… kom nyligen ut från bastun…

 

 

Lilla H har en liten grej med sin pappa, en grej som bara är deras egen. De bastar tillsammans varje fredag, lördag och ibland även söndag och de har så mysigt tillsammans.

 

Här snackar vi ritualer på hög nivå; vattenflaska ska väljas (vi har några att välja emellan), den valda vattenflaskan ska fyllas med iskallt vatten (pappan fyller ingen vattenflaska – han tar ”några kalla” med sig från kylen istället) och sedan skall det väljas litteratur. Jo, för en tidning måste man ha med sig i bastun, Hedvig väljer en Bamsetidning medan pappan väljer GT eller kanske något ”branschlitterärt magasin”. Därefter skall flätor tas ur håret, det skall kissas, duschas, tvättas hår etc, allt medan mamman bör hålla sig så långt borta som möjligt – det är deras grej.

 

Jag hör från köket hur det sjungs och skrattas i duschen, jag hör högläsningen av Bamse från bastun, jag hör mummel av småprat och jag njuter av allt när jag traskar omkring i köket i mina älskade raggsockor. Så hör jag duschen igen och strax därefter står hon där i hallen, lilla hjärtat. Hon tjoar:

 

 

 

 

Rödrosig och inlindad i sin handduk likt ett paket står hon där och väntar på mig. Nu är det nämligen min tur att ta över; hår skall borstas och flätas, liten kropp skall smörjas, glasögon skall på och det skall pussas och kramas…

 

 

Jag är en sann vän av ritualer…

 

 

♥

 

 

… har lilla H velat ha ett gökur…

 

Nu står det överst på önskelistan.

 

Jag har tidigare avfärdat det i tanken eftersom jag framför mig ser ett brunt, murrigt, österriskt gökur – i mina ögon inte så fint, om än att det är en kul pryl.

 

När så Hedvig för femtioelfte gången sade att vi måste tala om för tomten att hon verkligen önskar sig ett gökur insåg jag allvaret i hennes önskan och vi började leta.

 

Hedvig har hittat ett gökur – fast med en elefant istället för en gök – och nu har vi ödmjukt talat om för tomten att just det här gökuret skulle lilla H bli väldigt, väldigt lycklig över…

 

 

 

♥

 

 

 

… som möten med mina barn…

 

Jag tänker på de gånger man ses efter att ha varit ifrån varandra några timmar. Som när jag otippat träffade Ebba i morse fast hon inte är hemma denna veckan, som när de stora barnen kommer hem från skolan eller som när jag kommer till fritids för att hämta lilla H. Då blir hela mitt inre varmt…

 

På fritids mötte mig idag den allra mest underbara Hedvig!

Den sortens Hedvig som får mig att le som om jag aldrig skulle kunna sluta le…

 

Den sortens Hedvig plockade genast fram en fint inslagen julklapp ur sin ryggsäck för att visa mig. Den var till mig och jag fick öppna genast! Jo, jag försökte verkligen att få dra på det till julafton, eller i alla fall till min födelsedag men icke och har Hedvig bestämt sig så har hon och jag tar inte gärna strid för något som inte är viktigt.

 

 

Inuti det väl inslagna paketet låg en liten, alldeles lysande röd och söt liten nyckelpiga! Hon kikade galet snett på mig med sina glänsande plastögon med målade långa ögonfransar på och det snörpte till lite i halsen på mig. Kan jag bli rörd över en ko kan jag ju också bli rörd över en nyckelpiga tänker jag…

 

Jag misstänker starkt att jag är den som får snudd på alla små presenter och teckningar bara för att jag är den som hämtar. Jag känner lite för min man som sällan får dessa otippade presenter och tänker att vi kanske skulle byta så att han hämtar lilla H ibland – bara för alla små presenters skull…

 

Lilla solstrålen och jag sätter oss i bilen för att åka hem och jag känner att det här blir en bra eftermiddag. Något händer dock och min lilla solstråle är som bortblåst och i bilbarnstolen i baksätet sitter istället jordens värsta monster! Ett monster jag tyvärr känner alltför väl för att ens bli snopen över längre. Ett monster som svär, gapar att jag ska lämna henne ifred och som vägrar svara mig eftersom monstrets öron verkligen inte vill höra vad jag säger…

 

Plötsligt så känner jag med mig själv och tänker att jag och min man kanske ska byta så att han hämtar lilla H ibland – bara för att monstret och jag inte är helt kompatibla med varandra…

 

 

♥

 

 

 

 

 

 

… först den 19:e december på klassens julfest…

 

 

Samtidigt som vi önskar alla en fin och stämningsfull Luciamorgon bjuder vi på en vacker liten Lucia från 2011.

 

 

♥

 

 

 

 

 

 

 

 

… blir det den här tiden på året…

 

 

Ikväll var det säsongens sista fotbollsträning.

Att det bjuds på något smarrigt vid avslutningar har lilla H snappat upp och frågade mig redan under eftermiddagen idag om de skulle få Festis efter träningen idag. Så klart de fantastiska små lagspelarna fick Festis! De kalasade på både Festis och pepparkakor.

 

Eftersom pappan här i familjen är en av lagets tränare och eftersom lilla H verkligen avskyr att stå i kö för att träna på att skjuta straffar så satt här vid middagsbordet tidigare i dag en viss liten dam som bedjande tittade på sin pappa och undrade om de inte kunde strunta i straffarna just idag. Det var ju ändå avslutning…

 

Vilken toklycklig tjej vi fick då pappan lovat att idag blir det inga straffar, idag blir det bara uppvärmning – eller värmöppning som lilla H säger – sedan match och därefter fika.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

fotboll

 

 

… underbar ko har flyttat in i vårt kök…

 

En sådan där särdeles underbar ko som gjorde mig varm i hjärtat och som gav mig en klump i halsen.

 

Jo, för man kan bli rörd av en ko…

Jag kan i alla fall bli rörd av en ko.

 

En ko som är snickrad av världens finaste lilla H.

En ko som hon varsamt plockade upp ur sin ”rygga” medan hon bad mig blunda hårt och inte tjuvkika.

 

Jag blundade hårt och tjuvkikade bara pyttepyttelite.

 

En särdeles underbar ko snickrad av en särdeles underbar liten H fick jag i min hand.

 

 

 

 

♥

 

 

 

 

 

 

… har napp och sockor med ”halkisar”…?

 

 

Det är sant!

Lilla H och jag har träffat honom idag.

Ja, inte bara Jesusbarnet utan även Josef, Maria, de tre vise männen, Herodes, ängeln Gabriel med flera.

 

För andra året i rad har Hedvigs klass varit på ett fantastiskt julspel i Kopperskyrkan alldeles nära skolan. Förra året var Hedvig alldeles exalterad över julspelet, om än att hon envisades med att kalla Jesus för Jens, så i år bestämde jag mig för att följa med och dela upplevelsen. Ett år äldre, en konfirmation rikare samt en hel sommar av idogt Jesus- och kyrkintresse kommer nu Hedvig ihåg att Jesus heter just Jesus och inte Jens.

 

Vi har idag skattskrivit oss och vi har vandrat runt på marknaden i Betlehem och upplevt hur svårt Josef och Maria hade att få tag i ett rum för natten. Vi har upplevt hur någon till sist förbarmade sig över den höggravida Maria och såg till att de åtminstone fick tak över huvudet i det varma stallet.

 

Då Jesusbarnet var fött fick vi bevittna ett fantastiskt skådespel där de tre vise männen såg stjärnan vilket gjorde att de förstod att Guds son var född. Vi fick följa med de vise männen till Herodes och där bevittna Herodes grymhet – en grymhet som satte hjärtat i halsgropen på flera av de barn som bevittnade skådespelet.

 

Hedvig var orolig att Herodes skulle ta Jesus och jag försökte så gott det gick att förklara att det vill han nog men det får han inte och det kan han inte. Hedvig undrade varför och ja… någon luddig förklaring fick jag fram.

 

 

– Men… ska Jesus bli stol NU och denna dumma gubben (Herodes) hänga upp honom på korset?

undrade Hedvig.

 

 

– Nej, så blir det inte. Jesus är en liten bebis och det dröjer länge innan de spikar upp honom på korset.

 

 

 

 

♥

 

 

 

 

 

 

       

 

 

 

… isen…

 

Räven överraskar isen…

 

 

Så ljöd lilla H:s skönsång igår då dagen var vigd till pepparkaksbak!

Med enorm förväntan och glädje satte hon igång att kavla och trycka ut pepparkakor, allt medan julsånger flödade i köket. Att pepparkakorna trycktes ut på varandra gjorde ingenting tyckte Hedvig och det gick faktiskt alldeles utmärkt att dra bort degen och lyfta pepparkakorna med många avtryck på till plåten.

 

 

Vi skulle även göra ett pepparkakshus var det tänkt – det blev två.

Hedvig var mycket bestämd då hon talade om för mig att vi måste göra ”ett hem och en skola” av pepparkaksdegen. Så det gjorde vi!

 

Pepparkaksdegen förresten, den är ett kapitel för sig.

Att pepparkaksdeg är smarrigt vet vi ju alla men Hedvig har nog upptäckt det först i år.

 

 

Hon åt och hon åt och när jag sade till henne att det nog får vara bra med det så att hon inte skulle få ont i magen, så smög hon in deg i munnen så hemligt hon bara kunde. När jag hade kavlat ut en stor deg, tryckt ut pepparkakor och sedan lyft över dem till plåten hjälpte hon mig ivrigt att samla ihop resten och göra en ny klump av den degen. Jag hann tänka att hon var väldigt snabb på att knåda ihop den och jag log lite åt hennes iver.

 

Det är då hon gör det!

 

Hon tittar lite pillemariskt på mig, gapar stort och trycker sedan in hela klumpen i munnen!!!

Degklumpen var ungefär så stor som två Delikatobollar…

 

Alltså, vad säger man i det läget…?

Hedvig å sin sida kunde inte säga ett ord då hela lilla munnen var full med deg och jag, ja jag brast ut i gapskratt. Hon är lite tokrolig mitt yngsta lilla hjärta!

 

Då munnen var tom, jo för hon tuggade i sig hela degklumpen, så sade Hedvig plötsligt:

 

 

 

 

Jag undrar jag om lilla H kanske mådde lite illa…?

 

 

 

♥

 

 

 

    

– Läven övellaskal isen…

 

 

Det blev ett…

 

 

… det blev två…

 

En skola och ett hem

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… iväg på fotbollscup…

 

 

Luciacupen, anordnad av Fässbergs IF, stod på dagens schema.

 

Tremannalag gällde och SIF Allstar Knatte ställde upp med två lag.

Jag kommer aldrig sluta fascineras av den lycka och den stolthet som präglar vårt lag, och de andra lagen, vid sammankomster som denna! Lilla H höjer armarna i segergest även när motståndarlaget gör mål. Mål är en bedrift och bedrifter ska premieras tycks hon tänka. Själv gjorde hon flera mål idag och kände sig nog väldigt nära besläktad med Zlatan skulle jag tro.

 

Efter avslutade matcher, lite tårar, lite ilska, en korv med bröd, en bulle (det fanns inga chokladbollar) och ett antal Festis var det dags för prisutdelning. Lag för lag kallades fram och alla fick varsin guldmedalj runt halsen.

 

 

Jag vill lova att vi hade en mycket, mycket trött och stolt tjej med oss hem…

 

 

♥