Att leka kurragömma…
… med lilla H är i sig en tjusning…
Hon är lite tokrolig, vår lilla Hedvig, och jag blir ofta full i skratt av hennes infall och (h)ärliga kommentarer.
När vi lekte kurragömma häromdagen skulle jag börja räkna.
Jag tänkte att Hedvig numera räknar till tio ganska fort, och att det därför kanske är läge att räkna längre vid just kurragömma. Jag frågade om jag kanske skulle ta och räkna till 15?
– Öh, näe… läkna du till 16, de blil bla!
16 är ju längre än 15 så varför inte tänkte jag och räknade till 16.
När det sedan var Hedvigs tur att räkna bad jag henne att också räkna till 16.
– Näe… ja tal nitton ja´…
Jag blev full i skratt och tänkte att det här ju blir riktigt spännande. Men visst, hon räknade till nitton om än att de tre/fyra sista talen kom lite i oordning – fast det gör ju inte så mycket. Mer tid till att gömma mig fick jag!
När jag så hade gömt mig och Hedvig hade räknat till nitton så ropar hon att hon kommer. Jag blir lite barnslig när vi leker kurragömma, har svårt att låta bli att fnittra där jag sitter så ihopkrupen jag kan bakom sängen, en fåtölj eller vad det nu kan vara. Kurragömma är en rolig lek, en av de roligare tycker jag. Lilla H är lite finurlig dock och jag gick rakt i fällan ett par gånger. Så fort hon påbörjat sitt sökande och tror att hon vet vart jag är gömd ropar hon:
– Hittad!
De första gångerna trodde jag att hon såg mig och vecklade mödosamt ut den stela kroppen från en onaturlig och krampartad ställning – bara för att finna att hon inte alls hittat mig ännu. Inte på riktigt! Hedvig skrattade så hon höll på att ramla omkull åt att jag plötlsigt bara dök fram ur mitt gömställe. Jag kommer säkert att gå på den finten flera gånger till men bjuder gärna på den.
Om inte annat så för att höra lilla H:s underbara skratt…
♥