När en…
 
… hel vår passerat…
Med gips.
 
En hel sommar passerat utan studsmatta, cykling, klättring och allt annat himla roligt man vill göra när man bara har massa spring och hopp i hela kroppen. När man är som en duracellkanin som mamman och pappan brukar säga. Då är det faktiskt ganska tufft med en hel sådan relativt stillsam sommar.
 
Hon har löst det ändå, lilla H.
Hon har cyklat långa och många cykelturer, fast på tandemcykeln. 
Hon har suttit skräddare på studsmattan och bett de finfina grannbarnen att studsa bredvid. Lagom, så att hon bara far en bit upp i luften och inte behöver ta emot sig, och framförallt inte behöver ramla omkull. 
Hon har sprungit omkring hej vilt och alldeles för fort om man frågar mamman och pappan. 
När de samma påtalat detta har hon lugnt bett oss att lägga av eftersom hon ”äääääääär försiktig”.
 
Den magiska gränsen är passerad sedan ett par veckor.
Hon får göra allt som hon gjorde innan.
Hedvig har anammat det till fullo.
 
Mamman får hjärtat i halsgropen och ber henne lugna ner sig lite.
Bara ta det lite försiktigt. Typ.
 
Pappan är som vanligt mer chill, mer cool, och ber mamman lugna ner sig lite.
Hon fixar det. Hon klarar det. Händer det igen så gör det det.
Inget vi kan göra något åt.
Typ.
 
Så idag plockade vi fram cykeln som hon nästan helt lärde sig hantera förra året.
Inga problem. Hon kom ihåg allt. Mamman sprang bredvid, lite matt efter febrig fredag och febrig natt till lördag.
Lilla stora H cyklade lagom så att mamman skulle vara okej. 
Hon cyklade hela vägen till campingens lekplats. Själv.
Mamman höll bara nästan i cykeln. Beredd liksom.
Hon till och med startade och bromsade och stannade själv.
Hon har blivit stor.
 
Mammans lycka över detta överträffades av hennes egen lycka över att äntligen få klättra, hoppa och apa sig på lekplatsen. Tänk, i flera månader har hon längtat. Mer än längtat. Toklängtat.
Och imorgon ska hon åka till Stellas lekland med bästa, bästa stora kompisen och nästan-systern Johanna.
Det där med bruten arm, gips och försiktighet – det struntar vi i framöver…
 
 
 
Galet vilken lycklig lördag…
 
 
 
Om än att mamman har hjärtat i halsgropen…