Liten H...
Varför ändra på ett…
 
… vinnande koncept…
 
En måndag för mycket, mycket länge sedan, mumsade lilla H och jag vindruvor när vi såg på Bolibompa.
Det var en måndag då Bolibompa erbjöd såväl Pysselskogen som Katten och datormusen samt Pingvinerna från Madagaskar. 
 
Sedan dess är det hugget i sten.
Att vi ska äta just vindruvor på just måndagar och vid just dessa program.
Ibland får jag locka till improvisation och erbjuda annan frukt eftersom jag, slarvig som jag är, inte alltid kommit ihåg att se till att vi har gröna vindruvor hemma. Det är bara gröna som räknas. Idag blev det improvisation och den gick hem hos lilla fröken.
 
– Kan du hämta uinluvol till mej…?
 
– Åh, det har vi inga idag…
 
– Va´?! Hal vi inte?! Kan ja´ få banan tack?
 
– Nja, alltså du har precis ätit middag och jag tycker inte du behöver en hel banan nu.
 
– En hel banan ellel ingen banan, tack!
 
– Hm, då får det bli ingen banan idag Hedvig.
 
– Men åh… kan ja´ få apelsin? Snälla? O äpple? I en skål? Tack.
 
– Det kan du…
 
– Hel apelsin och hel äpple?
 
 
Det sista svarade jag inte på, med flit…
Jag tänker att man kanske inte behöver en hel apelsin och ett helt äpple i en sådan liten kropp. Särskilt inte som den redan var proppfull med makaroner och falukorv. Det blir lätt mycket i en matglad liten kropp, om än att det är nyttigt med frukt. Eftersom jag inte hade svarat på sista frågan, och därmed inte lovat något, skar jag upp lite apelsin och lite äpple i köket utan att lilla H såg. Jag placerade frukten i en skål precis som hon önskat men vågade inte lägga i banan över huvudtaget. Hon hade ju varit så bestämd med att hon ville ha en hel banan eller ingen och jag anade att hon skulle genomskåda mig om jag bara hade lagt dig sisådär en fyra, fem skivor banan.
 
Idag gick det alltså hem, och att det bara var en liten bit apelsin och en liten bit äpple var inget som noterades. Hon åt sin frukt – om än inte att jämföra med uinluvol förstås – och måndagsordningen var återställd.
 
 
 
– Nästa månda´ loval du att sssccchhhöpa uinluvol, okej…?
 
 
Att vakna med ett leende klockan 06:12…
 
… säga ”Go´mollon” och fråga om det är dags att åka till Vänersborg nu…
 
Då är det svårt att inte le och krama om den där lilla morgongosiga kroppen – fast man är så trött och liksom aldrig slutar att hoppas på sovmorgon i det här huset.
 
Att vänta i flera dagar på att få åka till Vänersborgs äventyrsbad med egna kompisen kan verkligen göra att man är alldeles prillig. Att veta att kompis Johanna gjort matsäck enligt önskemål kan också göra att man är alldeles prillig. I flera dagar kan man vara prillig. Och vaknar man strax efter sex kan det vara väldigt länge att vänta ända tills halv tio. När klockan blir halv tio och Johanna äntligen kommer så kan det bli så där galet roligt och spännande och allt på en gång så att man inte vet vart man ska göra av sig.
 
Alltså, vi är så glada för Johanna i den här familjen.
Fina Johanna som gått upp extra tidigt idag och gjort chokladbollar att ta med till badet.
 
Och vi andra då?
Som blir lite lätt handlingsförlamade då lilla H plötsligt inte är hemma.
Som inte vet ett dugg vad de ska göra och hitta på eller någonting eftersom det blir så tomt och tyst i huset.
Pappan, han jobbade lite. Systern sov och sov. Bröderna var inte hemma och mamman, hon åkte och tränade. Så där en lördagsförmiddag som hon liksom aldrig riktigt hinner med annars. 
 
Så kom solen och lunchen avnjöts ute.
Plagg efter plagg åkte av och plötsligt hade Ebba bara bikini på, Ludde bara shorts och t-shirt, mamman bara shorts och linne, pappan som tvättade bilen hade trädgårdsbrallorna och t-shirt. Alltså, vi snackar mars och det har varit bikiniväder. April har bjudit på dessa dagar tidigare, men mars?! Galet men underbart tycker jag som är en soldyrkare av stora mått. Penséer planterades av bara farten, i flera krukor än jag hade tänkt men oj så vårigt och fint det blev. Och så härligt det kändes. Det är något med åldern tror jag! Att krukor, planteringar och blommor liksom bara känns viktigare och bättre för varje år. Jag kan snudd på känna mig rörd över de sköra, späda små plantorna. Otänkbart för bara några år sedan, men jag är glad för känslan som infunnit sig.
 
Så kom lilla H. Som en virvelvind!
Av med alla paltorna, på med de älskade Spidermanshortsen och sedan lade hon sig platt ner och bara toknjöt av solen. Vilken eftermiddag! Solen sken och värmde! Alla mina barn runt omrking mig solandes, spelandes fotboll, lyssnandes på musik, hoppandes studsmatta, fikandes… Lovely!
 
Pricken över i:et när Ludde säger att han ska ner till havet och bada.
 
– Bada?!?!?!
 
– Japp! Eller… det är min tanke i alla fall…
 
– Men… du brukar ju inte bada så här års!
(det är Ebba som brukar bada i mars)
 
– Näe…ja´ vet…
 

Någon timme förflöt och sedan kom han hem.
Blöt i håret, iskall – läs *avdomnad-i-hela-kroppen* men ack så nöjd…
 
Stelfrusen slängde han in sin väska, tog sin plånbok och åkte och köpte – glass!!!
 
 
Jag känner mig mest glad att han är glad och nöjd och över att Ebba trallar omkring och gör sig fin för kvällens fest. Trallande barn är den allra, allra bästa medicinen för själen…
 
 
En fredag …
 
… av blandad kompott…
Precis som livet är tänker jag, blandad kompott.
 
En fredag då man både kan oroa sig för världens finaste, vara ledsen, gråta tillsammans med någon som mist någon, trösta, fundera, grubbla, gråta och oroa sig lite till…
 
Men också en fredag där man ler, skrattar och njuter.
Njuter av att helt otippat svänga förbi bageriet med äldsta hjärtat för att köpa godsaker. Sedan kan man fortsätta njuta då man hämtar yngsta hjärtat efter skolan och hela korridoren kokar av kramar, pussar och kärlek mellan bästa vänner. Så blir man varm i hela kroppen när lilla hjärtat har bakat frallor på hemkunskapen och är så stolt att hon spricker när hon visar dem och förklarar att man faktiskt hade en halv deciliter vit mjölk i dem. Puh, tänker vi, att mjölken ändå var just vit. Sedan kan man skratta så man nästan trillar omkull när yngsta hjärtat brottar ner äldsta hjärtat och säger att hon älskar hennes hjärna – ordet ”hjärna” uttalas då på bredaste skånska för så gör man minsann i söndagens ”Bacillakuten”. 
 
Efter det kan man fortsätta njuta av fika i solen med bästa flickorna som tycker så mycket om varandra att de verkligen inte kan sluta pussas. Att sedan spela fotboll på gräsmattan, utan jacka, gör också att man ler fast man ligger under oavsett hur många mål man faktiskt gör – på riktigt. När sedan fina mellanhjärtat kommer hem och bara vänder för att gå ut och åka longboard för att det är vår, då ler och njuter man lite till.
Fast man egentligen är både ledsen och orolig.
 
Vilken tur att man kan vara alla känslor på en och samma gång…
 
 
 
Själva livet är verkligen en blandad kompott…
 
 
Att famla i mörkret…

… för att krypa upp i sin säng …
Och då utan att krossa lilla H som till sin stora förtjusning fått somna ”hemma hos mamma och pappa”, det är en bedrift i sig. Liten som hon är tar hon ändå upp mest plats i sängen. Dessutom är hon liksom ”spridd” med armar, ben och kropp helt kors och tvärs på något underligt vis.
När jag då hittat min plats, min kudde, utan att krossa en endaste liten tå, då vänder jag huvudet mot Hedvig för att pussa hennes mjuka lilla kind.
Kinden kändes märklig och när jag tittar närmare kan jag i mörkret urskilja Bamsen. Jag har pussat Bamsen och inte en len liten kind! Nåväl, Bamsen är ju för all del också mjuk…
Lilla H:s kind hittade jag efter en stunds famlande nere vid fotändan av sängen…
Vår, sol och…

… en fotboll…
Känner så igen mig!
Älskade som liten att ta en fotboll under armen och gå ut och trixa, träna straffar eller spela match. Whatever, bara jag fick ha en läderkula med mig.
Jag försökte med min förstfödda. Att få henne att förstå hur kul det är med fotboll menar jag. Det gick inte! En eller  två träningar, sedan lade hon av och satsade på handboll istället. Jag försökte med barn nummer två, men icke. Han stod ut väldigt mycket längre men gav ändå upp. Han tyckte helt enkelt inte att det var särskilt roligt han heller. Märkligt…
Så kom hon då – fotbollstjejen!
Hon som bestiger berg bara hon får ha fotbollen med sig. Hon som kan vända humör från monster till solsken på ett kick, bara man tar fram bollen.
❤️
Nu är det vår och vi gör inte mycket annat än spelar fotboll – love it…
Alltså igår…
 
… då var jag på jordens disco…
 
I metropolen Stora Höga där vi bor.
Det var lätt att luras att tro att vi har det så här förjordat kul varenda fredag i Stora Höga!
Det har vi inte…
 
Men igår…
Himmel, vilket drag!
Igår firade vi World Downs Syndrome Day och vi firade med bravur!
Så otroligt många familjer som kom och firade med oss.
Så många familjer som åt korv och bröd, drack saft, mumsade popcorn och inte minst – dansade!
Dansade till den mest varierande discolista Spotify någonson varit med om. RIktigt häftigt!
.
Jag är så glad för dagen igår!
Jag är så glad för alla udda strumpor som bars igår.
Av familjer med en extra kromosom, men också av alla släktingar, vänner och bekanta som på detta vis markerade att dagen igår var viktig. Jag är glad för alla udda par skor som bars igår, ifall inte strumporna skulle synas liksom!
 
Jag tänker att det är kärlek och gemenska på riktigt och på lika villkor.
Det gör också att jag inte riktigt kan förstå varför attitydförändringen sker så sakta. Vi är ju så många som vill!
Jag väljer att inte fundera djupare på det just nu. Inte igår och inte idag. Jag tillåter mig istället att tralla vidare i ett slags lyckorus över gårdagens uppslutning som jag inte i min vildaste fantasi kunde tro skulle bli så enorm. Jag väljer att tralla vidare över att bästa storasystern ever tillsammans med bästisar Emilia och Felicia valde att lägga en halv fredagskväll på ett disco för att fira WDSD. Som de serverade korv, skojade, skrattade och dansade med alla barn och ungdomar som var där. Jag väljer förresten att tralla vidare över alla fantastiska syskon som bara finns i vått och torrt över sina syskon. Jag väljer att tralla vidare över alla småttingar jag fick träffa och dansa med. Vad är en bal på slottet mot att dansa länge, länge och tätt intill lilla Agnes 2,5 år från Ljungskile liksom? Åh, jag kunde ha kidnappat den lilla flickan som log, sträckte armarna mot mig och bara klev rakt in i mitt hjärta.
 
Jag väljer också att tralla vidare över att ett kortis i kommunen bredvid tog fem fantastiska ungdomar med sig och åkte på disco. Jag väljer också att tralla vidare över att familjer som var där kom från när och fjärran, över att de åkt mil efter mil efter mil för att komma och fira med oss. Jag trallar vidare över mormor och morfar som var med på discot en stund och njöt av alla barn. Till sist trallar jag vidare över att ha träffat så många familjer IRL! Familjer som jag annars ”bara” stöter på i sociala medier – rackarn´s vad vi äger ändå…
 
 
 
Mer kromosomer åt folket tänker jag…
 
 
 
        
 
   
 
     
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Tänk att allt som är viktigt i livet…
 
… då menar jag verkligen viktigt…
 
Det klarar man av när man har en extra kromosom.
Det klarar man av när man har Downs syndrom och det klarar man av oavsett vilken funktionsnedsättning man har.
 
Jag tittar på filmen och tårarna rinner i en strid ström nerför mina kinder.
Jag tittar på filmen och inser att människor är rädda för det okända – men förstår inte varför.
Så klart – jag har ju facit i hand och vet att livet må hända blir annorlunda, men jag vet också att det inte blir sämre.
 
Jag tycker vi lever i en ding-ding-värld som inte uppskattar alla olikheter.
Jag tycker vi lever i en ding-ding-värld när inte olikheter uppskattas och ses som en del av den mångfald vi alla säger att vi eftersträvar…
 
 
Lilla H passerade datorn då jag tittade på ovan film.
Just då pratade en liten flicka i grå tröja och hästsvans och Hedvig sade:
–Titta mamma! De äl ja`…
Imorgon firar vi…
 
… internationella dagen för Downs syndrom…
 
Den 21/3 är dagen D.
Dagen är vald med tanke på att det är på det 21:a kromosomparet man har en extra, en tredje, kromosom.
 
Vi firar att vi alla är olika och att olika är bra.
Vi uppmärksammar människor som har Downs syndrom och är glada för att de finns på jorden.
 
Man kan fira på olika sätt och vis.
Ett sätt att visa att du tycker att alla människor är lika mycket värda är att bära udda strumpor imorgon. På ett så enkelt sätt talar du om för omgivningen att du tycker att alla har rätt att få vara en del av den mångfald vi kämpar så hårt för. Vi bär hjärtepins, rosa bandet och fuck-cancer-armnd så varför inte bära udda strumpor en dag som imorgon?
 
 
När någon frågar dig varför i herrans namn du har olika strumpor på dig så säg att du bär dem för en väns skull. Berätta också att din vän har Downs syndrom. Eller säg att du bär dem för alla människor med Downs syndrom:s skull. Du får ocskå en möjlighet att berätta att du deltar i World Down Syndrome Day (WDSS). Du kan öppna ögon, sprida kunskap och vara en del i den attitydförändring vi eftersträvar.
 
Lilla H bjuder på chokladbollar i skolan imorgon – för att hon vill fira med det bästa hon vet…
 
 
 
Hänger du på?
 
Det är lite svårt…


… att hålla sig för skratt…
När lilla H på djupaste allvar förklarar för sin simlärare att det minsann finns spöken i brunnen vid bassängkanten och hela simskolan liksom stannar upp. 
Då slår det mig igen, vad som är viktigt i livet. Viktigt på riktigt menar jag.
❤️
Det kan minsann handla om spöken i brunnar, det viktiga…
Jordens mest effektiva bantningskur…
… är deklarerad av lilla H…
 
Jag står i mysbrallor på morgonkvisten och borstar och flätar Hedvigs långa, vackra hår. Hon kikar på mig uppifrån och ner:
 
– Mäh! Du kan ju inte gå till skolan i mysklädel hellel! Va’ säjel din flöken då? Då kommel hon bli utsvulten…
 
Detta måste vara jordens lättaste bantningskur, så på med mysbrallorna gott folk – om du har någon i din närhet som önskar hjälp med just detta…
 
❤️
 
Det där med att använda begrepp som man har snappat upp…
Saker som att lilla hjärtat kånkar hem…
 
… en pall hon gjort i slöjden…
Det kan få mig att bli tårögd.
 
Att komma till skolgården en regnig onsdagseftermiddag och mötas av en ivrig liten H som tar mig i handen och ber mig blunda hela långa vägen till fritids – det är spännande. Att sedan plötsligt stå framför pallen som vi hört talas om i många veckor och se hur lilla H nästan spricker av stolthet samtidigt som hon liksom hoppar jämfota av iver.
 
Det är då jag känner dem. Tårarna.
De bränner liksom bakom ögonlocken och jag vet egentligen inte varför.
Jag är ju bara helt igenom glad. Glad för att lilla H är så glad och stolt över sin pall.
Hennes egenhändigt sågade, skruvade, limmade och sandpapprade pall – som nu blivit ett nytt nattduksbord.
 
Jag blir rörd. Av en pall. Som lilla H och gjort. Jag står för det.
 
 
 
Pallen borde få designpris om du frågar mig…
Det där med att slänga ur sig en fråga…
 
… för att i samma stund inse att det kan bli svårt att infria en önskan…
 
Jag gör det jämt!
Frågar vad lilla H vill göra, vad hon vill äta, vad hon vill leka etc.
Precis som frågan lämnat mina läppar drar jag efter andan och ber en bön om att önskemålet inte ska
vara av den arten att jag inte kan infria den. Det kan också vara så att jag faktiskt inte har lust att infria en speciell önskan. Men då får jag vackert stå mitt kast tänker jag. Jag har ju ändå frågat.
 
Idag gjorde jag det igen. I bilen på väg hem från fritids.
 
 
– Vad vill du göra när vi kommer hem Hedvig?
*ångrar mig genast*
 
– Ähum… ja´ vet! Ja´ vill höla på julsångel! Och dansa och så!
 
– Nu?! I mars?
 
– Ja! I masssccchhh! De´ äl så himla kul me´ julsångel tyckel ja´!
 
 
Jag drog en lättnadens suck.
En knepig önskan i mars kanhända, men en helt okej önskan så här en tisdagseftermiddag ändå.
Efter dagens dans-kring-ingen-gran-alls i köket är jag benägen att hålla med: det är kul med julsånger!
Särskilt i mars tänker jag. I mars är man nämligen inte ett dugg trött på dem…
 
 
 
När nätterna blir långa
och kölden sätter in
Tar mamma mus och samlar
hela barnaskaran sin…
 
 
En måndag där vi alla…
 
… känner oss lyckliga för att allt gick bra…
 
För att familjens breakdansande lilla discodrottning var superlycklig både före, under och efter discot.
 
 
Lilla H var bjuden på disco igår.
Jubilaren var Ebbas och Ludvigs lillasyster på sin pappas sida.
Lika glada som vi alla blev över inbjudan, lika oroliga kände vi oss.
Att bli bjuden på disco till en liten tjej som Hedvig älskar är fantastastiskt härligt i sig.
Att dessutom veta att Hedvig är lika älskad tillbaka av lilla jubilaren är också det fantastiskt.
 
Men ändå…
Oron för att ett kalas ska bli mardrömslikt sitter i efter förra årets fruktansvärda händelse.
Förvisso inte alls hos gårdagens lilla jubilar. Det var på ett helt annat kalas med helt andra barn, men det sitter i.
En storasyster fällde krokodiltårar i veckan som var då det är så galet att man ska känna sig orolig för att någon ska vara dum mot den man älskar högst. En storebror kände sig nervös och lovade att ha ett vakande öga. En mamma och en pappa gick med en klump i magen. Det som en gör ont sätter spår…
 
På discot igår kände Hedvig egentligen bara jubilaren.
Ja, och jubilarens pappa så klart, och honom är hon trygg med och tycker om.
Ludde skulle vara med på kalaset. Inte för Hedvigs skull främst, hon måste ju få gå på kalas själv och känna sig stor. Men för sin andra lillasysters skull. Alltså, det är bra coolt att ha en så stor storebror som faktiskt är med på ens disco – det säger sig självt. Sedan kan vi inte sticka under stol med att vi alla tyckte det kändes skönt att ha Ludde på plats. Ett par vakande ögon som skulle kunna stävja viskningar och fniss bakom ryggen om sådana skulle dyka upp. Mamman bad också lilla jubilarens pappa att ha tentaklerna ute för eventuellt utanförskap.
 
Så skönt det kan kännas att ha oroat sig helt i onödan!
Åh, vilken lycklig liten H jag hämtade när discot var slut. Hon hade dansat, både disco och breakdance enligt henne själv. Hon hade brottats med grabbarna och lekt andra lekar med tjejerna. Hon hade suttit bredvid lilla jubilaren och ätit vaniljglass med O´boy på.
 
Framförallt hade hon haft så fantastiskt roligt…
 
 
 
Vi tackar lilla Beatrice för superkul disco och trallar vidare denna måndag…
Det där med kompisar…
 
… det är en knepig grej…
 
Kompisar är en bristvara i Hedvigs liv.
Eller, nu överdrev jag. Kompisar är en bristvara för Hedvig på fritiden, inte annars.
Men om man då plötsligt har en kompis här på besök då tänker jag att man skulle leka tills man storknar.
Så tänker bevisligen inte lilla H och jag undrar om det bara är vuxet logiskt tänkande som gör att mina tankar går i de banorna. Att man då skulle passa liksom. Förmodligen är det mina tankar som är vuxet låsta.
 
Idag har vi haft besök lilla H och jag.
Fina Tina och hennes lika fina lilla My har varit här. De bor ganska många mil bort.
Vi hittade varandra på nätet Tina och jag för ungefär nio år sedan. Det är inte så märkligt som det låter. Vi hittade varandra i ett forum för föräldrar med barn med Downs syndrom. Då bodde Tina ännu längre bort men hade sommarställe nära oss. Så har vi fortsatt att träffas. My är några månader yngre än Hedvig och de har följts åt genom nio år.
 
Så kom de idag.
Hedvig har väntat och längtat och varit väldigt glad över att My ska komma och leka.
My har väntat och längtat lika länge. Hon studsade ur bilen och överräckte en blomma till Hedvig och ville sedan leka. Hedvig ville inte leka. Det är det där jag inte förstår. Herre Gud, får jag lust att utbrista, du har en superbra kompis mitt framför näsan – lek! Men så säger jag naturligtvis inte. Jag säger det inte för det är på något vis så mycket Hedvig. Jag tror att hon blir blyg helt enkelt. Hedvig säger att hon inte blir blyg men att Mus blir det. Mus, det är en av de tre låtsaskompisarna som hon omger sig med. Mus, Kapp och Axel heter de. När någon av de tre befinner sig i en viss sinnesstämning brukar det vara synonymt med Hedvigs sinnesstämning. Som ett sorts sätt att finna ord på hennes egna känslor.
 
Men nej, Hedvig ville inte leka. My ville leka.
Vi åt lunch istället. Köttbullar, potatismos, gräddsås och lingon till tjejerna. Det bästa liksom.
Småprat även mellan de små vid lunchen. Härligt! Lite rapande, ursäktande och fnissande. Jag tänkte att fnissandet bådade gott, att det liksom tinade upp lilla H lite grann. Efter lunchen turades de om att hänga i de romerska ringarna och jag tänkte att det går bra nu.
 
Sedan tog det stopp.
Hedvig ville spela Fifa på sin iPad. My ville låna Hedvigs iPad. 
Det ville inte Hedvig. My blev lite arg. Hedvig blev lite sur. Jag föreslog fika…
 
My ville fika. Hedvig ville inte fika.
Jag försökte locka. My försökte locka. Hedvig ville inte fika, verkligen inte.
Vi andra fikade. My var stressad över att Hedvig inte ville fika.
Då ville Hedvig ännu mindre fika. Så höll det på.
Men ändå, mitt i allt hann Tina och jag ventilera livet på något vis.
Hur mår de stora barnen? Vad gör de nu för tiden?
Hur är det på jobbet? I skolan? Är vårt hus sålt? När vi flyttar vi?
Etc etc.
 
Så gick vi ut. 
Alltså, att locka med en fotbollsmatch – då kan inte lilla H stå emot.
Även på ”fotbollsplan” (läs *vår baksida*) uppstod diverse meningsskiljaktigheter.
Inga gräl, absolut inte, mer skilda meningar och olika viljor. Två viljor som skulle kunna flytta berg.
 
Så åkte de hem, fina Tina och lika fina My.
Vi vinkade och längtar tills nästa gång vi ses.
Pappan i huset kom hem strax därefter och frågade Hedvig om hon haft roligt med My.
 
– JAAA! Jätteloligt! Vi hal lekt och lekt och spelat masssccchhh och så.
Ja´ vill leka me´ My igen!
 
Alltså, då måste det ju vara känslan hon bär på tänker jag. När hon förmedlar den så absolut och direkt.
 
 
 
 
Känslan av att ha haft en kompis på besök och vara lycklig för det – det gillar jag…
Det där med klädsim
 
… är inte helt enkelt …
 
– Va?! Ska ja’ ha pjamas på mej?
 
– Japp! Idag är det klädsim så du får ha pyjamas över badkläderna.
 
– Men va?! Ska ja’ duscha me’ pjamasen? Va’ tokit!
 
– Precis! *ler*
 
– Men ska vi tvätta den se’n?
 
– Det gör vi när vi kommer hem.
 
– Ska ja’ inte sova i pjamasen?
 
– Nej, inte i den pyjamasen. Den blir ju blöt när du badar.
 
– Puh! Ja’ tlodde ja’ aldlig skulle få en toll pjamas mela… 
Nog för att …

… allergisäsongen är här…
Och jag har laddat upp med tabletter, droppar och nässpray till mig och alla behövande i familjen. Det räcker kanske inte ändå? 
När jag imorse frågade lilla H om hon inte skulle ta på sig alla fantastiska juveler hon gärna har på sig varje dag, fick jag till svar:
– Nej tack, ja’ äl allelgisk mot smycken…


Hej tisdag…

… säger vi…
Familjens filosof välkomnar frosten medan vi andra suckar och önskar mer värme. Vår, värme, fort, NU!
– Flosten äl vackel näl solen lysel mamma! Himlen äl blå o de’ blil valmale lite senale. Ja’ loval de’ mamma…


Klokord från den klokaste jag vet…