag är rädd att den lilla kompisen kanske inte vill komma tillbaka om lilla H inte bjuder till…

Men, som min äldsta och oftast så kloka dotter sade:

– Mamma, de har säkert jättekul båda två även om de lekar olika saker och bara bredvid varandra!

Mmm… så är det nog, för lilla fröken Filippa verkade ha jättekul!
Även i början liksom…

Lilla fröken Filippa hade sitt Nintendo med sig och det dröjde inte så länge förrän lilla H hämtade sitt DS, kröp upp i soffan och lilla fröken Filippa kröp efter och satte sig bredvid…

Sedan satt de lite närmre varandra…

Efter en stund satt de så nära att deras ben var lite intrasslade i varandras…

Efter ytterligare en stund bytte de spel…

Plötsligt händer det!

Ebba och jag hör skratt och flams och trams och inget värmer mer!!!
Jag bara lyssnade och njöt!

Ebba var lite avancerad idag och bakade hallonmacarons och de två små fröknarna kom och ville vara med!
Fantastiska Ebba låter glatt de två tramsmajorna vara med – Ebba har tålamod som en ängel!!!

De två små fröknarna fick varsin visp full av hallonsmörkräm av Ebba – gissa vem som var mest populär i hela huset just då…?

Lilla H har en stark benägenhet att säga exakt vad hon tycker!
Det är en bra egenskap – oftast, inte alltid…

Plötsligt säger hon att hon vill att Filippa ska gå hem…
Stress känner jag då, försöker släta över, hoppas att lilla fröken Filippa inte uppfattat riktigt vad lilla H sade…

Tror inte lilla fröken Filippa reflekterade över uttalandet…puh…!

När lilla fröken Filippa sedan gått hem, kramas lilla H och jag länge, länge och då säger hon:

– Mamma, kan Filippa komma igen…?


kompis

– Ja´ vill ha!!!

I söndags var vi på kusin Moas konfirmation.
Det är tredje konfirmationen lilla H är på i sitt unga liv och hon längtar väldigt till sin egen!
För de av er som eventuellt kommer att deltaga på Hedvigs framtida konfirmation kan jag redan nu berätta att det enda hon önskar sig i konfirmationsgåva är ”Spiderman-lego”…

Konfirmationen skedde i Missionskyrkan i Vingåker och var mycket stämningsfull och fin.
Lättsam dessutom men det är kanske de flesta konfirmationer idag…?
Då det var dags för nattvard var den lite annorlunda än i Svenska Kyrkan där man går fram till altarringen och knäböjer. Det gjorde man alltså inte i söndags utan de som ville delta i nattvarden ställde sig i kö kyrkgångarna.

– Händel nu??? Hålle de på me…?
undrade Hedvig.

Jag försökte förklara för henne att det heter nattvard och att man får ett sorts bröd och vin. Förklarade också för Hedvig att jag tror att man måste vara konfirmerad innan man får delta i nattvarden – något som visade sig vara helt fel för mindre barn fick också delta.

Hedvig stod upp i kyrkbänken och följde noga nattvardsritualen. När kön ebbade ut tittade damen som bar fatet med oblat ut över församlingen som för att se om alla som ville hade fått.
Då räcker plötsligt lilla H upp handen och gastar:

– Ja´ vill ha!!!!!!!!!

Skrattet i kyrkan var ett faktum, damen kom fram och Hedvig fick sitt bröd och frågade då:

– Äl de ”knäckis”…?

En herre kom fram och erbjöd henne ”vin” men då svarade Hedvig bestämt:

– Nej tack, de äl bla, jag dlickel vin näl jag blil stoool….

Brödet smakade hon inte ens på, men det anade jag nästan innan.

Under större delen av gudstjänsten stod Hedvig upp i kyrkbänken och vad hon älskade psalmerna!
Utan att sannolikt kunna en enda textrad av dessa sjöng hon med hög stämma och stor koncentration.

Jag tänker ibland att jag kan vara lite avundssjuk på de som har en gudstro…
Jag tänker att en sådan tro nog hjälper lite när livet är svårt…
Jag tänker att en sådan tro nog är lite trygg att luta sig mot emellanåt…

Men jag har ingen sådan tro…
Jag tror nog lite på att vi alla har en skyddsängel som vakar över oss… men jag vet inte…

Plötsligt när lilla H stod där i kyrkbänken och sjöng psalmer med jordens största inlevelse så slog det mig att hon kanske hittar en tro en dag i livet! Det kanske vore bra!

Gud struntar väl i en kromosom hit eller dit tänker jag…
Gud ser nog lilla H som det lilla fantastiska under hon är…

          

    

 

Foton tagna av lilla H:

       
                                                                 

Lilla H:s små fötter

   

pappa i extrem närbild         mamma utan huvud

konfirmation

Idag är det dags för skolbesök utan mamma!…

img_7333 (MMS)

Inte för att det rör lilla H det minsta – hon var SÅ mallig över att få åka taxi till skolan med en av dagisfröknarna! 

Lilla H o jag var på plats utanför dagis strax före åtta imorse o då taxin svängde in på parkeringen skyndade hon sig fram, sa:

– Hej! De äl min taxi! Ja hetel Hedvig ja!

Sedan hoppade hon in i taxin, spände fast sig o skulle nog kunnat tänkt sig att fara iväg utan både mamma och fröken! Vi inväntade dock fröken och när taxin åkte iväg satt mitt lilla hjärta och sken som en sol medan hon ivrigt vinkade till mig!

Jag stod kvar en stund med lite blandade känslor…. ♥

Få saker gör mig så lycklig…

… som när lilla H leker med sina kompisar!

Ett extra plus då leken är oproblematisk och på lika villkor…

Lilla H och jag åkte till bästa vänner på andra sidan Sverige i torsdags.
I bästa familjen finns tre barn som är nio, sju och snart fem år gamla.
Bästa familjen har vi känt sedan lilla H var 4 1/2 månad gammal och jag tycker nog att vi känner varandra utan och innan. Då blir det så härligt och lätt att umgås!

Hedvigs lek med Clara, Max och Ture har genom alla år varit oproblematisk, på lika villkor och helt utan hårda ord.

Ibland leker hon med Clara själv – det är malligt!
Ibland leker hon med bara Max – det är mysigt!
Ibland leker endast hon och Ture – då kan det gå lite vilt till!

Ibland leker de allihop – det är det allra bästa!

Så var det de här dagarna…
Clara var inte med så mycket, hon är stor nu och var i skolan och med kompisar mestadels.

Men de ”små” – oj, vad de har lekt!!!

Skratten har bubblat ur de små kropparna medan de har klättrat i träd, hoppat studsmatta, gungat, spelat kula, åkt kickboard, spikat och hamrat, ätit glass, tittat på film, tagit sig över bäckar, fikat, sjungit för Max som fyllde år etc etc.

Fina mamman och jag har hejdat våra samtal och bara lyckligt lyssnat och tittat på de små och vi har alla bara njutit av varandras sällskap!

Önskar så att bästa familjen bodde närmre…

    

    

    

    

Det ser väl vem som helst…

… att detta är en jättfin fjäril!!!

I torsdags hade man vernissage på dagis!
Eftersom lilla H och jag skulle åka bort gick vi på vernissage innan det egentligen hade öppnat.
Det första man som besökare möttes av – förutom en glad, ivrig, mallig och stolt liten H, var en hel vägg med fjärilar målade av barnen. På dagis har man i vår beställt fjärilslarver ifrån England, sett dem förpuppas för att sedan utvecklas till fjärilar. Jag gissar att det var de fjärilarna barnen hade målat.

Hedvig går fram till sin fjäril, vänder sig mot mig och strålar:

– Den hal ja´ gjort mamma! Det äl min fjälil!!!

Precis då jag skall berömma lilla H för den fina, fina fjärilen hör jag en pojke som utbrister:

– Det ser inte alls ut som en fjäril!!!

Samtidigt som han säger detta skrattar han…

Jag skyndar mig att säga att det ser visst ut som en fjäril och att den är jättefin!!!

– Nähä!!! Den är jätteful!!!!
säger samma pojke…

Jag känner tigrinnan i mig vakna och jag blir arg på pojken, jag blir ledsen för Hedvigs skull och jag blir lite stressad över att hur hon skall uppfatta situationen.

Hon står tyst och tittar på oss…

Jag säger igen att just hennes fjäril är jättefin! ”Finast faktiskt” lägger jag till, pussar lilla H och kan inte hjälpa att jag spänner ögonen i den då ganska elaka pojken…

Men jag vet… han är ju inte heller stor… jag får kanske inte blänga på honom men gör det i alla fall…
Jag tycker att han i stunden är ganska elak…

Jag tog lilla H i handen och vi gick vidare på vernissage. Pojkens elaka ord hördes ifrån hallen och jag sade till Hedvig att vi nog skall strunta i vad han säger för just nu var han inte så snäll…

Hedvig verkade inte ledsen, hon sade inget mer om det…
Men jag var ledsen…

Har det börjat nu…?
Är det så här lilla H skall ha det?
Skall hon bli hånad för att hon inte kan på samma vis som andra?

Alla kan väl inte måla sin fjäril likadant tänker jag och tycker faktiskt fortsatt att hennes fjäril var finast av alla och jag hoppas att varenda mamma och pappa tycker att just deras barns fjäril var finast av alla!

Vidare in på vernissagen fick Hedvig visa en bil hon snickrat, en docka hon sågat till och målat, många fina teckningar och – kanske roligast av allt – hennes uppfattning om familjen:

Där är jag 18 år och duktig på att laga plommonmuffins (!!!)…

Där är Hedvigs pappa också 18 år och duktig på att tvätta bilen…

Där är Ebba 16 år och bra på att hoppa studsmatta…

Där är Ludde 13 år och bra på att hoppa studsmatta…

Där är Gustav 18 år och bra på att hoppa studsmatta…

Där är Hedvig 6 år, hon gillar att få paket och är bra på fotboll…

   

elak/dum

Varför längtar man mer…

…när någon är långt bort?

Förra veckan hade vi i familjen förmånen att få ha fina, spanska Anabel boende hos oss.
Ett utbyte som Ebbas spanskalärare ordnat!
Suveränt!

Det var ”tätteloligt” att ha ännu fler tonåringar i huset!
Vi fick höra ännu mer skratt, fniss och flams än vad vi brukar – jag njöt av det…

Så i måndags skulle plötsligt Anabel åka hem till Spanien – och ta med sig Ebba!!!

Vilken chans! Vilken möjlighet! Vilken lycka för Ebba, och därmed för mig…

Men vad tomt det blev!

På något vis än mer tomt än då Ebba åker till sin pappa…

Varför?
Jag tror det är avståndet…!

Att hon rest låååångt bort – utan mig!
Att hon flugit flygplan till Spanien – utan mig!

I måndags eftermiddag innan Ebba reste skyndade vi oss att göra massor av ”vanliga” saker:

Vi drack kvällste tillsammans – fast klockan bara var fyra…
Vi fikade tillsammans – som vi absolut inte gör varje dag annars…
Ebba lekte med Hedvig som en tok – de hade inte hunnit leka så mycket under Ebbas intensiva vecka…

Det var några härliga timmar innan Ebba reste iväg!
Sms:et 01:09 där det stod att de var framme och att allt var bra var skönt att få – jag sov med telefonen under kudden….

Tack gode Gud för 2000-talets kommunikation!
Vi har både sms:at, pratat, chattat och mailat och jag vet att hon helt enkelt har det bäst!

Så härligt att höra henne skratta i telefonen igår kväll, lika härligt var det att höra alla andra svenska och spanska ungdomar skratta och flamsa i bakgrunden!

Vi längtar alla efter dig Ebba och ser fram emot att höra om allt spännande och roligt du varit med om när du kommer hem! Lite avis är vi också på dig som får denna otroliga erfarenhet 🙂

På måndag möter vi dig…

Vi räknar på svenska, engelska, spanska och…

…vi räknar på Woodyska!

Eftersom Karlstadmodellen numer sitter så djupt rotad i mig att jag nästan undrar om den planterat sig i mina celler rabblar, räknar, ramsar och rimmar jag mest hela tiden tycker jag. Mycket handlar om bokstäver och räkning för tillfället och lilla H hänger på. Just bokstäver och räkning är tacksamt (just nu) då intresset för det är stort hos Hedvig.

Under förra veckan hade vi en spansk flicka boende hos oss!
Anabel, som nu fått låna Ebba med sig hem till sin familj i Tolox.

– Anabel sägel annat…

Det var Hedvigs kommentar då Anabel pratade engelska och spanska med oss.
Kommentaren gjorde att vi räknade lite på både svenska, engelska och spanska vilket lilla H tyckte var jättekul!

I morse vid frukostbordet räknade vi flingor:

– En, två, tre, fyra, fem…

Så räknade vi på engelska:

– One, two, three, four, five…

Så räknade vi på spanska:

– Uno, dos, tres, cuatro, cinco…

Då tittar lilla H på mig och säger mycket allvarligt:

– Mamma, ja´ va´ liten, då läknade ja´ Woodyska!

– Woodyska… vad är det…?

– Då läknal man: Woody, Buzz, Jessie, Bulls Eye, Andy…

Igår var det dags igen…

…andra besöket i skolan…

Den här gången skulle lilla H först vara med på samlingen, sedan ”jobba i bänken”, sedan gå ut på rast, sedan få gå med in igen och äta medhavd frukt och till sist skulle hon få ”jobba i grupp” hos en annan fröken!!!

Åh, vad hon var pirrig och laddad då vi åkte till skolan!
När vi var nästan ända framme vid parkeringen hör jag från baksätet:

– Så! Du kan släppa av mig nu…

– Öhh.. va´?!

– Du kan släppa av mig nu, ja´ kan hälv ja´…

– Fast… nej, jag tror att jag går med dig in idag!

– Ok…

Jag förklarade för lilla H att nu går vi direkt till klassrummet utan att stanna vid den stooooora klätterställningen. Hon var inte helt överens med mig om detta men efter att ha förklarat att hon får leka på den på rasten så jo, då sprang hon förbi den. Eller… nästan… hon sprang nästan förbi den, hejdade sig och klättrade snabbt upp och åkte lika snabbt nerför rutschkanan en gång och sprang sedan vidare mot klassrummet.

För att komma till Hedvigs klassrum måste man gå över hela den stora skolgården och jag tycker hon ser så otroligt pytteliten ut där hon springer tvärs över gården med sina 108 cm…

Hon var ganska kavat då hon tog av sig skorna, hängde upp jackan på kroken och stegade in i klassrummet.
Hon gick rakt fram till raden av stolar som finns till samlingen, där satte hon sig på samma stol som sist – givetvis liksom!

På torsdagarnas samling får barnen välja att antingen visa något de har med sig eller berätta något de varit med om eller som skall hända. Det kom Hedvig ihåg sedan förra torsdagen och igår morse sade hon att hon ville ha ett foto med sig ifrån cirkusen i onsdags! Ett foto på lilla H som ballerina skulle det vara och vad kunde väl vara bättre än just det som stärkt hela hennes lilla självförtroende så enormt?!

Otålig satt hon på samlingen och väntade på sin tur och när det var dags hoppade hon ner från stolen, gick fram till fröken och visade fotot. Blygheten tog överhanden just då hon skulle berätta om cirkusen så jag hjälpte till lite. Sedan gick hon malligt och visade fotot för alla klasskamrater.

Alltså, jag kände mer igen lilla H igår än vid första besöket – det kändes skönt på flera vis!
Dels för att jag tänker att hon redan börjar känna sig trygg på skolan men också därför att jag tänker att ”Ha! Här får ni en tuff tjej att deala med, en tjej som talar om vart skåpet skall stå vare sig hon kan/får/bör göra det” och det i sin tur innebär att jag kanske, kanske får aningen mindre av hennes himla humör emot mig…?

Samtidigt som jag skriver just det hör jag en röst i mitt huvud som säger ”In your dreams Jessica…” för innerst inne vet jag att jag inte alls får mindre kämpigt med lilla damen och hennes humör. Hon gör nämligen inte ilska/viljestarka/dumma saker när jag inte är med, så i skolan liksom överallt annars kommer hon att uppföra sig exemplariskt så fort jag gått därifrån…

Efter samlingen var det dags att ”jobba i bänken”. Liksom sist fanns där tre lådor, 1 -2-3, förberedda för lilla H och hennes kunskaper. Helt suveränt och även denna gång hade underbara fröken U prickat rätt med uppgifter för Hedvig. Tillräckligt lätta för att få självförtroendet att växa men också tillräckligt svåra för att vara en utmaning.

Hedvig ville dock annorlunda!
Hedvig ville ha rast!
Hedvig sade till fröken att hon vill ha rast!

Åh, vad det var skönt att stå ett steg bakom och slippa ta konflikten!
Fröken U skötte det galant och sade att efter låda 1, 2 och 3 är det rast och det resonemanget köpte Hedvig. Kruxet var att hon jobbade på ”tättefort” för att sedan gå mot dörren och rast…

Klockan var inte rast ännu…
Ny strid, ny konflikt och jag njöt ännu mer av att vara ett steg bakom!

Då kom det!

– Min mamma kan gå med mig på rast!!!!

Fröken U förklarade att så går det inte riktigt till och på något vis vände hon det hela till att Hedvig ju var så duktig och hade jobbat klart långt innan de andra och att vi nog måste vänta på dem innan vi tar rast, och kanske Hedvig vill pussla lite så länge? Pussel som Hedvig är så duktig på! Hon sken upp som en sol, vände sig till mig och sade:

– Ja´ äl så duktig att ja´ fål pussla nu…

Snabbt, snabbt fick hon på sig skorna och sprang till klätterställningen då det äntligen var rast!
Klätterställningen visavi Hedvig stressar mig lite inför skolstarten – ganska mycket faktiskt…
Hon klättrar upp snabbt men har inte lika god koll på hur man kommer ner på säkraste sättet utan kastar sig gärna handlöst till t ex ”brandmansstången” där man skall glida ner sakta… Glida ner sakta är inte Hedvigs grej alls…

Två lärare försäkrade mig om att det alltid är någon med vid just klätterställningen…
 
Om jag är lugnad…?
Inte ett dugg!!!

Vid ett tillfälle sade fröken att Hedvig skulle hålla i handen – vilket inte gick alls! Det är inte heller Hedvigs grej, att hålla handen… Hon kan ju ”hälv”…

Fröken U vann den striden!!!

Fantastiskt att vara ett steg bakom och se att lilla H ”vågar” visa lite temperament, visst måste hon känna sig hemma då tänker jag…?! 

Efter rast och fruktstund var det dags att ”arbeta i grupp” hos fröken Å och hennes smartboard!
Åh, så roligt det var med smartboard!
Det var Hedvigs grej kände jag!
Otålig, mycket otålig, i väntan på sin tur för att gå fram till smartboarden, slå på en tärning, se siffran, säga siffran, dra rätt siffra till tärningen och slutligen plocka upp rätt antal kapla-stavar och visa sina klasskamrater!
Det gillade Hedvig och hon var briljant!

Nästa gång är det dags att få stanna och äta lunch i skolan…

Jag försöker idogt förklara att det nog inte serveras ”söttbullal, potatismooos, sås o linnon” varje dag!
Inte ens i skolan liksom…

    

räkna

Vilken prima ballerina…

… vi har fått skåda ikväll!

Ja, vi har skådat många fantastiska ballerinor, clowner, jonglörer, cirkushästar, lejon, ormtjusare m m men fokus för oss ikväll låg på familjens egen lilla ballerina. Hon som kämpat sedan i höstas med att övertyga sig själv om att cirkus inte är farligt, att clownerna är snälla och att cirkus faktiskt är kul!

För oss var det inte så självklart att lilla H alls skulle vara med när det väl kom till kritan. Så sent som fem minuter innan föreställningen pratade vi om det; hoppas hon inte blir ledsen… kanske kommer hon stå tyst i ett hörn…?

Men inte!!!

Först ut var lejonet, det hemska farliga lejonet som drogs in på skrinda av cirkusdirektören! Hujedamej så ruskigt!
Sedan gjorde fyra vackra cirkushästar entré. De galopperade runt, runt ackompanjerade av cirkusmusik.
Därefter kom de vackra ballerinorna med sina hemsydda tyllkjolar och vackert Thailands-paraply i handen…

Och där stod hon plötsligt – vår lilla, lilla flicka som blivit så stor!
Hon stegade fram till sin lina av tejp fastklistrad på golvet, och balanserade, snurrade, dansade, log, vinkade till oss, koncentrerade sig och ja, hon var bara så otroligt duktig och ljuvlig där hon uppträdde med alla de andra söta ballerinorna!

Klumpen i halsen var förstås ett faktum!
Jag tänker att jag snart borde växa ifrån den men den tycks snarare tillta med åren…

När ballerinorna dansat ut bakom skynket tog det inte mer än någon sekund så for skynket åt sidan, som skjuten ur en kanon kom lilla H springande och kastade sig i min famn samtidigt som hon ropade:

– Jag kan mamma!!! Jag kan!!!

Och visst kan hon lilla H!

För ett år sedan hade detta inte varit möjligt…
Då hade rädsla och blygsamhet tagit överhanden…

Men hon är stor nu vår lilla ballerina!
Stor och mycket, mycket stolt över sin insats som prima ballerina…

    

         

stor

På onsdag är vi inbjudna till…

… cirkusföreställning!

Det skall bli såå spännande och gudarna skall veta att vi övat hela familjen (som synes ovan)!

Cirkus har varit temat på dagis under höst och vår.
Ett bra tema kan jag tycka med tanke på att lilla H är – eller har varit – väldigt rädd för allt som har med cirkus att göra. Första gången de tränade på cirkus i höstas gick Hedvig helt sonika in till småbarnsavdelningen istället, hon ville inte vara med…

Sakta men säkert har vi dock förstått att hon vant sig och att hon till och med är entusiastisk över den kommande cirkusföreställningen.

Mest av allt har hon engagerat Ebba och Ludvig i att ”tläna på cilkus” här hemma – och jag undrar lite stilla om hon inte borde bli cirkusdirektör den lilla damen…?
Oj, vad hon regisserar, dikterar villkor och ställer krav på övriga cirkusmedlemmar i hemmet!
Men det är bra att kunna ta för sig, vi hejar på, vi gör ömsom som hon säger till oss och ömsom tar vi en konflikt för att se vem som kan tänkas vinna striden.

Jag fick för mig att lilla H skulle välja att vara starke Adolf på förskolans cirkus – barnen fick nämligen själva välja karaktär och ja, starke Adolf kändes rätt mycket som Hedvig på något vis!

Men nej, inte alls!

Glädjestrålande kom lilla H hem i höstas och deklarerade att hon skulle vara ballerina!
Hon har sytt sin egen ljusblå tyllkjol på dagis och hon skall ha vita strumpor och vit top – hon kommer vara den allra sötaste ballerina vi sett, det är jag övertygad om!

Vad jag är mindre övertygad om är ifall hon alls kommer att delta…?

Det är nämligen inte alls säkert att hon tänker infinna sig i ledet och göra så som är tänkt – sådan är hon lilla H och vi väntar med spänning…

cirkus

Idag var det dags…

… för första besöket i skolan!

Vilken mallig liten H som traskade iväg över skolgården i morse!
Vilken nervös mamma som traskade med henne över skolgården i morse!

Varför jag var nervös?

”Ingen aning” som lilla H brukar uttrycka sig…
Jag vet inte riktigt, det är svårt att sätta fingret på varför jag kände mig lite nervös och lite orolig samtidigt som jag absolut också kände mig positivt förväntansfull!

Redan då vi gick från bilen över skolgården mot klassrummet i morse blev Hedvig eld och lågor över den fantastiska klätterställningen med den stora rutschkanan som fanns på skolgården!
Jag tänkte mer på hur otroligt liten lilla H såg ut där hon traskade omkring på skolgården, mitt lilla hjärta…
Tänk så olika man ser det när man är liten och när man är stor…

Redan på skolgården hörde jag flera barn som ropade på Hedvig, det värmde!
Små fotbollskompisar som blev glada när lilla H kom på besök.
Vi möttes av lugn musik som hördes svagt i bakgrunden medan barnen fann sig tillrätta med väskor och annat innan det var dags för samling. En samling som fick ta all tid den behövde ta medan man gick igenom veckodag, datum, månad, namnsdag (det är Gotthard idag för er som inte vet…), dagens väder med mera.

Alla barn i klassen (som blir fem med lilla H) fick antingen berätta eller visa något för de andra barnen.
När turen kom till lilla H var hon inte riktigt förberedd på detta men valde helt enkelt att viska till mig vad hon ville berätta så att jag kunde säga det till de andra barnen. Hedvig valde att berätta att hon skall passa Cola (mormor och morfars hundvalp) i morgon och att Cola skall sova över hos oss. Det tyckte de andra barnen var spännande och jag njöt av att Hedvig själv kom på vad hon ville berätta – det är så lätt för mig och för andra att lägga orden i munnen på henne istället för att ge henne tid att formulera sig själv…

Efter samlingen var det dags att ”jobba i bänken” – en egen liten bänk fanns i ordninggjord för lilla H, så malligt!
Snälla fröken Ulrika hade snappat upp att Hedvig är helt såld på Spiderman och att hon älskar att pussla så där fanns Spidermanbilder att färglägga och där fanns ett pussel. Pusslet lade hon i ett nafs och gick sedan helt sonika till Ulrika och bad om fler pussel.

Där fanns också en övning där Hedvig skulle skriva sitt namn och en annan där hon skulle ringa in bokstäverna i sitt namn. Vid den senare övningen ringade hon in sina bokstäver och avlsutade med att även ringa in bokstaven ”Ö”. Jag frågade om hon verkligen har bokstaven ”Ö” i sitt namn, då tittade hon på mig och sade:

– Ja´ ville ju sudda ja´….

Så klart att hon ville sudda!
I hennes egen lilla korg med pennor låg faktiskt ett suddgummi och det vet jag ju att Hedvig är förtjust i. Att jag inte förstod det…

När det äntligen var dags för rast formligen rusade lilla H ut ur klassrummet och aldrig tidigare har hon fått på sig sina Spidermanskor så snabbt som idag! Jag fick hejda henne och påminna om jackan, så bråttom hade hon och jag anade vad som lockade. Det stora, stora klätterställningen lockade och helt orädd sprang hon dit, sade ”Hej, ja´ hetel Hedvig ja´…” till några stora flickor i åk fem och satte sedan igång att klättra, hoppa, springa runt och kunde verkligen inte förstå att det var dags att säga hej då till klasskamraterna efter rasten – hon hade nog gärna stannat hela dagen!

En mycket nöjd liten H traskade över skolgården tillbaka mot bilen…
Hand i hand med en mycket nöjd mamma…

     

      

skola

Säsongen har börjat!!!

Och vi har en otroligt taggad liten H!!!

 Som hon har längtat, liten H!
Som hon har väntat, liten H!

Så var det då äntligen dags ikväll!
Härligt att träffa sina fotbollskompisar igen – även om efterlängtade N inte var där…
Härligt även att träffa sina tränare igen…
Härligt, malligt, att också lilla H:s pappa numer tillhör tränarna…

Jag vet nästan inte hur jag skall beskriva denna timme av total lycka!
Av lilla H:s höga blodtryck märktes inget, hon sprang och sprang och sprang i en hel timma och precis som förra terminen bröt hon ihop då det var dags för den sista straffsparken.
Då är nämligen matchen slut, och därmed träningen…

Vad är väl en timmes fotbollsträning då man väntat och längtat sedan i höstas…?

       

fotboll

Besöket hos kardiologen…

… är över – för denna gången…

Jag tyckte lilla H var ”duktig” sist, förvisso med en mängd mutor, men idag är jag stum över hennes fantastiska samarbetsvilja! Hon gjorde helt enkelt allt som de bad henne om, utan att ens tveka!
Stumma och stolta är vi, mamma och pappa!

Hur var ”allt” med hjärta och blodtryck då…?

Tja… förträngningen på aortabågen är kvar – så klart – men den har inte förvärrats.
Det höga blodtrycket är också kvar – så klart – och det var nog ännu lite högre idag. Med betoning på lite och även om mitt hjärta gjorde en dubbelvolt när jag förstod att det var högt så tvingar jag mig att lita på fantastisk expertis; om de inte är akut oroade så kanske jag borde försöka lugna ner mig och min oro…?

Men det är svårt…

I höstas pratade man om två vägar att gå; det ena var (om jag minns rätt, jag blir totalt blockerad när de pratar om vad som händer med mitt barn) att sätta in blodtryckssänkande medicin, det andra var att genomföra en sprängning för att få bort förträngningen.

Vi fick inte mer klara besked idag. Kardiologen förklarade att hon och ytterligare ett antal läkare skall konferera om hur behandlingen av Hedvigs höga blodtryck skall planeras. Vi försökte nog båda två att ”få ur henne” vad hon ansåg men hon förklarade för oss att om hon berättar det så har hon i princip tagit ett beslut som hon inte ensam skall ta. Konferens om fortsatt behandling har vi varit med om förut och det känns tryggt…

Hon trodde att konferensen skulle äga rum på fredag och därefter får vi besked. Både min man och jag har nog en föreställning om vad som kommer att ske, men vi vet ju inte och för en gångs skull känns det otroligt skönt att just mitt lilla barn inte är en prioriterad patient…

doktor

Jag jobbar på…

… att leva här och nu…

Jag har verkligen ”tättesvårt” för det, men jag jobbar på det!
Jag tillhör skaran av människor som grubblar, tänker, funderar, oroar mig och sedan grubblar lite till – så mycket att jag ibland undrar om man kan grubbla ihjäl sig…?
Så klart finns också ett samband mellan grubblerier och klump i magen/klump i halsen!

I morgon är en dag jag försökt tänka bort genom att aktivt hela helgen försökt att vara här och nu, tänka här och nu. Dels riskerar jag ju att missa allt fint som är här och nu – eller kanske inte, jag är ju trots allt kvinna och klarar av många saker samtidigt 🙂 – dels tar dessa grubblerier och all oro väldigt mycket energi från mig.

Precis som vissa människor stjäl energi utan att ge tillbaka så stjäl grubblerierna energi utan att ge det minsta positiva tillbaka. Människor jag upplever som energitjuvar försöker jag att putta lite längre ifrån mig i livet, det är inte lätt och jag tycker dessutom oftast om även dessa människor även om jag märker att de liksom suger musten ur mig.

Jag försöker alltså nu också att putta grubblerierna en bra bit ifrån mig, det borde inte vara lika svårt – de tycker jag ju inte ens om…

I helgen som varit, nej jag menar ÄR, har jag omgivit mig med människor jag tycker om och mår bra av och jag har gjort saker jag trivs med. Detta för att må bra naturligtvis, för att njuta av livet men också för att putta bort oro. I morse satte lilla H och jag en bulldeg innan frukost, sedan åt vi frukost för att därefter ta oss an baket. Härlig start på dagen och klockan tio fanns här 102 nybakta bullar som spred en ljuvlig doft i huset!

Vad är det då jag så intensivt puttar bort?
Oron för lilla H:s hjärta… oron för lilla H:s blodtryck…

Imorgon är det dags för kontroll av hjärtat och kanske framför allt hennes blodtryck som man upptäckte var för högt i höstas. Nej, inte skyhögt, inte ”alarmerande högt” som ”de” uttryckte det, men ändå för högt…

Vid lunchen alldels nyss resonerade min kloka make med mig och påminde mig om att vi faktiskt inte märkt att hon skulle vara mer påverkad av blodtrycket nu än vad hon var i höstas. Med andra ord borde trycket inte vara högre nu än då. Det låter rimligt och mitt huvud och mitt förnuft säger mig att det antagligen är så.

släpp det då, kan man tycka, var inte orolig…
Men… jag är det i alla fall…

Minsta lilla som händer/drabbar lilla H gör att jag abrupt kastas tillbaka till tiden då hon var pytteliten och sjuk. Då hon genomgick två operationer – jag var skräckslagen båda gångerna!
Där hamnar jag igen, vid minsta lilla, och då är det så svårt att putta bort oron…

Hela lilla H lever här och nu – hon är som min egen lilla mindfulness-coach – och jag försöker att ta efter henne så mycket jag kan.

Jag önskar förresten att varenda människa hade en liten H som coach – hennes perspektiv till saker och ting är oslagbart…

Nybakta bullar ur Hedvigs perspektiv

   

här                              nu