… adresserat till lilla H:s målsmän…
Sådana brev brukar vanligen vara i A5-format och med avsändare VG-regionen…
Brevet som kom idag var i A4-format och med avsändare Stenungsunds kommun…
Redan när jag plockat upp kuvertet ur brevlådan, vänt på det och sett adressat och avsändare kände jag en tung klump i magen. Vad var nu detta? Vad är det nu lilla H skall genomgå; test, undersökning, formulär etc etc.
Jo, visst är det bra att det finns tester, undersökningar och formulär att fylla i, visst är det bra att det finns hjälp att få och nej, vi behöver inte – och har heller inte – tackat ja till allt som erbjuds om det inte finns en vettig konsensus med det hela. Tester, samtal etc skall inte genomföras av bara farten, de skall genomföras om man ser någon nytta med dem, om det kommer något gott ut av det…
Det här, i mina ögon alldeles för stora, kuvertet tog jag med mig in från brevlådan och bara lade det ifrån mig på köksbänken. Jag öppnade resten av posten men jag kunde liksom inte förmå mig att öppna det här stora, faktiskt lite skräckinjagande kuvertet. Kuvertet gjorde mig orolig!
Svårt att förstå för någon som inte är i samma sits – jag inser det nu när jag skriver, men jag skriver som det känns och vissa av er känner säkert igen sig…
Jag tog en promenad för att hämta lilla H på dagis med en orolig känsla i kroppen. Jag är nyfiken till min natur men ville jag veta eller ville jag inte veta vad brevet innehöll? Jo, det är klart att jag ville veta men eftersom jag känner mig själv ganska väl numer så visste jag också med mig att innehållet i ett sådant här kuvert kan slå ut mig fullständigt – det kan göra mig så otroligt ledsen…
Med det i ryggen kastar man sig inte över ett kuvert man fått dåliga vibbar av!
Jag hämtade finfina lilla H och var övertygad om att hon skulle vara ytterligare en tand fattigare idag men nej, det var hon inte. Vi promenerade hem, småpratandes och småskrattandes. De här promenaderna från dagis är ovärderliga – glad liten H och glad mamma, glada att ses igen efter några timmar ifrån varandra.
”Vi äl ju bästisar…”
♥
Väl hemma ville Hedvig mysa i soffan med speciellt utvalda leksaker och en film.
Jag sneglade på kuvertet flera gånger men gjorde mig andra ärenden hela tiden. Ända tills jag insåg att nu har jag tio minuter på mig innan vi måste sätta oss i bilen och åka till simhallen för bad med habiliteringen. På dessa tio minuter skall jag övertyga lilla H om att stänga av filmen, jag skall övertyga henne om att det är bra att kissa innan vi åker och jag skall övertala henne om att ta overallen istället för jackan…
Jag insåg också plötsligt att jag faktiskt omedvetet väntat på den här mycket korta tidsfristen att öppna kuvertet! Jo, visst kunde jag öppnat det när vi kom hem efter badet men nja, det fanns nog inte riktigt i huvudet att jag skulle vara en sådan mes – kändes som om jag hade mesat fullt tillräckligt med ångest hela eftermiddagen inför detta kuvert – så plötsligt finner jag mig vid köksbänken, ivrigt öppnandes kuvertet ifrån Stenungsunds Kommun…
Jaha!
Det var ett besked om antagning till särskolan ”ht-11” och det slog till som en knytnäve i magen!
Jo, jag vet att vi själva sökt plats på särskolan, jag vet att vi aktivt valt bort den närliggande så kallade ”vanliga” skolan och jag ångrar inget av dessa beslut. Jag är så rädd om mitt lilla hjärta och kan inte för mitt liv förstå hur hon skulle kunna få det bättre än i vår kommuns ”icke-vanliga” (läs ”sär”) skola som har så gott renommé, framförallt av föräldrar.
Men i alla fall…
Det är tufft, det är tungt, det är ledsamt, det är sorgligt, det är…
Plötsligt avbryts mina funderingar av ett:
– Mamma, ja´ äl fäääääääärdi…..
ifrån toaletten.
Jag hör mig själv svara att jag kommer strax sedan tar jag luntan med papper (jo för det var bilagor också, många bilagor), jag går in till kontoret, lägger luntan och kuvertet på skrivbordet, sätter en gul notislapp på till min man att han skall läsa så sätter vi in det i Hedvigs pärm sedan…
Om vi brukar skriva notislappar till varandra?
Nej… eller jo, jag gör det till honom… i just sådana här fall… inte för att jag inte vill prata med honom utan i ren självbevarelsedrift…
Det är mycket som sker i ren självbevarelsedrift i mitt liv numer; som idag, att jag omedvetet, eller medvetet, eller kanske absolut undermedvetet väntar med att öppna kuvertet som skapat oro hos mig i flera timmar. Jag väntar tills jag vet att om jag öppnar det nu finns det inte tid att bryta ihop – det känns bra att inte bryta ihop…
Lägger jag dessutom en notislapp till en älskad make som känner mig bättre än någon annan, ja men då behöver jag ju inte prata om kuvertet som gav mig oro heller – han vet ju redan att det är därför jag skrivit just en gul notislapp…
♥
oro
