The bad looser…
 
 
 
… is in the house…
 
Inte helt och fullt – tack och lov – men till viss del.
Den dåliga förloraren är lilla H…
 
Jag försöker tänka (som alltsom oftast) att det är bra, BRA att lilla H inte köper alla lägen utan reagerar. Ja men ni hör ju, jag tänker säkert så för att inte få ett utbrott själv på alla utspel som lilla H allt som oftast har.
 
Redan imorse deklarerade lilla H att då hon kommit hem med taxin idag så skulle vi spela Wii.
Sådär får jag erkänna att det kändes. Jag menar solen sken 06.30 i morse och att då tänka sig att spendera eftermiddagen inomhus spelandes Wii… nja, det lockade mig inte om jag ska vara helt ärlig…
 
Så kom hon då hem, lilla H.
Jag väntade mig en solstråle men det var ett monster som klev ur taxin.
Ett monster som hann kalla mig Pucko ett antal gånger innan termobyxor och jacka var av. Nästan så jag skrikande sprang efter taxin för att be chauffören ta med henne på en sväng till. Skäms på mamman, men ibland bara orkar hon inte med dessa elakheter…
 
Nåväl, elakheterna avtog bara lilla H fick vara ifred i soffan en stund – själv med sina cowboydockor – och sedan kom mycket riktigt frågan om vi kunde spela Wii:
 
– Vi kan spela Wii mamma! Med två, inte med en…
 
”Två”, det inneär ”två-player” som våra numera stora barn sade då de var små.Och visst kunde vi spela två-player. Himmel och plättar, mamman hade laddat med massor av energi under dagen. Men mamman är drabbad (jo, just drabbad) av en vinnarskalle och har extremt svårt för att låta sina barn vinna ”bara” för att de är just barn. Skäms över det gör jag, men sådan är jag…
 
Så spelade vi Wii.
I flera timmar spelade vi Wii.
Vi fäktades. boxades och cyklade.
Ibland vann lilla H – jo, för hon verkligen galet duktig på Wii – och ibland vann jag.
Det var då den dök upp, den dåliga förloraren. Den dåliga förloraren á la min bror. Jag kan inte hjälpa det men jag blev så full i skratt. Hur mycket vinnarskalle jag än är så är jag ingen dålig förlorare men att se och höra Hedvig idag, det var som att förflyttas till barndomen och höra och se storebror då han bara inte fixade att förlora – mot lillasyster dessutom…
Då jag vann fäktningen blev lilla H som ett monster!
Hon höjde rösten, sade att jag var ett pucko – det visste jag iofs sedan innan, men ändå…
Samtidigt är hon den största supporten jag har haft och när jag vann blev hon först tokglad:
 
– Bla mamma!!!! Du vann!!!! Heja dej!!!!
 
Tills hon insåg att då jag vann, vann hon inte…
När jag bad henne sluta vara en sådan surpuppa svarade hon, nej förresten; hon spottade fram :
 
– Ja´ äl inte sul på dej mamma! Ja´ äl sul på… på… på soffan äl ja´ sul…
 
– Hm.. men det hjälper ju inte att vara sur på soffan…
 
– JOOO! De göl de…
 
När vi sedan övergick till boxning blev det likadant; hon vann ibland – hon är grym på det också – och jag vann ibland. Först support av mammas vinst, sedan insikt om egen förlust och då brakade det lös igen:
 
– Åhhhh!!!!!!! Så´n himla mamma ja´ haaaaaal!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
 
 
 
Mmm… så´n himla mamma hon har, den där lilla H…