… önskar lilla H med familj…

Året som gått har för oss, liksom för de flesta andra, varit ömsom vin, ömsom vatten.

En blandad kompott helt enkelt, och det är väl det som är själva livet tänker jag. Ibland flyter det på, ibland är det motigt. Men allra mest rullar livet på och det finns extremt mycket att vara glad och tacksam över.

    2013 är året då lilla Ebba fyllde 18 år.

Inför 18-årsdagen kände jag förväntan och glädje, men också lite sorg. En ganska stor portion sorg om jag ska vara ärlig. En sorg över hur fort åren gått och på något oförklarligt vis en sorg över att Ebba nu skulle bli vuxen. Vuxen på riktigt. Men hon var själv så galet föväntansfull inför 18-årsdagen att jag rycktes med i hennes iver, och jag bara älskar att lyssna till henne då hon bubblar och pratar om hela livet som hon har framför sig. Att jag kände en sorg var jag inte beredd på, och den gjorde lite ont. Fast det där med att fostra sina barn, se dem växa upp och bli egna, självständiga och fina individer liksom är ett av målen med att vara förälder. Men nu då? Nu var hon ju där. Uppvuxen, egen, självständig och fin. Men, vilken tur att 18-årsdagen kom innan jag hann gräva ner mig, för dagen var underbar. Sorgen rann av mig och jag kände mig bara glad och så otroligt stolt över min fina lilla flicka som vuxit upp, vacker som en dag, och alltid varit en av jordens finaste väsen. Så mån om allt och alla…

2013 är året då Ludvig slutade grundskolan och började gymnasiet.

Året då han tog klivet in i ett annat liv, med nya fina kompisar. Kompisar som tycks se och uppskatta honom för den han är. Första terminen på gymnasiet har fått Ludde att växa, att ta ännu mer ansvar för sitt skolarbete än tidigare. Under året har Ludde plötsligt blivit en ung man, väldigt mån om sin mamma och andra i sin närhet han värdesätter. Även över honom är jag stolt. Fin är han, lilla Ludde…

2013 är året då lilla H fick kronprinsessan Viktoria att brista ut i gapskratt då hon kallade henne för krokodil. Detta samtidigt som hon överräckte en vacker rosa blomma med bruten stjälk.

Det är också året då Hedvig lärde sig att simma 25 meter på djupt vatten och att cykla på en tvåhjuling utan stödhjul – på samma vecka! Otroligt!

Hedvig har också börjat tredje klass och läsningen går som en dans. Hon läser överallt. På mjölkpaket, på skyltar, på TV, i tidningar och i böcker. Under året har hon också knäckt sättet att använda sig av Numicon då hon räknar matematik. Det är året då hon slänger sig med engelska ord och termer hur som helst, och verkligen inte verkar förstå varför vi inte gör detsamma. Mitt i en svensk mening petar hon in både ett och två engelska ord. I sitt rätta sammanhang. Jag är imponerad, och stolt!

2013 är också året då Hedvig för första gången visade att hon var otroligt ledsen och sårad över att bli illa behandlad. Riktigt illa behandlad, och i ett sammanhang hon hade sett fram emot. Det behövde hon inte, verkligen inte. Det behövde inte någon av oss, och det tog tid att hämta sig efter den händelsen. Vi har lärt oss ett och annat efter händelsen, men vi försöker att lämna den därhän. Istället väljer vi att komma ihåg det enorma gensvar och stöd vår familj, och framför allt lilla H fick, av tusentals människor runt om i landet. Det värmde då, och det värmer idag…

2013 är också året då finaste Johanna klivit in i Hedvigs och resten av familjens liv och hjärtan. Inga ord i världen kan beskriva vad vi känner för Johanna som förgyller Hedvigs, och därmed våra, liv så fullständigt. Alla borde ha en Johanna…

Under året har också ytterligare en av våra fina tonåringar bosatt sig hos oss på heltid. Två tonårskillar som växer och växer, samt en träningstokig tonårsdotter – det kräver sitt kylskåp kan jag meddela. Det är de tre hungriga tonåringarna i huset som gör att jag gärna gräddar pannkakor till helt kompani, och gör chokladsås en sen kväll när någon av dem bara måste ha just glass med varm chokladsås till. Det är också de som gör att jag och gärna traskar uppför trappan med en kopp choklad på kvällskvisten, småpratar om de är sugna på det och förhör läxor inför prov.

2013 är året då mamman och pappan inte bara bestämt sig för att flytta, utan också verkligen köpt ett nytt hus. Ett hus vid havet där vi hoppas att vi alla kan trivas och där lilla H förhoppningsvis inte kommer att vara så utanför som där vi bor idag. Vi har trevliga grannar, missförstå mig inte. Men lilla H har inte riktigt tillträde till de andra barnens lekar och vi står inte längre ut med alla hennes tårar och all hennes längtan efter att helt enkelt bara få vara med…

Detta är också året då jag själv gjort något av min envisa journalistdröm. En termin av fyra som journaliststudent har passerat och jag känner mig verkligen så lycklig att jag är en av de 20 som faktiskt kom in. Snudd på varje dag under hösten har jag åkt till skolan med ett leende på läpparna. Så jo, jag är nog lite stolt över mig själv också…

Inför 2013 försökte jag peppa mig själv att bli duktigare på att ta på mig ett hårt skal då och då. Skalet vill jag ha för att inte bli så förtvivlat ledsen och orolig då jag stöter på fördomar, elaka kommentarer och även kommentarer som inte är illa menade, men som ändå gör illa. Med skalet har jag väl lyckats sådär om jag ska vara ärlig. Jag får göra ett nytt försök under 2014, helt enkelt. Jag skall försöka ha det inom armlängds avstånd vart jag än går. I ren självbevarlesedrift…

Här i huset drar vi ner gardiner och persienner redan vid lunchtid. Hörlurar och hörselkåpor ligger intill lilla H och vi hoppas så att hon får en lugnare och finare nyårsafton än sist. Hedvig är räddare än räddast för raketer och fyrverkier och vi hoppas att det smälls mindre här i krokarna i år än förra året.

♥

Jag önskar er alla ett gott slut och ett riktigt Gott Nytt År!

Ett år fyllt av värme, omtanke och kärlek…