Det blir så konstigt ibland…
 
… när man tänker att allt ska vara lika för alla…
 
För det är ju självklart. För mig och för de flesta andra.
Ändå kommer jag på mig själv med att glädjas alldeles extra när det verkligen är lika för alla. Fast det är det självklara. Eller borde vara. Då är det kanske inte så självklart? Inte i verkligeheten. Nej, det är det faktiskt inte.
 
Inte förväntar man sig att någon skall uppföra sig illa mot ens barn. Jag sätter inte ens frågetecken efter den meningen, det är mer ett påstående. Inte heller förväntar man sig att någon skall vara otrevlig mot ens barn, eller inte tycka om dem. Har man uppfostrat sina barn till fina och empatiska små varelser, så tar man för givet att människor är goda mot dem. Eller hur? Ingen kan ju älskas av alla, men ett gott uppförande av andra människor, det har alla rätt till.
 
Så kommer vi till lilla H, och säkert alla andra som är i liknande situation.
Lilla H som oftast blir bemött med respekt och med välvilja. Jo, för de flesta människor som passerar i hennes väg är goda och fina. Så klart. Men så finns där en och annan som gjort övertramp, som sagt något dumt, som tittat på ”fel” sätt eller kanske ställt ”fel” frågor. Den skaran har gjort onda avtryck i mitt hjärta. Säkert även i Hedvigs lilla hjärta, om än inte i samma omfattning. Ännu. 
 
De där onda avtrycken som värker, gnager och skaver, de gör att jag kan vara på min vakt i nya situtationer. De gör också att jag ofta lägger armen lite beskyddande om Hedvigs små axlar då vi går på torget, står i någon kö eller liknande. Som om en mammas beskyddande armar kan ta bort fånstirrande blickar. Men i alla fall.
 
Så kliver det kanske in någon ny människa i min familjs liv.
Det kan vara en pojkvän, en flickvän, en ny kompis, en ny bekant, en bekants bekant etc. 
Om denne någon då är så där fantastiskt naturlig och snäll med Hedvig – ni vet så där som man alltid förutsatt att människor skall vara med ens barn – då blir jag alldeles överväldigad och varm inombords och måste nästan ringa pappan på en gång och tala om hur go´ denne någon är med vår Hedvig.
 
På något sätt blir det uppochnervända världen. Inte har jag ringt pappan för att någon varit go´ med våra andra barn. Jag har inte ens tänkt tanken. Jag har bara förutsatt att de blir väl bemötta och skulle jag ha slagit pappan en signal i det ärendet hade det varit för att någon inte behandlat dem väl.
 
Varför är det så?
Som om jag förväntar mig att människor inte ska vara snälla mot Hedvig, inte behandla henne med respekt. Men så är det ju inte. Jag förväntar mig visst att hon blir behandlad med respekt. Hon, liksom alla andra förtjänar det. Ändå blir jag varm i hela kroppen när det sker. Dessutom är det mer regel än undantag att hon faktiskt blir behandlad väl. I alla fall av de flesta vuxna.
 
Ändå blir jag lyckligt överraskad varje gång…
 
 
Tänk så hårt några övertramp kan sätta sig i själ och hjärta…