… is in the house…

 

Inte helt och fullt – tack och lov – men till viss del.

Den dåliga förloraren är lilla H…

 

Jag försöker tänka (som alltsom oftast) att det är bra, BRA att lilla H inte köper alla lägen utan reagerar. Ja men ni hör ju, jag tänker säkert så för att inte få ett utbrott själv på alla utspel som lilla H allt som oftast har.

 

Redan imorse deklarerade lilla H att då hon kommit hem med taxin idag så skulle vi spela Wii.

Sådär får jag erkänna att det kändes. Jag menar solen sken 06.30 i morse och att då tänka sig att spendera eftermiddagen inomhus spelandes Wii… nja, det lockade mig inte om jag ska vara helt ärlig…

 

Så kom hon då hem, lilla H.

Jag väntade mig en solstråle men det var ett monster som klev ur taxin.

Ett monster som hann kalla mig Pucko ett antal gånger innan termobyxor och jacka var av. Nästan så jag skrikande sprang efter taxin för att be chauffören ta med henne på en sväng till. Skäms på mamman, men ibland bara orkar hon inte med dessa elakheter…

 

Nåväl, elakheterna avtog bara lilla H fick vara ifred i soffan en stund – själv med sina cowboydockor – och sedan kom mycket riktigt frågan om vi kunde spela Wii:

 

 

”Två”, det inneär ”två-player” som våra numera stora barn sade då de var små.Och visst kunde vi spela två-player. Himmel och plättar, mamman hade laddat med massor av energi under dagen. Men mamman är drabbad (jo, just drabbad) av en vinnarskalle och har extremt svårt för att låta sina barn vinna ”bara” för att de är just barn. Skäms över det gör jag, men sådan är jag…

 

Så spelade vi Wii.

I flera timmar spelade vi Wii.

Vi fäktades. boxades och cyklade.

Ibland vann lilla H – jo, för hon verkligen galet duktig på Wii – och ibland vann jag.

Det var då den dök upp, den dåliga förloraren. Den dåliga förloraren á la min bror. Jag kan inte hjälpa det men jag blev så full i skratt. Hur mycket vinnarskalle jag än är så är jag ingen dålig förlorare men att se och höra Hedvig idag, det var som att förflyttas till barndomen och höra och se storebror då han bara inte fixade att förlora – mot lillasyster dessutom…

Då jag vann fäktningen blev lilla H som ett monster!

Hon höjde rösten, sade att jag var ett pucko – det visste jag iofs sedan innan, men ändå…

Samtidigt är hon den största supporten jag har haft och när jag vann blev hon först tokglad:

 

 

Tills hon insåg att då jag vann, vann hon inte…

När jag bad henne sluta vara en sådan surpuppa svarade hon, nej förresten; hon spottade fram :

 

 

 

 

När vi sedan övergick till boxning blev det likadant; hon vann ibland – hon är grym på det också – och jag vann ibland. Först support av mammas vinst, sedan insikt om egen förlust och då brakade det lös igen:

 

 

♥

 

 

 

 

 

 

 

… märklig företeelse…

 

Om än rolig!

Det första knaset började redan i omklädningsrummet.

Hedvig skrattade som en tok när hon tog på sig sin Spidermanpyjamas över baddräkten. 

Det andra knaset kom i duschen.

Lilla H har lärt sig att man duschar naken, alternativt med baddräkt på och plötsligt säger den galna mamman att hon skall duscha med pyjamasen på. Det var en mycket fnittrande liten H som klev in i duschen och försiktigt, mycket försiktigt, satte på duschen och sakta lät pyjamasen bli genomblöt.

Det tredje knaset kom när hon skulle hoppa i simbassängen i med pyjamasen på.

Den tveksamheten släppte dock när hon såg att alla andra små simskolekompisar också hade kläder på och hon hoppade i, fortfarande ivrigt fnittrande.

Det fjärde knaset kom när flytvästen skulle på.

Jo, för livräddning stod på agendan idag.

Pyjamas och flytväst i en simbassäng, ni hör ju själva hur knasigt det låter!

 

Men vad roligt det var, när knaset väl hade släppt.

Roligt och tokigt!

 

♥

 

 

 

 

… skolbänken…

 

Jag har haft förmånen att vara med lilla H en hel dag i skolan.

Jag har varit det förut och jag bara älskar att ta del av den vardagen som är hennes alldeles egna.

 

Fröken U har inte riktigt känt igen den obstinata, lite argsinta Hedvig som varit i klassrummet idag, medan jag tycker att Hedvig har varit väldigt mycket som just Hedvig är. Så olika sidor visar hon uppenbarligen hemma och i skolan. Riktigt sur har hon varit på sin fina fröken som verkligen inte fick hjälpa henne med något idag, det vara bara jag som gällde. Förståeligt i och för sig då hon var väldigt glad att jag skulle vara med en hel dag. Å andra sidan behövde fröken U förklara lite för mig så att jag kunde hjälpa Hedvig att göra rätt.

Nolltolerans har varit Hedvigs ledord idag…

 

Denna veckan är Hedvig samlingsvärd i sin klass – malligt och efterlängtat!

Som samlingsvärd skriver man på tavlan vad det är för datum, månad och år. Man skriver vilka barn och pedagoger som är på plats, vilka som eventuellt är sjuka eller kommer senare. Som samlingsvärd skall du även berätta och skriva vad det är för väder och temperatur ute.

Naturligtvis var Hedvig ”tätteduktig” – i mina ögon särskilt tänker jag.

 

    

 

Och jo, visst infann sig en liten klump i halsen för att jag blev lite rörd av mitt lilla hjärta som stod där framme vid tavlan och kämpade med alla uppgifter. När hon sedan läste och skrev att Greger har namnsdag idag, då fick jag svälja hårt. Aldrig har jag väl trott att just Greger skulle ha sådan inverkan på mig…

 

    

 

 

Jag har också haft motorik och på rasten har jag lekt Tjuv och polis som aldrig förr. Som polis lyckades jag fånga några småtjuvar och sätta i finkan, men som tjuv var jag totalt värdelös. Jag hamnade i finkan stup i kvarten!

Bästis-Emil placerade mig där ett otal gånger och varje gång hytte han med näven åt mig och sade:

 

 

Ni förstår att det var en ruskig lek för en mamma som inte är så van att just sitta i finkan… 20 år…

 

Ebba och Ludde hade lite roligt åt att jag skulle äta skolmat idag. Ebba har aldrig tyckt om skolmaten och Ludde har inte gjort det de senaste fem-sex åren, medan lilla H älskar den mesta maten som serveras. När Hedvig igår såg att vi skulle serveras potatis- och köttfärslåda idag hoppade hon jämfota av förtjusning:

 

 

Detta medan jag såg hur det nästan vände sig i magen på Ebba och Ludde!

Men jag tyckte det var gott! Jättegott till och med!

Som en krämig potatisgratäng med smakrik köttfärs, till det en fantastisk salladsbuffé.

Jag har i eftermiddag försökt övertyga Ebba och Ludde om att det faktiskt var så gott som Hedvig säger, men nej, de tror mig inte. De höjer liksom ett skeptiskt ögonbryn och säger:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag visste inte ens att man kunde bli så trött av att stryka en tygbit så att man nästan börjar svimma

Men Hedvig kan – hon kan ju nästan allting!

 

    

 

 

Dagen idag avslutades med en promenad till Ica.

Vi hade en utförlig handlingslista med oss och skulle köpa varor tillverkade av mjölk. I ämnet Grön Flagg pratar klassen om kossan och nu var det dags att se vad man kan göra mer av mjölk än att bara dricka den.

Hedvig är så långt ifrån lat man kan komma men när vi gick till Ica idag var det trögt. Hon ville gå hem, hon ville inte gå till Ica etc etc. Väl inne på Ica var hon helt slut, ville inte alls titta i mjölkkylen utan vilade hellre pannan mot en back påskmust. I kön kunde hon knappt stå upp och när vi skulle betala gick hon och satte sig på en stol. Helt olik sig…

 

På väg tillbaka till skolan rann tårarna på hennes kinder och hon sade hulkande att hon inte mådde bra. Då fick stora, starka mamman bära 26 kg Hedvig (med termobyxor, vinterjacka och allt). Mamman tyckte att Hedvig kändes febrig. Märkligt eftersom Hedvig inte haft feber på flera år.

Jag var beredd på att bädda ner febrig liten H när vi kom hem, istället infann sig en kvittrande och ganska sprallig och feberfri liten H. Jag förstår ingenting! Hur kan man ena stund vara som sjuk och nästa stund som helt frisk? Om än förkyld…

 

Humöret har dock svängt här ikväll och tårarna har varit ganska påtagliga.

Antingen är några baciller på ingång eller så har lilla H helt enkelt haft en hyfsat dålig eftermiddag…

 

♥

 

 

 

… Downs syndrom närmar sig…

 

Dagen inträffar den 21 mars och uppmärksammas allt mer för varje år som går. Det är positivt!

Svenska Downföreningen och alla dess lokalföreningar hittar på olika event dagen till ära och uppslutningen brukar vara stor.   Vi brukar äta tårta den dagen, grön tårta som lilla H älskar. Ett litet paket brukar också finnas till henne, för att visa vår glädje över att just hon kom till just oss.

 

Det finns många fantastiska människor runt om i Sverige och en av dem är Emily.

Hon har ett engagemang utöver det vanliga, ett engagemang för att alla barn ska ha samma rättigheter.

Emily driver My Perfect Baby och gör genom sitt företag stor skillnad för barn, inte bara i Sverige.

I år samlar My Perfect Baby in pengar till barn med Downs syndrom i Littauen och Lettland.

De barn som föds med Downs syndrom i Littauen och Lettland lämnas till barnhem på en gång och det är inte ovanligt att de vid 18 års ålder slussas vidare till ålderdomshem.

 

 

♥

 

 

<iframe type=”text/html”

 

 

… köttbullar måste vara runda…

 

Lilla H är gärna med och lagar mat, bara hon får göra det på sitt eget vis.

Oftast går det ju bra, att göra på sitt eget vis. Kanske inte alltid men ändå oftast.

 

Igår åt vi köttbullar, potatismos, gräddsås och lingon till söndagsmiddag.

Hedvigs favoritmiddag om man får tro henne själv. Å andra sidan är det väligt mycket som är hennes favorit just nu. Favoritmat, favoritdryck, favoritlek, favoritfilm, favoritsaga etc etc.

 

 

En stående kommentar för tillfället, om än inte alltid så sann.

Vad söndagmiddagen anbelangar är det nog sant ändå; Hedvig är tokig i köttbullar, potatismos, gräddsås och lingon. Igår ville Hedvig hjälpa till att rulla köttbullar. Först uppstod ett smärre problem eftersom hon inte ville bli kladdig.

 

 

Jag tog upp köttfärs ur bunken för att hon inte skulle bli kladdig och undrade hur hon skulle göra sedan? Jag var ju ändå tvungen att lägga den kladdiga köttfärsen i hennes små händer, om hon nu skulle trilla köttbullar. Det var tydligen inga problem alls att bli kladdig då, bara jag först tog upp en ”klutt” köttfärs ur bunken till henne.

Det är lite klurigt att forma runda köttbullar. Hedvig gjorde några försök men sade sedan:

 

– Ja´ göl platta sssssccccchhhhhöttbullal ja´ mamma! Platta och kluttal göl ja´! De blil bla mamma!

 

 

 

 

 

… att tala på en kvinnofrukost…

 

Jag har blivit ombedd att berätta om mitt liv med lilla H.

Jag har tackat ja, jag tycker det ska bli kul. Men jag tror att jag behöver lite hjälp.

Mitt liv, vårt liv, med lilla H är naturligtvis fantastiskt. Inte alltid, men livet är inte alltid fantastiskt med någon tror jag och tänker att det nog är just det som är själva livet. Livet är som en berg- och dalbana och tänk så tråkigt det vore om allt gick som på räls hela tiden. Jag tror att det skulle bli hyfsat enformigt…

 

För mig är livet med lilla H så självklart. Jag funderar inte så mycket på allt vi kanske gör som andra familjer inte gör. Inte så ofta i alla fall. När ds-deppen slår till, då funderar jag alldeles väldigt mycket…

Vi har inte ändrat vårt sätt att leva sedan Hedvig kom, hon hänger på i alla situationer och hon gör det oftast med bravur. Men det är klart att livet är annorlunda på grund av den extra lilla kromosomen. Det är klart att vi gör massor just på grund av den extra lilla kromosomen. Kruxet är att jag har lite svårt att komma på vad vi gör som familjer utan en extra kromosom inte gör…

 

 

Hedvigs pappa och jag har alltid resonerat som så att det är så mycket bättre att folk faktiskt frågar vad de undrar, än att de går där och gör sig egna sanningar utifrån eventuella fördomar. Deras sanning är oftast inte alls överensstämmande med vår sanning. Fördomar föds ur okunskap, fördomar gör ont och fördomar vill jag få bort. Därför vill jag hellre ha frågor så att jag kan svara utifrån vårt perspektiv.

 

Om du tänker dig att du skulle gå och lyssna på någon som berättar om hur det är att ha en extra liten kromosom i familjen, vad skulle du då vilja veta? Vad är du då nyfiken på?

Jag skulle bli jätteglad om du funderar en stund och sedan lämnar en liten kommentar till mig…

 

 

 

♥

 

 

 

 

… att förstå allt som lilla H författar…

 

Inte alltid är det helt lätt att tyda alla bokstäver som ofta hamnar lite huller om buller, bak och fram och upp och ner. Samtidigt vill jag inte låta Hedvig förstå att jag faktiskt inte alltid förstår vad hon skrivit. Hon är ju så stolt över alla sina lappar och brev och bokstäver och siffror.

 

Idag då Hedvig kom hem från skolan fick jag ett långt brev. Ett brev som jag i ärlighetens namn inte förstod så väldigt mycket av. Åh, lilla H hon stod bredvid mig och hoppade av förtjusning när jag läste så för att rädda situationen sade jag:

 

 

 

 

 

♥

 

 

… torsdag, och tillika berättardagen i lilla H:s klass…

 

Den här berättardagen är så viktigt för Hedvig att den kommer ge mig magsår tänker jag.

Inte berättardagen i sig utan mer det faktum att jag är så rädd att missa den, att helt enkelt glömma av den, varje torsdag! Det är ju inte precis så att jag bara har torsdagens berättarstund att tänka på hela veckan lång…

Nej, i mitt huvud som i de flesta andras huvuden rör sig miljoner saker som skall kommas ihåg och som man för sitt liv (läs ”för sina barns skull”) inte vill missa…

 

Ikväll var det lilla H själv som påminde mig om att vi inte hade skrivit något till berättardagen!

Med Hedvig är det så att hon gärna vill ha sitt skrivna papper med sig, även om hon har en sak med sig att visa. Hemma babblar hon på utan vidare, håller hov och informerar oss om diverse i parti och minut.

I skolan är det annorlunda har jag förstått. I skolan blir Hedvig lite tyst och lite blyg. Hedvig behöver helt enkelt sitt skrivna papper som stöd. Sedan en tid tillbaka skriver hon sitt papper själv, med mig som stöd. Ibland blir meningarna ”korrekta”, iband blir de mer ”Hedvigaktiga”, det är fint vilket som tänker jag…

 

Ikväll sade Hedvig till mig:

 

 

Hedvig har berättat att de denna veckan har pratat om just ambulansen i skolan. De har sett en film om Benjamin som cyklar till skolan, som krockar och bryter benet – då kommer ambulansen.

 

Så klart fick Hedvig skriva om när hon åkte ambulans.

Hon minns det inte. Hon var drygt ett år och hade haft krupp för första gången i sitt liv under natten. Sjukvårdsrådgivningen som vi pratade med under natten ville att vi skulle åka in till barnmottagningen nästa dag för att konstatera krupp. Vi vill att en läkare konstaterar diagnosen sade de.

 

Vi hävde anfallet någorlunda under natten och morgonen därpå ringde jag och fick en tid tidig förmiddag. Då jag lade tungandad liten H på skötbordet för att byta blöja och ta av pyjamas hände det; hon fick akut svårt att andas, hennes bruna vackra ögon liksom rullade och jag slängde på henne overallen (det var vinter) och körde som en idiot till barnmottagningen. Väl där andades hon bättre, det var ju vinter som sagt och kall luft hjälper. Himmel, vi som hade suttit vid öppen altandörr hela natten…

 

I receptionen hasplar jag ur mig om läget och säger samtidigt att jag går ingenstans, även om vi har tid först om ett antal timmar. Jag får rådet att slå mig ner i väntrummet så skall de se om någon kan hjälpa oss tidigare. Någon kunde hjälpa oss tidigare och vi kom in fort. När vi så sitter där med en fantastisk läkare, dock nyutexad, händer det igen; Hedvig får svår andnöd och ögonen rullar. Den nyutexade läkaren blir osäker, hämtar en annan läkare och vips så är karusellen igång! Den andra läkaren ger Hedvig medicin samtidigt som hon ber någon kalla på ambulans, samtidigt som hon ber någon ringa Östra och säga att lilla H är på väg…

 

Det var alltför nära de båda operationerna då jag trodde att jag skulle mista lilla H.

Var det dags nu igen liksom? Minns att ambulanssjuksköterskan frågade mig ovidkommande saker, som vad jag arbetade med etc? Idag förstår jag varför, men då…

Jag stammade fram något om hur jag skulle göra med barnvagnen? Vart skulle jag göra av den?

Så idiotiskt av mig tänker jag idag, vad är väl en barnvagn i det läget?

Jag tror att jag liksom stängde av, att jag omedvetet valde att fokusera på barnvagnen istället för att fokusera på att det var fara å färde (igen) med mitt lilla barn. Jag minns att jag tänkte att Nej, jag vill inte, vill inte, VILL INTE, orkar inte en sjukhussväng till där jag skall tro att min älskade lilla trollunge inte kommer att klara sig…

 

Men det gjorde hon – den gången också liksom!

 

 

♥

 

 

       

 

 

 

 

 

… en torsdag kan göra en lycklig…

 

En muffins av ”rätta” sorten dessutom – en kladdkakemuffins.

Som alltid när jag hämtar lilla H på fritids kikar jag i ”ryggan”, ögnar igenom dagboken, kollar om det finns något nytt i kontaktboken etc. Det händer nämligen allt som oftast att jag undrar över något som skrivits eller gjorts och då tycker jag det är bra att kunna fråga direkt. Då slipper lilla H känna att jag kanske inte förstår vad hon berättar om dagen som varit. Döm om min förvåning då jag idag fann en påse med Hedvigs favoritmuffins i – en kladdkakemuffins låg i hennes ryggsäck! Hon såg min förvåning och skyndade sig att säga:

 

 

Men åh!

Mitt lilla hjärta hade fått en kladdkakemuffins av bästis-Emil (som Emil tänker gifta sig med). En kladdkakemuffins som bästis-Emils finfina storasyster Erica hade bakat. De båda vet att Hedvig tokälskar just kladdkakemuffins (så mycket att hon ”tvingat” mig att skriva ut receptet så att de kan baka just dessa på fritids i parti och minut – jag är ganska säker på att lilla H är pådrivande i just den frågan…) – och idag, bara så där en vanlig onsdag fick hon en alldeles egen otippad kladdkakemuffins av bästis-Emil och finfina Erica!

 

Hedvig var väldigt ”på” att vilja tacka Erica och frågade mig under eftermiddagen många, många gånger om Erica skulle vara med Emil på fotbollsträningen. Det kunde jag ju orimligt veta. Erica är ofta med men är också i en ålder där man har så fullt upp med annat att stundens ingivelse får avgöra vad man gör och inte. För Hedvig var det väldigt viktigt att få tacka – och jag är så glad att jag lyckats förmedla vikten av att tacka till mina barn. Man tackar för stort som för smått, man tackar för allt som gör en glad helt enkelt – det är viktigt för mig…

 

Jag föreslog Hedvig att hon kunde tacka finfina Erica på Facebook och hon liksom sträckte på sig och såg alldeles mallig ut medan hon sade:

 

– Jaaaa, de kan ja´ göla mamma, alles hälv…

 

Nej, Hedvig har inget eget Facebook-konto, så är det inte. Men hon fick lov att skriva från mitt konto och hon gjorde det så bra! Hon skrev verkligen ”alles hälv” och jag är imponerad. T9 hjälpte henne att ändra mufins till muffins, men annars så…

 

Den fantastiska muffinsen avnjöts av lycklig liten H efter middagen, som dessert…

 

Tusen tack bästis-Emil och finfina Erica!

 

♥

 

 

 

… med lilla H är i sig en tjusning…

 

Hon är lite tokrolig, vår lilla Hedvig, och jag blir ofta full i skratt av hennes infall och (h)ärliga kommentarer. 

 

När vi lekte kurragömma häromdagen skulle jag börja räkna.

Jag tänkte att Hedvig numera räknar till tio ganska fort, och att det därför kanske är läge att räkna längre vid just kurragömma. Jag frågade om jag kanske skulle ta och räkna till 15?

 

 

16 är ju längre än 15 så varför inte tänkte jag och räknade till 16.

När det sedan var Hedvigs tur att räkna bad jag henne att också räkna till 16.

 

 

Jag blev full i skratt och tänkte att det här ju blir riktigt spännande. Men visst, hon räknade till nitton om än att de tre/fyra sista talen kom lite i oordning – fast det gör ju inte så mycket. Mer tid till att gömma mig fick jag!

 

När jag så hade gömt mig och Hedvig hade räknat till nitton så ropar hon att hon kommer. Jag blir lite barnslig när vi leker kurragömma, har svårt att låta bli att fnittra där jag sitter så ihopkrupen jag kan bakom sängen, en fåtölj eller vad det nu kan vara. Kurragömma är en rolig lek, en av de roligare tycker jag. Lilla H är lite finurlig dock och jag gick rakt i fällan ett par gånger. Så fort hon påbörjat sitt sökande och tror att hon vet vart jag är gömd ropar hon:

 

 

De första gångerna trodde jag att hon såg mig och vecklade mödosamt ut den stela kroppen från en onaturlig och krampartad ställning – bara för att finna att hon inte alls hittat mig ännu. Inte på riktigt! Hedvig skrattade så hon höll på att ramla omkull åt att jag plötlsigt bara dök fram ur mitt gömställe. Jag kommer säkert att gå på den finten flera gånger till men bjuder gärna på den.

 

 

 

♥