Liten H...
Det är så tomt och konstigt…
 
… här i huset…
 
Vår lilla Duracellkanin är ju på muffinsfest.
Och gör säkert pizza med tomatsås just nu.
Och kanske har blåst upp ballonger och hängt upp flaggor och skall poppa popcorn och har det säkert bara alldeles bäst tillsammans med Johanna och kanske John också. Som lilla H önskade skulle vara hemma och som jag inte visste ifall han skulle vara eller inte.
 
Hur som helst är det alldeles tyst och tomt och pappan sitter ensam i bastun, utan lilla H, och mamman vet liksom inte vad hon skall hitta på. Efter att ha pratat bal, balklänningar och håruppsättningar med äldsta dottern sippar hon nu lite stilla på ett glas champagne men vet inte riktigt vad hon skall hitta på som sagt. Kanske borde hon sätta sig ner i sköna fåtöljen med ett härligt magasin och bara njuta av det där som kallas egentid.
 
Hon gör nog ett försök i alla fall…
 
Och där gick hon…
 
… i mål…
 
Efter ett antal träningsdyk satte hon det.
Och efter ett antal försök att simma 25 meter på djupt vatten utan att hugga tag i den mycket frestande kanten gick det vägen! När alla andra hade klivit upp tyckte Hedvigs simlärare att de skulle prova en gång till. Hon ”placerade” Hedvig mitt i banan, utom räckhåll för både kant och lina.
Pust och flås och skratt och fniss. Ett och annat försök att vinka till mamman som ivrigt hejade på resulterade i någon kallsup här och där. Men hon kom hela vägen fram.
Hon gick i mål och det gick – till slut – som smort!
 
Bravaden resulterade i en guldfisk…
 
 
 
Vi hade en trött men mallig och lycklig liten tjej här hemma ikväll…
Hon är bra våghalsig…
 
… Hedvigs fina Johanna …
 
Johanna brukar fråga Hedvig vad hon vill att de ska hitta på nästa gång de ses.
Däri ligger det våghalsiga tänker jag. Hedvig tillhör skaran som har mycket livlig fantasi och förslagen kan bli hur galna, tokiga, roliga, busiga och snudd på icke genomförbara som helst. 
 
Efter förra veckans tur till simhallen med tillhörande bastu och fika frågade Johanna vad de skulle hitta på nästa gång. Hedvig hade det hela mycket klart för sig och deklarerade:
 
– Då ska vi ha muffinsfest!
Muffinsfest hemma hos dej med såna ballongel vi hade hemma på nyål.
Dem ska vi hänga på lampolna. Vi ska baka muffins, bluna, göla pizza med tomatsås, äta glass, popcorn och titta på Dumma mej 2. Å flaggol ska vi ha också!
 
Så… på fredag smäller det!
Då blir det muffinsfest á la Hedvig & Johanna.
 
Jag fick anledning att fundera…
 
… över KUB-test igen…
 
Igår.
En kompis till Ebba ville ställa några frågor med anledning av dennes gymnasiearbete. Syftet var att jämföra funktionsnedsattas situation i samhället på 60-talet kontra idag. Har situationen blivit bättre? Vad har i så fall blivit bättre? Etc etc.
 
Kloka frågor. Alla frågor var kloka och relevanta. Det gör mig både glad och hoppfull. Glad för att unga människor idag visar ett genuint intresse för funktionsnedsatta och deras situation i samhället. Jag tycker att jag ser det ofta. Hoppfull för att jag känner att det faktiskt är möjligt att förändra. Det finns en möjlighet att vårt samhälle mjuknar en aning. Mjuknar och ser till alla människors lika värde. Inte bara i teorin. Det är de många fina tonåringarna som gör mig glad och ger mig hopp.
 
En av frågorna jag besvarade var vad min personliga åsikt om KUB-tester är.
Med risk för att hänga ut mig själv, trampa någon på tårna och för att någon kan tycka att jag är rabiat i frågan måste jag svara att jag ända inifrån hjärtat är fruktansvärt mycket emot KUB-tester. Det är jag utan att döma andra och deras val. Jag är det också utan att vara abortmotståndare. Men jag är emot KUB-tester.
 
Jag förstår inte ens varför de finns.
Min tanke är att man tar emot det barn man får. Och jag vet att man älskar det barn man får.
Varför, varför, varför är människor så rädda för det okända? 
 
Så tänker jag lite till.
Jag tänker på de skäl jag tycker mig höra när KUB-tester försvaras. Eller rättare sagt de skäl som ofta anges, av människor som du och jag, då någon väljer att ta bort ett barn med till exempel Downs syndrom. Till och med när någon bara tänker sig in i situationen att bära på ett litet barn med Downs syndrom hör jag samma skäl. Detta utan att personen ifråga kanske ens har varit i närheten av att vänta ett barn med Downs syndrom. Ändå är beslutet taget: ”Ett sådant barn skulle jag ta bort…”
 
Skälen jag syftar på är:
Ett sådant barn kommer inte ha ett värdigt liv…
Ett sådant barn kommer aldrig att bli självständigt…
Ett sådant barn kommer alltid att vara i behov av hjälp…
Ett sådant barn kommer bli utanför, kommer att bli retat….
Ett sådant barn kommer inte att växa upp och få uppleva kärleken…
Ett sådant barn kommer inte att kunna gifta sig och få barn…
etc
etc
 
BULLSHIT säger jag.
Ett barn med Downs syndrom har ett fullkomligt fullvärdigt liv – om denne själv upplever det. Ingen annan kan bestämma vems liv som är värdigt och vems som inte är det. Det är upplevelsen av livet som räknas och upplevelsen är subjektiv.
 
Ett barn med Downs syndrom kommer att växa upp och bli självständigt i mycket, och behöva hjälp med en del annat. Vari ligger felet i att behöva hjälp? Det behöver vi alla då och då genom livet.
 
Ett barn med Downs syndrom behöver inte bli utanför. Det behöver inte heller bli retat. Och skulle personen i fråga bli det så säger det mer om omgvningen än om människan som råkar ha en extra kromosom. 
 
Ett barn med Downs syndrom behöver inte växa upp för att uppleva kärlek. Den förmågan finns från första andetaget. Att ge och ta kärlek, det är alla förunnat. Kärlek är inte bara förunnat dem som har 46 kromosomer, om någon nu trodde det. Kärlek finns så det räcker och blir över till alla.
 
Ett barn med Downs syndrom gifter sig ”så mycket som de vill” för att använda Hedvigs uttryck. Vi alla som bara har 46 kromosomer vill väl inte gifta oss per automatik och bara därför tänker jag?
 
Ett barn med Downs syndrom kanske inte kommer att bli förälder när hon eller han blir vuxen. Men Herre Gud, alla vuxna människor på jorden blir väl inte föräldrar?! Vissa väljer att inte bli det, vissa blir det inte trots en längtan. Det måste de förhålla sig till, oavsett antal kromosomer…
 
Var och en gör sina val utifrån sina förutsättningar.
Det är en möjlighet vi har i Sverige, inte bara i den här frågan.
Men jag skulle gärna vilja att vi skippar alla dessa innehållslösa skäl. De saknar substans.
Jag skulle gärna vilja att människor som väljer bort barn ett barn med till exempel Downs syndrom tog lite mer ansvar för sitt val. Jag skulle vilja att människor var lite mer ärliga till skälen för sitt beslut. 
Varför inte stå för att man är rädd för det annorlunda? Varför inte vara ärlig och säga att man inte tror att man skulle orka med ett barn i behov av särskilt stöd. Någon kanske till och med skulle skämmas över att ha ett barn som är annorlunda. Stå för det då. Varför inte vara ärlig och stå för att man är full av fördomar likt de ovan. Fördomar behöver inte vara fult. De är sprungna ur okunskap. Men så var ärlig med det då.
 
Valen en människa gör har jag största respekt för. Verkligen. Det är upp till var och en.
Men hur man motiverar sina val, att man motiverar sina val med de skäl jag nämnde ovan – det har jag problem med. Helt klart. Jag tycker skälen är oärliga. Jag har inte problem med vare sig rädsla eller ogrundade föreställningar om att man inte skulle orka med ”ett sådant barn”. Båda sakerna kan man göra något åt genom att skaffa sig kunskap. Om man vill.
 
Men att man bestämmer att det blivande barnets liv kommer att bli ovärdigt så det är bäst att ta bort det – det har jag riktigt stora problem med. Själva tankesättet…
 
 
 
Var ärlig och sann mot dig själv…
När man ska gå och lägga sig…
 
… och pappan har varit borta i tre nätter…
Och man vet att han kommer att vara hemma när man traskar in till sin mamma och pappa någon gång i natt.
Och om man dessutom inte ska somna ”hemma hos mamma” ikväll när man har gjort det tre nätter i rad.
Då kan det vara himla svårt att somna så här på söndagskvällen.
 
Har man dessutom haft så galet roligt hela dagen att hela lilla kroppen är alldeles ut och in av lycka, då blir det liksom ännu svårare att bara landa och försöka sova. Har man blivit hämtad av bästis-Emil på förmiddagen och varit på ett lekland tillsammans med honom i tre timmar, för att sedan följa med honom hem och äta jättejättemycket tacos fast man alls inte tycker om det egentligen, inte hemma i alla fall, ja men då blir det ju hur svårt som helst att sova.
 
När mamman så hämtar lilla H hos bästis-Emil undrar hon om inte hon och mamman kanske skulle kunna basta tillsammans så där på söndagskvällen. Så där som pappan och hon brukar göra, och ha vattenflaska med sig och läsa en väldigt spännande Bamsetidning och så. Som pappanbrukar göra. Då känner mamman att det är klart att vi bastar och sedan försöker hon efter bästa förmåga göra precis så som pappan brukar göra. Hedvig är en mycket tydlig och rak chef så det finns inte mycket utrymme att misslyckas. Hon ger klara instruktioner och jag tog mitt ansvar och fullföljde alla åtaganden till hundra procent.
 
Så var det dådags för godnattsaga och den ständiga diskussionen om hur länge man faktiskt får babbla med alla sina gosedjur innan man bara måste stänga ögonlocken över de vackra brunsvarta ögonen. Som alla andra kvällar kom vi överens om att det räcker att babbla en liten, liten stund – vilket i sig har visat sig vara en definitionsfråga och i den kommer vi aldrig komma överens. Så får det vara.
 
Men när allt blir så där pirrigt och ut och in i hela den lilla kroppen då kan det också hända att man mitt i babblandet med alla sina gosedjur måste gå upp och rita en fin teckning med en trädkoja på till sin pappa som kommer hem sent, sent. Som en överraskning liksom, och helt utan att mamman vet.
Sedan står man plötsligt i vardagsrummet, rufsig i håret och med en både rullad och vikt teckning i famnen och så är man så där prilligt pirrig att man inte kan stå still på de små bara fötterna. Och man förklarar för mamman vad man har gjort till pappan och att man gärna vill lägga överraskningen på hans skrivbord för annars kan hon verkligen inte sova. Hon berättar också att pappan kommer att bli alldeles nervös för att han blir så glad då han ser överraskningen och det förstår jag väl?! Jag svarar att visst förstår jag det, vi lägger teckningen med trädkojan på pappans skrivbord och jag lovar att inte berätta någonting för det är ju en hemlis och lilla H traskar tillbaka till sängen och jag säger att babblandet är slut. Hon nickar och håller med om att babblandet är slut för nu är hon så trött, så trött. Hon pussar mig och kramar mig, tackar för en fin dag och viskar:
 
– Ja´ älskal dej mamma, å pappa, å Emil…
 
 
Någon liten sover som gris i sin säng just nu…
Igår…
 
… då journalisten för Året Runt var här…
 
Då fick jag frågan jag så ofta får:
Hur är det att leva med ett barn med en funktionsnedsättning?
 
Vad svarar man på det?
Så där enkelt och lättförklarligt menar jag.
Å ena sidan skulle jag kunna prata om det i timmar.
Å andra sidan väger jag mina ord väldigt noga.
Fasan vore om de uppfattas fel. Om de uppfattas som negativa gentemot lilla H.
Hon är ju underbar, ljuvlig, tokig, rolig, trotsig, jobbig, tjatig, fnissig, busig etc – precis som alla andra barn. 
 
Då kom jag att tänka på dikten Välkommen till Holland.
De flesta av er har säkert läst den flera gånger. Flera av er har säkert sett den som tröst emellanåt. Jag tycker den är fin. Den är så sann och den beskriver så väl hur det är att faktiskt få ett älskat litet barn med en funktionsnedsättning. Ni som läst den, läs igen. Ni som inte läst den: läs, njut, lär och förstå…
 
 
 

När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa – till Italien. Du köper en bunt guideböcker och lägger upp en underbar rutt: Colosseum. Michelangelos David. Gondolerna i Venedig. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.

Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen. Du packar väskorna och ger dig iväg. Flera timmar senare landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: ”Välkommen till Holland.”

”Holland?!?” säger du. ”Vad menar du med Holland?? Jag bokade en resa till Italien! Jag skulle vara i Italien. Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien.” 
Men flygrutten har ändrats. De har landat i Holland och där måste du stanna.

Det väsentliga här är följande: De har inte tagit dig till en förfärlig, vidrig, snuskig plats, full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar. Det är bara en annorlunda plats. 
Så du måste bege dig ut och köpa nya guideböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig skulle ha mött. 
Det är bara en annorlunda plats. Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än i Italien. Men efter att du varit där ett tag tar du ett djupt andetag, ser dig omkring… och upptäcker att Holland har väderkvarnar… och Holland har tulpaner. Holland har till och med verk av Rembrandt.

Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien… och alla skryter de om vilken härlig tid de hade där. Och i resten av ditt liv kommer du att säga ”Ja, det var dit jag skulle åkt. Det var vad jag hade planerat”.

Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att försvinna… därför att förlusten av den drömmen är en mycket, mycket betydande förlust. 
Men…om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien, kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella, det väldigt härliga… med Holland.

© Emily Perl Kingsley, 1987. All rights reserved. 
Översättning: Annika Åhlberg
 

Lata lördag…
 
… och vi har varit vakna sedan strax före halv sju…
 
Man hinner mycket om man vaknar tidigt. Positive thinking…
Vi har hunnit mysa, dricka varm mjölk respektive kaffe samtidigt som vi tittat på Bolibompa.
Vi har också ätit frukost i sängen – något lilla H fått för sig att vi bör busa och göra då pappan är bortrest. Fråga mig inte varför men så har det kommit att bli. Så har vi hunnit baka chokladbollar och kladdkaka.
Kladdkakan ska vi mumsa på ikväll då en fin vän kommer och hälsar på.
Chokladbollarna ska vi bjuda på kl 13.00. Så har lilla H bestämt.
 
Klockan 13.00 kommer tidningen Året Runt hit.
De hörde av sig för någon dryg vecka sedan. De hade sett inslaget på Rapport och vill göra ett reportage.
Först tänkte jag att nej, det borde vara någon annan nu. Någon annan än Hedvig och jag. Men sedan tänkte jag att att det ändå är bättre att det är vi än ingen alls. Jag får försöka se mig som Hedvigs röst i samhället. Eller något åt det hållet i alla fall. Tills hon kan göra sin egen röst hörd på ett för henne rättvist sätt. Kan det vara en bra tanke?
Så tänkte jag att Året Runt har en helt annan målgrupp. Inte än Rapport förstås, men än de forum jag annars pratar eller skriver i. Om det ligger sanning i min tanke kring det vet jag inte, men jag inbillar mig det. 
 
Då SVT var här bjöd Hedvig på chokladbollar. Det bästa hon vet.
Nu kommer Året Runt och hon vill göra samma sak. Vän av rutiner, det är lilla H det…
 
 
 
Chokladbollar is da shit…
Fredag är alltid…
 
 … fredag på något vis …
 
En fredag för mig innebär ett avslut och en summering på veckan i skolan.
Idag, ett avslut och en summering av både det bättre och det mindre bättre slaget. Å andra sidan kan ju inte allt vara på topp – jämt.
 
En fredag för mig innebär också att jag slutar tidigt, och då följaktligen att jag kan hämta lilla H tidigt.
Idag gick vi på café. Vi gick på café med vår fina vän Ingela. Folke var också med. Folke är Hedvigs docka.

Hedvig var först på väldigt gott humör. I alla fall tills Festisen och chokladbollen var slut. Sedan ville Hedvig åka hem. Jag ville inte åka hem. Jag ville gärna fortsätta fika och prata med världens bästa Ingela. Hedvig ville inte det. En konflikt uppstod. Vi löste vår konflikt genom att Hedvig fick spela på min telefon, och genom att vi följde hennes önskan och inte pratade mer med henne. Alla sätt är bra tänker jag. Jag fick en pratstund till med en av de klokaste människor jag känner, jag fick tanka lite energi, Hedvig fick spela – massor – och hon fick vara ifred precis som hon ville. 
 
Så åkte vi hem.
Ena tonåringen gav sig iväg. Hedvig gjorde läxa med stor iver. Jag är förundrad över att hon även en fredagseftermiddag tar sig an sina läxor med största iver och nyfikenhet. Jag är förundrad och fascinerad över att hon ännu finner läxor så fantastiskt roligt. En annan tonåring hämtades vid bussen. Vi åkte till sushirestaurangen och förundrades över att en spilld kaffefläck på en trist furubänk kan se ut precis som en älg. Helt obegripligt. Sushi inhandlades och middag intogs. Ganska tidig middag, tända ljus, jag, en tonåring och en liten H. Fantastiskt mysigt. Bollibompa och popcorn. Saft eller ett glas vin – helt beroende på ålder. I kväll var det saft till två och vin till en.
 
Så kände jag plötsligt att jag inte står ut med en enda fredag till med På spåret. Inte en fredag till.
Jag kom på att vi har en film som Hedvig aldrig har sett. Hon har inte ens öppnat plasten kring filmen. Ingen ny film, inte alls. Hajar som hajar. Men ny för oss. Ludde var då på språng till en kompis för att lana och jag frågade Hedvig om vi inte skulle ha en tjejkväll och titta på film, och kanske äta ännu mer popcorn. Hon var på. Hon upplyste mig dock om att vi inte skulle ha tjejkväll, utan tjejmys. Gott så…
 
Vi kikade på film, åt massor av popcorn och när klockan var 21 orkade inte lilla H mer.
 
– Mamma… fål ja´ sova mitt i tjejmyset…?
 
 
 
Nu sover lilla hjärtat, huset är tyst och jag toknjuter…
 
 
Alltså, mitt hjärta svämmar över…
 
… över denna fina, fantastiska, underbara Johanna…
 
Johanna, som har tagit ett kliv in i vårt liv och framför allt in i våra hjärtan.
 Från dag ett har hon och Hedvig haft något. De har liksom en crush på varandra de två.
 
Härom dagen träffades de. De fikade och var i simhallen och badade och busade.
När de sedan satt i bastun och tjejsnackade lite hade Johanna frågat Hedvig vad hon ville göra nästa gång de ses. Hedvig svarar då att hon gärna vill ha en muffinsfest hemma hos Johanna!
En muffinsfest med ballonger som de ska hänga på lamporna. De skall baka muffins och göra hembakt pizza med tomatsås, äta glass och popcorn samt titta på Dumma mej 2.
 
Det var ord och inga visor tänker jag.
Hon vet minsann vart skåpet ska stå, den där lilla loppan vi har.
Det är inga dåliga önskemål hon kommer med och det skall vara Johanna till att uppfylla dem. 
Johanna som skickar den tokroliga bilden på henne och Hedvig från omklädningsrummet i simhallen. Där Hedvig har Johannas rutiga skjorta på sig och där de skrattar så de kiknar. Johanna som också skriver att det är så himla mysigt att Hedvig har sådana planer inför när de ska ses.
 
Mitt hjärta svämmar över…
 
 
Alla borde ha en Johanna…
Någon liten är…
 
… nöjd i kväll…
Mycket nöjd!
 
Ja, inte nöjd över att pappan är bortrest så klart.
Men ändå väldigt nöjd. Väldigt nöjd över att få somna ”hemma hos mamma” när pappan är bortrest.
Så gör vi nämligen här i huset. Annars somnar lilla H i sin egen säng, och kommer närhelst hon vill på natten. Det kan vara på kvällen vid sisådär elvasnåret också för den delen. Men inte ikväll. Ikväll sover Hedvig över ”hemma hos mamma”. Jag älskar det uttrycket: sova över hemma hos mamma…
 
Hon säger kloka saker, lilla H.
Enkla saker, enkla slutsater, men ack så kloka.
Som i morse. Då vaknade den unga damen och var tvär och ilsk redan då hon slog upp ögonen.
Efter idoga försök av mig att lätta upp stämningen gav jag upp. Istället konstaterade jag högt att Hedvig måste ha vaknat på fel sida just idag. Då stannade hon upp, tittade en stund på mig medan hon tänkte. Sedan sprang hon in i sovrummet, klappade på min sida av sängen (där Hedvig alltid vaknar) och ropade på mig.
 
– Nej mamma! Häl vakna´ ja´! De´ äl inte fel sida. De´ äl lätt sida…
 
 
Sant! Visst hade hon vaknat på rätt sida…
– God morgon…
 
… lilla hjärtat…
 
– Go’mollon mamma… 
Ida’ äl ja’ en igelkott!
 
– Är du en igelkott?
 
– Ja. Då kan ja’ göla min glöt hälv!
Det kan igelkottal!
 
❤️
 
Det känns bra med en igelkott i huset. Särskilt en som kan göra sin gröt själv…
Mitt i stress, tristess och…
 
… och emellanåt även bedrövelse…
 
Kan jag ändå känna att jag är rik.
Nej, det handlar inte om att jag är fenomenal på att tänka positivt. Det är jag inte. Jag tillhör sorten som oftast tar ut sorger och bedrövelser i förväg. Dumt, eftersom jag ofta oroar mig för saker som aldrig inträffar.
Som tentan jag oroat mig för i ett par veckor.
Som till och med gett mig magont och många vakna nätter.
Responsen läste jag imorse.  Den var fin och jag var ”med beröm godkänd”. En bra start på en tisdagmorgon tänker jag. Hade sedan flyt i skolan. Folk svarade i telefon, folk var villiga att hjälpa till och intervjun jag hade inbokad gick som smort.
 
Jag trallade omkring, skrev på min artikel och kände mig liksom bara glad.
Glad också över att lilla H idag hade jordens mest roliga dag. Skridskor med 4-6 och sedan simhallen med fina kompis-Johanna. Johanna som varit på semester och som Hedvig toklängtat efter. Glad också för att jag packat träningsväskan och tänkte mig ett långt och otroligt jobbigt träningspass när nu lilla H skulle ut på vift. Det är så det har kommit att bli, att jag gör det jag helst vill när Hedvig är med Johanna. Det dåliga samvetet gnager, men jag inbillar mig att det kanske är så det ska vara…
 
Ännu trallande halkar jag över parkeringen mot bilen när skoldagen är slut. 
Kliver in i bilen, vrider om nyckeln och den är stendöd! Alltså, det är en ganska ny bil. En av anledningarna till att ha en hyfsat ny bil är att den bara ska fungera. Och vad gör jag? Är jag så handlingskraftig att jag ringer Audi? Nej. Men jag är ändå ganska handlingskraftig och ringer min man så att han blir handlingskraftig och ringer och fixar och trixar. För att sedan ringa mig och säga att jag får ringa bärgare. Men nej, jag skulle ju trääääääna, far det genom huvudet på mig. Säkert sade jag det också. Med gnällröst. Jag skulle ju träääääna jättejättehimlajättelänge just idag.
 
Det blev ingen träning.
Det blev samtal till bärgaren och väntan på bärgaren.
Det blev ännu mer väntan på bärgaren, och sedan ytterligare väntan.
Därefter ringde bärgaren och talade om att han var fast vid en annan trafikolycka som han inte kom förbi.
Så jag väntade lite till, och sedan ytterligare lite till.
 
Bärgaren kom och det var galet kallt på parkeringen när han grejade.
Han ville kolla så att bilen inte startade! Jag höll på att slå något hårt i huvudet på honom först. Som om den skulle starta bara för att han
Den startade inte.
 
Jag fick hoppa in i bärgningsbilen, eller klättra upp i den rättare sagt, och dundra iväg till Uddevalla.
Jo, vi dundrade. En skräckfärd utan dess like. En hastighet som var alldeles för hög, slingriga kolsvarta vägar, en, förvisso trevlig, men totalt ofokuserad chaufför. Galet irriterad på alla andra trafikanter, sur på kollegor som ringde och ivrigt messande under färd berättade han att han bara haft sin telefon i tre timmar och därför inte kunde den så bra. Kanske skulle han inte fipplat med den under färd då tänkte jag, men sade inget. 
Nästan framme vid bilfirman (säger man ens så?) dundrar han in i en liten, liten rondell i alldeles för hög hastighet och utan att blinka vänster. En bil höll på att köra rakt in i bärgningsbilen men det tror jag inte ens att chauffören upptäckte. Han var nämligen i full färd med att istället upptäcka att han inte fick plats att sno runt i rondellen. Men joråsåatt, han körde upp på gångbanan istället och körde där de sista 50 metrarna till ”bilfirman”.
 
Väl där blev det lite kruxigt eftersom deras lånebilar var större än den jag lämnade in och egentligen hade jag ju bara rätt till en likvärdig bil. Men eller hur?! Ge mig en lånebil för sjutton, så att jag kommer hem. Ville jag skrika. Men jag var tyst. Jag borde väl ändå vara att glad att jag alls skulle få en lånebil? Så tycktes jag tänka. Eller så höll jag helt enkelt tyst bara för att inte bete mig som en femåring och stampa med foten och låta de himla stressade och galet uttröttade tårarna rinna. Så var det nog, om jag tänker efter…
 
Jag fick den större bilen. En fin bil.
Jag kom hem många, många timmar för sent. 
Men jag möttes av dukat bord och av en glädjestrålande liten H.
Resten av familjen var inte lika glädjestrålande.
Mest pejlade de hur den hysteriska mamman verkade vara efter alla strapatser.
Hon var ändå ganska lugn, om du frågar mig. Familjen var lugn och middagen trevlig.
 
Någon timma senare, när jag satt på golvet i grovköket och packade upp skridskor, badkläder och skolväska kom tårarna. De förbannade tårarna. Bara för att jag är trött liksom. Som en mespropp. Värsta mesproppen, det är jag det.
 
Då plingar det till i min telefon.
Det är finaste och mest omtänksamma Ludde som skickar en bild med texten:
 
Better things are coming…
 
Samma fina Ludde kommer några timmar senare ner och skär upp både ananas och melon till den inte längre lika fullt hysteriska mamman som sliter med sin läxa. Den mycket omtänksamma sonen serverar mig en skål med frukten och pussar mig på huvudet…
 
 
Då känner jag mig rik…
 
 
 
 
Att få mail om en snökube…
 
.. en lite småtrist måndag. …
 
Det kan göra vem som helst glad.
Jag fick ett sådant mail idag. Av lilla H. Helt otippat.
När lilla H berättar att hon gjort en snögubbe (i syslöjden) ser det ut så här: 
 

hej mamama jaot en snökube puss mamma  

 

 

Mamman är så klart fast förvissad om att det är jordens finaste snögubbe…

 

Det där med att kunna själv…
 
… är ju kul…
 
Men det kan också gå överstyr. Eller, det var fel uttryckt. Men det kan i alla fall få oerhörda konsekvenser.
Som när lilla H i december letade upp tändstickorna och tände två ljus på adventsljusstaken. alldeles själv. Där stod hon i morgonrufsigt hår och hade tändstickor och eld alldeles för nära hår och pyjamas. Det kunde fått konsekvenser. Samtidigt var det ju himla duktigt gjort. Tändstickorna ligger högt och även om hon gärna tänder ljus på egen hand, så gör hon det i alla fall under övervakning av oss.
 
Imorse då jag kom hade hon lagt två ägg i en kastrull med vatten och ställt på spisen.
Spisen var också på, men fel platta. Det kunde också fått konsekvenser. Nu fick det inte det. Inte idag heller.
Istället fick jag berömma initiativet. Herre Gud, det är ju storartat egentligen. Att Hedvig har så klart för sig hur saker och ting brukar gå till i det här huset, att hon är så initiativrik och handlingskraftig. För så är det ju, och dessa egenskaper kommer ta henne långt. Det är jag säker på.
 
 
Lika säker är jag på att jag numer inte kan ligga kvar i sängen och småslumra medan lilla H kliver upp och är påhittig…
 
 
 
– Ja´ glömde saltet i vattnet mamma…
Lilla H är en hejare…
 
… på att härmas…
 
Framförallt miner.
Hon härmar folk i tidningar, på tv, i affärer, på caféer och hon härmar skyltdockor.
Skyltdockor, dettar i Hedvigs ögon märkliga fenomen. Som ser ut som vanliga människor men som varken kan prata eller röra sig. Oftast har de också en ganska intetsägande min som Hedvig har utvecklat väl, och använder sig av då hon har lust att härma en skyltdocka.
 
När vi igår var i en sportaffär för att köpa vantar till frusna, frusna, genomfrusna mamman ville Hedvig hellre titta på snowboards och andra coola grejer. Vantar fann hon trist. Hon fick göra det då väggen med vantar inte var så långt ifrån. En utgång emellan oss dock. Det är alltid lurigt. Hedvig plus utgång är ingen bra kombo. Man kan ju dock välja tillfälle att öva på att vara nära en utgång, utan att för den sakens skull knalla ut ensam. Igår var ett sådant tillfälle jag tänkte att vi prövar.
 
Plötsligt tystnar de imponerande ropen kring diverse snowboards. Plötsligt är det lite för tyst i en sportaffär med liten H i. Jag tar ett steg ut i gången men nej, jag ser ingen Hedvig. Instinktivt rusar jag mot utgången men ser henne inte där heller. Det var olidligt kallt och blåsigt där ute och jag kände mig hyfsat säker på att hon inte gått ut. Men man vet aldrig. Jag ropade hennes namn flera gånger medan jag kikade bland cyklar, kläder, skor, fotbollar och allt vad där finns i en sportaffär. Inget svar.
 
När jag passerar skyltfönstret fick jag en underlig känsla i kroppen. Något var fel.
Jag sneglade mot fönstret men kunde först inte se något ”galet”. Jag tittade några sekunder till och då ser jag henne! Lilla H uppställd som en skyltdocka bredvid de andra. Blixtstilla. Jag skyndade mig fram och kunde inte låta bli att skratta. Jag frågade om hon inte hört att jag ropade. Jo, det hade hon. Jag frågade varför hon inte svarat mig.
 
– Ja´ äl ju en sssccchhhyltdocka! Då kan man inte plata…
 
 
Hon är påhittig som få, lilla H…
 
 
Om det är fredag, man slutar tidigt och…
 
… har blivit lovad att få gå på café med mammans ”klassisar”…
 
Och det sedan inte blir någon sådan fika.
Då kan det hända att lilla H och mamman ändå väljer att gå på café. Det är ju fredag och att gå på café är så himla mysigt. Det kan också hända att Hedvig överraskar mamman genom att inte beställa chokladboll och Festis. En sådan överraskning har faktiskt aldrig tidigare inträffat under de nio och ett halvt år lilla H har funnits på jorden. Därför blev mamman väldigt förvånad då Hedvig beställde.
 
– En plinsesstårta å en Festis tack!
 
– Men, undrade mamman, vill du inte ha chokladboll och Fesits?
 
– Plinsesstårta sa jaaaa`. En hel!
 
– Fast nej… inte en hel tårta. Du kan få en tårtbit.
 
– Mäh! Okej då… En plinsesstårtebit tack!
 
 
 
Så finns det ju olika sätt att äta sin tårtbit på…
 
 
 
Fredag idag…
 
… det betyder visar-/berättardag för lilla H…
 
Fredag är dagen då Hedvig och hennes klasskamrater gärna får visa och/eller berätta något på samlingen. Gärna gå fram till fröken och prata och visa inför sina kamrater.
 
Fredag är en viktig dag i Hedvigs värld.
Hon planerar och tänker ut flera dagar i förväg vad hon vill visa eller berätta.
Kanske är hennes ”dagens” extra noga planerad för oj vad hon har slitit och jobbat med denna.
I över en vecka…
 
Idag skall Hedvig visa sin egenhändigt kreerade teater!
Jo, det är sant!
 
En teater med dockan Bobbo och dockan Hedvig.
Och hon har gjort egna biljetter till alla sina klasskamrater och fröknar.
Två discokulor har hon också gjort, guldstjärnor på väggarna och några guldknappar på golvet.
 
Själva teatern har Hedvig skrivit själv:
 
”Det var en gång en flicka och en pojke som hette Hedvig och Bobbo.
En dag gick de till lekplatsen och gungade.
 
SNIPP SNAPP SNUT
SÅ VAR SAGAN SLUT”
 
Att bli sådär galet osams…

… när taxin står utanför och väntar…

Det skapar sorg i hela kroppen. Mest i hjärtat.

Lilla H:s humör är en historia för sig.

Hennes lite (läs *ganska mycket*) Tjalle-Tvärviggiga-sätt kan driva mig till vansinne. Nej, det har inte med hennes extra lilla kromosom att göra. Jag understryker det. Det har med själva Roos-genen att göra tippar jag. Jag var likadan som liten. Möjligt att jag inte var lika benhård som lilla H kan vara, men det ska kanske inte jag avgöra. Jag lämnar det till mamma och systrar.

Alltså, i så många år har Hedvigs humör fått oss alla på fall.

Tur då att hon oftast är som ett solsken. Tur då att monstret  kommer fram mer och mer sällan i takt med att hon blivit äldre. Å andra sidan blir jag mer arg och frustrerad nu de gånger hon sätter den sidan till. Just för att hon är äldre. För att jag vet att hon vet att hon provocerar oss. Mest mig. Hon vet så väl att jag blir tokig då hon kallar mig Pucko och Anki. Anki (efter Anki & Pytte) kom till någon gång då hon i ett svagt ögonblick lovade mig att sluta kalla mig Pucko. Hon fräser fram det på samma ilskna vis så det är bara ett substitut. Det gör mig tokig. Hon vet det. Det gör mig också tokig. Förra veckan lade hon till ett nytt ord till repertoaren: Pockock. Men jag vet, det är helt påhittat. Påhittat i ett ögonblick där hon avstod från Pucko och Anki. Då, den gången, behöll jag lugnet och frågade vad Pockock betyder. Fartyg blev svaret. Men okej, hon ser mig som ett fartyg och ja, jag vet inte vad jag ska säga om det. Just fartyg har ingen liknat mig vid tidigare.

Denna morgon som började så mysigt.

Från kaffe och varm mjölk i sängen till frukostbordet, vidare till påklädning och flätning av hår. Hedvig packade själv glatt sin badväska då hon ska till simhallen med skolan. Hon undrade varför jag kokade ägg till mig själv en vanlig onsdag och jag förstod inte hennes resonemang. Hon förtydligade med att förklara att jag bara brukar koka ägg då vi är lediga. Det är sant. Jag har bara inte tänkt på det. Då skrattade vi åt att jag var crazy och fick för mig att koka ägg en dag som denna. En vardagmorgon när den är som bäst helt enkelt.

Så kommer taxin och påklädning av termobyxor etc börjar. Hedvig håller på med tusen andra saker och jag blir stressad över att taxin redan står där. Hon hör att jag blir stressad och provokationerna är igång. Mitt fel då jag blev stressad kan tyckas, men man blir faktiskt stressad och otålig ibland, även som mamma. Eller, jag blir det i alla fall. Monstret kom fram och det med råge. Jag blev kallad det ena och det andra, många gånger om. Hon vägrade klä på sig och när jag trädde i det ena benet i termobyxorna, drog hon ut det sekunden efter. Så höll vi på samtidigt som vi utbytte hårda blickar och tog lite för hårt i varandras armar och ben. Som för att markera vår ilska. Båda två.

Då hände det.Jag kände att jag blev sådär blixtrande skogstokigt arg och att nej, nu får det vara nog!!! En gång för alla! Herre Gud så många år vi har haft dessa diskussioner – som till slut går över styr…

Hur mycket ska man orka och hur mycket tålamod kan krävas av en mamma undrar jag? Vad är det som gör att det brister en gång, men inte en annan? Jag förstår inte. Jag tycker dessutom att jag har ett oändligt tålamod med den unga lilla damens humör. Ändå räcker det inte till…

När jag då tappar tålamodet helt blir Hedvig ledsen. Varför, varför, varför måste hon driva det till sin spets undrar jag? Det kommer jag aldrig att förstå, hur gärna jag än vill. När Hedvig blir ledsen blir jag ledsen. Mest för att taxin står därute och väntar och jag inte vill skiljas som ovänner. Det går ju inte. Så vi kramas och gråter och snorar en stund. Säger förlåt och lovar varandra att vi är vänner igen. Säger att vi älskar varandra och vill vara vänner. Att vara vänner är det bästa.

En lång, lång stund står vi så. Jag struntar i att taxin får vänta. Den har aldrig fått vänta på oss tidigare så idag får vara dagen då den fakiskt får vänta. Så tänker jag. Jag torkar ännu mer tårar och ännu mer snor. När tårar och snor har slutat rinna går vi ut till taxin. En lite tyst Hedvig sätter sig i bilen och jag pussar en miljon pussar till på henne. Hon ler och säger att vi är vänner och att hon älskar mig. Jag säger samma sak.

Så åker taxin. Vi vinkar och kastar slängpussar till varandra, lilla H och jag. Ändå mal en olustkänsla i hela mig. En klump i halsen, en i magen. Huvudvärken kom som ett brev på posten. Hedvig är i skolan och jag ber till Gud att hon inte bär på samma känsla.

Varför blir det så här…? Jag vill vrida tiden tillbaka…

 

 

Lilla hjärtat, som ska till simhallen och ha roligt. Och som dessutom stoltserar med nya, fina glasögon idag…

 

Psst…
 
… någon liten har nya brillor…
 
Någon liten är väldigt mallig över sina nya brillor. Som ser ut nästan som mammas.
 
Någon liten är ännu mera mallig över att också ha fått solglasögon. Inte bara solglasögon, men solglasögon man faktiskt kan se bra med. Med slipade glas. Solglasögon som någon liten har väntat och längtat efter. De ser också nästan ut som mammas solglasögon. Fast det är inte så viktigt.
Viktigt är att de ser ut som Ebbas solglasögon.
Tänk, likadana som Ebbas…
 
 
Men så kan det hända att någon liten ändå är allra, allra mest stolt över de två fodralen hon fick välja till sina nya glasögon. Expediten drog ut en stor låda och bad Hedvig komma och välja. I hela butiken hördes:
 
– OJ, OJ, OOOOJJJJ!!!
Ähum… ja´ tal den!
 
– Du får ta ett fodral till…
 
– Va´?! Fål ja´?! Då tal ja´ den också!!!
 
I butiken rusade mitt yrväder runt, samtidigt som hon tjoade och visade alla att hon fått ett Star Wars fodral och ett Spiderman-fodral! Men Herre Gud liksom, det kunde inte vara bättre. Jag tror på något vis att den största lyckan ändå ligger i fodralen…
 
 
Lilla lyckliga H…