… att jag plötsligt en dag känner mig som jordens sämsta mamma…?
Vad är det som gör att redan då jag slår upp ögonen på morgonen känner den där tyngden i mig?
Den där tunga känslan av att jag inte räcker till. Känslan av att lilla H nog egentligen skulle haft en annan mamma.
Inte för min skull. Gud nej! Men för hennes egen skull. Kanske skulle hon haft en mamma som orkar mer, som är mer pedagogisk, som är roligare, tokigare, busigare, gladare…?
Det gör så ohyggligt ont att tänka så, att känna så.
Jag orkar egentligen ganska mycket, jag vet det innerst inne.
Jag är hyfsat pedagogisk.
Kanske inte av mig själv, men jag lägger mig vinn om att vara pedagogisk så att Hedvig ska förstå sammanhang, lära sig om livet.
Rolig? Tokig? Busig?
Jag vet inte om jag är så himla rolig egentligen…
Men jo, jag tycker om att ha roligt och vill man ha roligt får man göra roligt.
Egentligen hittar jag nog på en del roliga, tokiga och busiga saker med Hedvig.
Det kan vara allt från att ordna en picknick på golvet i Hedvigs rum till att plötsligt servera prinsesstårta en helt vanlig fredag efter skolan. Bara för att Hedvig bett om det fast hon vet att det är helt crazy. Då kan det hända att jag säger ja, mest för att få se min lilla prinsessa bara gapa av förvåning och sedan studsa upp och ner av förtjusning. Det är en ljuvlig syn!
Glad?
Jo, men jag är oftast glad. Jag tycker det finns mycket att vara glad över. Det finns väldigt mycket att vara sorgsen och ledsen över också. Men jag vägrar låta sorg och ledsenhet överskugga mig och mitt liv. Jag kan vara ledsen en dag eller två eller tre. Men jag kan också välja att låta glädjen ta överhanden igen. Det behövs inte så mycket för att göra mig glad. En knubbig hand på min kind gör mig glad. En kopp te tillsammans med tonårsdotter eller tonårsson gör mig glad. Ett sms från maken med orden Älskar dig gör mig också glad.
Men mest av allt känner jag mig glad och lycklig då jag betraktar.
När jag ser barnens ögon glittra då de berättar något de upplevt.
När jag ser på dem i smyg och de inte vet att jag betraktar.
Då känner jag mig varm, glad och rik.
Varför känner jag mig då så otillräcklig vissa dagar?
Idag är en sådan dag.
Fast dagen varit bra när jag summerar så har den varit tung inombords.
Tung av dåligt samvete, av känslan av att inte räcka till och, värst av allt, känslan av att inte vara en tillräckligt bra mamma…
Dagen kan inte börja bättre än med en lång kram och en blöt puss av en knubbig pyjamaskropp som säger Gomollon mamma, sovit gott…? Därefter kaffe, varm mjölk, Bollibompa och en god bok i sängen. Ingen brådska, ingen stress. Vi är lediga idag. Jag njuter av allt detta. Njuter samtidigt som klumpen i bröstet är tung.
Förutom en rejäl dispyt på förmiddagen har lilla H varit som en sol.
Kompenserar hon för att känner min tyngd undrar jag. Kanske. Hon besitter en enorm förmåga att läsa av känslor, mitt lilla hjärta.
Lilla H har faktiskt haft en toppendag.
Jag har haft en dag med dåligt samvete – utan att veta varför.
Jag har lekt med Hedvig. Ebba har lekt med Hedvig. Hedvig har fått känna sig stor som fått sitta i soffan med Ebba och tittat på hanbollsfinal. Gå mamma, vi kollal handboll, sade hon så fort jag dök upp. Jag satte mig en trappa ner och tjuvlyssnade på deras underbara konversation. Kloka frågor från lilla flickan och kloka svar från stora flickan.
– Hedvig! Nu kommer Nationalsången.
– Schonalsången?! Va´ e´ de´ föl nå´t?
– Det är Sveriges sång.
– Va´?!
– Ja, det är…. svenska sången…
– Jaha, svenska sången. Den gillal ja´!
Jag log för mig själv där jag satt med min bok och en kopp kaffe en trappa ner.
Hedvig har också lekt med finaste grannflickan Anna och hennes lika fina syster Elin.
De har hoppat, gått på styltor, spelat basket, spelat på iPaden OCH Hedvig har fått följa med hem till Anna och Elin. Underbara fantastiska Anna och Elin!
Jag tänker att lilla H kanske har sett till att ha en toppendag för att övertyga sin tvivlande mamma om att hon faktiskt har det bra här hos oss, lilla hjärtat. För det har hon ju. Vi är ju som ett och vi kan inte vara utan varandra.
Jag är kanske fullt tillräcklig ändå…?
♥
Jag önskar så att jag kunde känna att jag är good enough och att det faktiskt räcker…
