Liten H...
aug 28 2023
Grattis älskade Hedvig!

19 år – hur gick det ens till?

Du lilla fina, vackra, kloka, snälla, bästa lilla H. Som du skrämde livet ur oss när du kom. Som du gett oss livet varje dag sedan dess. Så tacksam. Så innerligt tacksam över att få vara din mamma.

19 år och alldeles, alldeles bedårande. Förtjusande. En av de klokaste människor jag vet.
Du kör ditt race, ändrar inte på dig för något eller någon. Eloge till dig för det. Du säger som det är.
Helt utan värdering i det du säger.

Grejen med att inte lägga någon värdering i det du säger och tycker är så beundransvärd.
Och faktiskt något de flesta av oss inte klarar av.
Men du klarar av.

Du har precis börjat sista året på gymnasiet och väntar intensivt på studenten. Vi som känner dig vet att du redan imorgon bitti kommer prata om studenten exakt varje dag fram till dess. Faktiskt flera gånger om dagen fram till dagen D. Vi känner dig.

Vi vet också att vi kommer att ledsna på att prata om studenten flera gånger varje dag.
Men vi kommer att göra det ändå. För att det är viktigt för dig. Det som är viktigt för dig är viktigt för oss.

Livet efter studenten. Du vet vad du inte vill. Och du vet vad du vill. Alltså. Jag är så oändligt glad för att du vet vad du vill med ditt liv. Då kan vi hjälpa dig att nå dina mål. Och du är hyfsat bra – för att inte säga fenomenal – på att nå dina mål. Du ville ha ett sommarjobb förra året men fick nej överallt. Du ville ha ett sommarjobb i somras men fick nej på allt du sökt. Så vi skrev en ansökan tillsammans och publicerade på Facebook. På något sätt lyckas du med det du företar dig. Du har varit i tidningar, radio, tv men framförallt fått extremt många jobberbjudanden varav du valde två.
Mer om sommaren i ett annat inlägg.

För dig är det din födelsedag.
Och jag blir som alltid melankolisk. Gråtig.
Det var så tufft när du kom. För mig, för din pappa.
Men allra mest för dig.

Du klarade dig genom hjärtfel och tarmfel.
Du kämpade som en tok. Vi kämpade som tokar. Men du ännu mer.
För det kommer jag vara dig evigt tacksam.

Älskade lilla Hedvig.
Du har ett fantastiskt liv. Du lever livet. Du har vänner. Du är förälskad i din Emil.
Du vet vad du vill med livet.
Vi backar dig. Alltid.


Njut din födelsedag. Njut ditt liv.

❤️

Jag älskar dig …


https://youtu.be/2cBzMSPYKas?si=IOjn04Zma0NYpoPD

Jessica Roos Rahmquist 0 Kommentarer
feb 3 2022
2022 verkar gå i …

… tecken av väntan …

Hon väntar på våren. På att få gå ut tvåan. Inte för att ha sommarlov som man kan lockas att tro. Mer för att just gå ut tvåan och vara ytterligare ett steg närmare studenten.

Hon väntar också på att hon ska fylla arton år. A.R.T.O.N. Hur gick det ens till? Eller, det är ett antal månader kvar. I fredags var det sju.

– Sju månader går fort. Det gör det.

Så säger hon. Sedan smäller det, säger hon också. Då blir det party och bästa Tobbe Taxi är bjuden. Hon funderar över om hon kanske ska bjuda gästerna på kebabrulle. Tobbe Taxi älskar kebabrulle.

Sin mamma och pappa ska hon bjuda på Pinchos då hon fyller år. Jag bjuder, säger hon frikostigt. Kanske får vi höja månadspengen till dess?

Mest av allt väntar hon dock på att bli faster. Alldeles nu. I dagarna. Hon väntar och längtar. Jag väntar och längtar med henne. Farmor. Tänk ändå. Stort. Fint.

Vi ska få en ny liten människa.

Kärlek …

♥️

… som vi redan älskar vår nya lilla människa…

Jessica Roos Rahmquist 2 Kommentarer
jan 3 2022
Tyst från oss …

… I know …
Men bloggen krånglar.

Den krånglar och har så gjort en dryg månad.
Men ”vi” jobbar på det. Hjälpen är nära och då är vi tillbaka.
Promise.

Hösten har varit fin. Och varje dag pratar vi om den kommande artonårsdagen.
Långt kvar, jag håller med. Men dagen är stor och sedan sjuttonårsdagen tog slut har hon planerat sin artonårsdag.
Tills dess har vi bestämt att hon är ”snarton” år.
Det är fint.

Vintern.
Vi har haft snö och åkt pulka.
Snö är ingen självklarhet där vi bor. Inte alls.
Lyckliga för snön som föll och låg kvar är vi.

Jul- och nyårshelger har passerat och i år lät Hedvig hälsa till tomten att han inte behövde ta sig tid att komma hit.

– Det är bättre han åker till de små barnen så kan ja´ vara tomte här hemma.

Jag vill poängtera att det kan ha varit världens sötaste tomte som därmed kom till just oss.
Med klappar och skratt, kramar och fniss.
Mysigt.

Under hösten och vintern har vi haft uppdrag kopplade till vår bok.
Hedvig skriver autografer och jag föreläser. Så ser även våren ut.
Ett ämne värt att lyfta. Gång på gång.
Även om jag nervösar mig.
Gång på gång.

Kram å hej …

❤️

… och god fortsättning …

 

 

 

 

 

Jessica Roos Rahmquist 0 Kommentarer
mar 16 2021
På söndag…

… smäller det…
Då finns boken ”där böcker säljs”.

Vi har en galet spännande vecka. Och förra veckan också om jag ska vara ärlig.
Vi blir intervjuade lite här och där och varstans. Ibland är Hedvig med, ibland inte.
Hon har ombetts att spela in korta filmer till Aftonbladet Family och till P4 Göteborg.
Vilket hon så klart med glädje har gjort.

Idag är vi med i ortens lokaltidning.
Hedvig är utlovad att vår yttepyttiga lilla lånehund ska vara med på bild.
Hon ordnar det för sig. Hedvig. Och han är ju faktiskt hennes bästa kompis.
På fredag skriver Göteborgs-Posten om oss, på lördag Alingsås Tidning.

Idag är jag inbjuden till P4 Göteborg. Hedvig också. Men hon avstår.
Hon är lovad att gå till studion i skolan och spela in en låt.
Hennes prioritering är fullt förståelig.

Men på fredag.
På fredag smäller det minsann.
Då är vi med i Nyhetsmorgon på TV4.
På länk på grund av det ”himla skitviruset” som Hedvig väljer att kalla det.
Också det fullt förståeligt. Bra policy.

Hur som helst är Hedvig utlovad sin favvoprogramledare.
Och ungefär klockan 08:15 finns vi där.
Hedvig och jag.

Vi fnissar mycket de här dagarna vill jag lova.
Ibland kommer en tår när vi pratar om hur förfärligt oroliga vi var allihop när hon var så sjuk.
Då får vi pussas och kramas lite extra mycket och tänka på hur bra allting blev.

 

 

Hedvig ser sig numer som rikskändis…

❤️

… som jag unnar henne…

Jessica Roos Rahmquist 7 Kommentarer
jul 16 2017
Hon ringer och ringer…
 
… och ringer…
Nära och kära.
 
På Facetime.
Först Ebba imorse.
Pratade sig igenom heeeeela Ebbas frukost.
Om ditten och datten, om fuskspel, Ebbas vänner och om vädret. Mest om det regniga och ruskiga vädret Ebba visade hemifrån. Herre Gud och oj och vad vill Gud egentligen med detta ovädret över fina Ebba?! Så undrar lilla H. Eftersom som solen skiner så över just henne, just här i Spanien. Ebba äter upp sin frukost, berättar att hon ska till stan och kolla i affärer, kanske köpa kläder och Hedvig säger Jahaaa… och åhåååå… 
Sedan lägger de på.
 
Efter en halvtimme.
 
Så ringer hon mycket, mycket saknade Ludde Lurv.
Långt borta i Sydafrika. Fast jag egentligen inte får vara med på hennes face-timesamtal tränger jag mig in. Jag vill ju se honom. Höra honom. Min fina. Han fattas mig så oändligt. Hon ger med sig. Jag får vara med. Inte så mycket i bild. Det gör inget tänker jag. Bara jag ser och hör honom. Han pratar om safari, förkylningar, fem minusgrader på natten och jag känner att det är så nära nu. Så nära tills vi ses och fast han är tjugo år fyllda, lilla gubben, vill jag så gärna ”snyta näsan”, göra en kopp te och pussa pannan. Går det ens över någonsin?! Längtan och behovet menar jag. Nej. Jag tror inte det. Och jag unnar mig det.
Punkt.
 
Så ringer hon moster.
Ungefär 278 gånger ringer hon moster.
Jag förklarar att hon inte behöver ringa mer. Att moster L garanterat ringer upp när hon kan. När hon ser att lilla H ringt just ungefär 278 gånger.
 
Hon ger sig inte.
Forsätter ringa under promenaden ner till stranden. Samtidigt som hon ”vloggar” (#teenager) och snubblar på allt, exakt allt, som kommer i hennes väg.
Och, ungefär precis som vi fällt upp alla solstolar, lagt alla handdukar till rätta, smort in oss med ännu mera solkräm, med mera, med mera, så får hon äntligen tag i moster L. Som sovit efter en natts barnvaktande. Som Hedvig har noll förståelse för. Så nu, där och då, fick moster L via Facetime hänga med på diverse turer på stranden. Flygplanen i luften, den roliga gubben som låter arg fast han bara säljer frukt (ananaaaaaas, pineaaaaaple, meeeelon, tuttifruuuutiiiii), mamman som släntrade upp från havet med mera mera.
 
Många, många, många minuter pratat de.
Till slut får jag stopp på samtalet.
Hot om batteri och så.
  Ni vet.
 
Så hemma. I huset vi hyr.
Vi hör henne. Hon babblar igen.
Hon har ringt Ebba och Johanna. Igen. 
De ligger dubbelvikta av skratt hemma i vår soffa. Hon är så rolig, lilla H. Hittar på upptåg. Jag får inte vara med. De är tjejligan förklarar Hedvig, där har jag inte tillträde. Ring själv en annan gång säger hon och ber mig gå ut. Stäng dörren, säger hon också. 
Punkt.
 
Vi äter middag och spelar Halvan-Yatzy.
Hon tar en dudch och vill ha skattjakt efter sitt lördagsgodis fast det är söndag. Så blir det.
 
Vi ringer Ludde, och ingen tjejliga i världen kan stoppa mamman från att vara med. Hon inser det. Ogillar men inser. Vi får inget svar. Han är ju ändå i Sydafrika och vi visste ju inte om vi skulle ha sådan tur. Hon köper det också. 
 
 
Stora tjejen…
 
❤️
 
 
My God vad hon har ringt runt idag…
LitenH 0 Kommentarer