Liten H...
Att tycka att ens mamma …
(null)

… är pinsam …
Är en tonårings rättighet.
Eventuellt.
För det mesta höjer hon mig till skyarna. Tycker att jag är snäll, fin och bra på en himla massa saker. Som att baka, laga mat, fixa mysiga och roliga grejer, för att inte tala om hur bra jag är på att ta hand om henne.
Så säger hon.
Men så kan det bli för mycket av det goda. Tydligen. Jag fattar det. Det är hennes rätt och allt sådant. Men snopet är det.
Som när vi är i badrummet.
Fixar oss. Borstar tänder. Borstar hår.
Då trallar vi tillsammans. Eller, trallar och trallar, vi sjunger, dansar och får skrattanfall. 
Hur ska en tonåringsmamma veta när reglerna har ändrats? Undrar jag. Inte ens en mamma är tankeläsare. Hör och häpna.
Därför gick jag loss häromkvällen. Som vanligt. Inledde med några sköna dansmoves, egenpåhittade ni vet, öppnade munnen för att ta ton – och då. BAM!
– Börjar du sjunga nu skrattar jag ihjäl mig.
Du är SÅÅÅ pinsam …
Jag stelnade. Frös fast.
Krånglade mig generad ur min konstiga kroppshållning, ställde mig rakt upp och ner och borstade tänderna. Tyst var jag också.
Hepp.
Dagen efter ändrades reglerna igen.
Tillbaka liksom. Ordningen är återställd.
Glad ändå för hennes "attityd". Väljer att se den som utvecklande för oss båda.

Fortfarande är jag dock bakgrundsbild på hennes telefon. 

❤️


Älskar henne för det. Också. 
Hon klev upp …
(null)

… imorse…
Med ett leende på läpparna.
Glad att det är söndag.
Att det äntligen är måndag imorogn.
Som hon har längtat. Ända sedan förra söndagen.
– Imorgon mamma, imorgon är det äntligen skola igen. Jag är så lycklig! 
Fina, lyckliga Hedvig …

❤️


… som jag beundrar och avundas din oförställda, ärliga, härliga glädje …
Jag har något att berätta …
(null)

 
… något stort …
Tycker jag.
 
En bok.
Jag har skrivit en bok. 
Det tog mig sexton år och en triljon tårar. 
Men nu så. Nu kommer den.
 
Hela sex förlag nappade på utgivning av boken. Min magkänsla – fast i hela kroppen – landade hos Parus förlag. Ett litet, personligt förlag med gott renommé. De förstod mig precis vilket var, är, viktigt för mig.
 
Den 21 mars kommer den ut.
På Internationelöa Downs syndrom-dagen.
Så klart. Som en fin gest gentemot Hedvig och alla andra vackra själar med Downsl.
 
Vad den handlar om?
Bjuder på baksidestexten så förstår du:
 
 
 
 
 
Lite så här…
(null)

… känner jag mig nu…
Som en fårskalle.
Bloggen är full av annonser.
Det är inte så jag vill ha det.
Inte.
Blogg.se har tagit bort möjligheten att blogga utan annonser. Domännamnet är mitt, men jag måste flytta det till någon annan "registrator".
Det är nu fårskallen tar över. 
Vart ska jag flytta den och hur ska jag få med mig allt innehåll?
Jag kämpar på för att klura ut och tills jag är på det klara med hur det ska gå till får ni leva med dessa fula, fula, jättefula annonser.
Jag är dessutom sprickfärdig av roligheter jag vill dela med mig av till er.


Jag klurar vidare…

❤️


… och tar tacksamt emot tips…
Ibland …

(null)

… känner jag mig så trött …
Ganska ofta.
Jag är usel på att sova.
Men just och ungefär vid den tiden Hedvig går och lägger sig, då skulle jag förmodligen kunna somna. Gissar jag. Sömntåget och så.
Jag kan knappt hålla mig vaken då vi läser en bok tillsammans. Verkligen aldrig.
Så när hon sitter där i sängen, innan sagan, med alla sina bestyr som är så viktiga att utföra i rätt ordning och varje kväll. 
Då passar jag på.
Ja, inte att sova så klart.
Men jag blundar. Jag tillåter mig att blunda.
Raklång, utsträckt i hennes säng, med händerna vilandes på magen.
Och jag blundar.
Jag känner att hon tittar på mig. 
Länge känner jag det.
Så stryker hon mig över kinden och säger på en utandning:
– Jaa … vila i frid du mamma …
Din lilla kropp behöver vila.
Jag tittar förvånat upp och möter hennes blick. Hon ler och frågar om jag vilat klart snart så att vi kan läsa.
Så läser vi.
Orden fick en annan innebörd.
Helt klart. 

Även en monolog kan bli en värdefull dialog …

❤️


… så många klokskaper i flickebarnet …
– Mamma …

(null)

… vi är ett helt gäng med Downs syndrom …
Säger hon.
Hon sitter i sängen och smörjer omsorgsfullt sina små fötter och händer.
Som hon gör varje kväll. 
Samtidigt som hon säger det spricker hela ansiktet upp i ett leende. "Mamma, vi är ett helt gäng med Downs syndrom …"
Jag undrar vad hon menar och hon tillägger:

– I klassen!
Vi har Downs syndrom allihop!
Och så är det ju. I nya klassen.
Jag har bara inte tänkt så.

– Hur känns det?
undrar jag.

– Jättebra!
Men vi är olika ändå.

– Så klart ni är.

– Men ändå lika.
Vi har Downs syndrom hela gänget.
Hon ler.

Kompisar. Gemenskap. Tillhörighet.

❤️


Det borde vara en mänsklig rättighet. 
Helgen …
(null)

… sammanfattas som …
Magisk.
Jo. Faktiskt.
Glädje, skratt och kärlek.
Och några tårar.
Jo. Sant.
För sådan är hon.
Vår lilla Hedvig.
Hos henne svämmar tårarna över av tacksamhet och kärlek. 
Lite nu och då.
Redan vid födelsedagsfrukosten kom de första tacksamma glädjetårarna.
Efter att mamman, pappan och lilla lånehunden irl, och syskonen och finfin flickvän via FaceTime väckt, sjungit och deltagit i paketöppning.
Vid frukosten torkades tårarna i smyg.
 
– Men lilla hjärtat … är du ledsen?

– Nej. Rörd bara.

– Åh … Varför?

– För att ni är så många som älskar mig …
❤️
Så efter ett mycket lyckat "poolparty med poolarna" på fredagskvällen, Coronaanpassat släktkalas utomhus på lördagen satt vi i sedvanlig ordning på restaurang på kvällen. Födelsedagstradition hos oss. Denna gång (dock) på
Mc Donalds – jubilaren väljer.
Tårarna svämmar över igen.
Dialogen börjar om.
– Men lilla hjärtat … är du ledsen?

– Nej. Rörd bara.

– Åh … Varför?


– För allt ni gör för mig mamma …
Du och pappa och alla andra.
Så fint ni gjort. Precis som ja’ vill.
Tack.

– Åh …
Vi älskar ju dig!

– Tack …



Tänk om fler såg livet genom
Hedvigs ögon  …


❤️


… som hon lär mig …
Grattis Hedvig …

(null)

… 16 år …
Och ljuvlig.
Så ljuvlig.
Varm. Kärleksfull. Nyfiken.
Snäll. Rolig. Busig.
Hjälpsam.
Insiktsfull. Klok.
Artig. Trevlig.
Glad. Generös.Fundersam.
Min.
Min solstråle.
Min läromästare.
Inga ord i världen kan beskriva min oändliga kärlek till dig. Jag vet att jag delar den med resten av din familj.
Nyss var du en liten plutt. 
Nu är du en gymnasietjej.
16 år.
Som alltid väcker din födelsedag en miljon känslor inom mig. Mest av allt är jag lycklig.
Lycklig för att just du kom till just mig.
Dagen idag har du längtat efter i ungefär och exakt 364 dagar.
Nu är den här.
Jag hoppas den blir precis så magisk som du föreställt dig. Precis så som du vill.
Med guld och glitter. Paket och tårta.
Och bästa vänner på poolparty.

Du är värd exakt allt i hela världen …

❤️


Som jag älskar dig …

Glädjen i huset är stor …

(null)

… liksom pirret i magen …
Gymnasiet.
Hur gick det ens till?
Att hon plötsligt är en gymnasietjej menar jag.
Jag hängde inte med.
Men nu är vi här.
Hon susade iväg i taxin med ett stort antal fjärilar i magen. Så många fjärilar att tårarna har runnit tre kvällar i rad.
Men nu så.
Nu längtar vi tills hon kommer hem så att vi får höra allt om dagen…
❤️
… gymnasietjej ändå …
Sommarlov …

(null)

… det rymmer så mycket …
Mest känslor.
Här i huset har sommarlovet just börjat.
Mamman jobbar lite och är ledig mycket. Pappan jobbar några dagar till. 
Sommarlov innebär bland annat långa morgnar, lata dagar och sena kvällar.
Det innehåller cykelturer, glass, en och annan löptur och salta bad.
Det innebär också att hon tassar in till oss på morgonen. Jag dricker kaffe (jo, i sängen varje morgon. Det är helt sant.) och läser en bok. Hon mornar sig, vill ha en kopp mjölk för att när den är slut, hämta sin kapitelbok. 
Sida vid sida ligger vi och läser.
Tillsammans men försjunkna i varsin värld.

Bästa starten på dagen …
  

❤️


… sommarlov …
Jag tog min minireporter …

(null)

… med mig och åkte på jobb …
Fint.
Hon. Utrustad med block och penna.
Och gott humör.
Jag med det samma plus en kamera.
Disco i bilen de långa milen.
Så jobbar vi. 
Hon sköter Spotifylistan så sjunger vi för full hals. Hon som inte håller i ratten tecknar till alla låtar, viftar med armar och gungar på höfter. 
Jobbet blir gjort. Hon följer med spänning. Inflikar dessutom en och annan fråga på eget initiativ. Som den bästa journalist.
Tillbaka i bilen ställer hon nästa fråga:
– Äter journalister inte lunch?

"Beror på vem du frågar."
Har jag lust att svara.
Jag är en lunchslarvare.
Istället svarar jag att visst äter journalister lunch. Energi behöver vi alla för att orka hela dagen.

– Ja’ har jobbat klart.
Men ja’ behöver energi för att orka ha sommarlov resten av dagen.

– Så klart.
Svarar jag.
Och svänger av vid nästa avfart.
Till ett hamburgerhak av bättre sort. 

En arbetsdag av bättre sort …

❤️


… med bästa kollegan och dessutom lunch …
Hon ändå…

(null)

… hon har gått ut grundskolan…
Fina. Kloka.
Som fick ett extra utspring av sin fantastiska skola. För att dagen skulle bli så glädjerik som hon hoppats i flera år. För att det alternativa utspringet med föräldrar och syskon på zoom inte kändes på "riktigt". För att det kändes förtvivlat.
Därför fick hon ett extra.
Ett på zoom med halva släkten som åskadare. Sedan ett genom en bakdörr till oss. Mamma, pappa, bröder och svägerska. Jo, de är ju faktiskt svägerskor, Ludvigs flickvän och Hedvig. Det låter vuxet.
Så mycket glädje.
Så mycket kärlek.
 
Coronaanpassad mottagning på det. 
Med bästa släkt och bästa vänner.
– Så många vänner jag har som kom och som tycker om mig…
Så sade hon då de gått hem.
Stor dag.
Känslosam dag.
Ni som förstår, ni förstår.

Lilla gumman…

❤️


… lycklig att du är lycklig…
Himmel…

(null)

… och pannkaka…
Hur gick det till?
Imorgon går hon ut nian.
Grundskolan är slut.
Nyss var hon nyfödd och jag hade ingen aning om hur "allt" skulle gå. Om vad hon skulle kunna lära sig och inte.
Nu är vi här.
Snart 16 år senare.
Och livet är så bra.
Inte anade jag att hon skulle läsa och skriva.
Prata engelska och forska om rymden.
Inte anade jag då att hon och jag skulle resa till storasyster i Tanzania – som volontärer. 
Inte heller anade jag att hon skulle simma som en fisk, älska norska tvilling-pop-killar och drömma om att få arbeta som kyrkogårdsvaktmästare.
I själva verket anade jag ingenting.
Jag var mest rädd.
Och orolig.
För vad?
Undrar jag idag.
Hon klarar det mesta med bravur, annat med hjälp och ytterligare annat inte alls. 
Precis som vi alla andra. 
Du, jag och alla andra.

Tänk att just jag får vara just din mamma…

❤️


… stolt så att jag spricker…
Att vara nästanvuxen…

(null)

… innebär saker…
Fördelar kallar hon dem.
Som att få göra slingor för första gången i sitt liv. Fast det är oerhört tröttsamt att sitta i frisörstolen så extremt länge.
Men malligt.
Hon undrar om man kan borsta, duscha, bada och allt "som vanligt" fast man har slingor. Jag säger att det kan man. 
– De sitter liksom kvar nu, slingorna.

– Va’ bra.
Vi kvällsduschen ropar hon från badrummet:
– Mamma! Mamma, kom!
Se hur blek ja’ är i håret!

– Ja, det är slingorna som är lite ljusa.

– Jaha!
Ja’ visste inte det.
Så fin ja’ är. 
Vacker.

– Du är vacker Hedvig.

– Du me’ mamma…
Och klackskor till avslutningen har hon också köpt. Så gör man när man är nästanvuxen, säger hon och strålar som bara hon kan. 

Lilla älskade nästanvuxna ungdom…

❤️


… livet ändå…
Alltså…

(null)

… hon bara kliver i…
Med skorna på.
Det är hon i ett nötskal.
Som det känns, så gör man. 
Enjoy och allt sån’t.
Hon har klivit i poolen i Grekland i full mundering. Och hon klev rakt ut  i Delsjön – i full mundering.
Hon har gjort det många gånger.
Jag älskar henne för det.
Och mycket mer.
Hon kör sitt race.
Sitt imponerande race.
Som du lär mig…
❤️
… hela  tiden…
Hon…

(null)

… hennes klokord…
Ändå.
En av de ljuvligaste ljuvliga dagarna i april bjuder våra grannar över oss på ett glas vin. En lördagseftermiddag.
Hedvig älskar våra grannar.
Och hon älskar samvaro.
Så jag frågar.
– Hedvig…
Emma & Kristian bjöd över oss på ett glas vin. 
Vill du följa med?


– Nej tack.
Jag är inte 18 än…
Sant.
Vi tänkte olika och olika är fint…

❤️


… hon…
Av alla saker…

(null)

… jag älskar henne för…
Är detta en av dem.
Den där förmågan av att glädjas förbehållslöst. Den har så många av oss tappat. De flesta av oss tappade den redan under våra första år.
Inte hon.
Hon har den kvar.
Förmågan att brista ut i skratt bara för att livet är så himla härligt. 
Som när jag frågar vad hon önskar sig när hon går ut nian och hon blir så lycklig.
Lycklig över att gå ut nian. Visst.
Men också för att att det är helt crazy att få önska sig en present när det varken är födelsedag eller julafton.
Så hon skrattar.
Oj, vad hon skrattar.
Ja, men du ser ju på bilderna.

❤️


Älskade flickebarn.
20 grader varmt…

(null)

… och studiedag…
Lovely.
Vi packade picknickkorgen och satte oss på en klippa. Åt, småpratade, spelade, skrattade och mös. Hon på sitt bästa humör. Som om solens strålar lyser upp hela henne inifrån och ut. Och mig också.
Senare tog vi en cykeltur.
Till torget. För att köpa glass.
Knas med glass på onsdag tyckte hon, och skrattade åt det också. 
Med varsin stor  – enormt stor – mjukglass i handen satte vi oss på en bänk. Fortsatte prata och skratta och mysa.
Allt i en enda röra.
Som vanligt.
Så blir hon tystare och tystare. Blicken går ner i knät istället för upp mot den klarblå himlen. Hennes blick når inte ens mina ögon.
Jag frågar vad hon funderar på men får inget svar. Tysta mumsar vi på glassen. Den härliga känslan är lite som bortblåst. Det knyter sig i magen och jag frågar igen vad hon funderar på. Underläppen börjar darra och ögonen tåras.
– Ja’ vill inte att barnen ska titta på mig hela tiden. Ja’ vill bara äta min glass mamma…
Torget är fullt av barn.
Barn som hoppar och skuttar.
Barn som äter glass med sina föräldrar.
Barn som tittar.
Jag ser det först nu.
Innan jag hinner svara säger hon:
– När folk tittar för länge mamma, då börjar mitt hjärta gråta…
Åh…
Som mitt hjärta brast i gråt där och då.
Jag pussar bort de tårar som är på väg att rinna över. Som för att hejda dem.
Samtidigt viskar jag att jag vill att hon struntar i att folk tittar. Att hon sträcker på sig och visar hela världen hur underbar hon är. Att hon är den finaste, snällaste, vackraste och bästa jag vet. Jag viskar att det kanske är just därför
de tittar. För att hon är så ljuvlig. 
– Nej.
De tittar för att jag har Downs syndrom mamma.

– Ja.
Kan man inte vara vara den bästa i hela världen om man har Downs syndrom då?

– Jo. Förstås.
Du är snäll mamma.
Mitt hjärta börjar ändå gråta…
Fan, fan, fan för denna så orättvisa värld.
Det enda jag vill är att hon, just hon och alla andra, ska få vara, leva och verka på denna jord utan att mätas med andra.
Jämt och ideligen.
När hennes hjärta gråter…
❤️



… gråter mitt hjärta också …


23 år idag…

(null)

… och en av de bästa jag vet…
Grattis älskade Ludde Lurv.

I dina bruna ögon förlorade jag mig i samma sekund din blick mötte min.
För dig finns jag alltid.

Det finns så mycket jag vill säga dig.
Så mycket gott jag önskar dig.
Jag kan sammanfatta det med allt.
Jag önskar dig verkligen ALLT.
ALLT.

23 år sedan.
Varje dag sedan dess har du både förgyllt och berikat mitt liv. 23 år går så fort. Alla år går fort. Ta vara på varje dag lilla du. Se varje dag som din. Varje dag är din och en möjlighet att göra precis det du vill. Och också förändra precis det du vill. Till vad du vill.
Så… ta vara på dina dagar.

Du investerar i dig själv genom att gå dina egna vägar. Jag är glad för det. Glad och stolt. Jag vet att det kostar dig en del. 
Inte alla förstår.

Skit i det.
Alla behöver inte förstå dina val.
De är dina och du äger dem.
Önskar jag hade haft hälften av den förmågan.

 Varje dag jag lever tror jag på dig.
Du är god, snäll, empatisk, lojal, rättvis.
Du står upp för dem som behöver det. 
Utan tvekan. 

Som mamma kan jag ösa ur mig superlativ utan att vara ett dugg blyg. Jag vet. Men jag får. Som mamma får man det. Du är i mina ögon den finaste, vackraste, snällaste, godaste unga mannen på denna jord. Det skulle helt enkelt finnas fler som du.

Du är tillbaka i Sverige och tids nog lever du din dröm. I know. Jag vet det. 
För att du är ”så’n”.

Du har också jordens absolut finaste och klokaste flickvän. Jag är glad för det. För din skull mest. Så klart. Men också för vår skull. 
Fin är hon. Den bästa för dig.
Kom ihåg lilla Ludde Lurv, att jag älskar dig i så länge jag lever. Jag står alltid står bakom de beslut du fattar och att jag finns för dig när du behöver mig – och även när du inte alls tycker att du behöver mig. Replängds avstånd.
Och så.
 
Var rädd om dig. 
Alltid. 
Gå din egen väg.
Alltid.
 
 
 
 
Grattis fina, älskade Ludvig, på din dag!

❤️
 

 
Jag älskar dig…