Ett armband fyllt av kärlek…

Visst är det märkligt det där med kärlek?
Vart kärleken finns, hur den yttrar sig, när den yttrar sig och hur den alltid, alltid ger en klump i halsen! Åtminstone på mig…

När jag väntade mitt första barn var jag helt förälskad i denna lilla varelse redan då jag förstod på graviditetstestet att hon/han fanns därinne. Jag var också helt övertygad om att jag resten av mitt liv skulle känna villkorslös kärlek för detta barn och alla mina eventuella efterföljande barn. Inget konstigt med det, jag tror att de flesta känner igen sig.

Vad jag inte var beredd på var att klumpen i halsen och tårarna bakom ögonlocken skulle vara så närvarande så ofta… Jämt liksom!

T ex alla dessa Luciatåg man varit på sedan barnens första år på dagis. Vi pratar inte vackra luciatåg med skridande Lucior och tärnor, vi pratar Lucior som inte törs sjunga, vars kinder lyser i en märklig färg eftersom de flesta tärnljusen befinner sig inne i munnen, små tärnor, tomtar och stjärngossar som gråter och förtvivlat letar efter mamma och pappa – Herre Gud det är ju helt mörkt dessutom!

Vid samtliga Luciatåg har jag svalt och svalt och försökt dölja mina blanka ögon för resten av föräldrarna…

Eller som exempel när mina barn lärt sig spelat blockflöjt och plötsligt skall uppträda för halva skolan fast de fortfarande har svårt att hålla tonerna en hel låt! Då har jag stått där, så stolt, med en klump i halsen och tårar bakom ögonlocken och hela mitt hjärta bara svämmar över av kärlek till just mina fina barn!

I måndags hände det igen! Kärleken överraskade mig totalt då jag kom till dagis för att hämta lilla H. Hon var ute och cyklade och blev jätteglad då jag kom. Hon hade dock inte tid att krama mig utan pratade och tecknade hej vilt:

– Nej, vänta mamma! Stopp! Jag hal gjort en glej till dig! Mamma blil tätteglad!!!

Sedan sprang liten H tvärs över dagisgården, in på sin avdelning och klättrade (!!!) upp i facket där hon har sina saker och där, i en liten klädnypa, hänger världens vackraste pärlade armband! Lilla H har gjort det till mig så att jag skall bli ”tätteglad” och jag känner hur klumpen och tårarna infinner sig igen….

Blinkar bort tårarna och undrar lite för mig själv om fröknarna ser detta allt som oftast eller om jag är lite pinsam nu…? Mina stora barn tycker att jag är pinsam när jag blir tårögd för sådana saker, det vet jag ju men jag tänker att de förstår när de själva får små barn en dag, så det så!

Hedvig bubblar och pratar och är minst lika glad som jag över armbandet! Vi går båda två med lätta, lyckliga steg ifrån dagis och jag känner intensivt att bådas våra hjärtan är till bredden fyllda med kärlek… Det är härligt!

♥