Liten H...
Hon har …

… fullt upp …

Med att bli vuxen.

Det är så mycket att lära sig när man ska bli vuxen. Tycker hon. Och skyndar. Jag vill att hon (jag) skyndar långsamt. Mitt yngsta lilla barn som ännu inte flugit ur boet. Det gör så ont när de flyger ur boet. Jag var inte beredd. Även om det ska vara så. Även om det inte blir sämre sedan. Bara annorlunda. En epok är slut. En annan tar vid.

Hon vill annorlunda. Ibland. Hon vill skynda. Ibland. Hon vill klara av. Kunna. Så klart.

”Göra natten” själv. Alltså säga god natt på nedervåningen och sedan själv gå upp och borsta tänder, bädda upp, ställa klockan och lägga sig. Själv.

Check på den.

Stänga dörren till sitt rum – helt – när man gör natten.

Check på den.

Prova sushi för att se om ”man” tycker om det som (många) vuxna gör. Och inse att ”man” knappt kan svälja sushin samtidigt som ”man” artigt säger att ”Sushi är nog inte för mig mamma… ”

Check på den också.

Prova helt himla onödig marmelad för att mamman älskar just marmelad. Och komma på att man inte gillar marmelad.

Check.

Säga att ”man” nog kan tänka sig att bo i Karlstad eller Alingsås en vacker dag. Och bli förvånad när mamman ropar ”Nej. Nej,nej… NEJ. Det är för långt bort!” Och lika förvånat svara ”Okej, okej. Lugn mamma. Jag bor nära så att vi kan fika och sova över och så.”

Och sedan lägga till att ”Inte alla dagar vill jag flytta hemifrån mamma. Visst får jag bo hemma tills jag är klar?”

Lilla gumman. Visst får du bo hemma tills du är klar. Och när blir man ens klar? Som mamma blir man aldrig ”klar”… Och som förälder till denna lilla juvel ska vi behöva lita på LSS-personal. Att de är snälla. Att de ser hennes önskemål och behov. Och så vidare. Dör lite.

Hela mitt inre krockar med alla känslor som finns på denna jord.

Tänker att det är bra att vi är så många som älskar henne. Just henne.

Klar?

♥️

Vad innebär ens det?

Zoom…

… på egen dator…

Extra kul ändå.

Så mycket roligt Hedvig gör på zoom. Disco, Träffen-dans och Stolt – ändå har tanken aldrig slagit oss att installera det på hennes egen dator.

Så otroligt dumt.

Idag gjorde vi det.

Och som vi har ”zoomat”. Det är liksom extra kul från egen dator. I sitt rum. Med stängd dörr som brukligt i tonåren.

Zoom-Hedvig kallar jag henne …

♥️

… och hon smäller av så pinsam jag är…

Första sprutan är tagen…

… och vi andas ut …

Lite.

Idag var det Hedvigs tur.

Finally. Som vi har väntat.

Nej, jag vet. Vi kan inte andas ut. Hon är inte safe och vi kan inte leva som vanligt. Ingen kan det. Ingen ska det. Inte än. Men ändå. Det känns som något att hänga fast vid. Som en livboj.

Och jag känner en stor lättnad.

Älskade lilla H…

♥️

… all oro…

Onsdag kväll…

… vi dricker te och ritar …

Pratar.

Hon har tagit fram skolkatalogen för att skissa av sina ”fantastiska lärare”. Jo, hon benämner dem så och det gör mig glad. Och trygg.

Jag får idétorka och säger att jag inte vet vad jag ska rita. Ber Hedvig komma på något som jag kan rita. Hon tittar på mig. Länge.

– Men du…

Tänk på Lars Lerin.

”Dä ä bare å börje vet du…”

Sedan målar hon vidare.

Själv sitter jag en bra stund innan jag ritar av henne. Lerins ord ringer i mitt huvud. Dä ä bare å börje…

Tänk om jag vore så okomplicerad som hon är…

♥️

Kloka lilla H…

Så kom dagen…

… då hon ville ta hål i öronen…

Direkt.

Aldrig tidigare har det varit intressant. Det har varit nej tack de gånger vi har frågat. Men så igår avslöjade hon att hon nog funderade på att ta hål i öronen ändå.

Vi pratade om att det kan göra ont när hålen görs. Att det kan vara lite ömt det första dygnet. Men enades om att det ju är fint. Jag bad henne tänka lite på saken.

Idag hade hon tänkt klart. Och ville gärna göra hål. Direkt. Idag. Så nu är det gjort.

Och min nästan-vuxna ungdom ser plötsligt ännu lite äldre ut. Och hon är oerhört mallig.

Fina Hedvig…

♥️

… med tusen idéer…

Grattis älskade Ludvig…

… på din dag …
24 år.

Hur gick det ens till?
Idag för 24 år sedan stekte jag pannkakor till Ebba och mig.
Vi bakade också kärleksmums.
I väntan på dig.

20:51 onsdagen den 21 april 1997 låg du i min famn och sedan den stunden har jag älskat dig villkorslöst.
Och varje sekund känt en omåttlig stolthet över att få lov att vara just din mamma.

Du har sedan dag ett gått din egen väg, det kräver både styrka och mod.
Jag beundrar dig för det.

Att stå upp för dem som behöver det är inte en självklarhet för alla.
För dig är det det.  Och jag beundrar dig för det. Också.
Ditt hjärta är outsinligt stort.

Med superlativ som fantastisk, härlig, ärlig, rolig, fin, omtänksam, genuin och kärleksfull skulle jag kunna beskriva dig.
Ändå räcker de inte halvvägs för att beskriva dig.

För dig finns jag alla dagar.
Alltid och oavsett vad.
Vart du än går.

 

 

Grattis lilla Ludde Lurv…

❤️

… jag älskar dig…

 

 

 

 

Idag fick vi post…

… Hedvig och jag…

Vanlig post.

Det var roligt.

Vi fick ett fint handskrivet brev, fyllt av fina, snälla ord. Vi fick också två armband som låg i ett vackert vikt och alldeles rött hjärta.

Brevet, armbanden och hjärtat kom från Anki. Jag skulle så gärna vilja tacka, men jag vet inte vem denna Anki är.

Kanske läser just jättesnälla Anki detta – i så fall vill jag säga TACK. Både Hedvig och jag blev så glada. Både över vanlig, hederlig post, över armband men också över den fina gesten.

Tack…

♥️

… du gjorde vår tisdag till något extra…

Hon ville så gärna…

… gå på date…

Så klart.

Jag visste bara inte med vem hon hade planerat att gå på date med.

 

– Mäh, ja´vill gå på date med den bästa killen ja´vet.
Ludvig du vet…

 

Så hon messade den bästa killen hon vet. Frågade om de kunde gå på date. Eller nej, hon frågade inte. Hon sade helt sonika att hon gärna ville gå på date med honom. Helst på Pinchos.

Så det gjorde de. Igår.
Och allt vara precis så fantastiskt mysigt, roligt, malligt och bäst som hon hade tänkt sig.

 

Tänk ändå…

❤️

… en date med världens bästa storebror…

 

 

Hon har klippt…

 

… av sig håret…

Eller ja, 20 centimeter av det.

 

Det är fortfarande långt.

Ovanför midjan istället för nedanför.

 

OCH.

Vet ni vad som hände då?

Den eftersträvansvärda önskan om att kunna sätta upp hästsvans själv infriades.

Herre Gud! Som vi har kämpat. I så många år.

Det var 20 centimeter hår vi behövde bli av med.

Du fattar själv.

 

Att ha extreeeeeeemt långt hår som ska dras hit och dit och ut och in medans man samtidigt koncentrerar sig på att snurra hårtofsen – eller scrunchien – i åttor, det funkar inte.

Har inte funkat på alla år.

 

Poff!

Så klipper man av sig 20 centimeter och allt funkar.

Livet funkar. Om man frågar Hedvig.

Så glad för hennes skull.

För hennes numer egenhändigt uppsatta hästsvansar.

 

 

Tänk att det hängde på 20 centimeter…

 

❤️

 

… att vi inte fattade tidigare…