… är nådd…

 

 

För mig.

 

För lilla H är det nog mer ett mål som är nått!

 

Idag tog jag nämligen mod till mig och gick med på att höra mig för på Ikeas lekrum hur det funkar, om lilla H kanske kunde vara där etc. Jag är ju egentligen inte orolig för att Hedvig inte skulle klara av det, hon fixar det galant, det vet jag. Det som oroar mitt mammahjärta är om ”de” klarar av att ha koll på lilla H. Hon rymmer gärna och en rymning kan få oerhörda konsekvenser på Ikea, särskilt med hela parkeringen alldeles utanför…

 

Sedan det bestämdes att vi skulle åka till Ikea idag har Hedvig inte gjort annat än bett om att få vara i det stora lekrummet, det med bollarna. Nja… alltså… jag gav inget riktigt svar på den frågan utan mumlade något om att vi kan prata med och se hur det funkar helt enkelt. Det jag egentligen menade var ”Mamma går dit och kollar dörrarna/grindarna så bestämmer mamma sedan”, men så kunde jag ju inte säga…

 

Väl framme vid lekrummet ser jag att dörren/grinden verkar tillförlitlig.

Om jag nöjde mig med det?

 

Sällan, jag förhörde mig noga om att grinden inte gick att öppna inifrån.

Detta samtidigt som jag noterade att den faktiskt var på tok för hög för att klättra över.

 

Hedvig hade redan hämtat en back och ställt sina skor i, hon räckte fram handen för att få en stämpel och sprang sedan iväg. LIte snopen stod jag kvar och pratade med den gulliga tjejen som försäkrade mig om att det skulle gå bra, att många barn med Downs varit där och att ingen varit så kavat och tydlig i sin kommunikation som Hedvig så visst kunde jag gå en timme i lugn och ro på det stora varuhuset…

 

En bra stund stod jag och tjuvkikade på hur hon lekte innan jag vågade ”ge mig iväg” (det låter som om jag var flera mil ifrån henne, i själva verket var jag en våning upp). Fotografera henne fick jag göra genom fönstret som synes, hon hade inte tid med mig.

 

Jag är inte van vid den här kavata sidan, Ebba och Ludde skulle aldrig satt sin fot i ett lekrum om jag inte var med dem därinne. Följaktligen har de aldrig varit i lekrum…

 

Behöver jag säga att jag gick med telefonen i handen en timme?

För att se så att jag hade täckning…

 

Behöver jag säga att jag hämtade en lycklig, svettig liten H efter en timme?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… det betyder ”vinluvol” till fruktstunden i skolan…

 

 

Lilla H älskar, liksom sin mor och sin bror, just gröna vindruvor och hon skulle gärna få ha det med sig varje dag till skolan om hon ville.

 

 

Måndag, tisdag, onsdag och torsdag vill Hedvig ha banan med sig, eventuellt kan clementin förekomma, men fredagar, då är det ”vinluvol” som gäller.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… förtvivlat ledsen, arg och kanske framför allt besviken…

 

 

Det finns människor som tror att de kan behandla människor i sin närhet helt efter eget behag.

Det finns människor som ljuger och som sårar för att rädda sitt eget skinn.

 

Hur fungerar en sådan människa?

Det undrar jag…

 

Hur fungerar en människa som lovar guld och gröna skogar men som kastar bort sina löften med en axelryckning?

 

Hur skall man kunna lära sina barn att lögner är fel och fruktansvärt sårande när somliga beter sig tvärtom? Och hur skall man kunna lära sina barn att man måste hålla de löften man gett när somliga bryter dem lätt som en plätt?

 

 

Jag kommer aldrig att förstå hur en sådan människa fungerar, hur mycket jag än grubblar.

Är det ren och skär elakhet eller handlar det om att rädda sitt eget skinn oavsett vilka konsekvenser det får i andras hjärtan och sinnen?

 

 

Det undrar jag…

 

 

 

♥

 

 

 

 

… ja, se det snöar…

 

Det var väl roligt HURRA!

 

 

Här i huset vet jag någon som är galet glad för snön!

Ja, egentligen är vi nog alla glada för snö och riktig vinter istället för regn, blåst och plusgrader som annars präglat oktober och november. Möjligt är att Ludde är lite besviken över att ställa moppen åt sidan ett tag, men… äh, jag tror han är glad för snön han också!

 

Det blir ljust, det blir vackert och man blir glad!

 

 

 

Är det vinter kan det lika gärna vara riktig vinter…

 

 

♥

 

 

 

 

 

… som hos de flesta andra så här års antar jag…

 

 

Lilla H är väl sådär bra på att hålla hemlisar om jag ska vara ärlig.

Det är verkligen så himla spännande med just hemlisar, det ser ut som om hon bara ska spricka av alla hemlisar som vill hoppa ut som grodor ur munnen på henne – jag njuter när jag ser hennes ohejdade glädje.

 

Igår hade Hedvig med sig en fin ljusstake hon hade gjort i träslöjden. Ljusstaken var ingen hemlis utan jag ombads att sätta i ett ljus på en gång och sedan tända det. Den vackra ljusstaken placerades mitt på köksbordet till vår förtjusning.

 

Vad är det med föräldrar kontra barnens skapelser?

Själv blir jag tårögd och varm i hela kroppen av t ex en skev ljusstake som jag misstänker att träslöjdsläraren har ”hjälpt till med” mer än jag egentligen vill erkänna! Min egen mamma envisades länge, länge med att till jul hänga upp ett par otroligt fula (jo, faktiskt) julklockor som jag gjort som liten. De julklockorna är tillverkade av två flourmuggar som målats röda (de är inte ens täckta av röd färg), kanterna har försetts med en glitterkant, inuti muggarna dinglar en liten träkula på ett snöre och det finns givetvis ett rött snöre ”ovanpå” julklockorna så att man kan hänga upp dem. Jag är helt övertygad om att min mamma blev tårögd och varm i hela kroppen då jag kom hem med dem. Är det det som kallas villkorslös kärlek kanske?

 

 

 

Förrförra veckan kom Hedvig hem med en fantastiskt söt igelkott hon gjort i träslöjden.

Stolt höll hon fram den till mig, sög i sig allt beröm hon fick och höll med om att igelkotten var fin.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… glömma…

 

 

I alla fall ett tag framöver och definitivt vad gäller läsläxan.

 

Synd kan jag tycka då jag är helt övertygad om att Hedvig läser sin läxa på ett bättre sätt med hjälp av pusslet.

Där ges inte utrymme för att gissa orden så som jag emellanåt (läs ”ganska ofta”) ser att hon gör. Hon kikar på de två, ibland tre, första bokstäverna i ett ord och drar sedan till med något hon tycker passar.

 

 

Ofta är gissningarna i närheten av det rätta ordet men ibland blir det galet roligt.

 

Som i eftermiddags då Hedvig hade veckans nya läxa med sig hem.

Där står:

 

 

Inte särskilt svåra meningar och jag hann tänka att de nog inte blir så trixiga att läsa för lilla H.

 

Hedvig läser:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… förstått precis hur/vad jag menar och som alltid har hon gjort mig lycklig igen…

 

 

Det är fantastiska underbara Camilla jag pratar om.

Camilla som alla här omkring vet vem det är och som jag önskar att alla i hela Sverige visste vem det är.

 

Camilla som skapar så otroligt vackra silversmycken på sin fritid.

De träffar mig i hjärtat, de allra flesta av hennes smycken.

 

För ett tag sedan frågade jag henne om hon skulle kunna tänka sig att göra en liten kromosom i silver till mig, att hänga runt halsen. En av de härliga sakerna med Camilla är att hon bara skapar det hon själv känner varmt för och vill nog egentligen inte ha konkreta beställningsjobb, men hon gillade idén och jag ser mig som en lycklig vinnare!

 

 

 

Jag har hämtat min vackra, glänsande kromosom idag och jag känner att strålar ikapp med den…

 

 

♥

 

 

 

 

 

… enligt uppgift fungera att kommentera igen…

 

 

 

♥

---

 

 

 

 

… 1:a advent…

 

 

Något extra mysigt, extra stämningsfullt. När jag tänder första ljuset gör jag det lite med andakt.

För vår del innebar även första advent i år även FUB:s årliga julfest. Något som framför allt Hedvig ser fram emot. All den goda julmaten, luciatåg, besök av tomten och, kanske det bästa av allt; att få gå på julfest med bästa kompis Emil!

 

I år var julfesten av det större slaget, två FUB föreningar hade julfest tillsammans.

Trevligt i all sin ära men om jag skall vara riktigt ärlig föredrar jag den mindre varianten, med vår lokala förening och i mysigare lokal. Där är vi inte så många, de flesta känner (eller känner till) varandra, maten är hemlagad och lotteriets vinstbord är gigantiskt vilket gör att alla kan vinna. Det är inte så lätt för alla att förstå att man inte per automatik vinner något bara för att man köpt en lott.

 

Nej, nu hör jag att jag låter missnöjd med gårdagens fest – det är jag inte!

Inte alls faktiskt, men jag tycker mer om den mindre, mer personliga varianten av julfest vi brukat ha och jag hoppas att vi till nästa år är tillbaka i vår mysiga hembygdsgård med vår lokala förening.

 

Lilla H:s förväntningar på julfesten infriades dock så gott som allihop.

Två saker fick henne dock lite ”ur balans” (läs ”tokarg”) och det ena var att hon inte vann någonting på sina många lotter, det andra var att tomten som kom tog plats vid dörren och inte på en stol vid julgranen som brukligt. Efter lite surande från hennes sida accepterades det dock och det julfestliga humöret kom tillbaka. Skam vore väl annars tänker jag, Hedvig som hade så roligt med dans kring granen, massor av god julmat som hon älskar, egen fotografering av det mycket vackra luciatåget samt att hon såg till att få sitta en lång stund i tomtens knä.

 

 

 

 

 

♥

 

 

     

 

 

 

     

 

 

 

 

 

 

… vid advent då jag plockar fram min lilla fina ängel som är lite ”olika”…

 

 

Min lilla fina ängel är nämligen mörkhyad.

Kanske det i sig inte är att vara ”olika” men i ärlighetens namn; hur många mörkhyade små änglar finns att köpa?

 

Jag hittade mig fina lilla mörkhyade ängel lagom till advent för åtta år sedan.

 

 

Lilla vackra H var nästan nyfödd, bara tre månader gammal och i färd med att fira sin första advent. Redan bar jag på vetskapen om att hon i folks ögon var ”olika” och, vad värre var, jag bar på vetskapen om att det inte alltid var i positiv bemärkelse.

 

 

Jag kommer aldrig att förstå varför inte människor bara kan få vara som de är och att det är bra.

Jag kommer aldrig förstå att ”olika” inte ses som ett villkor för dynamiska människor.

Numer har jag något slags förhållningssätt till det hela, i ren självbevarelsedrift för att inte gå sönder helt inombords. Himmel, det gäller mitt barn! Mina barn är det finaste jag har och alla människor på denna jord är någons barn, alla människor på denna jord älskas villkorslöst av någon.

 

Då stod hon bara där framför mig, den lilla fina mörkhyade ängeln.

Det var som att hon talade till mig:

 

 

 

 

Visst tog jag med henne hem!

Hos mig är alla snälla och goda människor välkomna.