Idag fyller vår kloka, fina, vackra, snälla, envisa, bestämda och allra bästa Hedvig 17 år.
Som alltid denna dag rusar alla känslor omkring inuti mig och skapar ett sorts kaos. Ett lyckligt kaos.
Och som alltid just denna dag önskar jag att jag hade vetat då, när hon var pytteliten och så sjuk, vad jag vet idag. Att jag hade vetat hur bra det skulle bli och att livet med just Hedvig är fantastiskt på ett sätt som är svårt att sätta ord på.
Nyss var hon 47 centimeter och nyfödd. Nu är hon 147 centimeter och snart sjutton år.
Som hon har väntat. Och längtat. Hela sommaren lång. Så igår kväll, äntligen, fick hon ställa klockan på 06:15. Men vaknade redan innan klockan sex. Vilken tur, sade hon lyckligt och tog på sig Emil-i-Lönneberga-kläderna. Och mysen och bussen.
Lilla gumman …
♥️
Jag avundas din oförställda glädje, din längtan, ditt sätt att se på livet…
Av tusen anledningar och ingen alls. Men nu är vi här och jag skriver igen. Skriver för att jag är så glad över något somliga förstår och somliga inte alls förstår.
Jag pratar om det stora i det lilla. När det som inte alls är för givet eller självklart ändå inträffar.
Som idag. När vi bor på hotell i stora staden och hon efter duschen och innan restaurangbesöket inte alls tycker att rummet erbjuder en enda bra sminkspegel. Fast det finns flera.
Jag börjar – av ohejdad vana – att ordna, fixa, förklara och så vidare men hon bara tittar på mig, suckar och säger:
– Mamma … ja’ tar min telefon bara. Ja’ tar kameran. Det blir värsta bästa sminkspegeln!
För mig är det så stort. För andra inte. Vissa förstår. Andra inte. Men hela grejen med att hon tänker ut, och bara ordnar det för sig på det sätt hon vill – det är stort för mig. Det lugnar mig inför framtiden och det tröstar min oro. Det blir bra. Visst blir det bra. Hennes kommande vuxna liv.
Om man kan ordna sin egen sminkspegel så … eller hur?!
För att slippa bli uppläxad av någon vill jag tillägga att jag självklart inte tror att livet hänger på en sminkspegel. Självklart inte. Men storheten i att tänka ut. Den är enorm. För mig. För oss.
Rörd till tårar då hon kom hem. Hedvig alltså. Ja, jag också. Så klart. Men vi fick inte vara med i skolan av förklarliga skäl. Jag rörd över att hon är hon, över att just hon kom till oss, över hur bra hon är – klok – över hur bra hennes liv är.
Hon. Rörd över helt andra saker. Lycklig och med tårarna rinnandes klev hon in i hallen. Strök tårarna med avigsidan av sin lilla hand, och sade:
– Det är glädjetårar mamma. Ja’ är rörd bara. Tänk att ja’ ha legat i din mage och nu går ja’ ut ettan!
Vi kramas en lång stund. Hon ler mellan tårarna. Jag ler tillbaka. Sedan säger hon:
– Det är inte så långt kvar till augusti mamma. DÅ börjar äntligen skolan igen!
Älskade ungdom…
♥️
… vi ska försöka göra ditt tio veckor långa sommarlov så roligt som möjligt …
Det är så mycket att lära sig när man ska bli vuxen. Tycker hon. Och skyndar. Jag vill att hon (jag) skyndar långsamt. Mitt yngsta lilla barn som ännu inte flugit ur boet. Det gör så ont när de flyger ur boet. Jag var inte beredd. Även om det ska vara så. Även om det inte blir sämre sedan. Bara annorlunda. En epok är slut. En annan tar vid.
Hon vill annorlunda. Ibland. Hon vill skynda. Ibland. Hon vill klara av. Kunna. Så klart.
”Göra natten” själv. Alltså säga god natt på nedervåningen och sedan själv gå upp och borsta tänder, bädda upp, ställa klockan och lägga sig. Själv.
Check på den.
Stänga dörren till sitt rum – helt – när man gör natten.
Check på den.
Prova sushi för att se om ”man” tycker om det som (många) vuxna gör. Och inse att ”man” knappt kan svälja sushin samtidigt som ”man” artigt säger att ”Sushi är nog inte för mig mamma… ”
Check på den också.
Prova helt himla onödig marmelad för att mamman älskar just marmelad. Och komma på att man inte gillar marmelad.
Check.
Säga att ”man” nog kan tänka sig att bo i Karlstad eller Alingsås en vacker dag. Och bli förvånad när mamman ropar ”Nej. Nej,nej… NEJ. Det är för långt bort!” Och lika förvånat svara ”Okej, okej. Lugn mamma. Jag bor nära så att vi kan fika och sova över och så.”
Och sedan lägga till att ”Inte alla dagar vill jag flytta hemifrån mamma. Visst får jag bo hemma tills jag är klar?”
Lilla gumman. Visst får du bo hemma tills du är klar. Och när blir man ens klar? Som mamma blir man aldrig ”klar”… Och som förälder till denna lilla juvel ska vi behöva lita på LSS-personal. Att de är snälla. Att de ser hennes önskemål och behov. Och så vidare. Dör lite.
Hela mitt inre krockar med alla känslor som finns på denna jord.
Tänker att det är bra att vi är så många som älskar henne. Just henne.
Nej, jag vet. Vi kan inte andas ut. Hon är inte safe och vi kan inte leva som vanligt. Ingen kan det. Ingen ska det. Inte än. Men ändå. Det känns som något att hänga fast vid. Som en livboj.
